Man kan ha olika åsikter om det senaste årets turer omkring Svenska Akademien och man kan ha olika åsikter om ärkebiskop Antje Jackeléns beslut att inte närvara vid Akademiens sammankomst den 20 december. Jag har fått synpunkter och reaktioner på det jag skrev om saken och försöker här att respondera på tre av dem.
Kollegan Jenny Nordström ställde en fråga och menade att Antje uttryckte solidaritet med god etik och moral samt med de förorättade. Jag menar att det inte var ett symbolhandling som uttryckte solidaritet, hon sade själv att det handlade om att hon inte ville visa solidaritet.
Det är oklart på vilket sätt en icke-närvaro skulle vara en symbolhandling som uttrycker solidaritet med någon eller något. Man kan avstå från närvaro av olika anledningar. Men om en frånvaro i ett sammanhang skulle vara ett symboliskt uttryck för solidaritet med någon som inte heller är där då är begreppen solidaritet och symbolhandling mer eller mindre tömda på innehåll. Det blir ungefär som när Ulf Lundell sade att en inställd konsert är också en konsert. Dessutom uttryckte inte ärkebiskopen att det var solidaritet med de drabbade som var motivet. I TV4 sade Antje Jackelén (4:45) att hon har varit närvarande tidigare år för att uttrycka solidaritet med Akademiens ”värderingar" – som värnar språket och som har en symbolkraft som väcker lust till kultur och bildning och respekt för goda värderingar och en god ton – och att hon inte ville göra det i år. Hon ville inte visa solidaritet med Akademiens och dess ledamöter. Det handlade inte om att uttrycka solidaritet med de drabbade.
I relation till Jesus och syndarna så finns det ingenstans skrivet att Jesus villkorade sitt umgänge eller sin närvaro med att syndarna ”ville förlåtas.” Förlåtelsens möjlighet och insikten om behovet av förlåtelse blir till med Jesus närvaro, när han är där med dem och bland dem. Ingen förlåtelse vore möjligt om Jesus av någon villkorad anledning beslöt sig för att inte närvara. Dessutom förlåter han dem som ingen annan är beredd att förlåta.
Anders Göranzon ställde en fråga om det jag skrev om ärkebiskopens relation till syndarnas förlåtelse. Jag menar att ärkebiskopen frånvaro var en symbolhandling som säger något om vad som verkar vara Antje Jackeléns uppfattning om en del människors värdighet.
Ärkebiskopen är representant för den kristna kyrkan i Svenska kyrkan, det var som sådan hon var inbjuden till Akademien. Hon var inte inbjuden som privatpersonen Antje Jackelén. Med ärkebiskopen representeras den kristna kyrkans hela vittnesbörd, ärende och uppgift. Det är betydligt mycket mer än personen Antje Jackelén. En grundbult i den kristna kyrkans ärende är löftet om möjligheten till försoning. En konstituerande komponent i kyrkans präst- och biskopsämbete är vittnesbördet om och tillgången till Guds förlåtelse. När ärkebiskopen med sina dömande ord och med sin aktivt valda frånvaro vände sig bort från människorna som är Akademiens ledamöter, vad hände då?
Kyrkan själv, som förmedlar Guds förlåtelse i bikt och i gudstjänstens förlåtelse, vände sig i ärkebiskopens gestalt bort från människorna och undanhöll förlåtelsens och försoningens möjlighet med ärkebiskopens aktivt valda frånvaro. Antje Jackelén ville inte med sin närvaro legitimera eller uttrycka solidaritet med Akademiens ledamöter för att de inte uppfyllde odefinierade moraliska villkor som hon på eget bevåg hade satt upp. Vad är det – detta att ärkebiskopen vänder sig bort i frånvaro – om inte en symbolhandling med vilken Akademiens ledamöter döms som ovärdiga den förlåtelse och försoning som kyrkans närvaro gestaltar och som kyrkans ämbeten vittnar om? Jag skrev att det verkar som att Antje Jackelén betraktar en del människor – Akademiens ledamöter – som ovärdiga och menar att hennes handlingar vittnar därom. Jag påstod inte att hon har hävdat att det är så.
Maria Löfberg drog en parallell mellan Antje Jackeléns utsaga i TV4 och debaclet runt kyrkohandboken. Det går ju inte annat än att hålla med.
Det är verkligen sant. När Antje Jackelén beskrev sina skäl till att utebli från Akademiens sammankomst så kunde hon ha talat till sin egen spegelbild. Hennes dom över Akademien och dess tillkortakommande är ord som med fog kan användas mot henne själv och kyrkokansliet i relation till det havererade arbetet med den nya kyrkohandboken. Det finns än en gång anledning att påminna om Paulus ord till församlingen i Rom: ”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.” (Rom 2:1)
Den moralistiska plakataktivism som Antje Jackelén har visat prov på är i grund och botten banal, innehållslös och tämligen meningslös. Den förändrar ingenting och det hela får mest både ärkebiskopen och kyrkan att framstå som snarstuckna och småsinta. Vad kunde vår ärkebiskop ha gjort annorlunda? Här kommer ett förslag som kanske hade varit lite mer konstruktivt vad det gäller att uttrycka solidaritet med de utsatta, att vittna om försoningens möjlighet och att formulera möjligheter att komma vidare, fram till någon form av förlåtelse.
Ärkebiskopen kunde ha ställt sig upp mitt under sammankomsten, tagit ordet och sagt:
Jag deltar här som ärkebiskop i Svenska kyrkan och tillsammans med hela den kristna kyrkan står jag på de utsattas sida. Jag låter mig inte tystas av formalia. Med mig i mina tankar och böner har jag alla de som har farit illa i Akademiens närhet genom åren. Året som har gått har visat att de är många. Jag uppmanar Akademiens ledamöter att skärskåda sig själva och att rannsaka sina samveten. Med hela tyngden i ärkebiskopens ämbete uppmanar jag kraftfullt Akademiens ledamöter att ta sitt ansvar och att skyndsamt verka för att de som har förorättats i Akademiens sammanhang får kompromisslös upprättelse. Jag uppmanar varje ledamot att aktivt ta sitt fulla ansvar och att snarast möjligt inleda processer med avsikt att nå fram till försoning i relation till alla inblandade. Det är önskvärt att i görligaste mån försöka nå fram till en förlåtelse som upprättar de som är faktiska offer i allt som har hänt. Jag uppmanar Akademien och Akademiens ledamöter att utan omsvep och i förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus bekänna det som behöver bekännas och be om förlåtelse för det som behöver förlåtas. De utsattas upprättelse genom försoning och förlåtelse är den enda vägen för Akademien och Akademiens ledamöter att återupprätta det förtroende för institutionen och den tillit till ledamöterna som har förlorats genom det senaste årets uppdagade oegentligheter. Det är dessutom det enda rättfärdiga i relation till de som på olika sätt har vållats skada i Akademiens närhet. Ta ert ansvar.
Hade hon gjort och sagt det eller något liknande då hade jag nog applåderat fortfarande. Istället blev det ett lite menlöst "nä, jag vill inte gå dit." Jag förväntar mig mer av vår kyrkas ärkebiskop. Vi alla borde förvänta oss mer av vår kyrkas ärkebiskop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar