21 maj 2017

#484. Bönsöndagen…

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matteus 6:5–8)
Jesus undervisar sina lärjungar och många andra på ett berg någonstans. Stora skaror av människor har följt honom, folk från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Han är ganska krass och rättfram när han undervisar om bön och om bedjande. Det är inte så mycket prat om hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är sällan eller aldrig särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns." Att tala om bön blir meningslöst om man fastnar i idén om att tillbedjan på något sätt handlar om känslor eller upplevelser. 

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Därför är Jesus osentimental, krass och rättfram. Han säger: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.” Hycklarna är de som gör till synes fromma saker för att få bekräftelse av andra. Hyckleri är inte vackert. Men vem av oss har aldrig – inte någon enda gång – varit i alla fall en liten hycklare? Det är väl få, om ens någon, av oss som har lyckats gå genom livet utan att någon enda gång ha försökt att få åtminstone lite bekräftelse på den egna inre fromheten, i alla fall litegrann. Vem av oss har aldrig varit en åtminstone liten hycklare i det avseendet? Den som är utan skuld må kasta första stenen.

Men Jesus poäng är inte att peka på hyckleri för att peka ut hycklare. Poängen är att bön och tillbedjan inte har med yttre bekräftelse att göra. Med de där orden om hycklare så uppmanar Jesus oss att vara uppriktiga – mot Gud – när vi ber och att inte bry oss så mycket om vad andra har att säga om saken. Den som har haft en nära relation till en annan människa förstår vad Jesus är ute efter. När man är uppriktigt nära den som står en riktigt nära så spelar det ingen roll vad andra människor tycker eller säger om det. Den nära relationens närhet trumfar alla andra relationer. Det är den närheten som Jesus är ute efter. När vi i bön och med tillbedjan umgås med Gud i en sådan närhet då är ärligheten, uppriktigheten och närvaron i bönens samtal det enda som betyder något. Den yttre bekräftelsen från andra människor är ointressant och har inte med saken att göra.

Vad somliga tycker, tänker och säger om andras intima relation till Gud är så ointressant att Jesus uppmanar oss att be i enskildhet. "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” Varför stänger vi om oss när vi vill vara riktigt nära den eller dem som står oss nära? Att stänga dörren om sig skapar ett förtroligheten utrymme som gör det möjligt att man kan och får vara sig själv helt och hållet. I rummet innanför den stänga dörren kan man ge sig hän utan förbehåll. Just för att man inte behöver bry sig om vad andra tycker och tänker. I det fördolda och privata rummet finns plats för närhet, uppriktighet, ärlighet och intim närvaro. I det fördolda rummet är den uppriktiga och ärliga bönen möjlig. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Belöningen är Guds absoluta närvaro i tro och liv. Oavsett om eller hur det känns och hur det upplevs.

”Och när när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord.” Kanske är närvaron av en annan som mest påtaglig i en närhetens frånvaron av ord. När man är nära varandra utan att säga så mycket. Det är inget fel att be med ord. Men vi ska inte be med många men tomma ord. Det vill säga – orden behöver vara på riktigt. Av den enkla anledningen att den någon vi talar med i bön och tillbedjan redan vet vad vi behöver innan vi har bett om det. Vi lurar ingen om vi ber med många, tomma och innehållslösa ord. Jesus säger: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda." (Matteus 6:9–13) Svårare och märkvärdigare än så är det inte att be.

8 maj 2017

#483. Schottenius tre frågor…

”Medvindsjournalist är lätt att vara. Det är värre i motvind. När man vet att det finns en sanning där som inte vill visa sig, och när folk runtom börjar tröttna, blir likgiltiga eller får kalla fötter. […] De som velat diskreditera Sofia Lilly Jönsson har givetvis framhållit fällningen från PON, trots att den inte handlade om innehållet i hennes artikel. Vi brukar ibland prata om hat och hot mot journalister. Innanför ringmuren i Visby pågår det för fullt.”
Maria Schottenius sätter sökarljuset på Svenska kyrkan i dagens DN och belyser tre frågor. Den första frågan handlar om de orättfärdigheter som Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling har utsatt journalisten Sofia Lilly Jönsson för efter hennes granskning i tidningen Dagen i april 2015. Schottenius drar sig inte för att kalla det Visby domkyrkoförsamlings personal och förtroendevalda har utsatt Jönsson för i två års tid för ”hat och hot.” Kan det bli mycket allvarligare än så? Det är vad man kallar sådant som politiska extremistgrupper utsätter journalister för. Och numera även Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling.

Den andra frågan berör den alltmer diffusa formen för Svenska kyrkans episkopala struktur. Schottenius skriver: ”Så även visitationen, biskopens traditionella utvärdering av församlingarnas arbete, kan vara ett spel för gallerierna.” Svenska kyrkans episkopala ordning har länge eroderats inifrån kyrkan själv. Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell skrev en angelägen text om saken den 26 april. Biskopen i Lunds stift, Johan Tyrberg, skrev matnyttigt om behovet av att reformera biskoparnas roll i relation till församlingarna den 5 maj. Det är en angelägen fråga som behöver hanteras med betydligt större intresse och engagemang än vad som hittills varit fallet.

Den tredje frågan belyser problemen i Svenska kyrkans inre organisation. Schottenius skriver: ”I fallet med kyrkohandboken har vi kunnat se hur ett tjänstemanna­välde växt fram och fått orimligt inflytande i en fråga som egent­ligen rör hjärtat av Svenska kyrkan.” Det handlar till viss del om att sakfrågor behandlas av tjänstemän som saknar fördjupad kunskap i de frågor som hanteras. Problemet är tydligt i ljuset av hur musiken har hanterats i frågan om den nya kyrkohandboken. Musikalisk expertis har avfärdats till förmån för en linje som har lagts fast på tjänstemannanivå. Svenska kyrkans teologiska och ecklesiologiska frågor hanteras ofta på liknande sätt.

Maria Schottenius artikel i dagens DN är ännu ett exempel på att Svenska kyrkan behöver journalister och andra som skriver om vad de ser i kyrkan. Det skulle vara bra om ledande och beslutande personer i Svenska kyrkan började ta sig an kyrkans frågor med liknande öppenhet och grad av angelägenhet.

7 maj 2017

#482. Fjärde söndagen i påsktiden…

”När Judas hade gått sade Jesus: ’Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.’”
(Johannes 13:31–35)
När Jesus pekade ut Judas som sin kommande förrädare, då satte han igång det skeende som skulle visa världen och mänskligheten vem han egentligen är. När Judas pekades ut då startade den händelsekedja som skulle komma att förändra allt. Judas förräderi är det första som sker i den serie av händelser som kulminerar med korsfärstelsen på Golgata. Jesu korsfästelse och död var kulmen, men det var inte slutet. Mot alla odds så fick berättelsen om Jesus en fortsättning efter döden på korset. Det skulle visa sig, det har visat sig och det visar sig att Jesus på något mirakulöst sätt uppstod från de döda. Mirakulöst nog är Jesus fortfarande uppstånden från de döda och han lever fortfarande. Alldeles på riktigt.

Det är det Jesus talar om när han säger till lärjungarna: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Ett förhärligande är ett gudomliggörande. När Judas har pekats ut och gått då är bollen satt i rullning. Av allt det som ska komma att hända ska det att framgå bortom alla tvivel att Jesus är Gud och att Gud är Jesus.

Det får förstås konsekvenser. En konsekvens är att Jesus visar sig vara någon annan än den som lärjungarna har känt. De kommer att söka efter den Jesus som de lärde känna. Men han kommer inte att finnas kvar på det sätt som de förväntar sig och tror. Därför att Jesus är inte bara den människa som de har delat livet med. Efter några år tillsammans kan man kanske tycka att man känner den man har delat livet med. Lärjungarna tyckte nog att de kände Jesus. De hade vandrat långt och länge tillsammans. De hade genomgått mödor och konfronterats av problem. De tyckte nog att de kände Jesus ganska väl. Men med allt som ska komma att hända genom Judas förräderi ska Jesus visa sig vara mycket mer än de kunde ana. Den Jesus som lärjungarna lärde känna är en annan.

Därför säger Jesus till dem: ”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.” De kommer att leta efter honom som sådan han var. Som de kände honom. Men sådan ska han inte längre vara och som sådan kommer han inte låta sig finnas. Jesus är på väg mot uppståndelsens liv. Dit kan inte lärjungarna nå. Vi kan inte leta oss fram till Jesus där. Dit når vi inte av egen kraft. 

Lärjungarnas frågor är våra frågor. Så vad ska vi göra då? Om du nu ska "förhärligas" efter all tid vi har delat med dig och du visar dig vara någon annan än den vi trodde? Om du nu ska ta vägen någonstans där vi inte kan finna dig? Dit vi inte kan gå?  Vad ska vi då göra av alltihop? Vad kan vi göra? Vad behöver vi göra? Vad bör vi göra? Om nu Jesus är Gud och Gud är Jesus och Jesus är någonstans där vi inte kan hitta honom samtidigt som han på något sätt finns kvar här hos oss och med oss? Vad ska vi göra av allt det där? Vad är poängen? Det är inte svårt att bli både provocerad och frustrerad av Jesus. Men Jesus har ett ganska okomplicerat svar till lärjungarna och till oss.

Jesus sade och Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Ett budord, ett påbud, en befallning. Inte en förfrågan. Inte ett förslag. Inte en "tanke.". En befallning. ”Ni skall älska varandra.” Inte ”ni bör.” Inte ”ni borde.” Inte ”ni kanske skulle.” Ni ska älska varandra. Det handlar inte om känslomässig kärlek. Vi måste inte tycka om allt och alla. Det handlar om praktiserad kärlek – att vilja andra människor gott och att agera därefter. Vi ska vilja andra och varandra gott. Inte för vår egen skull. Inte för andras skull. För att det är en Jesu befallning. Det är inte svårare än så. Inte enklare heller.

När vi lyder den befallningen då kommer alla andra att förstå att vi är Jesu lärjungar.

1 maj 2017

#481. Första maj…

Fusionen mellan marxism och kristendom sysselsatte 68-kyrkan. Kristendomen har för ändamålet fruktbara begrepp. Hoppet, exempelvis. Hoppet kan handla om livets seger över döden, Kristi återkomst, frälsningen, om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Men det kan lika gärna stå för det vänsterradikala hoppet om revolutionen som transformerar våra samhällen. […] När kristna företrädare börjar tala om hoppet behöver man därför fråga: Är det ett kristet hopp eller ett marxistiskt? En del av dem ser fortfarande inte skillnaden.

Antje Jackelén finner jag i mina egna djupdykningar i material om den kristna studentrörelsen, den rörelse som formeras till den svenska kristna vänstern. Vi befinner oss då i slutet av 1970-talet och inom den svenska vänstern generellt fanns en stor besvikelse över att revolutionen inte förverkligats. För den kristna vänsterns del väcktes (det marxistiska) hoppet under Världskyrkomötet 1968 i Uppsala, de vänsterradikalas himmelrike tycktes nära. Men så blev det inte och den pendelrörelse som präglar vänstern – aktivism och revolutionshopp byggs upp och kulminerar för att sedan plana ut till en tid av besvikelse och byggs sedan upp igen – gjorde sig påmind. Besvikelsen över den uteblivna revolutionen präglade stämningen. […]

Varför satt jag då för några år sedan i forskarsalen på Kungliga biblioteket och studerade några av de material som Johan Sundeen kartlagt och analyserat idéhistoriskt, den kristna studentrörelsens, KRISS, tidningar? Det skedde under en tid efter valet 2010 då en kyrklig tankesmedja med vänsterinriktning började bli en maktfaktor i Svenska kyrkan och se sig själva som en politisk ”watchdog” (ordet använde de själva). Vad var det som pågick? Jag sökte svar. En vän sa: ”Leta rätt på den där ”källaren” där allt det politiska började”. Tankesmedjan finansierades av Stockholms stift, där Eva Brunne är biskop. Brunne var aktiv i KRISS och var även dess ordförande under 1980-talet. Tankesmedjan återanvände KRISS’ devis om att vara i ”kritisk solidaritet” med kyrkan och i smedjans opinionsbildande spalter dök den vänsterkristna generationseliten upp. De som drev smedjan hade även de varit aktiva i KRISS, fast senare. Det var en fråga om ett successionsfenomen. Jag fann en del av ”källaren” - och den samtida efterföljaren. Det Johan Sundeen har gjort är att utforska varje skrymsle och vrå. […]

Johan Sundeens bok har 1865 noter. Den häpnadsväckande och omskakande historien om hur makten togs över en institution som Svenska kyrkan är nu skriven. Och mer finns att utforska, för 68-kyrkan lever än idag.

Annika Borg i Axess

30 april 2017

#480. On Bullshit…

Why is there so much bullshit? Of course it is impossible to be sure that there is relatively more of it nowadays than at other times. There is more communication of all kinds in our time than ever before, but the proportion that is bullshit may not have increased. Without assuming that the incidence of bullshit is actually greater now, I will mention a few considerations that help to account for the fact that it is currently so great.

Bullshit is unavoidable whenever circumstances require someone to talk without knowing what he is talking about. Thus the production of bullshit is stimulated whenever a person’s obligations or opportunities to speak about some topic exceed his knowledge of the facts that are relevant to that topic. This discrepancy is common in public life, where people are frequently impelled—whether by their own propensities or by the demands of others—to speak extensively about matters of which they are to some degree ignorant. […]

The contemporary proliferation of bullshit also has deeper sources, in various forms of scepticism which deny that we can have any reliable access to an objective reality, and which therefore reject the possibility of knowing how things truly are. These ”antirealist” doctrines undermine confidence in the value of disinterested efforts to determine what is true and what is false, and even in the intelligibility of the notion of objective inquiry.

One response to this loss of confidence has been a retreat from the discipline required by dedication of the ideal of correctness to a quite different sort of discipline, which is imposed by pursuit of an alternative ideal of sincerity. Rather than seeking primarily to arrive at accurate representations of a common world, the individual turns toward trying to provide honest representations of himself. Convinced that reality has no inherent nature, which he might hope to identify as the truth about things, he devotes himself to being true to his own nature. It is as though he decides that since it makes no sense to try to be true to the facts, he must therefore try to be true to himself.

But it is preposterous to imagine that we ourselves are determinate, and hence susceptible both to correct and incorrect descriptions, while supposing that the ascription of determinacy to anything else has been exposed as a mistake. As conscious beings, we exist only in response to other things, and we cannot know ourselves at all without knowing them. Moreover, there is nothing in theory, and certainly nothing in experience, to support the extraordinary judgement that it is the truth about himself that is the easiest for a person to know. Facts about ourselves are not peculiarly solid and resistant to skeptical dissolution. Our natures are, indeed, elusively insubstantial—notoriously less stable and less inherent than the natures of other things. And insofar as this is the case, sincerity itself is bullshit.

  • Frankfurt, Harry G., 2005: On Bullshit. Princeton: Princeton University Press. S62-67.

27 april 2017

#479. Mobbare…

Jag minns min skoltid. Särskilt mellan- och högstadiet. Jag minns mobbarna från den tiden. De var få men de förstörde för många. Med självupptagen hänsynslöshet. Brist på empati och sympati – oförmågan att känna med och för andra människor. De härjade i korridorerna och på skolgården. Tvingade på andra deras vilja. Tvingade till tystnad. De hånade och slog om någon sade ifrån. De skapade en rädsla som tystade många.

Jag minns de mobbade. Som hånades för färgen på jackan, som blev knuffade i korridorerna, som trycktes ner i sätet på skolbussen, som fick sina böcker kastade på den regnblöta marken. Jag minns ögon som slocknade. Skratt som tystnade. Tårar som hölls tillbaka. Maktlös frustration. Jag minns allt det där. Någon gång när jag växte upp lovade jag mig själv att aldrig acceptera att mobbare mobbar.

Mobbare ska konfronteras. De ska inte få hålla på. De skyller ifrån sig när någon säger emot. Slår ifrån sig. Slår för att trycka till och tysta ner. Mobbare kan inget annat. De har härjat sig fram genom livet. Tvingat på andra sin vilja. Tvingat andra till tystnad. Som vuxna agerar de likadant. De vet inget annat. Kan inget annat. Förstår inget annat. De tror att de har rätt att kräva andras lydnad och tystnad. Men så är det inte.

23 april 2017

#478. Andra söndagen i Påsktiden…

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.’ Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Johannes 20:24–31)
Idag lär vi oss tre saker om oss själva och tre saker om Jesus. Det vi får lära oss om oss själva lär vi oss av Tomas, Tvillingen som tvivlade. Han är som vi och vi är som han. 

Det första Tomas lär oss är att vi gärna vill ha synliga och konkreta bevis för att tro att Jesus är uppstånden. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Vi sätter gärna upp sådana villkor för tron. Om jag inte får se, höra eller uppleva det där som jag tycker att tron ska bekräfta, nej då kan jag inte tro. När vi gör så, då gör vi tron beroende av vår egen upplevelse samtidigt som vi gör tron till något som vi själva ska åstadkomma med hjälp av just den egna upplevelsen. Men kristen tro blir inte till av vad jag själv tycker eller upplever. Kristen tro kommer till oss utifrån. Kristen tro väcks i oss av Jesus när han på olika sätt uppenbarar sig för oss. När han plötsligt står mitt ibland oss och säger: "Frid åt er alla." Ibland på ett överväldigande sätt, ofta stillsamt.

Det andra Tomas lär oss hänger ihop med det första. Tillsammans med Tomas vill vi gärna försöka kontrollera hur Jesus ska ge sig till känna. Vi sätter upp villkor för uppenbarelsen. Vi försöker ibland bestämma över hur uppenbarelsen ska vara för att vi ska vilja betrakta den som sann. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Det är inget konstigt med att vilja få visshet om hur det ligger till med Jesus. Men vi gör ett misstag om vi med våra villkor sätter upp gränser för Guds uppenbarelse. Om vi försöker bestämma i förväg om när, var och hur Jesus ska uppenbara sig för att vi ska tro. Det är att försöka kontrollera Guds uppenbarelse. Det är en kontroll som vi helt enkelt inte har.

Det tredje Tomas lär oss är att vi gärna misstar kristen tro för att vara en bekräftelse på våra egna förväntningar. Jesus gick Tomas till mötes och gav sig till känna på det sätt som Tomas förväntade sig. Först då erkände Tomas Jesus och sade: ”Min Herre och min Gud.” Det är förstås begripligt att Tomas tvivlar och att han vill ha bevis för det andra har påstått om Jesus. Men om kristen tro bara väcks när de egna förväntningarna infrias då finns det inte mycket i kristen tro att tro på. Då finns det mycket annat man kan tro istället. Det är bara att välja och vraka i allt det tankegods som flyter omkring i världen. I stort sett varenda föreställning och förväntning man kan komma på kan få sin bekräftelse på något sätt. Men det mesta som bekräftas i och av världen har inte har med Guds uppenbarelse i Jesus att göra. Vi gör ett misstag om vi knyter vår kristna tro till bekräftelsen av våra föreställningar.

Alltså, Tomas lär oss att vi gärna sätter upp villkor för tron på Jesus. Att vi gärna vill kontrollera och bestämma över Jesus uppenbarelse. Att vi missförstår vår kristna tro om vi vill att den ska vara en bekräftelse av våra egna föreställningar.

Det första vi lär oss om den uppståndne och levande Jesus är att han är fullständigt fri att uppenbara sig – när, var och hur som helst. ”Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’” Jesus låter sig inte begränsas varken av tid och rum eller av reglade dörrar. Han gav sig till känna för lärjungarna där och då utan att någon kunde ana eller föreställa sig det i förväg. Han uppenbarade sig en vecka efter att Tomas hade uttryckt sina tvivel. I ett sammanhang som inte hade med någonting annat att göra. Jesus uppenbarade sig för lärjungarna och Tomas där och då av den enkla anledningen att han själv valde att göra det. Jesus är absolut och fullständigt fri att uppenbara sig när, var och hur som helst.

Det andra vi lär oss om Jesus är att han är kroppsligt uppstånden från de döda. Han uppenbarar sig inte för lärjungarna i det låsta rummet som någon form av abstrakt idé eller känsla. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida.” Samma Jesus som avrättades på korset, dog och begravdes, står där mitt ibland dem. Det är samma Jesus. De kroppsliga såren finns kvar finns kvar. De kan se, höra och beröra honom. Jesus uppenbarelse är kroppslig och konkret. Den uppståndne och uppenbarade Jesus är samma Jesus som föddes av Maria, som växte upp i Nasaret, som döptes av Johannes, som förkunnade och gjorde under, som med mirakel helade och botade, som korsfästes, dog och begravdes. Samma Jesus där och då som här och nu. Det finns bara en Jesus. 

Det tredje vi lär oss om Jesus är att uppenbarelsen inte alltid är så konkret och påtaglig som den var i det där rummet. Jesu uppenbarelse märks ofta inte för någon annan än den som drabbas. Uppenbarelsen syns inte alltid. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Jesus uppenbarar sig när, var och på det sätt som Jesus själv – i sin absoluta frihet – låter sig uppenbaras. Men när Jesus uppenbarar sig då råder det inga tvivel om att Jesus har uppenbarat sig. När Jesus uppenbarar sig och kristen tro väcks i oss och andra då lever vi tillsammans ett liv i hans namn. Det förändrar allt. Därför att Jesus är Messias, Guds son.

Alltså, vi lär oss om Jesus att han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst. Vi lär oss att Jesus är kroppsligt och konkret uppstånden från de döda. Vi lär oss att Jesus kan uppenbara sig fast att det inte syns. Vi lär oss också att den uppståndne och levande Jesus var, är och förblir Messias, Guds son. Lita på och tro att det är sant.

22 april 2017

#477. Konsekvenser…

Om det som har hänt och händer i Visby domkyrkoförsamling får fortgå obehindrat så kommer det att få stora konsekvenser för Svenska kyrkan. Det innebär i förlängningen att Svenska kyrkans episkopala ordning löses upp och att kyrkans biskopar slutar att ha någon egentlig betydelse. Svenska kyrkans biskopsämbete blir i praktiken både meningslöst och innehållslöst. Konsekvensen blir att Svenska kyrkan i allt väsentligt upphör att vara en episkopal kyrka och övergår till att vara en renodlat kongregationalistisk och politiskt styrd kyrka där varje församling är autonom och församlingarna står fria från all extern tillsyn.

I ljuset av att åtminstone två av Svenska kyrkans egna biskopar uttryckligen verkar stödja den utvecklingen så kan man kanske förmoda att det är åt det hållet Svenska kyrkan är på väg. Den stora frågan är ju om det är så vi vill ha det. Den som är av annan mening behöver göra sin röst hörd på de sätt man kan. Det som händer det händer nu och det är nu man behöver säga ifrån. Det finns inte tid att vänta. Det duger inte att i tystnad sitta och rulla tummarna och hänvisa till ett demokratiskt mycket tveksamt val vart fjärde år. Att vara tyst är att bidra till den utveckling som pågår.

21 april 2017

#476. Hermansson & Harlevi AB... (2/2)

Av protokollet från Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråds sammanträde den 26 februari  i år framgår att kyrkorådet enhälligt står bakom arbetsutskottets skrivelse som den 1 februari avfärdade biskopens visitationsprotokoll. Med det avfärdade domkyrkoförsamlingen och domprosten den konstitutionella grunden för Svenska kyrkan som episkopal kyrka. Inger Harlevi skrev då på Facebook:
”Högmässa i domkyrkan och sedan kyrkoråd med mycket bra samtal kring den aktuella situationen. Mycket glädjande att det råder total samstämmighet i kyrkorådet kring förtroendet för domprosten och stöd för arbetsutskottets skrivelse som svar på biskopens visitationsprotokoll. Väl genomfört sammanträde, Lilian Edvards!” (Inger Harlevi på Facebook, 26/2)
Lilian Edvards är formellt kyrkorådets ordförande. Det inlägget har fått en virtuell tummen-upp av en varierande skara. Det intressanta döljer sig bakom gilla-tummarna. Två tummar är anmärkningsvärda. Biskop Caroline Krook och biskop Tuulikki Koivunen Bylund har uttryckt sitt gillande på Harlevis inlägg och med det legitimerat innehållet.

Alltså, två av Svenska kyrkans biskopar legitimerar att Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost avfärdar stiftets biskop och biskopens visitation och med det visar att domkyrkoförsamlingen inte erkänner den ordning som gör Svenska kyrkan till en episkopal kyrka. Läs den meningen en gång till. Fundera på hur det står till i Svenska kyrkan när två av kyrkans egna biskopar – vars ämbetes uppdrag är att värna kyrkans lära och ordning – tycker att det är tummen-upp att Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost är öppet ohörsamma mot stiftets biskop och med det avfärdar Svenska kyrkans episkopala ordning.

Man kan undra varför biskop Caroline Krook gillade en text som avfärdar grunden för biskopens ämbete i Svenska kyrkan. Caroline Krook och Inger Harlevi sitter i styrelsen för Sigtunastiftelsen tillsammans. Antingen så gillade Caroline Krook på riktigt att biskopens visitationsprotokoll avfärdades tillsammans med grunden för det episkopala ämbetet. Eller så var det ett aningslös gillande av vad kompisen från Sigtunastiftelsens styrelse skrev. Oavsett vilket så legitimerade biskop Caroline Krook – med det sociala kapitalet i sin virtuella tumme-upp – Visby domkyrkoförsamlings avfärdande av Svenska kyrkans episkopala struktur.

Det är minst sagt bekymmersamt. Jag skulle hoppas på något annat och bättre från min egen prästvigningsbiskop. Men det illustrerar betydelsen av socialt kapital i sociala medier.

Visby domkyrkoförsamling under Hermansson och Harlevi är ingen vanlig församling. Almedalsveckan har stor betydelse. Nätverken som strålar samman i Almedalen är stora och mäktiga. Många har mycket att vinna på att hålla sig väl med Hermansson och Harlevi. Värt att hålla i huvudet är att den som låter sitt namn användas, den som bidrar med sitt sociala kapital, den som dyker upp och bidrar till det som Hermansson och Harlevi AB producerar är med och legitimerar deras avfärdande av Svenska kyrkan som episkopal kyrka.

Ärkebiskop Antje Jackelén sade i tidningen Journalisten: ”Journalister ska behandlas med respekt. Vi ska underlätta deras arbete och i de medieutbild­ningar vi har betonar vi också vikten av att visa respekt för jour­nalistens roll och uppdrag.” När Antje Jackelén träffade påven i maj 2015 sade hon: ”Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter – listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång…”

Nu – i ljuset av debaclet i Visby domkyrkoförsamling – är det upp till bevis. Än så länge är ärkebiskopens ord bara tomma ord. Än så länge är det tyst från berörda parter och från nationell nivå. Var är det uttryckliga stödet till visselblåsare? Var är respekten för journalister som lyssnar på visselblåsare, som gräver, skriver och belyser problem i Svenska kyrkan?


PS. Man kan i sammanhanget fundera på betydelsen av att kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin, Socialdemokraternas tunga namn i kyrkopolitiken, markerar sitt stöd för Mats Hermansson med diskreta små kommentarer på inlägg han skriver på Facebook.

20 april 2017

#475. Hermansson & Harlevi AB… (1/2)

Domprosten Mats Hermansson har inte agerat ensam i Visby domkyrkoförsamling. En kyrkoherde agerar med stöd av kyrkorådets förtroendevalda. Särskilt viktig är relationen till kyrkorådets ordförande. Inger Harlevi var tidigare kyrkorådets ordförande och är nu vice ordförande. Tillsammans har de gjort Visby domkyrkoförsamling till något som ser ut som företaget Hermansson & Harlevi AB.

Visby domkyrkoförsamling verkar helt enkelt vara en affärsidé. Inger Harlevi bidrar med sitt omfattande nätverk och Mats Hermansson bidrar med någon form av påklistrad kyrklig legitimering. Domprosten tar ställning mot imaginära mörka krafter med regnbågsjesus, med ”kärlekskatedralen” – enligt vad som beskrivs i reportaget i Journalisten – och med måleri som är till salu. Almedalsveckan är årets höjdpunkt och Visby domkyrkoförsamling blir som en uppblåst version av det som Jesus drev ut ur templet.

Inger Harlevi sitter i kyrkorådet på mandat från POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) och har länge varit det kyrkopolitiskt tunga namnet i Visby. Harlevi är en kommunpolitiker som har en bred maktbas. Redan 2009 skrev tidningen Fokus: "Inger Harlevi är mycket mäktigare än landshövdingen: förr moderat ordförande i kommunfullmäktige, nu ordförande i kultur- och fritidsnämnden, kyrkopolitiker, verksam i tio bolag, konsult åt Haparanda kommun i turistfrågor och engagerad i en rad kulturprojekt."

Inger Harlevi sitter i styrelser för organisationer som står nära Svenska kyrkan, till exempel Sigtunastiftelsen och Sensus. Studieförbundet Sensus nätverk når hela landet och i stort sett alla Svenska kyrkans församlingar. Värdet på och omfattningen av de sociala nätverken och det sociala kapitalet och som växer fram runt Harlevi och Visby domkyrkoförsamling under Almedalsveckan är stort.

Det har även tidigare förekommit tveksamheter och oegentligheter. Två exempel: År 2010 ägnade sig Harlevi – tillsammans med dåvarande biskopen i Visby stift, Lennart Koskinen – åt tveksamheter med en stiftelse. ”Men att stiftelsen Socialetiska institutet är offentlig, transparent och under länsstyrelsens kontroll visar sig vara felaktigt. Den är inte ens juridiskt godkänd eller registrerad som stiftelse.” (GT 13/3 2010) Under 2011 hanterades den kyrkoantikvariska ersättningen så illa att domkyrkoförsamlingen blev åtebetalningsskyldig”Domprosten Mats Hermansson och dåvarande kyrkorådsordförande Inger Harlevi intygade att arbetena var utförda och besiktigade. Men i själva verket var projektet nedlagt.” (KT 17/6 2011Inger Harlevi blev då tvungen att avgå som ordförande. Sedan dess är hon vice ordförande, men har ett fortsatt stort och avgörande inflytande över Visby domkyrkoförsamling.

Det handlar förstås om makt, inflytande och privilegier. Vilket till viss del förklarar varför Mats Hermansson och Inger Harlevi slåss med näbbar och klor för att hålla den episkopala och journalistiska granskningen ifrån sig. Frågan är om det som är i Visby domkyrkoförsamling är det som ska vara i Svenska kyrkans församlingar.