”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ’Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.’ Han svarade: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.’” (Lukas 10:17–20)
Det hände ganska mycket före den där stunden som de sjuttiotvå kom tillbaka och glatt talade med Jesus om att demonerna lydde dem när de uttalade Jesu namn. En tid innan han sände ut de sjuttiotvå sände han ut de tolv. När Jesus sände ut de tolv då satte han ramen för vad det ska innebära att vara en av Jesus utsänd lärjunge. Han gav de tolv makt över demonerna och kraft att bota sjukdomar. Det vill säga, lärjungarna fick kraft och förmåga att hjälpa människor både med inre anfäktelser och med utifrån kommande prövningar.
Han sade till de tolv: ”Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta. Har ni kommit till ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon stad där man inte tar emot er, så gå därifrån och skaka bort dess damm från era fötter. Det skall vittna mot dem.” (Lukas 9:3–5) En ganska tydlig instruktion.
När Jesus sände ut de tolv för att vittna för världen om honom och om det Guds rikes ankomst som Jesus själv manifesterade, förkroppsligade och förkunnade med sitt liv då fick de en tydlig uppgift och en tydlig förutsättning. Uppgiften var att förkunna genom att hjälpa och bota. Förutsättningen var att de inte skulle förankra sig själva vare sig i den här världen eller i den här tiden. De skulle inte bosätta sig här. Ty, det Guds rike som de fick i uppgift att förkunna hör inte till den här världen. Det blir ju något av en förtroendefråga – man kan ju inte med trovärdighet predika om en Gud som ska förse de sina med vad de behöver och om ett Guds rike där den här världens medel saknar betydelse och samtidigt samla på sig tillgångar för sitt uppehälle. Så, ta inte med er något ty ni får inte ta med er något dit ni ska.
De tolv gav sig iväg, de kom tillbaka och de berättade för Jesus om allt det hade gjort. Jesus fortsatte sin vandring och utfodrade de fem tusen med fem bröd och två fiskar och de diskuterade frågan om vem Jesus egentligen var tillsammans. Jesus talade till dem om lärjungaskapets krav och sade att den som vill gå i hans spår varje dag behöver ta sitt kors och följa honom. Han sade att den som vill rädda sitt liv ska mista det och han talade om att de inte ska skämmas för honom inför andra. Petrus, Jakob och Johannes var med Jesus uppe på förklaringsberget. Jesus botade sjuka och lärjungarna diskuterade med Jesus och varandra om vem Jesus är och vad det innebär att vara hans lärjunge. När de var på väg till Jerusalem talade Jesus även med flera andra som de mötte längs vägen om lärjungaskapets krav.
Därefter sände han ut de sjuttiotvå. Han sände ut dem två och två till de byar och områden som han hade för avsikt att besöka. När Jesus sände ut de sjuttiotvå sade han till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av — behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad. Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” (Lukas 10:2–12, 16)
De sjuttiotvå fick en utförlig instruktion och en uppgift som var lite olik de tolvs uppgift. De skulle inte ta med sig något för sitt uppehälle, på samma sätt som de tolv. Jesus liknade dem vid skördearbetare, sådana som bärgar en skörd som har växt utan deras egen förtjänst. Deras arbetsredskap skulle vara den Guds frid som växer fram i ljuset av förkunnelsen om det Guds rike som Jesus förkroppsligade och förkunnade. Men det var inte helt kravlöst. Förkunnelsen som Jesus sände ut med de sjuttiotvå var till viss del lite kärv. Det skulle komma att bli konsekvenser för den stad eller by som inte tog emot, lyssnade och tog till sig av lärjungarnas vittnesbörd. Att avvisa de sjuttiotvå var att avvisa Jesus, att avvisa Jesus är att avvisa Gud Fadern, att avvisa Gud Fadern får tråkiga konsekvenser.
De sjuttiotvå skulle också bota sjuka, som de tolv. Men Jesus nämnde inte demonerna som arbetsuppgift. Ändå var det just demonerna som de sjuttiotvå först av allt relaterade till när de kom tillbaka och berättade för Jesus om hur de hade haft det. ”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ’Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.’” Man får lite intrycket att de sjuttiotvå var barnsligt förtjusta över vad de kunde göra. Bara genom att uttala Jesu namn betvingade de det som inte kunde betvingas. Men betvingandet av demonerna ingick inte i deras uppgift. Bara för att man kan betyder det inte att man ska.
”Jesus svarade: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.’” Jesus gav de sjuttiotvå en liten realitycheck. De var liksom barnsligt förtjusta över att de hade fått demonerna att dansa efter deras pipa. Men Jesus påminde om att den kamp som de var satta att delta i genom sitt lärjungaskap och med sin relation till Jesus är betydligt större och mycket allvarligare än deras barnsliga förtjusning över att de kunde domptera några demoner. Att vara en Jesu lärjunge i världen är som att vara ett lamm bland vargar. Guds rike är på riktigt och lärjungaskapet är på allvar.
När Jesus nämnde att han har sett Satan slungas ner från himlen då påminde han de sjuttiotvå om att den kosmiska kampen mellan ont och gott, mellan liv och död, är betydligt större och mycket allvarligare än vad de tycks ha förstått. Visst, sade Jesus till dem, jag har gett er makt och förmåga att hantera den här världens motståndare. Men det är inte den förmågan i sig som är poängen. Förmågan att bekämpa det onda i världen är ett Guds rikes nödvändiga verktyg, inte ett Guds rikes glädjeämne i sig. Det finns ingen glädje i att det finns ondska som behöver bekämpas. Guds rikes glädjeämne är det faktum att våra namn är upptecknade i himlen.
Att ett namn är upptecknat betyder att den som namnet indikerar inte ska förgå och försvinna. Det som är skrivet finns kvar och består. Den vars namn är skrivet ska inte förgås. Att ett namn är upptecknat i himlen betyder att namnet är upptecknat i det Guds rike som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande liv som sträcker sig mot oändligheten.
Jesus sade ungefär – gläd er inte så mycket åt att ni kan bekämpa det onda här och nu, det är en nödvändighet men det är inte det som är poängen. Gläd er istället åt att ni med era namn är upptecknade och evigt bevarade i den treeniga Gudens rike. Gläd er åt att ni därmed är tillförsäkrade ett liv som aldrig någonsin ska dö. Det var ungefär vad Jesus sade till sjuttiotvå där och då. Det är vad Jesus säger till var och en och oss alla här och nu. Tro och lita på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar