”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)
Världen har aldrig uppskattat Guds profeter, de sändebud som Gud har sänt in i världen för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som världen inte vill höra. Världen har i alla år varit alltför självupptagen för vilja lyssna på någon som påstår att den inslagna vägen leder till fördömelse och att det krävs av världen att den vänder om från sin egocentrism och istället vänder sig till den Gud som har skapat och upprätthåller allt. Så världen har helt enkelt slagit ihjäl dem för att få tyst på dem. Så att världen skulle kunna fortsätta att vara destruktivt självupptagen.
Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk, mänskligheten och världen omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, mänskligheten och världen har alltid varit envist bångstyrig och genom århundradena vägrat att vända om från sin självupptagenhet för att istället vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven. Guds påtagliga närvaro har lämnat folket och Guds hus är tomt. Det finns ju ingen anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. En plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av avsakraliseringen av kyrkan själv.
Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket enas i att gemensamt vända om från självupptagenheten till att förenas i tro och tillit till Gud med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, vi behöver vända om från vår självupptagenhet och bekänna oss till den kristna tro som menar och påstår att Jesus är den som kommer i Herrens namn. För att på så sätt ta ansvar för vår del av förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Och det finns, som sagt, ingen anledning för någon part att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Vi har ett ansvar för vår del av människans, mänsklighetens och världens relation till Gud Fadern.
Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i nästan två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan tio procent av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare från människa till människa, från människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då finns Jesus här mitt ibland oss alldeles på riktigt.
I närmare tvåhundra år har vi samlats här, en liten församling i tacksam gemenskap med alla dem som har gått före oss, här i församlingen och i den världsvida kyrkan. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och dela tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss med tacksamhet. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Sten ska inte lämnas på sten. En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan bron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.
Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Men just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse. Vi har vår stund på jorden här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och vi alla har en plats i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Livet här och livet i ljuset av Guds löften är stort och det är mycket vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar