Jesus pratar med sina lärjungar om att vittna. Det vill säga, han pratar med dem om deras uppfattningar om vem han är, vem de tror att han var och vem de tror att han ska ska bli. Han undrar hur det pratas om honom bland folk i allmänhet och frågar sedan vad lärjungarna själva tror, tycker och tänke om vem han är. Deras uppfattningar om honom kommer ju att ligga till grund för deras vittnesbörd om vem han har varit. Så det är klar att han undrar lite grann om vilket intryck lärjungarna fått av honom.
Klart är att det redan pratades om honom och att det redan då fanns uppfattningar om att han var någon form av profet. Klart är också att redan då var den uppfattningen om Jesus felaktig. Det må hända att han uppfattades som och kan uppfattas som en profet bland andra. Men Jesus var, är och blir något helt annat än en profet bland andra. Jesus var, är och blir en någon som är radikalt annorlunda från allt annat och alla andra. Och det är Petrus som först sätter ord på vad det är som gör Jesus till en någon som är helt, fullständigt och radikalt annorlunda. "Du är Messias, den levande Gudens son."
Verkligheten, tillvaron och allt som är skakas i sina grundvalar när denna första bekännelses ord faller ur Petrus mun: "Du är Messias, den levande Gudens son." Det som händer i det ögonblicket är att att Gud Fader Allsmäktig själv uppenbarar sig på ett sådant sätt att Petrus känner igen honom för den han är. Jesus är den person som Gud är. Det är förstås en skakande, obegriplig och alldeles otänkbar tanke. Att Gud själv i all sin helighet, i hela sitt majestät – utan att förlora något av det som gör Gud till Gud – låter sig själv bli igenkänd som en helt vanlig människa, av en helt vanlig människa. Tanken var så provocerande att människor som påstod något om dess sanning slogs ihjäl i hundratals år efter det hände. Tanken är så utmanande och så oerhört provocerande att vittnesbördet om dess sanning inte sällan avfärdas av kyrkans eget folk.
Istället för att prata om Jesus som Petrus gjorde pratar kyrkan ofta och gärna om sig själv som en nödvändighet, som en socialt viktig institution med ett politiskt uppdrag, som en förmedlare av värderingar, eller som en bärare av ett kulturarv. När kyrkan och kyrkans folk ägnar sig åt annat än att prata om Jesus som Petrus gjorde så upphäver kyrkan sig själv och kyrkans folk makulerar kyrkans eget existensberättigande.
Jesus såg vad som hände med Petrus. Jesus förstod att Petrus upplevde uppenbarelsen av Gud själv. Uppenbarelsens mirakel hade ägt rum. Och Jesus nästan skojar med Petrus när han kallar honom för Simon Barjona – som ju betyder "Jonas son". För vem var och är Jona? Jo, Jona är den motvillige, den som sätter sig upp mot Guds kallelse och envisas med att gå åt ett annat håll än dit Gud sänder honom. Jona är envis, motvillig och motsträvig när Gud kallar honom för att förkunna domen över Nineve. Jesus har sett att Petrus delar väsentliga karaktärsdrag med Jona. Men Jesus vet också att Guds uppenbarelse övervinner den motvillige Jona. Och han vet att det är Gud själv som uppenbarar sig när Petrus ser och kan säga de där bekännande orden: "Du är Messias, den levande Gudens son." Det är just detta bekännelsens vittnesbörd som gör Petrus till den klippa som kyrkan ska vila på. Och bekännelsens vittnesbörd är bara möjlig som en respons på Guds uppenbarelse.
Händelsernas ordning är väsentlig och viktig. Först uppenbarar sig Gud för Petrus. Sedan bekänner Petrus att det är Gud som har uppenbarat sig. Först därefter – i, med och genom bekännelsens vittnesbörd – blir och är kyrkan till. Om eller när kyrkan ägnar sig åt annat än detta, hävdar en annan grund eller en annan ordning för sitt eget existensberättigande än denna bekännelsens vittnesbörd som respons på Guds uppenbarelse, då är kyrkan en annan gemenskap än apostlarnas och Kristi kyrka.
Man kan tycka att det är konstigt att Jesus förbjöd lärjungarna att tala om för någon att han var just Messias. Men poängen är att det är Gud själv som har, kommer att och ska uppenbara den sanningen för människorna. Vittnesbördet som Petrus, kyrkan och vi har att dela med oss av är förvisso människors ord – och de orden ska vi generöst dela med oss av. Men Jesus vill med det där säga att det egentliga vittnesbördet inte bor i de mänskliga orden i sig. Det egentliga vittnesbördet är den Guds egen uppenbarelse som har, kan och kommer att ge sig till känna i, genom och med de ord som uttrycker bekännelsens vittnesbörd. Det enda vi egentliga kan och ska göra är att vittna om att det har hänt att Gud har uppenbarat sig – i hopp om och förtröstan på att Gud kommer att uppenbara sig igen.
Det första och verkliga vittnesbördet om Guds verklighet är Gud själv och bara Gud själv. Men Gud kan låta och låter miraklet ske – att människor med sina ord blir sanna och verkliga vittnen om Gud och Guds verklighet. Det finns inte några rationella förklaringar till att det sker och vi kan egentligen inte heller bevisa att något sådant har hänt. Men ändå, trots det, så låter Gud miraklet ske. Gud befaller och uppenbarelsen blir till. Det är tydligen Guds vilja att det ska vara så och det är därför det är som det är.
Det är om detta vi ska vittna. Att vittna är att berätta om något annat än sig själv. Att vittna är att med orden peka på någon annan än sig själv. Att vittna är att ge vidare en berättelse som man själv har fått. Bibelns och kyrkans vittnesbörd är inte vårt att behålla, vi har fått det för att ge det vidare till andra. Det är vår enda egentliga uppgift som kyrka – att enträget vittna om och berätta för världen att Gud en gång för alla har uppenbarat sig i, med och genom Jesus Kristus från Nasaret. Vi ska berätta om vem Jesus var, vem han är och vem han ska bli. Denna enda egentliga uppgift börjar och slutar med att vi som kyrka ställer oss bredvid Petrus och bekänner den uppenbarelsen yttersta sanning som är grunden för hela vår existens: "Jesus är Messias, den levande Gudens son."
