Idag skämmer vår ärkebiskop ut sig själv, kyrkans ämbete och Svenska kyrkan när hon avstår från att delta när Svenska Akademien firar sin högtidsdag med motiveringen: ”Efter allt som varit och utifrån hur Akademien och några ledamöter har profilerat sig kan jag inte uttrycka min solidaritet genom att delta som tidigare år.” Ann Heberlein har formulerat vederhäftig kritik i relation till Antje Jackeléns uppenbara missuppfattning av vad kyrkans högsta ämbete och dess representation innebär. Man kan även fundera på de teologiska och pastorala perspektiven på ärkebiskopens beslut och uttalande.
De teologiska perspektiven berör den kristna kyrkans innersta kärna. Varje söndag uttalas förlåtelsens ord villkorlöst till den och de som ber om förlåtelse i kyrkans gudstjänster. Förlåtelsens och försoningens möjlighet är kanske den kristna kyrkans mest grundläggande teologiska ärende. Men istället för att vara ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet (som hon två gånger har lovat att vara, en gång vid prästvigningen och en gång vid biskopsvigningen) så ägnar Antje Jackelén dagen åt någon form av moralistisk plakataktivism manifesterad i hennes frånvaro.
Nu, precis före jultiden – när kyrkan firar och högtidlighåller att Guds förlåtelses möjlighet bokstavligen föds in i världen i, med och genom Jesus Kristus – visar Antje Jackelén prov på en häpnadsväckande oförsonlighet. Dessutom i relation till händelser som egentligen inte har med Svenska kyrkan och ärkebiskopen att göra. Betyder den kristna kyrkans teologiska perspektiv på synd, skuld, förlåtelse och försoning ingenting för vår ärkebiskop?
Nu, precis före jultiden – när kyrkan firar och högtidlighåller att Guds förlåtelses möjlighet bokstavligen föds in i världen i, med och genom Jesus Kristus – visar Antje Jackelén prov på en häpnadsväckande oförsonlighet. Dessutom i relation till händelser som egentligen inte har med Svenska kyrkan och ärkebiskopen att göra. Betyder den kristna kyrkans teologiska perspektiv på synd, skuld, förlåtelse och försoning ingenting för vår ärkebiskop?
De pastorala perspektiven berör kyrkans gemenskap och kyrkan som gemenskap. Givet att det finns personer i Akademien som är döpta så vänder sig vår ärkebiskop bort från sina egna och uttalar något som svårligen kan betraktas som något annat än en dom över dem. En sällsam illustration av uttrycket som biskop Johan Tyrberg myntade – ”elitistisk nonchalans.” Har inte Antje Jackelén läst Paulus brev till församlingen i Rom? Efter att ha utlagt syndakatalogen med vilken hedningarna kunde dömas skriver han:
”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist." (Rom 2:1–5)
När ärkebiskopen dömer sina medmänniskor och straffar dem med sin frånvaro så säger det två besvärande saker. Dels verkar ärkebiskopen betrakta en del människor som förtappade syndare som genom hur de "har profilerat sig" inte är värdiga vare sig förlåtelse eller kyrkans närvaro. Dels verkar det som att Antje Jackelén på något sätt tycker sig stå över andra människor med någon form av moralisk överlägsenhet. Det är en dålig utgångspunkt för och representation av kyrkans pastorala ärende och uppgift. Man kan lägga till påminnelsen om att Jesus umgicks med tullindrivare och syndare av allehanda slag utan att döma dem och stillsamt undra om vår ärkebiskop tycker sig vara lite förmer än Jesus själv.
Det finns skäl att undra hur resonemanget i ärkebiskopens stab gick. Var det ingen som tänkte på att dagens sammankomst var ett tillfälle för vår ärkebiskop att lyfta upp den kristna kyrkans perspektiv på synd, skuld och förlåtelse? Fanns det ingen som funderade på att kyrkans teologiska tanketradition har en hel del att bidra med i relation till frågor om skuld, förlåtelse och försoning? Var det ingen som tänkte på att ärkebiskopens närvaro hos och med de dagsaktuella skandalernas syndare skulle ha kunnat vara till stöd och hjälp både för de inblandade personerna och för Akademien? Var det ingen runt ärkebiskopen som tänkte på de teologiska och pastorala perspektiven? Fanns det ingen som kunde tänka ett varv till?
Ja, jag håller med dig om att Jackeléns beslut att vara frånvarande verkligen kan ifrågasättas. Det går förstås att ha synpunkter på enskilda ledamöters agerande men hur menar hon då att akademien som sådan har gjort fel, och att det sedan får denna konsekvens.
SvaraRaderaAnnars kanske det vore bättre att bjuda in kardinal Arborelius istället, det är ju han och inte Jackelén som är kristenhetens främste företrädare i Sverige.
Jonas M
Nej, Patrik, här tycker jag att du har fel. Bara för att biskopsämbetet är ett försoningens ämbete, behöver ärkebiskopen inte hedra alla sammankomster med sin närvaro. Det kan absolut finnas skäl att avstå från medverkan i vissa sammanhang, t ex antisemitiska. Eller sexistiska. En god biskop kan mycket väl göra vissa markeringar, som t ex att sluta närvara i vissa sammanhang som missbrukat ett förtroende. Däremot bör hon givetvis inte dissa ens Jean-Claude Arnault som förlorat får och presumtiv Kristi efterföljare. Men det är liksom en annan sak.
SvaraRaderaAndreas, tack för din kommentar. Sammanhang som är direkt farliga bör kanske undvikas. Men det här var inte ett sådant. Dessutom, en biskops närvaro kan lika mycket vara ett ifrågasättande av ett sammanhang som en legitimering eller ett hedrande. Du skriver att hon givetvis inte bör dissa någon som ett förlorat får och att det är en annan sak än det hon gjorde. Jag menar att det var just det hon gjorde och att det är just det som är felet. Hon dissade medmänniskorna i Akademien på luddigt formulerade moraliska grunder, hon dömde dem och straffade dem med sin frånvaro. Istället för att gripa sig an problemen, ta sitt ansvar som kyrkans ämbetsbärare och formulera en möjlig väg framåt. Kyrkans tradition har mycket erfarenhet av och mycket att säga om försoningsprocesser, det finns rika källor att ösa ur. Men istället valde Antje en enkel, banal och innehållslös markering genom att inte vara med. Det är helt enkelt för dåligt, vi alla borde förvänta oss mer av vår kyrkas ärkebiskop.
SvaraRaderaJonas M, tack för din kommentar.
SvaraRadera