8 november 2020

#592. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

"Jesus svarade: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.” (Johannes 12:35–43)

En vecka tidigare hade Jesus uppväckt Lasaros från de döda. Det väckte mycket uppmärksamhet och intresset för honom var stort när han kom till Jerusalem. Stora folkskaror mötte honom på med jubel och de hyllade honom som vore han en kung av något slag. Det väckte ont blod i de makthavande fariseerna att Jesus verkade ha folket med sig. Det fanns några greker där som ville få se den Jesus som de hade hört talas om. Ryktet om Jesus hade redan spridit sig utanför hans eget judiska sammanhang.

När Jesus hörde att grekerna ville få se honom då vände han uppmärksamheten från det som hade hänt till det som skulle hända. Det var allt annat än en världslig kungs kröning. Han började tala om sin egen kommande död. Han talade om vetekornet som faller i jorden och dör för att ge rik skörd. Han talade om att följa honom och om ett evigt liv. Han berättade om sin egen ångest och mitt i alltihop hördes en röst någonstans ifrån som bekräftade att Jesus är den han säger sig vara. Han talade om att den slutliga domen ska falla över jorden och jordens härskare. Att han ska dra alla de sina till sig när den dagen kommer. Han talade om att allt detta ska ske och det ska börja med att han ska dö.

Folket frågade honom: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade då: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.”

Ett kryptiskt svar. Nästan lite av ett goddag yx-skaft svar. Han undvek det tydliga svaret och talade om sig själv som ljuset. Han talade om sig själv på ett sätt som påminner om Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Johannes 1:1–5)

“Ännu en kort tid är ljuset bland er” sade Jesus. Människornas ljus är livet. Det gäller oss här och nu på samma sätt som det gällde de som Jesus talade till där och då. Ännu en tid är livets ljus bland oss och med oss. Ännu en tid lever vi tillsammans. Vi existerar här och nu. Vi ser och hör varandra. Vi lever ännu en kort tid i ljuset som är livet självt.

Jesus sade: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” Lev livet medan ni har det. Vandra genom livet i ljuset av livets källa. Det levande livet blir till i varje stund av det skapande Ordet. Varje blivande ögonblick blir till i och av Ordets skapelseakt. Ordet skapar allt liv som är med ett ständigt pågående ohörbart ”bli till.” Så, lev!

Vi ska inte låta mörkret övervinna oss. Ty, ”den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.” Ljuset är livets existens. Mörkret är ljusets motsats, icke-existens. Mörkret övervinner oss om det inte finns en någon som skapar livet. Om det inte finns någon som skapar och upprätthåller livets levande trots allt och mot alla odds, då återstår bara icke-existensen när livet som vi känner det upphör. Då är vi på väg mot ingenstans och vet inte vart vi går.

”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” Ordet är Gud Faderns skapande väsen. När Gud Fadern är den han är då skapas människornas ljus och liv av hans eget väsen. För att visa människorna att det levande livet i sig är förbundet mellan Gud och människan sände Fadern Sonen in i ljuset, som är människornas livselement. Sonen, Människosonen, Jesus är en manifestation av det levande och livgivande Ordet som emanerar ur Gud Faderns innersta väsen och skapar livet i sig, ljuset som vi lever i. ”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” Tro på livet. Tro på livets skapare. Tro att livet lever evigt med och genom Jesus. Mot alla odds. Trots allt.

”När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.” Han smet undan helt enkelt, och försvann in i folkvimlet. Allt Jesus gjorde var inte spektakulärt eller ”övernaturligt.”

”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats?” Jesaja kämpade på sin tid med att få folket och makthavarna att lyssna på och lita på Guds löften. Vem trodde då på det de fick höra i berättelserna om att Gud befriade sitt folk från fångenskap och förtryck? Vem litade då på att Gud skulle ta hand om sitt folk? Vem av dem mindes då att Herren hade uppenbarat sin makt för folket och med förbundet lovat att fortsätta att stå på deras sida?

Berättelserna om Jesaja vittnar om att de som lyssnade och litade på det Jesaja sade var få, om ens några. På samma sätt var det när Jesus gav löften om att han skulle befria de fångna, ta hand om sitt folk och fortsätta att ta hand om var och en i livet och i döden. Då var det få som lyssnade och trodde. Ungefär som det är hos oss, här och nu. De som lyssnar, tror och litar på Guds löften har alltid varit få.

”De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade.” Guds majestät är bländande och förblindande. Gud Faderns väsen är så fantastiskt att det ibland är svårt att ta till sig att Gud faktiskt finns här hos oss och med oss. Ofta har vi svårt att ta till oss sådant vi inte kan se med våra egna ögon. Det kan vara svårt att vända om från att inte tro till att tro på denna någon som inte är synlig på samma sätt som annat är synligt. Jesaja förstod det, ty han hade skådat Guds härlighet och förstod hur svårt det kunde vara att tro för den som inte hade sett. Jesus förstod och förstår också att det ibland är svårt att tro på Gud Fadern utan att få se honom med egna ögon.

”Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan.” Att sitta i rådet är att ha anseende och inflytande. Att ”vara någon.” Fariseerna är åsiktspoliserna som talar om för andra vad de får och inte får tänka, tycka och säga. De har alltid funnits och kanske är de fler nu än någonsin. Åsiktskorridorens väktare som kastar misstänkliggörande invektiv på den som tänker, tycker eller säger annorlunda. Nåde den som ställer sig upp och säger ”jag är kristen, jag tror att Jesus lever och jag tror att Jesus är världens och människornas frälsare.” Det råder ingen brist på illasinnade fariseer som gärna exkommunicerar den som är kristen och vittnar om det. Det kan kosta på att vara kristen. Runt om världen pliktar kristna med sina liv i detta nu, för att de lever i och vittnar om sin kristna tro.

”De älskade äran från människor högre än äran från Gud.” De orden faller tungt på oss alla. Vem av oss brottas inte med den frågan? Vem av oss tvekar inte inför risken att förlora platsen i den mellanmänskliga gemenskapen för något så abstrakt som äran från Gud? Äran från denna någon som inte är synlig på samma sätt som annat är synligt? Men det är en risk som inte kan förhandlas bort. Evangeliets sanning om vem Jesus är, om vad han har gjort med sin död och uppståndelse och om vad det innebär för världen och människorna är en fantastisk och radikalt annorlunda sanning som inte är förhandlingsbar. Jesus sade: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” Den kristna trons uppgift är att vittna om att det Jesus sade är sant.

25 oktober 2020

#591. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ’Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?’ Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ’En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.’” (Matteus 13:53-57)

Jesus hade gjort sig ett namn och han hade blivit ganska välkänd. Han hade predikat för stora folkskaror och gjort många mirakel. Samtidigt som Jesus gjorde underverk förkunnade han om Guds rike och han försökte förklara vad han menade med en lång rad liknelser. Det Jesus gjorde och det han förkunnade ställde till med uppståndelse och han fick både makthavarnas och folkets uppmärksamhet.

Han kom hem till Nasaret. Där undervisade han i synagogan så att de som hörde honom häpnade och började ifrågasätta honom. ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?” undrade de. Vi vet inte vad Jesus undervisning i synagogan handlade om. Men vi vet ganska mycket om visdomen som fanns i hans övriga undervisning. Vi vet också ganska mycket om underverken som han gjorde. Berättelserna finns ju. Men de ifrågasatte inte visdomen i sig. De ifrågasatte Jesus som person. ”Vem tror han att han är?” Ungefär.

”Är det inte snickarens son?” fortsatte de. Josef var ju snickare. Vi vet inte så mycket om Josef. Men de få berättelser som vi har om honom vittnar om att han var en ganska enkel man som hade ett stort hjärta. Det är nästan som att de försökte skambelägga Jesus genom att hänvisa till hans pappa, som ju inte var någon märkvärdig figur. Josef var ju liksom bara en av alla vanliga människor. Om nu Jesus kom ur sådana enkla förhållanden, då kunde han väl inte hålla på att göra sig själv märkvärdig. Det var ju ungefär vad de sade.

”Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?” De hänvisade till Jesus familj som någon form av argument mot honom. Men, ett kort tag tidigare hade Jesus haft en diskussion om just sin relation till familjen. ”Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ’Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.’ Han svarade honom: ’Vem är min mor, och vilka är mina bröder?’ Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.’” (Matteus 12:46-50) Jesus vidgade familjebegreppet på ett sätt som kanske var obegripligt för många och sannolikt var provocerande för de flesta. Hans ärende var större och mer omfattande än vad som rymdes i tidens sociala ramar. Argumentet om att hans familj inte var märkvärdig nog bet inte.

”Och bor inte alla hans systrar här hos oss?” fortsatte de. De ifrågasatte Jesus för att han i allt väsentligt var lika vanlig som hans syskon. Om nu hans systrar bor här hos oss och är helt vanliga kvinnor då kan väl inte han vara särskilt märkvärdig, ungefär. Det är förståeligt att de tänkte så. Där och då såg och hörde de en till synes vanlig människa bland vanliga människor. Vem Jesus egentligen var i djupet av sitt väsen, det var dolt bakom en slöja av vardaglig vanlighet. Jesus fullständiga väsen och verkliga identitet skulle uppenbaras först senare, när han gav sig till känna som uppstånden från döden han dog på korset.

”Varifrån har han då allt detta?” undrade de. Det var en berättigad fråga förstås. Jesus var ju en son till en vanlig snickare och som sådan hörde han inte till den grupp av människor som vanligtvis stod för visdomen. När det nu visade sig att Jesus var en vis förkunnare så var det kanske inte så konstigt att de som visste vem han var undrade var i hela friden han hade fått allting ifrån. Återigen, det var en berättigad fråga. De visste inte där och då vem Jesus var i sin helhet. Nu vet vi att Jesus var och är en någon som är mycket mer än en vanlig snickarson från Nasaret, men det visste de inte då.

Så blev han en stötesten för dem. En stötesten är en svårighet. Många olika saker kan vara stötestenar. På vilket sätt Jesus blev och var en svårighet för dem är lite oklart. Kanske var det allt det där som han förkunnade om Guds rike som var svårt för dem. Det kanske var svårt för dem att hantera det faktum att han faktiskt gjorde underverk som hjälpte människor på ett sätt som ingen hade sett eller upplevt förut. Kanske var det Jesus vanlighet som var problemet. Det han undervisade om, det han förkunnade, predikade och gjorde var ju något radikalt annorlunda och alldeles nytt. Ändå var han ju så vanlig. Det gick kanske inte riktigt ihop. Så Jesus blev en stötesten, en svårighet och ett problem.

”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem” svarade Jesus. En profet är en någon som går Gud Faderns ärende. En profet förkunnar ett besvärligt budskap om omprövning och omvändelse – från de världsliga tingen till de gudomliga angelägenheterna. En profet konfronterar sin samtid med ett radikalt och provocerande budskap om att den riktning som folket rör sig i behöver korrigeras och att den nya nödvändiga riktningen har folkets relation till Gud Fadern som utgångspunkt, centrum och mål. Den som drabbas av profetens uppgift blir osvikligt ringaktad i sin hemstad och av sina närmaste. Av den enkla anledningen att en profets ärende går utöver allt som vederbörande tidigare har varit. Profetens uppgift innebär ett kompromisslöst brott med allt det som tills dess har definierat hans eller hennes identitet och sammanhang. Den som bryter med gamla vänner, bekanta och släktingar för ett högre syfte blir ofelbart ringaktad. För vi ska ju inte tro att vi är något. Men en sann profet är något alldeles särskilt och det får konsekvenser.

Jesus var, bland mycket annat, en alldeles sann och tvättäkta profet som gick Gud Faderns ärende och förkunnade ett radikalt budskap om omvändelse. Han undervisade i synagogan i Nasaret. De som hörde honom häpnade och ifrågasatte honom, för att han var lika vanlig som hans syskon och de andra där i byn. De som ifrågasatte Jesus använde hans vanlighet som ett argument mot honom. Det skulle senare visa sig att det var just Jesus vanlighet som var och är det mest fantastiska med honom.

I ljuset av hans uppståndelse från döden har det visat sig att Jesus från Nasaret – i all sin vanlighet – är Gud själv uppenbarad i Sonen. Här finns den kristna trons absoluta epicentrum. Gud är ingen abstrakt idé eller ett transcendent något som befinner i någon annan del av verkligheten än här. Gud är inte tidlös. Gud står inte utanför tiden, evig i sin oföränderlighet. Tvärtom – med och genom uppenbarelsen i Sonen har Gud Fadern en gång för alla visat världen och mänskligheten att han lever här i tiden, med oss, och att han delar livsvillkoren med alla och envar. 

Där och då var Jesus vanlighet en stötesten för dem. Här och nu, i ljuset av uppståndelsens mirakel och i ljuset av Jesus fortsatta närvaro i Anden, är Jesus vanlighet hans styrka. Han är här, lika närvarande som var och en av oss, lika vanlig som du, jag och alla andra. Att Jesus är alldeles vanlig är kanske det största miraklet av alla. Det faktum att Gud Fadern har uppenbarat sig och fortsätter att uppenbara sig med Sonen i Anden här i den högst vardagliga och vanliga verkligheten som vi står och går i tillsammans är utan tvekan ett fantastiskt och ständigt pågående mirakel i all sin vardagliga vanlighet.

Att Jesus var och är tillgänglig på ett vanligt sätt kanske kan vara en stötesten för någon, nu som då. Samtidigt är det just det att Jesus är tillgänglig på ett vanligt sätt som gör Jesus till den absoluta, fasta och högst verkligt existerande hörnstenen i vår kristna tro.

11 oktober 2020

#590. Tacksägelsedagen…

"Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:37–40)

Hela skaran av lärjungar hade sett och upplevt underverken och miraklen som Jesus hade gjort. Det de hade sett och upplevt skapade en glädje som de inte kunde hålla för sig själv. En sådan där glädje som måste få komma ut i form av en synligt och hörbar tacksamhet. Så de jublade och prisade Gud för vad de hade sett och upplevt där de gick på vägen mellan Olivberget och staden.

Jesus hade botat spetälska, drivit ut en demon, botat en pojke med fallandesjuka. Alldeles nyligen utfodrade han mirakulöst fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Han botade en kvinna som hade varit blödande i många år, han botade en romersk officers tjänare, han uppväckte en änkas son från döden i Nain och han helade en mans förtvinade hand. Samtidigt som Jesus utförde mirakel och underverk så förkunnade och predikade han om Guds rike. Han gav dem mängder av liknelser som handlade om att Guds rike inte är långt borta. Han förkunnade om Guds rikes snara ankomst och med miraklen visade konkreta exempel på hur det ska bli och vara i Guds kommande rike.

Miraklen och underverken som Jesus gjorde vittnade om och fungerade som konkreta exempel på det Guds rike som han talade om. När Jesus gjorde miraklen och utförde underverken då lättade han på förlåten och lät människorna få en glimt av det som komma skall. I Guds rike ska det bli och vara på de sätt som Jesu underverk vittnar om. 

I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda blir uppväckta till det levande livet. Miraklen var konkreta exempel på det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om. Det väcktes ett hopp i de som hörde vad Jesus förkunnade och som såg vad han gjorde. Han sade vad han menade och med miraklen så visade han att han menade vad han sade.

Hoppet som väcktes i folket där och då finns fortfarande. Det lever kvar i Jesus förkunnelse som vi har fått den berättad för oss och i berättelserna om de mirakel och underverk som han gjorde. Att han sade det han sade och att han gjorde det han gjorde, det är lika sant och giltig här och nu som det var där och då när det hände. Jesus förkunnelse och hans mirakel är lika sanna och giltiga för oss här och nu som det var för dem som upplevde dem där och då. Lika sanna för oss som för dem som sedan skrev ned berättelserna, för att det inte skulle glömmas bort vad Jesus hade sagt och gjort.

Hoppet, glädjen och tacksamheten som Jesus väckte i lärjungarna där och då är samma hopp, glädje och tacksamhet  som Jesus  fortsätter att väcka i oss och i världens alla kristna här och nu. Deras hopp, glädje och tacksamhet är vårt hopp, vår glädje och vår tacksamhet.

De ropade ut sin glädje och tacksamhet: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn.” De hade hört vad Jesus sagt och de hade sett vad han gjort. De drog sina slutsatser och förstod att han var den han utgav sig för att vara. De förstod att Jesus stod i annans tjänst, att han förkunnade och verkade i en annans namn. Som när en kungens tjänsteman och emissarie talade i kungens namn. De hörde, såg och förstod att Jesus talade i Herrens namn och att han gick Gud Faderns ärende.

De ropade ”Fred i himlen och ära i höjden” för de såg och förstod att det de hade hört Jesus förkunna och sett honom göra var något annat än tillfälligheter i den vardagliga verkligheten som de stod och gick i. Det som uppenbarade sig med och genom Jesus var något radikalt annorlunda och alldeles nytt. De anade att de hade fått se och uppleva skärvor av den himmelska freden som råder i Guds rikes fullbordade framtid.

Några fariseer sa till Jesus att säga åt lärjungarna att sluta vara glada. Fariseer har alltid funnits och de finns fortfarande. De där som tror sig veta lite bättre än kristna som är uppriktigt glada av Jesus och Guds löften. De där som tycker sig stå lite över kristna människors frimodiga och oförställda glädje över vad Jesus har gjort för oss och för alla andra människor. De där som tycker sig förstå lite mer än alla andra och tror sig veta lite bättre än Jesus själv.

Då drog de sig inte ens för att säga till Jesus att säga åt oss att sluta vara glada. De försökte och försöker kväva den kristna trons glädje. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas sådana fariseer. Men vi ska inte låta någon ta den kristna trons glädje ifrån oss. Vi ska tillsammans med lärjungarna fortsätta att prisa vår Herre och med jublande glädje fortsätta att berätta om Jesus för alla som vill lyssna.

Jesus sade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Om vi tiger då kommer de livlösa stenarna att ropa och förkunna det glada budskapet om Jesus och om Guds rike. Det finns ingen gräns för hur Gud kan låta sig uppenbaras i världen. Vår Herre kan mycket väl låta sig uppenbaras i en vacker flöjtkonsert, i en blommande buske och till och i en död hund. Guds frihet att låta sin uppenbarelse ta gestalt inom skapelsens ramar är absolut. Gud ska låta sig uppenbaras i livlösa stenars ropande förkunnelse om det blir nödvändigt.

Stenarna ska börja ropa om vi som är kristna slutar att med tacksamhet och glädje förkunna den kristna trons gladaste budskap om vem Jesus är, om vad han har förkunnat och om vad han har gjort. Låt oss aldrig tystna om evangeliets glada budskap. Låt oss aldrig tystna om Jesus. Låt oss inte bli överröstade av livlösa stenars rop.

Jesus från Nasaret, som dog på det där korset, uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande. Han vittnade med sitt liv, sin död och sin uppståndelse om att Guds rike en gång för alla har brutit in i skapelsen och världen – till mänsklighetens frälsning och till människors befrielse från döden själv. Så stort och fantastiskt är den kristna trons evangelium och glada budskap. I ljuset av allt det fantastiska så finns det alla anledningar i världen för oss alla att med stor tacksamhet och med glada röster stämma in lärjungarnas lovprisande glädje: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”

Gör din kristna tro och tacksamhet synlig. Gör din röst hörd. Berätta för andra om Jesus och låt ingen ta den kristna trons stora glädje ifrån dig.

27 september 2020

#589. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ’Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.’ Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ’Var inte rädd, tro bara.’ Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ’Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.’ Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.” (Markus 5:35–43)

Döden. Den oåterkalleliga intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro. Att förlora varandra. Förlora oss själva. Den kvarvarande tomheten. Förtvivlan. Sorgen. Saknaden. Allt det där drabbade synagogföreståndaren. ”Din dotter är död.” Avgrunden öppnade sig. Världen gick sönder. Verkligheten fick en ny och annorlunda färg.

”Du ska inte besvära Mästaren längre” sade de till honom. Det som nyss var viktigt var inte längre viktigt. Döden avbryter livet och tar all uppmärksamhet. Frånvarons närvaro tränger sig på och fyller den plats som nyss var fylld av liv. Intighetens tomhet blir konkret och vi står som slagna inför avgrunden. Så är det ofta. Nästan alltid. När någon tas ifrån oss och livet ersätts av dödens närvaro. Där stod han, synagogföreståndaren, med rummet fyllt av hans dotters frånvaro. Med allt som började röra sig i hans inre. Med vulkanen av sorg som började mullra i djupet av hans väsen. Hans tankar famlade efter något att hålla sig i när han hörde Jesus röst: ”Var inte rädd, tro bara.”

Rädsla är dödens följeslagare. Rädslan finns på något sätt alltid där, i närheten av tanken på dödens realitet. Det vi människor fruktar mest av allt är det okända. Döden är det största okända. Få är de som sanningsenligt kan påstå sig vara orädda inför dödens ankomst. Jesus uppmaning ”Var inte rädd” griper an vid roten. Jesus vet att synagogföreståndaren är rädd. Rädd för att det ska vara sant att hans dotter är död. Rädd för att han ska ha förlorat henne. Rädd för att han ska ha förlorat den han älskar och den han är älskad av.

”Tro bara” sade Jesus till honom. Vad skulle han tro, där han stod inför avgrunden? Jesus ville inte att han skulle förlora tron på och tilliten till livet. Med tron på och tilliten till livet följer hoppet om att det finns en framtid. Att inte tro är att förlora hoppet om att livet har en framtid. Att förlora hoppet är att förtvivla. Jesus ville ingjuta tilliten till livet och hoppet om framtiden i honom, så att han inte skulle förtvivla.

Så tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och de gick hem till föreståndaren där dottern hade dött. Där hade förtvivlans upprördhet tagit över och de grät och klagade högt. Dödens närvarande frånvaro fyllde hemmet. Hon var död och de såg ingen framtid. Så som det så ofta är när döden tar någon ifrån oss.

”Varför ropar ni och gråter?” sade Jesus när han kom in. Det kan vid första anblicken verka hjärtlöst att någon ställer en sådan fråga till de som sörjer. Men det finns något djupt själavårdande i frågans uppmaning att sätta ord på sorgen. ”Varför gråter ni?” lämnar utrymme att benämna det som har hänt. Att med ord göra sorgens orsak konkret och därmed lite mer hanterbar.

Jesus sade: ”Flickan är inte död, hon sover” och avslöjade något oerhört med de orden.

Den som är död är inte tillgänglig i tiden. Den som är död saknas i den kommande tiden som är de levandes möjlighet. Den som är död har lämnat den tid som är livets själva livselement. Flickan var ju död. Och nu påstod Jesus att hennes död var en sömn. Den som sover vilar fortfarande i tiden, finns ju kvar här i den tid som är vårt livselement, om än inte kontaktbar. Den sovande har en framtid, en plats här i tiden med oss levande. Den sovande kan återta sin plats i tiden genom att vakna.

Med orden om att flickan inte är död utan sover avslöjar Jesus sin relation till tiden. För honom har hon inte lämnat den tid som är hans livselement, trots att hon med sin död har lämnat den tid som är hennes levande fars och mors livselement. Den tid som är Jesus livselement innefattar och omfattar den fullbordade framtiden som ska bli till genom uppståndelsen, på andra sidan döden. För Jesus innebär inte flickans död att hon har fallit utanför den tid som är det levande livets livselement definierat av uppståndelsen. För Jesus är den döda flickan bara tillfälligt okontaktbar, hennes liv och plats i livets tid är intakt.

”Då skrattade de åt honom.” Det är klart att de skrattade, mitt i deras förtvivlan och sorg. Det Jesus sade var ju absurt. De såg ju att hon var död. Skratt förlöser när diskrepansen mellan det som sägs och det som är blir så stort att det blir absurt. Ibland kan man inget annat göra än att skratta åt saker. Även åt det som är smärtsamt och svårt. Skrattet är en emotionell säkerhetsventil. De skrattade åt Jesus när han sade att flickan som var död inte var död för att alltihop var så smärtsamt.

Jesus agerade beslutsamt och körde ut allesammans. Han tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där flickan låg. Det var som om Jesus bestämde sig för visa dem vad han menade. Han behövde bli konkret och handfast.

Så han tog barnets hand och sade: ”Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” Jesus rörde vid henne och tilltalade henne som man tilltalar någon som lever. Miraklet skedde. Flickan reste sig upp. Det berättas inte att hon började att leva igen. Hon bara reste sig upp. För Jesus var hon inte död, hon befann sig fortfarande i den tid – i det livselement – som definieras av Jesus uppståndelse. Hon hade inte fallit utanför livets tid. Hon behövde bara resa sig upp. Hon gick omkring i rummet som om inget hade hänt, hon var tolv år gammal. Det berättas att hon var tolv år gammal för att vi ska förstå att det är samma tolvåriga flicka som nu lever efter att hon varit död.

De blev utom sig av förvåning. Det är kanske inte så svårt att förstå. Vem av oss skulle inte bli utom sig av förvåning om någon som var död reste sig tillbaka till livet mitt framför våra ögon? Den förvåningen hör ihop med tron på att Jesus är den han är. När tron på Jesus visar hur tillvaron är beskaffad, vad livet är i ljuset av Jesus död och uppståndelse, när det visar sig att verkligheten är på ett annat sätt än vad vi kanske trodde att vi visste, då är förvåning det första som händer. Förvåningen lever kvar som en förundran inför tillvaron i ljuset av den kristna tron.

Jesus förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Han hade avslöjat en hemlighet för dem. Hemligheter ska man ju hålla. Miraklen som Jesus gjorde avslöjar hemligheten om hur det ska bli och vara vid tidens slut. Hur det ska bli när Guds rikes fullbordade framtid är den verklighet som är och som ska vara.

I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på de sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av hur det ska bli. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är som konkreta exempel på tillståndet i det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om.

Sedan sade Jesus åt dem att ge flickan något att äta. Den vardagliga och konkreta handlingen att ge henne något att äta visar oss två saker. Det ena är att flickan är uppväckt till det liv som hon levde här i tiden. Hon är densamma som innan hon dog och äter som förut. Uppståndelsens liv är inte av något annat slag än det liv som vi lever här och nu.

Det andra är sammansmältningen av vår tid med Jesus tid. Tiden är elementet i vilket vi lever. När den uppståndna flickan åt var hon uppstånden som in i Guds rikes fullbordade framtid samtidigt som hon var konkret levande i den tid som var hennes föräldrars och vårt livselement. Miraklet var en försmak på sammansmältningen av Guds rikes fullbordade tid och det levande livets tid som vi känner till. Som det ska bli på uppståndelsens dag.

Döden. Intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro – är inte slutet på berättelsen om livets levande. Synagogföreståndarens dotter dog, som vi alla ska dö. Jesus rörde vid henne och tilltalade henne, som Jesus ska röra vid och tilltala var och en av oss. Flickan reste sig och livet levde vidare som livet alltid har levat, som vi ska resa oss och leva vidare som vi alltid har levat.

Det finns ett löfte i Jesus Kristus om att döden inte innebär livets slut. När den dagen kommer, när vi kliver över tröskeln och lämnar det här livet bakom oss, då ska vi på något sätt få höra Jesus röst: ”Du är inte död, du sover. Var inte rädd, tro bara.” 

13 september 2020

#588. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

"Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” (Johannes 17:18–23)

Jesus livsgärning som människa här i tiden närmade sig sitt slut. Han summerade sitt liv med människorna och försökte förbereda sig själv, lärjungarna och världen på att tillvaron skulle bli annorlunda när han lämnade livet som vi känner det bakom sig. Han gjorde det med bönens ord och bad till Gud Fadern. Det är som om vi får lyssna till en Guds egen inre dialog om det viktigaste inför den oundvikliga förändringen som är på väg när han ska lämna lärjungarna och de troende för att tas upp i uppståndelsens fullbordade framtid.

Han sade: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen.” Fadern sände Sonen till världen med en avsikt och en uppgift. Faderns avsikt och Sonens uppgift är klart och tydligt uttalade. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16) Faderns avsikt var att befria mänskligheten, människan och alla människor från dödens intighet. Sonens uppgift var att med sitt liv, sin förkunnelse, sin död och sin uppståndelse åstadkomma frälsningens befrielse från döden. Jesus sände ut lärjungarna i världen med samma avsikt och med samma uppgift. Avsikten är att de som tror på Jesus genom lärjungarnas förkunnelse inte skall gå under utan ha evigt liv. Uppgiften är att förkunna detta glada budskap för alla som vill höra och ta det till sig.

Jesus sade: ”För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” För lärjungarnas skull ska Jesus bli ett heliggjort offer som på korset ska åstadkomma försoningen mellan Gud och mänskligheten en gång för alla. Det glada budskapets sanning – Evangeliets sanning – är att Guds försoning med människorna är alldeles sann och alldeles på riktigt. Att ta denna sanning till sig, att göra den till sin, att i hjärtat och på riktigt tro att frälsningens befrielse är sann, det är heliggörande för de som tror. De som tror att Jesus är den han är i enlighet med lärjungarnas förkunnelse skall inte gå under i dödens intighet utan ha evigt liv. Uppgiften att förkunna detta glädjebud för världen kvarstår för oss som tror även idag.

Han sade: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Jesus bad inte bara för lärjungarna. Han bad också för oss och för alla andra som genom lärjungarnas förkunnelse har kommit till tro på Jesus. Lärjungarnas ord, vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är, det är vad som leder oss till den kristna tro som frälser och befriar. Någon annan frälsning finns inte. Vi har fått och vi får deras förkunnelse om Jesus till oss i, med och genom profeternas och apostlarnas vittnesbörd i Bibelns berättelser. Några andra frälsande ord finns inte. Vår uppgift är att fortsätta att vittna om Evangeliets befriande och frälsande budskap, här och nu där vi står och går. Att vara kristen är att ha kommit till tro på Jesus efter att ha hört Evangeliet och att därefter berätta om dess glada budskap för andra. Vi kan inte och vi får inte hålla den kristna trons fantastiska glädjebudskap för oss själva.

Jesus sade: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Jesus bad för vår enhet. För att vi, tillsammans med lärjungarna och världens alla kristna, ska vara en sammanhållen gemenskap. Det betyder inte att vi ska vara en enighetens åsiktsgemenskap där alla tycker, tänker och agerar likadant. Enhetstanken är relaterad till Fadern och Sonen i Anden. Det är i vårt förhållande till Gud Fadern med Sonen i Anden som vår kristna enhet är viktig. När vi är ett – i betydelsen att vi kristna var och en för sig och alla tillsammans med och i vår kristna tro definierar oss i relation till Fadern med Sonen i Anden och agerar därefter – då kan och ska världen tro att Jesus är den han är och att han är sänd av Fadern.

Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara kristna. Vi behöver vara kristna så att det märks att det betyder något. Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att Evangeliets glädje lyser igenom, så att Guds kärlek till världen i Jesus blir synlig för andra.

Han sade: ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.” Härligheten som lyser om Jesus är hans intima relation till Fadern. Så oerhört intim och nära att de är ett. Så intim och så nära att de inbördes delarna inte går att skilja åt. Sådan är relationen till Gud Fadern som är tillgänglig för oss alla i tron på Jesus. Att leva i sin kristna tro är att tas upp i och omfamnas av den intima och nära relationen till Fadern som Jesus befinner sig i. Om och när vi ser och förstår att vi tillsammans med Jesus är inneslutna i en intim och nära relation med Gud själv då kan vi också fullkomnas och förstå att vi är ett med varandra. När vi i den kristna trons ljus inser att vi i tron på Jesus hör ihop med varandra och på riktigt lever i enlighet med den insikten då blir den kristna kyrkan och Evangeliets glada budskap synligt och tydligt i världen. Och Jesus sade: ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Jesus summerade sitt liv bland människorna med bönens ord. Det var som en Guds egen inre dialog där han pekade ut riktningen för lärjungarnas, för alla kristnas, för kyrkans och för vår framtid. Han bad om att Evangeliets avsikt och uppgift skulle vara tydliga för oss. Han bad för att vi inte ska hålla den kristna tron för oss själva, för att vi ska fortsätta att vittna, berätta och föra det glada budskapet om frälsningen genom Jesus vidare till andra. Han bad för att vi ska lita på att Evangeliets löfte om befrielse från döden är sant. Han bad för att vi ska förstå att vi i vår kristna tro hör ihop med varandra. Han bad för att vi ska leva tillsammans med varandra så att Guds kärlek till världen och människorna blir synlig och tydlig. Så att vi med våra liv vittnar om att "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

30 augusti 2020

#587. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.’”
(Markus 2:23–28)
Hur var det med berättelsen om David och hans hungriga män? Vad var det som gjorde att David och hans män på något sätt fick bryta mot reglerna om skådebröden den gången? Varför använde Jesus just den berättelsen för att rättfärdiga att hans lärjungar ryckte av ax när de gick över sädesfältet den där sabbatsdagen?

David hade i hemlighet smorts till kung av Samuel och David blev indragen i maktkampen runt den regerande Saul. David drog på sig Sauls vrede och Saul bestämde sig för att ha ihjäl David. Med hjälp av Jonatan flydde David och han var på flykt för att rädda sitt liv när han kom till Nov, strax norr om Jerusalem. Han var på flykt undan döden och han hade inte mat till sig själv och sina män. Han bad prästen Achimelek om hjälp och Achimelek försåg honom med de bröd som låg på altaret, skådebröden, de heligaste offergåvorna som var ämnade åt Gud. Omständigheterna som David och hans män befann sig i när de fick äta av skådebröden var med andra ord att det handlade om liv och död. Om liv eller död.

De religiösa reglerna gällde. Men livet i sig hade företräde. Om eller när livet sätts på spel då är livet överordnat de religiösa regelverken. Få företeelser förkroppsligar livets behov tydligare än hunger. När man är hungrig då är livet i någon mening satt på spel. Den som någon gång har varit riktigt hungrig vet hur livets behov då är överordnat det mesta. När man är riktigt hungrig är ingenting annat viktigt. När det verkligen gäller. När det handlar om liv och död. Om liv eller död. Då har livet i sig och livets behov företräde.

Jesus lärjungar var hungriga och de hade inget att äta just där och då. I den meningen liknade deras situation Davids och hans mäns. Enligt föreskriven lag så fick de ta sädesax med händerna i andras sädesfält. De fick inte skära av några sädesax men de fick ta vad de kunde med händerna. Kanske gnuggade de axen mellan handflatorna för att få fram de näringsrika kärnorna. Så åt de det de kunde få fram. För att de var hungriga och för att de inte hade något annat att äta.

Men fariséerna ifrågasatte det hela därför att det var sabbat. På sabbaten var det inte tillåtet att arbeta. Det är oklart vad det var som fariséerna ansåg vara ett brott mot sabbaten. Antingen var det att de ryckte av axen, det skulle kunna anses vara ett skördearbete. Kanske var det gnuggandet av axen, som skulle kunna anses vara ett tröskandets arbete. Oavsett vilket så uppfattade fariséerna det lärjungarna gjorde som någon form av arbete som var ett brott mot reglerna för sabbatsvilan.

Vi tittar gärna snett på fariséerna och tycker att de är jobbiga typer som har en massa åsikter om vad Jesus och lärjungarna gjorde. Men de gjorde vad de gjorde för att de ansåg att det var viktigt att följa lagens regler för livet och samhället. Av den enkla anledningen att Gud själv gav folket reglerna för att den ordning som Gud avsåg för världen skulle kunna upprätthållas. Fariséerna gjorde som de gjorde för att det var viktigt. För att det spelade roll att man följde reglerna. Därför att det var regler ur en lag som var given av Gud själv. Reglerna omkring sabbatsdagen var en del av de lagen. Därför bråkade fariséerna med Jesus om saken. Säg den av oss som aldrig har gjort som Fariséerna, någon gång när vi har tyckt att något har varit viktigt.

Jesus reaktion var lika oväntad som den var radikal i sitt anspråk. Han konstaterade först att sabbaten är till för människan. Alltså, vilans dag är instiftad för att människan behöver få vila från allt arbetet som behövs för livets och skapelsens upprätthållande. Sabbatsdagen är en nådens dag. Med sabbatens instiftande var det som om Gud sade till människan: ”Vila nu. Vila och lita på att jag upprätthåller livets förutsättningar medan ni vilar. Jag finns här hos er. Jag håller skapelsen och livet i min hand. Jag tar hand om allting den här dagen. Lita på mig och vila nu.” Sabbatsbudet är inte ett krävande påbud som tvingar människan till något. Det är inte en regel för regelns skull. Sabbatsbudet är ett nådens påbud som gör verklig och sann vila möjlig.

Sedan sade han att människan inte är till för sabbaten. Lagen och lagens regler har inget inneboende egenvärde, de finns inte där för sin egen skull bara för att. Lagen finns där för människans och människornas skull. Lagens funktion är att vara till folkets och människornas stöd och hjälp, inte att vara ett ok på deras axlar. Sabbatsbudets syfte och funktion är att lyfta upp och befria människan, inte att trycka ner. Sabbatens påbud om vilodagen är en befriande gåva, inte en förtryckande befallning.

Det tredje han sade var än mer radikalt och fullständigt bedövande i sitt oerhörda anspråk. ”Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” Jesus antydde det oerhörda, det fantastiska, det märkliga, det obegripliga som lärjungarna och världen ska förstå först efter hans död på korset och efter hans uppståndelse från döden. Jesus antydde att han är herre över sabbatsbudet. Att det är han som har instiftat sabbaten. Han antydde att han själv är den Gud som en gång i urtiden gav sitt folk den sabbatsdag som var sjunde dag sedan dess har påmint folket om den Guds nåd som skapar och upprätthåller allt. Han antydde att han är den som har burit, som bär och som fortsatt skall bära hela skapelsen. Jesus antyder att han är den som håller hela skapelsen i sin hand när vi och alla andra människor vilar från vårt dagliga arbete. När Jesus sade det då skakade hela tillvaron i sina grundvalar.

Gud Fadern är den som skapar och som av nåd upprätthåller allt som finns och allt som är – ditt liv, mitt liv, allt liv och levandets själva förutsättning. Häri finns människans frihet och frälsning – i det faktum att det är Guds nåd och Guds pågående skapelseakt och inget annat som upprätthåller hela tillvaron och allt som är. Oberoende av vårt eget arbete. Livet i sig och allt annat i tillvaron vilar helt och hållet i Gud Faderns nåd, i Sonens barmhärtighet och i Andens kärlek. Lita på att det är sant. För så är det.

16 augusti 2020

#586. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

”Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ’Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.’” (Lukas 9:46–48)
Dagen innan var Petrus, Jakob och Johannes uppe på ett berg med Jesus. Där uppenbarade sig Mose tillsammans med Elia och de såg Jesus förvandlas i ett bländande ljus. Något radikalt annorlunda och avgörande hände där och då, något som förändrade allt. Det skapade förmodligen en viss förvirring bland lärjungarna när de andra fick höra om vad som hade hänt.

Dagen efter stunden på berget misslyckades lärjungarna med att driva ut en ande ur en pojke och pojkens pappa kom med pojken till Jesus och bad om hjälp. Jesus bannade lärjungarna för deras bristande tro och drev själv ut anden ur pojken. Det spred sig en osäkerhet bland lärjungarna efter allt märkligt som hänt och efter allt märkligt som Jesus hade sagt och gjort.

Så, lärjungarna började undra vem som var den viktigaste störste av dem. Det är med andra ord inget nytt. Det där med att vi ibland jämför oss själva med andra och varandra i relation till Jesus. Det började redan bland de första lärjungarna och har fortsatt i kyrkans sammanhang ända sedan dess. Vem är störst och vem är minst? Vem tror rätt och vem tror fel? Vem inser mest och vem inser minst? Vem är viktigast och störst?

Det finns något både förtröstansfullt och lite sorgligt i att det har varit så från första början. Det är förtröstansfullt eftersom kyrkan och kyrkans kristna tro har levt vidare och frodats genom århundraden trots våra våra inbördes konflikter och mänskliga tillkortakommanden. Men det är lite sorgligt att vi fortfarande håller på och fortfarande ibland undrar vem av oss som är störst. Det är som om vi inte har lyssnat och förstått vad Jesus sade om den saken.

Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Jesus visste då vad lärjungarna tänkte i sina hjärtan. Jesus vet idag vad vi kristna tänker i våra hjärtan. Han avväpnar oss alla när han tar ett ett barn och ställer det bredvid sig. Det blir ett abrupt avslut på frågan om vem av oss som är störst i relation till Jesus.

Han tog inte fram den mest djupsinniga eller den mest insiktsfulla. Han tog inte fram den den mest välartikulerade eller den högst ansedda. Han tog inte fram den som hade det största sociala kapitalet eller den som hade flest följare. Han tog fram ett barn, en ung liten människa som saknade allt vad anseende och prestige är. En oansenlig liten någon som inte kunde göra något för att förtjäna en plats en vid hans sida.

Med barnet som exempel berättar Jesus tre viktiga saker för oss om vad den kristna trons relation till Jesus handlar om.

Det första är att vår relation till Jesus kommer till uttryck i mellanmänskliga relationer. Den kristna trons arena är inte i första hand de djupa insikterna eller de andliga höjderna utan livet som vi lever med varandra. Det kanske kan tyckas vara enkelt och banalt. Men Jesus är tydlig på den punkten. När lärjungarna undrade om vem av dem som var störst då tog Jesus fram en enkel relation till ett okänt barn för att illustrera svaret som han gav dem, inte ett högt ansett exempel på något av det som vi gärna vill tro konstituerar storhet.

Det andra som Jesus berättar för oss med barnet är att den kristna trons väsen kommer till uttryck när vi välkomnar och tar emot den som inte av egen kraft kan förtjäna sin plats i gemenskapen. Den kristna trons gemenskap är förutsättningslöst välkomnande. Den kristna kyrkans gemenskap är en villkorslöst öppen famn som tar emot var och en som kommer utan krav på motprestation. Barnet kunde inte förtjäna en plats vid Jesus sida. I det avseendet är vi alla som just det barnet. Ingen av oss kan göra oss förtjänta av en plats vid Jesus sida. Just därför är var och en och alla, som det lilla barnet, välkomna in i den kristna trons gemenskap runt Jesus.

Det tredje som Jesus berättar med barnet är att vår kristna tro och vår kärlek till Jesus manifesteras och gestaltas i våra relationer till andra och varandra. ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Den som menar sig vara kristen och ha en kärleksfull relation till Jesus kan inte ha något annat än ett kärleksfullt sinne i relation till andra människor. Med det menas inte en känslomässig kärlek. Det är inte inte möjligt att känslomässigt älska alla andra människor. Men det betyder att i hjärtat och på riktigt önska och vilja andra människor det goda och det som är gott. Det är inte alltid vare sig enkelt eller lätt. Men Jesus etiska imperativ är klart och tydligt.

Att vara kristen och i hjärtat tro att Jesus är den han är gestaltas och får sitt tydliga uttryck när vi villkorslöst välkomnar och tar emot den som inte kan förtjäna sin plats i kyrkans gemenskap. Kärleken till Jesus är kärlek till vår nästa. Kärleken till nästan är kärlek till Jesus.

”Den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.” När vi med uppriktig välvilja tar emot andra och varandra som vi tar emot Jesus i den kristna trons och i kyrkans gemenskap då tar vi emot den som har sänt Jesus till oss – Gud Fadern själv.

Det är hisnande stort och alldeles fantastiskt i all sin enkelhet. Gud Fadern är inte en abstrakt idé som befinner sig långt borta från någon av oss. Gud Fadern är inte ett något som vi behöver söka med ljus och lykta efter i esoteriska höjder eller i så kallade andliga djup. Gud Faderns närvaro är ingen annanstans än här, mitt ibland oss, i den kristna kyrkans och i den den kristna trons gemenskap. Här och nu, alldeles på riktigt.

Jesus sade ”Ty den som är minst av er alla, han är stor.” Jesus svarade på lärjungarnas fråga om vem av dem som var störst med att vända upp och ner på vad som ansågs, och som ofta anses, vara störst och minst. Den kristna trons relation till Gud Fadern genom Jesus är lättillgänglig och ganska okomplicerad. Ingen blir "störst" av att leva i en sann relation till Jesus. Att vara kristen är att våga vara den som är minst.

Den kristna kyrkans och den kristna trons glada budskap är detta – Gud Fadern själv har i, med och genom Jesus sökt upp och en gång för alla tagit emot oss alla som vore vi de allra minsta, som små barn. Ingen av oss behöver vara en "sökare" som letar efter relationen till Jesus. Vi behöver inte söka och leta efter vare sig Jesus eller Gud Fadern bland de djupa insikterna eller i de andliga höjderna. Gud Fadern har sökt upp oss och är redan här, hos oss och med oss, i den uppståndne Kristus gestalt. Här och nu i livet som vi lever tillsammans.

Vi behöver hjälpas åt och påminna oss själva, andra och varandra om att vi alla – i, med och genom Jesus – redan är uppsökta och funna av Gud själv. Genom Jesus söker Gud själv upp oss varje dag och tar emot oss alla i sin kärleksfulla och barmhärtiga famn som vore vi små barn. Det var sant när Jesus tog barnet vid sin sida för att visa lärjungarna vad han menade och det är fortfarande sant här, nu och idag. Vila i tron på att det är sant.

29 mars 2020

#585. Femte söndagen i Fastan…

”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.” (Johannes 3:11–21)
Nikodemos var påläst om teologiska och religiösa ting och han besökte Jesus sent en natt. Han hade en hel del frågor. Jesus talade om Anden som blåser vart den vill och svaren han gav väckte ytterligare frågor. Mitt i samtalet måste Nikodemos ha hoppat till. Jesus talade om sig själv och sade: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."

Jesus satte in sig själv i den paradigmatiska berättelsen om folkets vandring genom öknen. Han satte in sig själv och sin kommande död i berättelsen om när Gud straffade folket med ormar i öknen och samtidigt gav dem ett botemedel i form av kopparormens fälttecken. Det måste ha fått Nikodemus, som var väl bekant med den berättelsen, att haja till.

Vad var det som hände i den berättelsen? Jo, under vandringen genom öknen blev folket otåligt och klagade högljutt. Gud straffade då folket med giftormar som bet dem. Många dog och de som överlevde blev desperata och ångrade att de hade beklagat sig. Mose bad till Gud som sade åt honom att göra en bild av en orm och sätta upp den som ett fälttecken. Mose lät göra en orm av koppar och satte upp den. När folket såg kopparormens tecken lyftes straffet från folket och de kunde sedan fortsätta sin vandring.

I nattens mörker och i samspråk med Nikodemos likställde Jesus sin egen kommande död med upphöjandet av kopparormen. Det upphöjda tecknet som lyfte av lidandet från folket. Kopparormen höjdes upp för att bota folket från dödliga ormbett. Jesus ska på liknande sätt höjas upp på korset "för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Det kan vara en utmanande tanke. För, vad var det israeliterna i öknen såg när de såg den upphöjda kopparormen? De såg en påminnelse om att det är Gud Fadern som råder över liv och död. Giftormarna var inte orsaken till folkets plågor, orsaken var Gud själv. När de såg kopparormen och påmindes om och insåg att det enda i tillvaron som man behöver frukta är Gud Fadern – Herren över liv och död – då blev de befriade från sina plågor. Kopparormens poäng är påminnelsen om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över allt.

Den på korset upphöjde Jesus påminner oss om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över liv och död. Insikten om att det är så är början på den omvändelse som leder till världens bot och lindring av människornas lidande. Vi behöver förstå och acceptera att det är Gud Fadern som är Herre över allt som är och att det är Gud Fadern som ensam råder över liv och död. Våra bräckliga liv och vår kommande död ligger helt och hållet i Guds händer. Korsfästelsen av Jesus påminner oss om vår egen maktlöshet inför livet och döden.

Mitt i detta förtätade ögonblick, när Nikodemos tankar for omkring och försökte greppa vad det var han hörde, då sade Jesus något ännu mer anmärkningsvärt. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som när Gud genom Mose gav israeliterna kopparormens tecken som ett botemedel mot lidandet, så ska Gud ge sig själv i Sonens gestalt åt världen som ett tecken som ska bota världens och människors lidande. De som tror på honom skall inte gå under.

Med en hisnande påminnelse om Guds tidigare hårdhet fortsatte Jesus: "Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Det är som om Gud genom Jesus säger: "Jag inte döma er med den hårdhet som jag visade er i öknen. Den här gången ska jag rädda, befria och frälsa världen och människan en gång för alla." Och räddningens, befrielsens och frälsningens tecken är Sonen på korset.

I nattens mörker satt Nikodemos och lyssnade. Det var knappt begripligt. Världen var på något sätt en förlorad värld, en värld som behövde räddas. Befrias. Frälsas. Världens frälsning behövde i någon mening en ny skapelse. Men den nya skapelsen skulle på något sätt kräva Guds egen död, upphöjd på ett kors i Sonens gestalt. Det var ungefär vad Jesus avslöjade för Nikodemos. Den chockerande framtidsutsikten hade Jesus, fram tills den stunden, inte anförtrott någon annan än sig själv. Nikodemos var förstås fundersam.

Jesus fortsatte: ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Det kvarvarande mörkret är uppfattningen om att det är vi själva som råder över tillvaron och allt som är. Mörkret som göder det onda är föreställningen om att vi människor har förmågan och därför rätten att bestämma över liv och död. Som om makten över livet och döden ligger i våra händer. Det är tydligt i dessa dagar att det inte är så. Det är helt enkelt inte sant. 

Ljuset och sanningen som har kommit in i världen med och genom Jesus liv, hans död och uppståndelse – det är vissheten om och tilliten till att allting vilar i Guds barmhärtiga händer. Allt i våra liv, vår kommande död och vad som än följer därefter. Att leva och agera i enlighet med den sanningen det är att ta sitt ansvar som människa bland människor. I förvissning om, med tro på och tillit till att hur det än blir så faller ingen av oss utanför Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet. Vare sig i livet eller i döden. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Lita på att det är sant.

22 mars 2020

#584. I dödens närhet…

Jag minns en gång för länge sedan. Jag besökte äldre på vård- och sjukhem. Stunden var kommen för en av de äldre som jag hade besökt många gånger. Andningen var tung. Fötterna hade börjat få en mörkare ton. Det var dags för henne att snart lämna den här världen. Jag satt hos henne länge. Jag lade handen på hennes panna, kände värmen av den sista tidens liv. Till ljudet av tunga andetag bad jag Fader vår och bad om Guds välsignelse över henne innan jag motvilligt behövde resa mig och gå därifrån.

Jag talade med min kloka vän om den stunden. Jag ville inte gå därifrån, sade jag. Varför kände du så, undrade den kloka. Jag ville inte att hon skulle dö ensam, svarade jag. En stunds tystnad. Men, varje människa dör ensam. Vi kan inte dö åt eller med varandra. Varje människa har att ensam dö sin egen död, svarade den kloka. Vi satt tysta länge. Så är det. Varje människa dör ensam. Varje människa har att dö sin egen död. Det är en av alla smärtsamma sanningar om döden som gör döden så svår att hantera. Ensamheten.

Jag har varit präst i Svenska kyrkan i drygt tolv år nu. Jag har haft ansvar för ungefär femhundra begravningar hittills och umgås med döden nästan varje vecka. Jag minns min första tid i församlingstjänst och den första tidens begravningar. Jag blev så ledsen när anhöriga tog avsked. Det tog mig ett tag att förstå varför. En solig, lite kylig dag slog det mig när jag gick från kyrkan med den där känslan i bröstet efter en begravning. Solens strålar värmde i den kalla vinden när känslan och tankarna blev ord: Vi ska alla förlora varandra.

Jag ska förlora dem jag älskar, de ska förlora alla de älskar och vi ska alla förlora varandra. Det drabbade mig när jag gick där i solen och tårarna kom tillsammans med ett överväldigande vemod som lever kvar sedan dess. Jag ringde och sade jag älskar dig och jag gjorde det efter varje begravning en lång tid efter den dagen. En dag blir det sista gången som vi säger det till varandra. Dödens verklighet och det obevekliga i livets begränsning finns som en vemodets grundton i mig varje dag sedan den stunden.

En klok präst sade en gång: I dödens närhet är vi alla rädda, min uppgift i begravnings-gudstjänsten är att vara den i rummet som är minst rädd just där och då. De orden har ofta hjälpt mig. Jag blir fortfarande ledsen vid avskedstagandet men ledsamheten övermannar mig inte. Uppgiften är att vara den som är minst rädd och minst ledsen där och då. Så att andras sorg får plats. Den enda som kan hjälpa och den enda som hjälper mig med det är Jesus. Utan Jesus skulle alltihop vara alldeles för smärtsamt. Både livet och döden.

Utan Jesus skulle det nuvarande tillståndet med coronavirusets härjningar vara hopplöst och förtvivlat. Om några veckor eller en månad kommer tillvaron att se annorlunda ut. Allt tyder på att många människor kommer att dö av Covid-19. Många ska förlora nära och kära. Vi ska förlora varandra i sorg och förtvivlan. Vi ska mötas i kyrkor och kapell för att ta avsked av varandra. Där och då, när vi dör och när vi tar avsked är Jesus den enda vi har att ty oss till. Allt annat går oss förlorat. Men Jesus lämnar ingen ensam, inte i döden och inte i sorgen.

Någon kanske tycker att det låter naivt. Men det är det enda vi har kvar när livet går sönder på riktigt. Och det verkar som att vi är på väg mot att mycket i livet kommer att gå sönder på riktigt för många av oss. Just därför behöver vi påminna oss själva, andra och varandra om att den Jesus som den kristna kyrkans tro vittnar om är alldeles på riktigt sann, verklig och levande. Ty, när det verkligen gäller, när vi når tillvarons yttersta gräns, när livet går sönder och vi förlorar varandra då är Jesus löften allt som finns kvar och Jesus det enda hopp vi har.


PS. Jag önskar att Svenska kyrkans ärkebiskop och övriga biskopar slutar att prata strunt i tidningar och media. Det är allvar och på riktigt nu. Det är inte tid för nonsens. I skuggan av den pandemi som brinner i världen är döden, sorgen, förtvivlan och begravningarna i antågande. Det är i kyrkans församlingar som det kommer att behöva hanteras. Inte av ärkebiskopen i DN eller av biskopar i media. Det bästa vore om Antje och de andra biskoparna helt enkelt var tysta, de har alldeles uppenbart ingenting av betydelse att tillföra i relation till all den förtvivlan och sorg som kanske snart är vår.

13 mars 2020

#583. Bön i svåra tider…

Morgonbön
Jag tackar Dig, Gud, min käre himmelske Fader, genom Jesus Kristus, din älskade Son, för att du i denna natt har skyddat mig för skada och farlighet, och beder dig, att du förlåter mig alla mina synder och i denna dag nådigt bevarar mig för synd, olycka och allt ont, så att mitt leverne och alla mina gärningar må vara dig behagliga. Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Din faderliga vård vare mitt beskydd. Amen.

Kvällsbön
Vaka över oss, Herre, himmelske Fader, och bevara oss från allt ont till kropp och själ. Giv oss nåd att i denna natt trygga vila under ditt beskärm. Beskydda och välsigna din kyrka och församling samt vår överhet. Tänk i nåd och förbarmande på dem, som äro stadda i sjukdom, nöd och farlighet. Förbarma dig över alla människor. Och när omsider vår sista afton kommer, låt oss då få insomna i frid, att vi må uppvakna till din härlighet. Amen.

  • Ur min farfars Fältandaktsbok från 1941.