21 maj 2018

#524. En eloge…

För en vecka sedan trampade vår ärkebiskop i twitter-klaveret när hon refererade till ett terrorattentat mot kristna människor och kallade det som hänt för ”trist.” Det hade varit ganska enkelt för henne att skademinimera genom att helt enkelt twittra något i stil med ”Jag uttryckte mig klumpigt och det blev helt fel. Det var inte menat som det lät. Förlåt.” Då hade saken varit ur världen och vi hade haft en ärkebiskop som visade sig kunna inse sina misstag och som var stor nog att be om förlåtelse för det som behöver förlåtas. Vi är många som hade förlåtit, lagt det åt sidan och gått vidare utan att göra någon sak av saken.

Men istället vände sig Antje – som så ofta – mot dem som hade kritiska synpunkter. En oförmåga att inse sina misstag är mindre bra. Att uttrycka den oförmågan och att återkommande skylla på att det är alla andra som medvetet missförstår är ännu mindre bra.

Den senaste veckan har följt ett välbekant medialt mönster när det gäller kritik mot vår kyrkas ärkebiskop. Mönstret etablerades redan vid valet av ny ärkebiskop och har återkommit varje gång det har blåst omkring Antje Jackelén. Det börjar med att Antje inte tar något ansvar för vad hon har sagt eller skrivit utan skyller på att andra missförstår. Sedan målas legitim inomkyrklig kritik och kyrkliga kritiker i samma färger som främlingsfientliga, islamhatare, högerextrema och anonyma näthatare. Samtidigt påförs skuld och skam på de kyrkliga kritikerna för hur utsatt Antje är och för att det är synd om henne på grund av kritiken. Efter några dagars medial marinad i brun geggamoja och skuldbeläggning har den inomkyrkliga kritiken och de kyrkliga kritikerna tystats ned och en orkestrerad ”kärleksbombning” i sociala medier tar vid, ofta och gärna med en hashtag – till exempel #backaantje eller #enEloge.

Den mediala cirkusen runt ärkebiskopen följer samma skript varje gång. Vi är många som inte går på det där längre. Vår ärkebiskops ansvar för vad hon säger och skriver kan inte sopas under mattan med mediala PR-strategier för att tysta ner kritiska röster längre. Det är sedan länge dags för Antje Jackelén att ta ansvar på riktigt. Det är dags för vår ärkebiskop att ta kyrkans kritiker och den inomkyrkliga kritiken på allvar.

Jo, det finns många som ser på kyrkan "utifrån" och som fortfarande tror på den fabricerade bilden som kyrkokansliet kablar ut som sann – briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör. Men de av oss som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet, vi som vet vad som rör sig inuti den kyrkliga organisationen, vi går inte på det där. Vi ser det som händer under den tillrättalagda ytan, vi hör vad som berättas inifrån kyrkokansliet och vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten.

Antje Jackeléns predikan på Pingstdagen är ett belysande exempel. Ärkebiskopen berättade om när Anden gav sig till känna för lärjungarna och sade bland annat:
”De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan?
Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”
Vi som följer med i den kyrkliga debatten förstår att det är de som ibland är kritiska som är felfinnarna som ägnar sig åt svekdebatt. Det är vi som på olika sätt vill göra oss hörda som legitima röster i vår kyrka – om handboken och om annat – som ”misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan.” Det är vi som uttrycker andra åsikter än Antje Jackeléns egna som är finn-fem-fel-folket som har druckit sig fulla på halvjäst vin och som därför kan avfärdas med lite humor. Vi förstår att det är Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen som är de verkliga lärjungarna och den sanna Andens folk. Det är hon som tillsammans med avlönat PR-folk och inställsamma ja-sägare är den sanna kyrkan. Vi andra, vi som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara ”trumpna tornbyggande och babblande dvärgar.”

Vår kyrkas ärkebiskop var i söndags inte så mycket en förkunnare av den stora glädjen och det obändiga hoppet i den kristna kyrkans evangelium. Hon var mer en förkunnare av polemiska, polariserande och populistiska post-truth beskrivningar av sin egen kyrka och av sina kristna syskon – som en slags protektionism omkring myten om sin egen förträfflighet.

Det är inte briljant teologi, inte stort ledarskap och inte särskilt lysande kommunikation.


PS. Personligen vill jag ge en stor eloge till alla kollegor och medarbetare i vår kyrkas församlingar – musiker, diakoner, pedagoger, kanslipersonal, kökspersonal, barnpersonal, ekonomer, vaktmästare, tekniker, fastighetsförvaltare, kyrkvärdar, kyrkogårdsarbetare, körsångare, informatörer, förtroendevalda och präster m.fl. – som med gudstjänstfirare, medlemmar och andra kämpar på i sina lokala sammanhang och tillsammans förverkligar den kristna kyrkan som vittnar om Jesus, världens och människornas frälsare.

11 kommentarer:

  1. Kära Patrik! Tack för din text!
    Jag har känt mig så otroligt drabbad av ÄBs predikan, eller rättare sagt de fem första rader jag orkade läsa, att jag återigen funderade starkt på att bara ta min Mats ur skolan. Men nog kan nåden gälla även mig, och din text är stor tröst. Hoppas jag nån gång får uppleva en svenskakyrkan med dig och några gelikar på biskopsstolarna. Guds välsignelse!

    SvaraRadera
  2. Jag vill också gärna tacka!
    Nyvald i närmaste fullmäktige (förs där jag dock ej firar gdtj, är EFS:are) men med många, många års insyn i kyrkan via en mor som satt länge i KM o annat läste jag ÄBs predikan med närmast fasa.
    Tack för din text som andas något så ovanligt, i debatt i SvK då, som sans, tanke o omtanke!
    All välsignelse!
    Eva H

    SvaraRadera
  3. Följande mening är väl ändå rätt sympatisk? "Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid 'de andra', ibland finns vi själva i den gruppen!" F.ö. blir väl åtminstone korrekturläsare tackade och uppmuntrade när de hittar fel i manuskriptet, så allt felfinneri är inte dåligt! (Fiskben ska som regel bort o s v).

    SvaraRadera
  4. Maria, Eva och Andreas, tack för kommentarer och uppmuntrande ord.

    SvaraRadera
  5. Tack Patrik för att du ger ord år det som så många anar eller inser men inte förmår att eller vågar formulera.

    SvaraRadera
  6. Rolf Pettersson23 maj 2018 12:27

    Jag läser dina texter med behållning. Varmt tack!

    SvaraRadera
  7. Vem är mest polemiker, Pettersson?

    -Bloggen "Kyrkliga Ting" är - erkännes oförbehållsamt - helt ny för mig; det är förstås en brist för den, som brukar delta i kyrklig debatt. När jag nu fick nys om den via dagens kommentar av BloggarDag, kan jag konstatera ej blott vissa, men många, likheter mellan bloggarna vad gäller inriktning, mål, medel och analys; båda vädrar kritik mot ärkebiskopen, båda är missnöjda med den nya handboken, båda ser sig själva som nödvändiga "felfinnare" i kyrkan, båda är kritiska mot, som de frekvent kallas, "partipolitiker" i kyrkostyrelsen. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Du är större polemiker än vad Du anser att ärkebiskopen är. Åtminstone i aktuell text.
    Båda har också, konstaterar jag snabbt trogna uppbackare, vilkas namn dyker upp med tacksamma dunkningar på Din rygg - när Du alltså kritiserar Svenska kyrkans ledning.

    Detta får mig att vänligen nu fråga Dig om vad Du tycker är bra hos Din arbetsgivare och jordiske huvudman, Svenska kyrkan?

    Ty något finns väl som Du kan nicka bifall åt, glädjas över och som engagerar Dig särskilt.
    Det skulle vara både informativt och till gagn för en seriös kyrklig debatt att få ett enkelt och kortfattat svar från Dig. Inte minst synpunkter på om Du rakt över delar den, vill jag påstå, svidande kritik mot Svenska kyrkan och dess ledning som vi läser i BloggarDag.

    Välkommen med några reflektioner och en fortsatt skön dag i den tidigare sommarvärmen önskas Dig!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  8. Bertil och Rolf, tack för uppmuntrande ord.

    Bengt Olof, tack för din kommentar. Jag står för det jag skriver här och tar inte ansvar för vad andra skriver annorstädes. Att flera ser liknande problem och skriver om dem kan helt enkelt betyda att problemen är verkliga problem som syns för flera. Om kritik mot polemik är polemik i sig kan man förstås diskutera. Det finns mycket att vara tacksam för i vår kyrka, jag skriver om det också. Botanisera gärna i det jag skrivit här, en början kanske kan vara: http://kyrkligating.blogspot.se/2013/04/108-en-dag-i-svenska-kyrkan.html

    SvaraRadera
  9. Fortsätt kämpa trons goda kamp, som aposteln manar oss till.

    SvaraRadera
  10. "Björn", tack för uppmuntran och stöd.

    "FantasticGamer", tack för din kommentar.

    Anonyma kommentarer publiceras inte här.

    SvaraRadera