#572. Lögnens fängelse…

Dag Sandahl skrev den 31/10 om vad som berättats om högtidlighållandet av reformationen 2016. Antje Jackelén kallade det Sandahl skrev för ”elakt skvaller” och Jakob Wirén anklagade Sandahl för rasism för att han ställde kritiska frågor om ärkebiskopen. Sandahl begärde ut korrespondensen mellan ärkebiskop Antje Jackelén och romersk-katolska kyrkans biskop Anders Arborelius inför reformationsjubiléet. Mycket var maskat. Men osämjan inför påvens mässa i samband med firandet av reformationsjubiléet bekräftades.

Det är okontroversiellt att påstå att sanningsenlighet är en dygd för en kristen. ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Hederlighet och ärlighet räknas rimligen också in bland de dygder som kan anses vara en följd av en uppriktig kristen tro. ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.” (Matteus 5:37) Vår kyrkas ärkebiskop och hennes närmaste medarbetare var inte vare sig sanningsenliga, hederliga eller ärliga i relation till Dag Sandahl och det han skrev om reformationsjubiléet.

Om sanningen ska göra oss fria då fängslar lögnen rimligen i motsvarande grad. Debaclet före reformationsjubiléet och försöken att dölja oenigheten får det att framstå som att Antje Jackelén är fängslad i ett nät av lögner som hon själv och hennes stab försöker dölja med ännu fler lögner. ”Elakt skvaller” kallade ärkebiskopen Sandahls kritik som trots maskning visade sig vara sanningsenlig. Det är ingen avundsvärd position att befinna sig i ett lögnens fängelse och samtidigt vara omgiven av medarbetare som väver självbedrägeriets lögner tätare istället för att med öppenhet och ärlighet värna om omgivningens förtroende.

När det gäller maskningen av korrespondensen mellan Jackelén och Arborelius kan man fråga sig hur det står till om vår kyrkas ärkebiskop uttrycker sig på ett sätt som inte tål dagens ljus när hon för dialog med en annan samfundsledare inför ett gemensamt firande. Är det kanske mest Antje Jackeléns dåliga omdöme som är gömt under maskningens svärta?

Vad säger det om vår kyrka att ärkebiskopen försöker att dölja sina tillkortakommanden genom att kalla sökandet efter sanningen för ”elakt skvaller"? Vad säger det om ärkebiskopen och hennes stab när Jackeléns närmaste medarbetare bär falsk vittnesbörd och framför grundlösa anklagelser om rasism mot den som ställer kritiska frågor? Någon behöver påminna Jackelén och Wirén om det åttonde budet: Du skall inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa. ”Detta bud syftar först och främst på att var och en ska hjälpa sin nästa att få rätt, och inte tillåta att hans sak förhindras eller förvrängs. […] Falsk vittnesbörd omfattar således allt som inte kan styrkas på ett riktigt sätt. Det som inte kan bevisas ska ingen nämna eller påstå vara sanning.” (ur Martin Luthers stora katekes)

Förstår inte Antje att hon med maktfullkomlighet, stingslighet och ohederlighet skadar det anseende som vår kyrkas ärkebiskop behöver ha? Förstår inte Jakob Wirén att det raserar förtroendet för ärkebiskopen när han, som hennes närmaste medarbetare, kastar falska anklagelser om rasism på de i kyrkans folk som söker sanningsenlig klarhet om sakernas tillstånd? Förstår inte Jackelén, Wirén och alla andra i ärkebiskopens närhet att hela den här cirkusen eroderar och förstör förtroendet för kyrkans ledning både inom och utanför Svenska kyrkans organisation? Förstår inte vår ärkebiskop att hon ska vara en kyrkans tjänare och herde? Att hon inte kan, får eller ska agera som om hon vore en kyrkans herre?

Hela den här sorgliga historien gör att man som vanlig församlingspräst blir uppgiven. Vår kyrka är så bra på så många olika sätt. Oräkneliga medarbetare gör ett fantastiskt jobb i kyrkans församlingar. Vi kämpar på med den kristna kyrkans ärende och vittnar om Jesus på olika sätt med det vi säger och gör. Vi möter, hjälper, tröstar, bistår och förkunnar Guds rike för kyrkans folk varje dag. Mitt i allt det fina, bra, uppbyggliga, autentiska och uppriktiga arbete som pågår så dyker ärkebiskopen och hennes medarbetare upp och gör något dumt som sänker förtroendet för kyrkan. Jag är så hopplöst trött på att de som ska leda vår kyrka gång på gång förstör för oss andra med sin tröttsamma självupptagenhet och oförmåga.

Det bästa och mest konstruktiva som Antje Jackelén och hennes närmaste medarbetare kan göra för Svenska kyrkan är att från och med idag och fram till pensionsdagen göra så lite som möjligt, helst ingenting.

• Se upp inför helgen! (Sandahl, 31/10).
• Elakt skvaller? (Sandahl, 3/11).
• #569. Kyrkosyn, påhitt och rasism… (5/11).
• Matsch – Schmutz (Sandahl, 5/11).
• Mer Schmutz? (Sandahl, 5/11).
• Antje i stallet och på travbanan (Sandahl, 6/11).
• #570. Ickesvar… (7/11).
• Peterson och Pettersson (Sandahl, 8/11).
• Antje flyger i luften (Sandahl, 13/11).
• Hemliga handlingar (Sandahl, 19/11).

#571. Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet…

"Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ’Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.’ Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ’Han har tagit in hos en syndare.’ Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ’Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.’ Jesus sade till honom: ’I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.’” (Lukas 19:1–10)

Sackaios var en tjänsteman som tog upp tull på varor som transporterades in i Jeriko för att säljas på stadens torg. Tullavgifterna gick till de lokala makthavarna och till romarna. Rom var ockupationsmakt och romarna såg till att den romerska kejsaren fick sin beskärda del av alla ekonomiska transaktioner som förekom ute i Romarrikets territorier. Tulltjänstemannen Sackaios hade med andra ord en maktposition och det är inte så svårt att föreställa sig att han på olika sätt utnyttjade sin ställning för egen vinning. Sådär som småsinta människor med makt alltid har gjort och fortfarande gör.

Få eller ingen tyckte om honom. Han var en som man inte befattade sig med om det gick att undvika. Sackaios var ställd utanför de sociala gemenskaperna. Han var rik men han var utanför. Ingen kan väl klandra Jerikos invånare? Vem av oss gillar sådana där småsinta typer som skor sig på och utnyttjar andra? Vi skulle nog lite till mans känna åtminstone lite ovilja inför en figur som Sackaios om han dök upp vid kyrkkaffet om en liten stund?

Sackaios hade hört talas om Jesus. Han var nyfiken på honom och ville gärna se vem han var. Jesus hade på olika sätt ställt till med uppståndelse i Galileen med omnejd och ryktet om honom for vida omkring. Folket i Jeriko hade förstås hört sin beskärda del av alla berättelserna om Jesus. På vägen in till Jeriko botade han dessutom mirakulöst en blind man som fick tillbaka sin syn. Så, det var kanske inte så konstigt att det var lite uppståndelse omkring Jesus när han kom till den lilla staden Jeriko.

Sackaios var kortväxt och såg ingenting av Jesus i folkmassan. Så han sprang i förväg och klättrade upp i ett träd för att kunna se lite bättre när Jesus passerade. När Jesus kom förbi just där då sade han: “Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem” sade Jesus. Sackaios blev förstås jätteglad. Det var förmodligen sällan någon kom på besök i hans hem för att äta med honom. Han var ju allmänt illa sedd. Han skyndade sig hem för att göra i ordning och ta emot Jesus.

Det var lika provocerande då att Jesus brydde sig om någon som alla andra tyckte illa som det är idag. Folket i Jeriko tittade snett både på Jesus och på Sackaios. “Han har tagit in hos en syndare” sade de till varandra med illa dolt dömande tonfall. Är inte Jesus också opålitlig eftersom Sackaios som han umgås med är en opålitlig typ? Det där skuld- och skambeläggande sättet att tänka är vanligare än vad som är hälsosamt. Inte minst i vår tid av internet och sociala medier. Guilt by association är inget nytt fenomen.

Ett omvändelsens mirakel hände när Jesus brydde sig om den som ingen annan brydde sig om. Sackaios vände om från sitt sätt att sko sig på andras bekostnad och hans sätt att bara tänka på sig själv. Han lovade att dela med sig till de som hade det fattigt ställt med hälften av sina tillgångar. Och han lovade att fyrdubbelt kompensera den eller dem som han hade bedragit eller snuvat på pengar. Sackaios drabbades av en inre omvändelse som fick yttre konsekvenser när Jesus kände honom vid namn, visade honom omtanke och inkluderade honom i sin gemenskap. Jesus omsorg och vänlighet drabbade Sackaios så hårt att han omvärderade hela sig själv, hela sitt liv och alla sina relationer till andra. Det var och är inget annat än den medmänskliga kärlekens oerhörda och mirakulösa kraft i hela sin prydnad.

Jesus såg och förstod vad som hände i Sackaios inre. Jesus sade: ”I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” Räddningen nådde Sackaios hus när Sackaios blev sedd, bekräftad och så älskad av Jesus. Sackaios plats i gemenskapen etablerades, även han var en son till Abraham. Och Jesus har kommit till världen för att söka det som är förlorat och rädda det. Här finns den djupast liggande kärnan i vår kristna kyrkas Evangelium. Jesus söker den som är förlorad för att rädda honom eller henne. Hur förlorat allt än kan verka vara så är varje enskild människa ett Abrahams barn och en del av Gud Faderns gemenskap. När Jesus når fram då når räddningen fram till var och en oavsett hur det har sett ut och oavsett vad alla andra tycker och tänker om saken. Det förändrar allt.

Men hur kan Jesus omsorg omfamna även de mest småsinta, egocentriska och elaka typerna? Hur kan Jesus kärlek omfatta även de som är rika och som kanske har skott sig på andra? Hur kan Jesus kärlek och frälsning gälla även den och dem som alla vi andra tycker är förkastliga i all sin uselhet? Hur vet vi inte. Men vi vet att det är så. Jesus älskar även den som vi kanske inte tycker är värd att älskas. Jesus frälser även den som vi kanske tycker är bortom all räddning. Gud Faderns kärlek i Jesus är provocerande därför att den omfattar och omfamnar så mycket mer och så många fler än vi kan förstå. Den gränslösa kärleken som Jesus visar världens alla syndare är kanske den mest provocerande kärleken av alla.

Sackaios drabbades inte av dåligt samvete. Men omvändelsen fick honom att vända om. När Sackaios bekände sin synd inför Jesus då befriades han från sitt tidigare jag. Det glada budskapet, att Jesus kände honom vid namn, att Jesus omtanke och frälsning gällde även honom, befriade Sackaios från honom själv. Han befriades till att bli och vara en bättre människa i relation till sina medmänniskor. Sackaios blev en pånyttfödd människa i mötet med Jesus. Det var ingen banal och förnumstig moralism som gav Sackaios liv en ny riktning. Förändringen växte fram inifrån i ljuset av att han blev erkänd, befriad, frälst och upprättad av Jesus. Evangeliets dom – Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet manifesterad i Jesus – frälser och befriar människor från synd och skuld.

Det finns en räddning, frälsning och befrielse för alla. Vägen dit går via mötet med Jesus och en uppriktig bekännelse av den synd och skuld som har begränsat livet – i förtröstan på Jesus kärlek, nåd och barmhärtighet. Jesus är alltid ute och söker efter dem som tycker sig vara förlorade för att rädda var och en och alla människor. Alla människor är Abrahams barn. Var och en och alla omfattas av Gud Faderns kärlek i Jesus. Ingen enda människa faller utanför Gud Faderns gemenskap i, med och genom Jesus Kristus.

#570. Ickesvar…

Hej, Jag undrade varför du delar detta. Du svarar med att likna dig själv vid ett bibliotek som lånar ut böcker utan att ta något ansvar för dess innehåll. Intressant bild. Men samtidigt skriver du att ditt ärende är att ställa frågor för Svenska kyrkans bästa. Nåväl, gärna kritiska frågor och debatt om sakfrågor, men att ge sig på ärkebiskopens familj och spekulera och misskreditera på grund av utländsk bakgrund är något helt annat. Uppfattningen att den som inte är född in i Svenska kyrkan inte kan bli en riktig lutheran, även om personen i fråga är medlem i en luthersk kyrka, prästvigd i samma kyrka, sedan vigd till biskop och så vidare är, snällt uttryckt, teologiskt felaktig… Medlemskap och tillhörighet baseras varken på etnicitet eller ens föräldrars samfundstillhörighet. Trots detta betraktas ärkebiskopens man, präst i Svenska kyrkan sedan 1979, som "reformert ner i hårsäckarna”… Ärkebiskopen, präst i Svenska kyrkan i 40 år, men "Självklart är hon inte svenskkyrklig". Den här uppfattningen, att deras tyska ursprung inte gör dem till äkta svenskkyrkliga är direkt obehaglig, tycker jag. Detta sker dessutom i ett sammanhang av ett återkommande misstänkliggörande av ärkebiskopens tyska bakgrund, inklusive insinuation om samröre med DDR-spioner och nazist-anspelningar (ibland samtidigt!), som Sandahl ägnat sig åt under många år… (texterna finns kvar för den som vill läsa). Budskapet verkar mynna ut i att hon inte är riktig svensk, inte riktig lutheran, inte riktigt svenskkyrklig. Förvånad över att någon som vill debattera kyrkliga ting sprider detta. (Jakob Wirén på Twitter 5/11)

Dag Sandahl vederlade Jakob Wiréns ovanstående svar till mig med robust tydlighet i inlägget Mer Schmutz?. Även om det inte finns mycket mer än små smulor kvar av Wiréns twittersvar efter det så vill jag ändå respondera på det han skrev. Eftersom det var ett svar till mig och ett svar på mina frågor om belägg för hans tre påståenden om att Sandahls text Elakt skvaller? innehöll en sörja av undermålig kyrkosyn, påhitt och kanske rentav rasism.

Det må vara Jakob Wirén förlåtet att han missförstod liknelsen i min text. Men det är svårare att ha fördragsamhet med att han inte ens försöker att belägga sina påståenden. Wirén producerade ett ickesvar och hans tre påståenden om Sandahls text är fortsatt grundlösa.

När det gäller påståendet om Sandahls undermåliga kyrkosyn kan jag inte se att Wirén ger några belägg alls. Det enda som kan urskiljas är obefintliga argument som utgår från en odefinierad ecklesiologi som i sin tur skapar en Luthersk kyrka som är helt konturlös och icke-identifierbar. Wirén utgår från ingenting för att peka på en Luthersk kyrka som kan vara vad som helst och som därmed är ingenting alls. Hur det på något sätt skulle fungera som argument mot en av Sandahl formulerad ”undermålig kyrkosyn” är svårt intill omöjligt att se.

När det gäller Wiréns påhitt om Sandahls påhitt så finns det inte heller några belägg i Wiréns svar. Såvitt jag kan se har Jakob inte vederlagt det han menade var påhitt. Han erbjuder inga belägg för och presenterar inga evidens för sitt påstående att det Sandahl har skrivit är påhitt och därför osant. Den enda som har hittat på saker verkar vara Jakob Wirén själv.

Men mest allvarligt, och det här är på riktigt allvarligt, är att Jakob Wirén framför en grundlös anklagelse om rasism mot Dag Sandahl. Wirén har i sitt svar inte – i någon meningsfull betydelse av ordet rasism – på något sätt belagt sitt påstående om att det Sandahl skrev är rasism. Jakob tycker att det är ”obehagligt” att Jackeléns tyska ursprung tas upp. Men frågorna om Jackeléns ursprung har förstås ingenting med rasism att göra – om inte ordet ”rasism” helt och hållet ska tömmas på allt sitt historiska och semantiska innehåll och istället vara godtyckligt kopplat till vad Jakob Wirén för dagen tycker och känner om olika saker.

Det är inte möjligt att dra någon annan slutsats än att Jakob Wirén – märk väl, ärkebiskopen närmaste man – använde ordet rasism för att på grövsta möjliga sätt försöka misskreditera och smutskasta Dag Sandahl, vars uppfattningar han inte delar och vars frågor han inte uppskattar. En medveten enfald med avsikten att skam- och skuldbelägga Dag Sandahl och var och en som delar hans text. Sällan har den, i lögnens väsen marinerade, intellektuella rötan som frodas i kretsen omkring ärkebiskopen illustrerats så tydligt.

Om Jakob Wirén har någon som helst heder i kroppen då ber han skyndsamt Dag Sandahl om ursäkt och förlåtelse för den fullständigt skandalösa anklagelsen om rasism. I annat fall är det inte längre möjligt att ta Jakob Wirén på allvar som en seriös samtalspartner i kyrkliga sammanhang. Dessutom, Wiréns fullständigt oacceptabla oskick och grundlösa anklagelse om rasism spiller över på ärkebiskopen själv. Ty, Antje Jackelén har förstås ett stort ansvar för den anda som fostras bland och som emanerar från hennes närmaste medarbetare.

PS. Att röster nu låter sig höras som vittnar om att Antje Jackelén "ljuger som en häst travar" i relation till det ekumeniska mötet och den katolska mässan i Lund 2016 gör förstås den här soppan ändå lite mer pikant. Läs mer om det här: Antje i stallet och på travbanan.

#569. Kyrkosyn, påhitt och rasism…

Upprinnelsen till det här är Antje Jackeléns respons på vad Dag Sandahl skrev den 31 oktober med anledning av högtidlighållandet av Lutherska världsförbundets och den romersk katolska kyrkans överenskommelse 2016. Jackelén menade att Sandahl for med osanning.

Dag Sandahl svarade på Twitter att det som är sant i Rom idag inte var sant i Stockholms katolska stift då och menade att det som föregick händelsen och resultatet av den därefter följande kyrkodiplomatin inte är samma sak. Ärkebiskopen drog då slutsatsen att Sandahl med det byggde resonemanget på elakt skvaller snarare än på seriös information.

Dag Sandahl gick i svaromål med ett inlägg på Dagsländor den 3 november. Han belyste egenheten att säga en sak, göra något annat och i efterhand berätta något tredje. Som om det inte finns ögon som såg vad som gjordes och öron som hörde vad som sades före och när alltihop hände. Antje Jackelén och kretsen omkring henne verkar glömma att vi som existerar samtidigt också ser och hör vad som händer omkring oss. Andra var också där. Det enda som egentligen illustreras av Signum-intervjun är att Påvens och Vatikanens storsinthet och vilja att verka för Kyrkans enhet är större än småsintheten och oförmågan att verka för Svenska kyrkans enhet som emanerar från vår ärkebiskop och kretsen omkring henne.

Dag ifrågasatte vidare Antjes väg in i och genom Svenska kyrkan samt ställde frågor om ärkebiskopens make Heinz Jackelens historia. Med det kunde den diskussionen ha lagts till handlingarna och varit ur världen. Men så blev det inte.

Jakob Wirén är ”teologisk sekreterare” åt ärkebiskop Antje Jackeléns. Trots tjänstetitel med oklart innehåll är Wirén ärkebiskopens närmaste medarbetare. Jakob kommenterade det faktum att jag länkade till Sandahls text på Twitter. Man förstår att Dag Sandahls text tryckte på ömma punkter när ärkebiskopens närmaste man kände sig nödd och tvungen att ta till orda om saken på Twitter vid kvart över nio en söndagkväll. 

Jakob säger sig gärna se en ”konstruktiv och kritisk kyrkodebatt” och skriver samtidigt att det Dag Sandahl skrev framstår som ”en sörja av undermålig kyrkosyn, påhitt och kanske rentav rasism.” Det var kanske inte det mest konstruktiva sättet att bemöta Sandahl men det är talande för – och ett illustrerande exempel på – hur Antje Jackelén och hennes stab betraktar och bemöter kyrkans kritiska röster. Antje sade det kanske bäst själv i Pingstdagens predikan 2018. Det framgick då med all önskvärd tydlighet att ärkebiskopen betraktar oss andra, vi som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar, som "trumpna tornbyggande och babblande dvärgar." Att Jakob Wirén nu bemöter Dag Sandahl på samma sätt borde inte förvåna någon. Det är så det blir när de kyrkliga karriäristerna blickar ut från sina elfenbenstorn och ser ner på de av oss som plöjer, sår och skördar i församlingarnas mylla. Vi betraktas av den kyrkliga överheten som mindre vetande och mindre förstående.

Men låt mig, i motsats till hur Jakob Wirén agerar, ta det han skrev på allvar och ställa några frågor om det i hopp om konstruktiva och kritiska nyanseringar från hans sida. Han började med en fråga och därefter följde tre påståenden om Dag Sandahls text.

”Vad vill du ha sagt med att dela denna text?” frågade Jakob mig inledningsvis. Hur gör den disputerade akademikern Jakob Wirén om han till exempel läser en bok med ståndpunkter han inte håller med om? Kontaktar han biblioteket varifrån han lånat boken och frågar ”vad vill ni ha sagt med att låna ut denna bok?” Eller gör han lite intellektuellt fotarbete och formulerar motargument riktade mot den text han inte håller med om och låter publicera dem? I det här fallet gör han det förstnämnda. Att på så sätt försöka skam- och skuldbelägga den som uppmärksammar något som man inte håller med om leder förstås ingenstans. Men det säger något om det intellektuella tillstånd som råder i kretsen närmast vår kyrkas ärkebiskop. Att tysta ner kritiska röster är viktigare än att bemöta i sakfrågorna.

Mitt svar till Jakob är ganska enkelt – jag delade Dag Sandahls text därför att han där ställer relevanta och angelägna frågor om vår kyrkas ärkebiskop och därigenom gör en ansats till att försöka värna om vår Svenska kyrkans väl och ve. Det kanske inte Jakob håller med om, men i så fall behöver han bemöta Dag Sandahl som har skrivit texten istället för att försöka skam- och skuldbelägga mig som uppmärksammade Sandahls text. Elementärt för de flesta. Wirén påstår sedan att Sandahls text är ”en sörja av undermålig kyrkosyn, påhitt och kanske rentav rasism.” Låt oss ta några funderingar om de tre påståendena i ordning.

Vari, menar Wirén, ligger den undermåliga kyrkosynen? Här behövs precisering. Handlar det om Sandahls resonemang om kyrkodiplomatin som växte fram efter den där katolska utomhusmässan i Malmö 2016? Åsyftas resonemanget om Antjes väg in i och karriär i Svenska kyrkan? Vad i det, i så fall, utgör den undermåliga kyrkosynen? Är det avsnittet som är kritiskt till att någon som de facto saknar förankring i Svenska kyrkans liv, tro och teologi gör kyrklig karriär och tilldelas kyrkans högst ställda läroämbete på något som kan uppfattas som tveksamma grunder? Avser Wirén någon form av teologisk eller ecklesiologisk undermålighet i Sandahls resonemang? I så fall, i vad och på vilket sätt?

Vad, i det som Sandahl skrev, menar Wirén är påhitt? Wirén behöver vara konkret. Vad exakt är det som är påhittat? Är det beskrivningen av vad som föregick och kyrkodiplomatin som följde efter den katolska mässan i Malmö 2016? Gäller talet om påhitt avsnittet om Antjes karriär uppåt i Svenska kyrkan? Var det inte i stora drag så det gick till? Har hennes väg genom och uppåt i kyrkan gått till på annat sätt? Hur har hennes väg i så fall sett ut? Det borde vara ganska enkelt för Jakob att berätta hur den verkligheten i så fall skiljer sig från Sandahls ”påhitt.” Gäller påståendet om påhitt avsnittet om den Jackelénska familjens historia i relation till Tredje riket? Gäller det frågorna om ärkebiskopens make Heinz Jackelens historia? Vad i allt det där menar Wirén vara påhitt? Har Jakob tillgång till information som belyser verkligheten på annat sätt? Det skulle förstås vara mycket välkommet om sakernas tillstånd kunde läggas upp på bordet i ett sanningens ljus i så fall.

Därefter trampar Jakob Wirén i klaveret med storstövlarna när han menar att det Dag Sandahl skrev och det jag länkade till var ”kanske rentav rasism.” Här avslöjar Jakob Wirén ett tankemönster som är allt annat än smickrande för honom själv och för Antje Jackelén. ”Om inget annat funkar så kan vi alltid anklaga våra vedersakare för rasism.” Att anklaga någon för att vara rasist är allvarligt, ty faktisk rasism är en destruktiv farsot som skadar människor och samhällen. Att som Jakob Wirén gör, att kalla något för rasism för att få tyst på åsiktsmotståndare genom stigmatisering, är djupt ansvarslöst. Men det belyser den anda som råder runt Antje Jackelén – de trumpna tornbyggande och babblande dvärgarna ute i kyrkans församlingar ska tystas ner med alla till buds stående medel. Till och med genom att grundlöst stämpla epitetet ”rasist” på den vars uppfattning de inte tycker om.

Om Wirén faktiskt menar det han skriver – att det Dag Sandahl skrev är rasism i betydelsen ett uttryck för en ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra” (SAOB) – då har han ett digert arbete framför sig med att belägga det på ett vederhäftigt och sakligt korrekt sätt. Det enda alternativet är att Jakob Wirén snarast ber Dag Sandahl om ursäkt för insinuationen om rasism. I annat fall är hans påstående ännu ett i raden av exempel på hur Antje Jackelén och hennes stab tycker sig stå över alla andra i Svenska kyrkan och att de tar sig rätten att med alla medel få tyst på den som uttrycker en för Antje obekväm uppfattning eller ställer frågor om hur ärkebiskopen sköter sitt uppdrag.

Så, Jakob, om du läser det här. Jag ser fram emot att du utvecklar dina tankar om undermålig kyrkosyn, påhitt och rasism i relation till Dag Sandahls text. Om du avstår från det då kan vi väl inget annat göra än att ta ditt twittrande som ett uttryck för ett djupt osympatisk försök till maktutövning med syfte att tysta ner en av kyrkans kritiska röster. Sådant som överhetens och maktens män och kvinnor ägnar sig åt i totalitära diktaturer.

#568. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

"Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ’Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?’ Jesus svarade: ’Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.’ Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ’Gå och tvätta dig i Siloadammen.’ (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ’Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.’ Han svarade: ’Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.’ De frågade honom: ’Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?’ Han svarade: ’Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?’ Då snäste de av honom och sade: ’Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.’ Han svarade: ’Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.’ Då sade de till honom: ’Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!’ Och de körde ut honom. Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ’Tror du på Människosonen?’ Han svarade: ’Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.’ Jesus sade: ’Du har sett honom. Det är han som talar med dig.’ Då sade han: ’Jag tror, herre’ och föll ner för honom. Och Jesus sade: ’Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.’” (Johannes 9:1–7, 24–39)

En sedan födseln blind man mötte Jesus och lärjungarna. Han blev utan egen förskyllan inblandad i ett drama som det berättas om fortfarande, så här två tusen år senare. Den blinde mannen var känd som den blinde tiggaren av grannarna och de andra som bodde där han bodde. Han hade ingen annan möjlighet än att försöka tigga ihop till livets nödtorft. Jesus fick syn på den blinde mannen och lärjungarna hade plötsligt en massa frågor och åsikter om honom. De undrade om han var blind på grund av hans egen eller hans föräldrars synd, det vill säga om hans blindhet var någon form av Guds straff för något som han eller hans föräldrar hade gjort sig skyldiga till.

Nej, så var det inte, sade Jesus. Det handlade inte om hans egen eller någon annans synd eller skuld. Istället menade Jesus att den blinde mannen och hans blindhet hade en av Gud given uppgift att vara ett levande exempel på Guds gärningar. Hela hans liv i blindhetens mörker ledde fram till uppgiften att vara ett synligt tecken och ett konkret exempel på Guds gärningar i, med och genom Jesus. Jesus gjorde en deg av markens stoft och sin egen saliv och strök den på den blinde mannens ögon som sedan gick och tvättade sig i Siloadammen. Miraklet skedde och mannens ögon fungerade för första gången i hans liv. Det måste ha varit en väldigt omtumlande upplevelse. Den som någon gång har blivit bländad kan kanske ana ett litet korn av vad han måste ha upplevt. Det hela var en högst påtaglig och konkret gestaltning av vad Jesus sade om sig själv: ”Jag är världens ljus.”

De som kände den nu före detta blinde mannen kände förstås igen honom när han kom gående efter det som hände. De hade ju sett honom blind och tiggande i alla år. De undrade om det verkligen var han. De kallade till sig hans föräldrar som försäkrade att visst var det deras son och visst hade han varit blind sedan födseln. De kunde inte förklarar hur eller varför han nu kunde se. Den före detta blinde mannen försäkrade grannarna och de andra att han var densamme som förut. Han berättade vad Jesus hade gjort och att han faktiskt kunde se trots att han hade varit blind i hela sitt liv.

De drog med honom till fariseerna som började förhöra sig för om vad som hade hänt. Han berättade om degen som Jesus lade på hans ögon och att han tvättat sig i Siloadammen och att han därefter kunde se. Det stora problemet för fariseerna var att det var sabbatsdag, en dag då inget arbete var tillåtet. De diskuterade sins emellan om vad allt det här handlade om och om hur de skulle förhålla sig till Jesus och vad han gjorde.

Fariseerna kallade till sig den före detta blinde mannen igen och gjorde vad de kunde för att han skulle vända sig emot Jesus genom att kalla Jesus för en syndare. Mannen svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” Fariseerna fortsatte att bråka med honom men han stod på sig. Han visste ju bokstavligen i sin kropp att det var Jesus som hade hjälpt honom. För fariseerna var det en maktkamp. Jesus gjorde mirakel och vittnade med dem om Guds rike utan fariseernas tillstånd eller tillåtelse. Det var ett problem för fariseerna för de var de religiösa auktoriteterna och de hade en viss makt över folket. En makt som de ogärna ville lämna ifrån sig.

När Jesus förkunnade, gjorde mirakel och fick människor att tro på Guds löften utan att blanda in fariseerna då underminerades deras positioner och deras makt. Det tyckte inte fariseerna om. Därför ville fariseerna begränsa Jesus inflytande genom att försöka vända folket emot honom. Men folket såg vad Jesus gjorde, de hörde vad han förkunnade och de flesta lät sig inte förledas av fariseernas maktspel.

I vissa delar är det inte helt olikt vår egen Svenska kyrkan. Maktens män och kvinnor på kyrkokansliet i Uppsala eller på stiftskanslier runt om i landet vill och försöker vidmakthålla sina egna positioner och sin egen makt genom att reducera Jesus betydelse för oss kristna och för kyrkan. Istället vill man få oss att tro att saker som klimataktivism eller religionsdialog är kyrkans högsta goda. Men det är Jesus som är den kristna kyrkan enda kärna och enda stjärna och inget annat. Den som lever i och med den kristna tron som kommer sig av att Jesus själv har öppnat ögonen låter sig inte förledas. Ett vet jag, jag som tillsammans med alla andra var blind kan nu se och det är ingen annan och inget annat än Jesus själv som har öppnat den kristna trons ögon för mig, dig och alla andra kristna syskon runt om i världen.

Jesus träffade på den före detta blinde mannen igen och gav sig till känna för honom som den han är. ”Jag tror, herre” sade mannen och föll ner för Jesus. Om eller när Jesus öppnar våra ögon och väcker den kristna tron i våra hjärtan då finns inte mycket annat vi kan göra än att falla ner inför honom och säga ”Jag tror, herre.” Med den tron följer tilliten till och vissheten om att allt i tillvaron – mitt, ditt och våra liv med allt de innehåller – vilar i Gud Faderns nåd, kärlek och barmhärtighet. 

Jesus fortsätter att verka med trons mirakel här och nu. Jesus envisas med att öppna människors ögon och han väcker ständigt den kristna tron i människors hjärtan. Och Jesus envisas med att alltid utmana den eller dem som gör anspråk på att vara någon form av religiös auktoritet – Ärkebiskop eller alla Svenska kyrkans alla ”chefer” lika. Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Den som tycker sig ha makt i kyrkliga ting ska bli och är blind. Men saliga är de saktmodiga och saliga är dem som tror. Jesus fortsätter att öppna ögonen på de blinda, de som är ännu inte tycker sig se något i den kristna tron och dess löften.

Jesus fortsätter att ge sig till känna för oss och för alla människor här och nu i vår kyrkas gudstjänst. Jesus ger sig själv till oss, högst konkret, i nattvardens bröd och vin. Det enda vi kan och behöver göra är att falla ner inför honom och i hjärtat säga: ”Jag tror, herre. Jag tror.”

#567. Tacksägelsedagen…

"Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.” (Matteus 15:29–31)

Innan Jesus gick utmed Galileiska sjön och upp på berget där han satte sig ner så var han nere vid kusten (Matteus 15:21–28). Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Lärjungarna försökte få Jesus att säga till henne att gå därifrån. Men Jesus bemödade sig inte ens med att tilltala henne. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades att hon inte fanns.

Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallade henne för en hund. Något av det elakaste man kan säga till någon. Men kvinnan lät sig inte nedslås. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick hände det något i Jesus inre. Det var som om Jesus insåg att hans ärende, hans uppgift och hans uppdrag var mycket större än vad han dittills hade förstått. Han ändrade sig. Den envisa kvinnan fick Jesus att förstå att hans ärende inte bara gäller hans eget folk utan alla människor. Jesus lät miraklet ske och kvinnans dotter blev frisk.

Därefter begav sig Jesus upp på det där berget vid Galileiska sjön. Ryktet om honom hade gått i städerna och byarna. Det hade berättats att Jesus hjälper, helar, läker och botar dem som behöver hjälp. Det var många som behövde hjälp och det samlades mycket folk omkring honom. Lama, blinda, lytta och stumma.

Det finns en viktig poäng i det som hände som är lätt att förbise. ”Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” ”…de hade med sig…” I ljuset av hoppet och löftet om läkedom genom Jesus skedde ett medkänslans och medmänsklighetens mirakel. De som inte var lama, blinda, lytta och stumma bar och hjälpte de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. De starka och friska hjälpte de svaga och sjuka i hopp om läkedom för alla hos Jesus. Tron på Jesus väckte medkänsla och hjälpsamhet. Det var i sig inget annat och inget mindre än ett mirakel. 

Ryktet som fick människorna att hjälpa varandra visade sig vara sant. Jesus botade, helade och hjälpte alla svaga och sjuka som var där. Miraklen skedde. Stumma talade, lytta blev friska, lama kunde gå och blinda kunde se. Folket häpnade, trots att de hade hört berättelserna och ryktena. Det är ju en sak att höra en berättelse om något fantastiskt. Det är något helt annat att se det med sina egna ögon och uppleva det själv. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackade den levande någon som botade, helade och hjälpte. Det lilla folket Israels Gud. Som har visat sig vara hela världens och alla människors Gud. Den ende sant levande Guden – Gud Fadern.

I tre dagar var de på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” sade han när det var dags att bryta upp (Matteus 15:32–39). På något sätt fick han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han försåg dem med vad de behövde för att kunna och orka ta sig hem. Det välkända bröd- och fiskundret var inget annat än ännu ett regelrätt mirakel.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid – där och när Guds rike är fullbordat – ska det bli och vara på det sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som ska bli. Alla människor ingår i Guds rike. Ingen är lämnad utanför. Där och då är demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga är mätta och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är konkreta exempel på hur det ska bli och vara i det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. När allt är fullbordat.

Miraklen hände på riktigt. Människorna där och då såg, upplevde och erfor Guds rikes närhet i Jesus och med hans gärningar. De berättade för andra och varandra om miraklen de bevittnade. De samlade berättelserna som blev texter som blev böcker som lästes och som har traderats ända fram till här och nu. Berättelserna om Jesus och hans mirakel är lika sanna idag som när det hände. Vittnesbördet om Jesus och miraklernas löften om Guds rikes kommande och fullbordade framtid är livs levande och alltihop är fortfarande sant.

I vår mörka samtid finns det anledning att känna stor tacksamhet för vad Jesus har gjort och för att han har visat oss att det finns en framtid fylld av hopp – en Guds rikes kommande tid där godheten, kärleken och livet segrar till slut. Trots allt. Vi behöver hjälpas åt för att hålla trons, hoppets och kärlekens flämtande låga vid liv i den skymningstid som vi nu ser omkring oss. Världen har alltid varit i ett skriande behov av ljus och hopp. I Jesus och med vittnesbördet om hans mirakel finns ett aldrig slocknande ljus och ett bergfast hopp. Låt oss hjälpas åt och gemensamt, i tacksamhet för Gud Faderns godhet och trofasthet, envist fortsätta att med vår kristna tro vittna om Jesus – världens, vår och alla människors frälsare.

#566. Den Helige Mikaels dag…

"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.'"

(Matteus 18:1–10)

Lärjungarna kom till Jesus med en prestigefråga. "Vem är störst i himmelriket?" Alltså, vem har störst anseende i Guds rike? Den frågan ställer man kanske bara om man hoppas eller tror att man själv ska vara en del av svaret. Jesus gav ett svar som ställde deras invanda sätt att tänka på huvudet. Jesus pekade inte på någon av lärjungarna med bekräftande ord. Istället kallade han till sig ett barn och visade med det att relationen till Gud Fadern inte har med prestige eller prestation att göra. Att låta sig omvändas och bli som ett barn hänger inte ihop med prestige eller presterat anseende. Människans relation till Gud Fadern har inte med prestige eller anseende att göra över huvud taget.

Att göra sig liten som ett barn är inte att förminska sig själv eller att drapera sig i någon form av barnslig ansvarslöshet. Att bli som ett barn är att låta sig förundras inför tillvaron, att känna tillit till Gud Fadern och tillit till andra människor. Att låta sig omvändas och bli som ett barn är att varje dag börja om med sitt liv. Barn delar inte in människor i vi och dem, större eller mindre, bättre eller sämre. Barn ägnar sig inte åt frågan om vem som är störst i himmelriket. Barn ser ingen skillnad på människor. Ljus, mörk, kort, lång, stor eller liten spelar ingen roll. Barn bedömer inte andra människor och barn dömer ingen. Därför är barn alltid rättfärdiga inför Gud Fadern. Barnens änglar är så nära Gud Fadern att de alltid ser Guds eget ansikte.

Barnen och barnets förundran inför och tillit till Gud och världen är så oerhört viktiga att Jesus tar i med stålskodda ord för att få oss förstå. Det är så viktigt och allvarligt att det bästa för den som förleder ett barn bort från tillitens förundran är att sänkas i havets djup med en kvarnsten om halsen. Det är ord och inga visor. Det är ord som vi kanske inte vill höra att Jesus faktiskt säger. Men likväl säger han just så. Han använder kraftiga ord för att vi ska ta det till oss och verkligen förstå att det han säger är viktigt – barnen och barnets väl är viktigare än nästan allt annat.

Jesus pratar inte så ofta om helvetet. När han gör det då gör han det för att poängtera allvaret i det han säger. Nu talar han om helvetet i relation till den som eventuellt förleder en av dessa våra minsta som i förundran och tillit lever i en nära relation till Gud Fadern. Jesus gör sig inga illusioner, han har inga naiva föreställningar om hur världen är beskaffad. "Ve dig, värld, med dina förförelser” säger han. Jesus vet att förförelserna finns och att de kommer att dyka upp i en eller annan form. Med våra händer kan vi göra oss skyldiga genom att lyfta fram förförelserna. Med våra fötter kan vi ge oss av i förförelsens riktning. Med våra ögon kan vi förledas att se världen utan förundran inför och tillit till Gud Fadern.

Det Jesus säger – att riva ut ögat som förleder, att hugga av handen eller foten som förleder – det säger han för att vi ska förstå allvaret och för att vi ska ta ansvar för det vi säger och gör i relation till barnen, i relation till oss själva, till andra och varandra. Att förleda ett barn är att säga eller göra något som tar ifrån någon annan förundran inför skapelsen och tilliten till Gud Fadern. Att ta ifrån någon glädjen. Om vi på så sätt gör illa ett barn, någon annan eller varandra är det så allvarligt att Jesus börjar prata om helvetet som en konsekvens. Vi har alla ett stort och gemensamt ansvar för våra barn och för varandra. Vi står till svars inför Gud Fadern själv för våra handlingar och ord i relation till andra och varandra. Jesus säger att Guds dom blir hård över den som inte tar sitt ansvar i relation till barnen och sitt ansvar i relation till andra människor.

Jesus använder starka och hårda ord därför att det är nödvändigt. Barnen är så högt värderade att deras änglar är nära nog för att alltid skåda Gud Faderns eget ansikte. Vi behöver påminnas om det så att vi värderar barnen, andra och varandra högt och hjälps åt att ta ansvar. Det gäller inte bara våra egna barn. Det gäller alla barn och alla andra människor. Alla barns väl och ve är allas vårt gemensamma ansvar. Vi har ett gemensamt ansvar för varandras väl.

Om barn drabbas av orätt och lider då gråter barnens änglar inför Gud Faderns ansikte. Guds dom över oss som låter oss förledas in i oväsentligt och irrelevant nonsens om prestige och anseende samtidigt som verkligt lidande pågår kommer att bli hård. Vi behöver tillsammans på de sätt vi kan ställa oss upp och ta vårt gemensamma ansvar för världens barn och för varandra. Alla barn är våra barn. I ljuset av omvändelsen och den kristna kyrkans tro är vi alla – utan undantag – Gud Faderns barn. Vi behöver förstå att vi är varandras syskon. Vi är alla systrar och bröder som tillsammans är Guds barn. Vi behöver hjälpas åt och ta hand om varandra.

Jesus säger med eftertryck och med kraftiga ord: ta ert ansvar – för världens alla barn, för andra människor och för varandra.

#565. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

"Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matteus 5:38–48)

Jesus befann sig på ett berg någonstans i Galileen. Han hade ganska nyligen blivit döpt av Johannes döparen och han hade samlat ihop den första lilla gemenskapen med de första lärjungarna Han hade börjat förkunna, undervisa och bota människor. Ryktet om honom hade spridit sig och folkskaror började samlas för att söka upp honom och följa honom. Jesus gick upp på det där berget och undervisade dem som hade kommit dit. Senare skulle det han sade där på berget samlas ihop och minnas som hans Bergspredikan.

Han började med att tala om lagen och om sig själv i relation till lagen. Han sade att han inte hade kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla lagen. Lagen är förknippad med förbundet som Gud Fadern har ingått med sitt folk. Lagen stipulerar förbundsvillkoren och lagen är garantin för att Gud Faderns förbund fortfarande gäller. Så länge lagen gäller gäller förbundet. Jesus var tydlig med att han inte upphävde eller ersatte Gud Faderns befintliga förbund med Israel. Han bekräftade att det ursprungliga förbundet och dess lag fortfarande gäller. Jesus själv förkroppsligar förbundet mellan Gud Fadern och Guds folk. Senare förstod man att den uppståndne Jesus utvidgade Guds förbund till att gälla inte bara Israel utan alla människor. Men det är fortfarande ett och samma förbund. Jesus kom inte med något nytt förbund, han uppfyllde förbundet som redan fanns och som fortfarande finns.

När Jesus talade till folkskarorna skärpte han förbundets och lagens villkor. Det välkända uttrycket ”öga för öga, tand för tand” är en del av den förbundslag som Mose tog emot från Gud på berget i Sinai. ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.” (Exodus 21:23-25) Vi förstår ofta "öga för öga, tand för tand" som en uppmaning att ge igen. "Om någon ger dig en blåtira så ska du ge igen med en blåtira" ungefär. Men det är ett missförstånd. "Öga för öga, tand för tand" är en uppmaning till besinning och barmhärtighet. "Sker skada, ska du ge liv för liv…" Det vill säga – om du orsakar skada då ska du kompensera den som skadats i motsvarande grad. Förbundslagen är en uppmaning till ansvarstagande, inte en uppmaning till hämndlystnad.

Om eller när någon förorättas höjs ofta röster för hämnd och hämnden orsakar mer hämnd i våldspiraler som aldrig tar slut. Förbundslagen sätter en gräns för våldet och lagen säger att du ska inte utkräva en hämnd som orsakar mer hämnd. Och viktigast av allt, om du har orsakat någon skada då har du ett ansvar för att kompensera den som har drabbats. Om alla människor tog det ansvaret skulle världens alla våldspiraler ebba ut på en vecka.

Jesus skärper det påbudet när han säger ”om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Jesus uppmanar oss att bryta våldspiralerna genom att helt och hållet avstå från att ge igen och hämnas. Tvärtom, säger Jesus, om någon kräver att få din skjorta så ge honom din mantel också, om någon tvingar dig att gå en mil så gå två mil med honom. Det här är kanske något av det som är mest provocerande med Jesus.  Det är lätt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill oss väl. Det är nästan omöjligt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill och gör oss illa. Det finns kanske ingenting som är svårare att tillämpa i praktiken. Men, det är precis det som Jesus uppmanar oss till.

”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” säger Jesus. Men vad ska man göra om någon tar istället för att be om hjälp? Vad ska man göra om någon vill en illa? Om någon faktiskt är fientlig, ond och elak? ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.”

I vår del av världen är tanken på att be för sina fiender mest en intellektuell övning. Men vi lever i en tid när våra kristna systrar och bröder runt om världen förföljs, fördrivs och mördas för att de är kristna. Alldeles på riktigt. 1,5 miljoner kristna i Irak är idag färre än 120 000. Av 1,7 miljoner kristna i Syrien finns ungefär 450 000 kvar. Miljoner kristna i världen lever idag under förtryck och förföljelser. Varje enskild kristen människa som har drabbats och som fortfarande drabbas är vår syster och vår bror. Det är våra syskon som förföljs, fördrivs och mördas. Deras fiender är våra fiender. Jesus uppmanar oss: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte förstått vad som händer i världen och har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Vi vill gärna att Gud ska straffa de som gör ont mot oss och andra. Men Guds kärlek till livet och Guds kärlek till människorna är obegripligt stor. Den kärleken omfattar även de som gör oss och andra illa. Gud Fadern låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det trotsar våra uppfattningar om rätt och fel, om brott och straff och om offer och gärningsman. Guds oändligt stora kärlek är provocerande och just därför är Jesus så oerhört provocerande. ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” Att vara snäll och omtänksam mot de snälla och omtänksamma är inte så svårt. Att vara snäll och omtänksam mot de elaka och onda är nästan omöjligt. Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Jesus uppmanar oss att vara fullkomliga, så som vår fader i himlen är fullkomlig. Fullkomligt kärleksfulla som Gud Fadern är fullkomligt kärleksfull. Det, kära vänner, är en uppmaning och förväntan som är svår att leva upp till. Men så vill Jesus att det ska vara. Det handlar inte om någon form av banal moralism. Det handlar om att högst konkret avstå från viljan att slå tillbaka med kraft för att krossa den som har gjort oss illa och istället önska och vilja den onde gott. Jesus vet att det är svårt. Gud Fadern vet att det är nödvändigt. Världens destruktiva våldspiraler behöver och måste brytas. Det vi kan göra är att börja här och börja nu, i det lilla och i de sammanhang där vi står och går.

Du, jag och vi som är kristna här i vår församling och i vår kyrka behöver lita på att Gud Fadern är den dömer den som ska dömas och straffar den som ska straffas. Vi behöver lita på att Jesus förbarmar sig över de som har drabbats och över de som drabbas. Vi behöver tro och lita på att Jesus löften om upprättelse, befrielse och frälsning för de förtryckta och förföljda är sanna. Ytterst behöver vi tro och lita på att vår kristna kyrkas löfte om att döden inte är livets slut är sant. Världens ondska och världens onda människor har redan förlorat. Gud Faderns oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet övervinner allt och alla i Jesus Kristus.

#564. Mission är bättre än dialog…

Nedanstående publicerads i Dagen den 13/9.

Det var glädjande att Helene Egnell och Sofia Nordin på Stockholms stifts Centrum för religionsdialog gjorde sig mödan att skriva ett svar på min frågande debattartikel. Det är tydligt att det råder delade meningar om vad stiftet är till för och vad stiftet ska ägna sig åt. Det är bra att det blir synligt. Här några avslutande reflektioner.

Egnell och Nordin menar att stiftets undervisning om islam är en del av stiftets främjandeuppdrag i relation till någon form av abstrakt reflektion om ”att vara folkkyrka i ett mångreligiöst samhälle.” Ingenstans i Svenska kyrkans normerande texter framgår att något sådant är en del av stiftets uppdrag och uppgift. Det är en påhittad och självpåtagen uppgift som inte har någon förankring vare sig i kyrkoordningen, i Bibeln eller i Svenska kyrkans bekännelse. 

De skriver att det inte handlar om en ”kurs i islam” samtidigt som de själva kallar det en kurs och påpekar ”…att ’Allt du velat veta om islam …’ är endast en av ett drygt 50-tal kurser…” Är det en kurs eller inte? En språklig petitess kan man tycka. Men, att inte kunna hålla ordning på orden och vad man egentligen menar belyser begreppsförvirringen som råder hos Centrum för religionsdialog. Det spelar förstås ingen roll vad det kallas – att bedriva undervisning om islam ingår inte i stiftets uppgifter.

Egnell och Nordin går vidare med tomma ord om ”religionsmöten” och ”att möta denna verklighet” och så vidare. Det är det sedvanliga språket och perspektivet från de höga höjderna som saknar markkontakt. Två stiftsanställda med en budget är inget ”centrum för religionsdialog.” Av den enkla anledningen att religionsdialog inte har något centrum. Religionsdialog pågår varje dag mellan människor i våra församlingars vardag. Om man t.ex. bor och verkar i Botkyrka och har frågor om muslimerna där då är det fullt möjligt att samverka genom att knacka på hos den lokala moskén eller helt enkelt tala med människorna man har framför sig. Stiftets Centrum för religionsdialog tillför ingen förmåga eller kompetens som inte redan finns ute i kyrkans lokala församlingar.

Det är symptomatiskt att Egnell och Nordin helt utelämnar missionsbefallningen ur sitt resonemang om dialog med de som ännu inte är kristna. Den kristna kyrkans mission – den kristna kyrkans förkunnelse till omvändelse, tro och förlåtelse – existerar inte i den verklighet där Centrum för religionsdialog positionerar sig. Men Svenska kyrkans huvuduppgift är mission enligt missionsbefallningen. Den som menar att det inte är så eller menar att det är på något annat sätt har ställt sig utanför den kristna kyrkan och har gjort sig själv till en del av en annan gemenskap, oklart vilken. ”Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.” (Matteus 15:14)

”Dialog är bra, mission är bättre” svarade Jürgen Moltmann när han fick frågan om hur kristna teologer och kyrkan kan förhålla sig till utövare av andra religioner. Dialog för dialogens skull leder ingenstans. Svenska kyrkan behöver ägna mindre tid åt ”religionsdialog” av det institutionella slag som Egnell och Nordin förespråkar och mer tid åt att stärka förmågan att evangelisera så att människor kommer till tro på Kristus och lever i sin tro. Så att kristna gemenskaper skapas och fördjupas, Guds rike utbreds och skapelsen återupprättas.

#563. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”’Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” Han svarade: ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ”Jag skall gå, herre”, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’ Då sade Jesus till dem: ’Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.’" (Matteus 21:28–31)

Jesus befinner sig i Jerusalem. Igår red han in i staden på den där trippande åsnan till folkets jubel. Han gick till templet. Där blev han rasande. Han välte omkull bord och drev ut alla som sålde och köpte där. Han botade blinda och lytta. Han bråkade med de skriftlärda och ställde till en scen. När han hade bråkat färdigt gick han till Betania och övernattade där. Han kom tillbaka till Jerusalem nu på morgonen och på vägen hit fick han ett fikonträd att vissna för att det inte bar frukt. För att visa lärjungarna allvaret. Nu är han tillbaka på tempelplatsen och undervisar. Översteprästerna och folkets äldste ifrågasätter honom och Jesus lyfter fram Johannes döparens förkunnelse och dop till stöd för sin sak. Johannes döparen har folket med sig och översteprästerna vill inte stöta sig med folket.

Det är nu Jesus ställer frågan om vilken av de två sönerna som egentligen gjorde som deras fader ville. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården. Den ena sonen svarade att han inte ville men gick ut och arbetade i alla fall. Den andre sonen sade att han skulle gå och arbeta men lät bli och gick inte ut. Lärjungarna svarar att det var den förste sonen som gjorde som fadern ville och så är det förstås. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården och den första sonen hjälpte till, om än motvilligt. Den andre sonen verkar mest vara en ögontjänare och odugling när han säger att han ska gå ut och arbeta men låter bli.

Jag gissar och tror att de flesta av oss här håller med både Jesus och lärjungarna om att det är bättre med någon som får jobbet gjort, om än motvilligt, än med någon som pratar och lovar men inget gör. Den tanken går igen och håller i de flesta sammanhang. Ingen blir glad av en snackpåse som inte bidrar till arbetet när det finns saker som behöver göras. Jesus bekräftar den tanken med att säga att de som motvilligt ändå gör det som behöver göras, de ska komma före till och med lärjungarna till Guds rike. Som exempel tar Jesus tullindrivare och horor.

Jesus och lärjungarna är överens. De flesta av oss är förmodligen också överens med Jesus och lärjungarna. Men, frågan är nu – vad är det som behöver göras? Vad är det för vingårdsarbete som Jesus menar är det som behöver bli gjort? Oavsett om man gör det motvilligt eller inte? Vad var det som behövde göras och vad är det som fortfarande behöver göras? Vi får svaret av Jesus själv. När han ställde frågan om de två sönerna och lärjungarna svarade honom då sade han: ”Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.” Vingårdsarbetet som behöver göras har alltså med Johannes döparens förkunnelse om vägen till rättfärdighet och med tro att göra. Så, vad var det som Johannes döparen förkunnade ?

Johannes döparen sade: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” och han döpte de som bekände sina synder. Berättelsen om Johannes döparen fortsätter: "När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: ’Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’” (Matteus 3:7–12)

Johannes döparen förkunnade att Jesus är den som kan och ska döma världen och han inskärpte allvaret med ord som inte är några visor. Om inte det räcker som motivation till att ta ansvar för vingårdsarbetet då vet jag inte vad som behövs. Johannes predikade omvändelse till tro på Jesus och förlåtelse för den som bekänner sina synder. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse var vingårdsarbetet som Jesus förväntade sig att lärjungarna skulle ägna sig åt. Det är samma vingårdsarbete som Jesus förväntar sig att vi som är den kristna kyrkan idag ska ägna oss åt. Varken mer eller mindre. Vi har två alternativ i relation till Jesus förväntningar på oss. Vi kan som den förste sonen i hans fråga vara lite motvilliga men ändå ge oss i kast med att förkunna omvändelse, tro och förlåtelse. Eller, vi kan som den andre sonen säga att ja det ska vi göra för att sedan låta bli och istället ägna oss åt annat. Jesus är tydlig med vilket alternativ det är som gäller om vi menar oss vara den kristna kyrka som är hans gemenskap.

Den kristna kyrkans tro och uppgift är på allvar. Det spelar roll vad vi gör som kristna och som kristen gemenskap. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse är inget vi kan välja bort eller kompromissa med. Det är det som är uppgiften. Det är på riktigt. Lika mycket nu som då. Vi behöver kavla upp ärmarna. Vi behöver kliva ut ur vår bekvämlighet och förkunna omvändelse till kristen tro för en fallen och trasig värld som är i ett desperat behov av förlåtelse. En värld som behöver hitta hem till sin Gud Fadern. Vägen till Fadern går genom Sonen Jesus Kristus. Johannes döparen förstod att det är så och han insåg allvaret. Det är fortfarande sant.

Så låt oss, var och en efter förmåga och med gemensamma krafter, vara den kristna kyrkans villiga vingårdsarbetare som tillsammans med Johannes döparen envist pekar på Jesus och som utan tvekan med starka och tydliga röster förkunnar omvändelse, tro och förlåtelse för världen. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”