18 mars 2017

#467. Tack Internetworld…

Internetworlds topp100 2017: Sveriges 5 bästa organisationer på nätet.  
Vinnare: Svenska kyrkan
”Kyrkans helt nya sajt är stilren och har sökrutan i fokus. Det går snabbt att hitta relevant information om lokala aktiviteter. Med hjälp av ärkebiskopens egen podcast, bloggar och en ambitiös satsning på sociala medier (ärkebiskopen Antje Jackelén har en föredömlig närvaro på Twitter) lyckas man nå ut med kyrkans budskap i den moderna, digitala verkligheten.”
Men oj! Wow! *applåder* Tack ska ni ha! *jubel* Tack! Tack! Vi i Svenska kyrkan är ju vana att tro men detta trodde vi inte! *jubel* Internets eget pris för bästa internet. Otroligt! Stort tack för alla grattis! *jubel och applåder* Ja, nya hemsidan är verkligen snygg. Vi är så nöjda. *applåder* Eller hur! Vi har verkligen satsat på det här. Kyrkan ska ju inte bara hänga med utan ligga i internets framkant. Vi ska leda utvecklingen! *jubel* Kommunikation är ju kyrkans grej och inget är väl mer kommunikation än internet. Eller hur! *jubel och applåder*

Tack! Vi är som sagt väldigt nöjda. Hemsidan, podcast med kändisar och ett skönt flow i social medier. Vi når ut. *applåder* Stort att Internetworld har sett hela Svenska kyrkans nätsatsning. Det har varit ett lagarbete. Teamwork! Det här priset är till hela laget! *applåder* Ja, det är många som har kämpat på. Juryn nämner särskilt bloggar, sociala medier och att nå ut med kyrkans budskap. Det är vi många som har jobbat på med länge. Tiden räcker nog inte för att få med allt och alla. Men jag vill nämna några som har bidragit på riktigt och satt Svenska kyrkan på internets karta genom åren. *applåder*

De bloggande prästerna som rör om i grytan och kryddar Svenska kyrkans digitala verklighet med ris och ros, beskt, sött och salt – Dag Sandahl och Lars B Stenström. *applåder* Den enträget sanningssökande, rådbråkande och skrivande journalisten Sofia Lilly Jönsson. *applåder* Som tillsammans med de bloggande prästerna Judith Fagrell och Miriam Wredén Klefbeck på egen hand, på egen tid och med egna resurser har dragit igång svenskkyrkliga forum på nätet – Tidskriften Evengelium och portalen Dagens Kyrka. *applåder* Den ständigt påläste, facebook-skrivande och twittrande kyrkomusikern Gustav Natt och Dag. *applåder* Upphovskvinnorna till förra årets stora snackis på nätet – Facebook-gruppen ”Mitt kors” – Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund. *jubel och applåder* Några namn bland många andra som har gjort mycket annat. Ingen blogg, tweet eller tumme är glömd. Ni vet vilka ni är. Tillsammans är vi Svenska kyrkans närvaro i den digitala verkligheten. Vi är Svenska kyrkan på internet. Och det här priset *höjer prisprylen i luften* är till oss! *jubel och applåder*

Tack ska ni ha allihop! Tack för allt stöd genom åren! Tack Internetworld! Tack mamma och pappa! Tack Jesus! Vi ses på nätet! *jubel och applåder*

16 mars 2017

#466. Falluckan i taket…

En vän med erfarenhet från försvarsmakten berättade om falluckan i taket – en princip som innebär att inkompetens befordras uppåt. Det enklaste sättet att bli av med en dilettant är att befordra vederbörande vidare uppåt i organisationen. Genom falluckan i taket. Den del av organisationen som drabbats av dilettantens inkompetens blir på så vis av med problemet. Dilettanten hamnar någon annanstans och blir någon annans problem.

Den som minns sin barndoms skolgårdar känner igen en mobbare. Inte sällan den storvuxne killen som var lite starkare än andra. Skoltidens mobbare höll god min när lärare fanns i närheten. Ögontjänare. Som sade det där som lärare ville höra. Slog till bakom hörnet. Tryckte ner i skolbussen. Hotade. Gav en tjuvsmäll när ingen annan såg. Log hånfullt under lugg när den mobbade försökte få upprättelse och läraren sade ”men han som är så snäll."

Den kyrkopolitiska överklassen ser om de sina. Den som är innanför cirklarna kommer undan med vad som helst. Inne i cirklarna är man undantagen från ansvar. Ordningarna är annorlunda där. I den kyrkopolitiska överklassen är det meriterande att smutskasta präster man inte tycker om. Att någon far illa betyder inget. Sanning spelar ingen roll. Att stå vid sidan av ansvar, sanning och ordningar är den kyrkopolitiska överklassens privilegium.

På tal om något helt annat än den kyrkopolitiska överklassen, priviligierade mobbare och falluckan i taket – före detta kommunikationschefen på kyrkokansliet Gunnar Sjöberg har fått ett nytt jobb. Kyrkoherde i SKUT med femårigt förordnande till Torreveija i Spanien. Grattis!


PS. Kan någon berätta hur man går till väga för att kunna söka, få och tillträda en tjänst som man varken har formell behörighet eller behörighetsgivande utbildning för?

12 mars 2017

#465. Andra söndagen i Fastan…

”Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ’Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.’ Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ’Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.’” (Markus 14:3–9)
Jesus befinner sig i Betania, en mindre by en bit utanför Jerusalem. Det börjar dra ihop sig. Jesus har många motståndare. Översteprästerna och de skriftlärda söker efter ett sätt att gripa honom och döda honom. Men påsken är bara två dagar bort och de vill vänta tills efter helgen för att undvika oro bland folket. De romerska myndigheterna har tröttnat på vad de uppfattar som ett begynnande uppror. Jesus och hans lärjungar är eftersökta. Därför har de lämnat Jerusalem och begett sig till Betania, utom synhåll för myndigheterna.

Jesus är hemma hos och äter med Simon den spetälske. Att ens vara i närheten av en spetälsk är befläckande. Att dela bordsgemenskap är mycket betydelsefullt. Att äta tillsammans är en gemenskapshandling som skapar förbund. Man hör ihop med den man äter med. Att Jesus, som ska visa sig vara Guds son, äter med en spetälsk berättar något om vem Gud är. Jesus visar att det inte finns några gränser över huvud taget som stänger ute någon enda människa från gemenskapen med honom, och genom honom med Gud själv. Gud är genom Jesus en någon som inkluderar alla människor i förbundet med sig själv.

Så kommer kvinnan med en flaska av det dyrbaraste som finns. Nardus, extraherat från en växt som växer högt uppe bergen i norra Indien och i Nepal. Den lilla förslutna flaskan innehåller den mest potenta vällukt som finns. En droppe på en fingertopp fyller hela rummet med en fantastisk doft. Den lilla flaskan bryts sönder. Allt innehåll hälls ut över Jesu huvud. Det rinner längs tinningen, i pannan, ner i nacken. Doften fyller rummet till övermättnad med den ljuvligaste väldoft som tänkas kan. Hon ger sin största skatt till Jesus, det mest dyrbara hon har. Av kärlek. Av tacksamhet. Av ömhet. Av omtanke. Hon anar vad som komma skall och ger honom det vackraste hon har innan han ska dö.

Ett förtätat ögonblick uppstår när kvinnans möter Jesu blick och doften från nardusdropparna fyller rummet med den mest fantastiska väldoft. Ett ögonblick av människans gemenskap med den levande Guden som har skapat allt. Med hennes ögon ser människan sin Gud i Jesus från Nasaret. I hennes ömhet och omtanke finns hela mänsklighetens bekräftelse på Guds uppenbarelse i Jesus. Med kvinnans kärlekshandling och omsorg ser människan Gud själv uppenbarad i Jesus och säger: ”Vi ser dig, vi vet att du är här, vi ger dig det mest värdefulla vi har, i tacksamhet för att du ger ditt liv så att vi ska få leva.”

Några blir arga och börjar tjafsa om pengar. De ser bara det ekonomiska värdet och moraliserar över att hon har slösat. Skuldbeläggande moralisering är inget nytt i kyrkans värld. Men Jesus tar henne i försvar. ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen?” Jesus förstår det som lärjungarna inte förstått. Jesus vet att hans tid är ute. Han vet att när de ger sig iväg till Jerusalem för att fira påsken så kommer han att gripas, dömas och dödas. Han förstår att han ska dödas som en brottsling. Och brottslingars döda kroppar blir inte smorda inför begravningen. Jesus förstår att hon förstår vem han är. ”Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." Hon, kvinnan, som såg Gud själv uppenbaras i Jesus Kristus från Nasaret.

10 mars 2017

#464. Förväntningar och ansvar...

Sedan början av 2016 har ärkebiskop Antje Jackelén etablerat en tankemodell som gör gällande att uttryckligt stöd för utsatta kristna i mellanöstern är en del av ”det islamfientliga tankekomplexet.” Enligt tankemodellens retoriska logik instrumentaliserar den som uttrycker stöd för utsatta kristna kristendomen för att odla främlingsfientlighet och "islamofobi." Jackeléns paradigm har etablerats med hjälp av kyrkligt folk – till exempel dåvarande kommunikationschefen på kyrkokansliet Gunnar Sjöberg – och andra mediala aktörer – till exempel Stefan Eklund i Borås Tidning.

Med sin debattartikel i DN den 4/3 har vår ärkebiskop tagit den ställning som hennes tankemodell har misstänkliggjort och smutskastat andra för när de har gjort samma sak. I enlighet med ärkebiskopens paradigm – och i ljuset av hur andra har agerat i linje med dess retoriska logik – borde det därför vara rimligt att förvänta sig att ungefär följande kommer att hända de närmaste veckorna:

Gunnar Sjöberg skriver ett blogginlägg om att Antje med sin debattartikel nu befinner sig i ”främlingsfientlighetens dypöl.” Göran Rosenberg skriver i en artikel i Expressen Kultur att Jackelén driver en agenda som tenderar att ge jihadismen just det religionskrig som den med sin urskillningslösa terror drömmer om att provocera fram. Helle Klein kommenterar Antjes debattartikel på Facebook och avslutar med ”kyrkan står för mig för raka motsatsen till denna kristna inskränkthet.” Socialdemokraterna blåser nytt liv i sin kampanj inför kyrkovalet och publicerar en bild där Jackelén, iklädd en brun skjorta, leder en samling allvarliga män. En ung kvinna står på bilden med näven i luften framför Antje och texten bredvid en ros lyder ”för en kyrka som tar ställning.” Aftonbladet publicerar en satirteckning där Antje är iklädd biskopsskjorta och har ett hakkors runt halsen. Texten i satirbildens pratbubbla avslutas med ”det är som att folk VILL missförstå.” Antje Jackelén låter sig intervjuas av Cecilia Uddén i radio, där säger hon att hon med sin debattartikel helt enkelt valde att instrumentalisera kristendomen för att odla fram främlingsfientlighet och islamofobi.

Inte? Låter det illvilligt? Elakt? Groteskt? Det är illvilligt, elakt och groteskt. Jag hoppas innerligt att vi slipper något liknande. Men det är just sådant som har sagts och skrivits om och mot flera som det senaste året har försökt att göra samma sak som Antje Jackelén nu gjort med sin debattartikel – att göra sina röster hörda till stöd för utsatta kristna i mellanöstern. Så har det har skrivits och polariserats. Så har det misstänkliggjorts och smutskastats. Med hjälp av den retoriska logiken i ärkebiskopens paradigm om ”det islamfientliga tankekomplexet.” Någon som vill ta ansvar för det?

6 mars 2017

#463. En ursäkt kanske…?

”Efter en tid av tystnad kommer det åter nyheter om Mosul.”
(Ärkebiskop Antje Jackelén, DN 4/3)
Vår kyrkas ärkebiskop har satt sitt namn under en debattartikel i DN som uppmärksammar, och uppmanar till opinion till stöd för, de förföljda, fördrivna och utsatta kristna människornas situation i mellanöstern. Bra. Dagens Nyheter har följt upp med en ledare som uppmanar våra politiker att agera i linje med ärkebiskopens debattartikel. Bra.

Men det har inte varit någon ”tid av tystnad.” Förtvivlans rop från Mosul och övriga mellanöstern har aldrig tystnat. Vår kristna syskon har ropat länge och oavbrutet. Lars Adaktusson och Nuri Kino har gett deras röster plats i media och i parlament. Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund startade ”Mitt kors” på Facebook för att lyfta upp frågorna och göra deras röster hörda. Andra har gjort, sagt och skrivit annat. Tyst har det inte varit. Att inte vilja se, lyssna och agera är inte detsamma som att det är tyst. Men bra att Antje Jackelén nu till slut tar bladet från munnen. Bättre sent än aldrig.

Återstår för ärkebiskopen att ta sitt ansvar och återupprätta dem som har misstänkliggjorts med försåtlig retorik när de har tagit ställning för det som hon själv nu tagit ställning för. Det senaste året har vår ärkebiskop återkommande hänvisat till ”det islamfientliga tankekomplexet” när röster har höjts för kyrkans uttalade stöd till utsatta kristna. Dåvarande kommunikationschefen på kyrkokansliet, Gunnar Sjöberg, kopplade med Jackeléns "tankekomplex" ihop sådana röster med ”främlingsfientlighetens dypöl” och pekade med det ut den retoriska riktningen, vars enda syfte var att misstänkliggöra, smutskasta och tysta ner.

Det senaste året har vår ärkebiskops retorik och hennes ”svans” på redaktioner, kanslier och i sociala medier misstänkliggjort och smutskastat dem som har tagit till ord och handling för att skapa medvetenhet om, och opinion till stöd för, mellanösterns utsatta kristna. Nu har Antje Jackelén bytt fot. I debattartikeln i DN gör hon just det ställningstagande som hennes retorik har misstänkliggjort andra för. Då kanske några återupprättande ord från vår ärkebiskop vore på sin plats? En ursäkt till några kanske?

3 mars 2017

#462. Episkopal kyrka…?

Det som utspelar sig i Visby stift och i Visby domkyrkoförsamling är inget mindre än en konstitutionell kris i Svenska kyrkan. Av protokollet från kyrkorådets sammanträde den 26 februari framgår att kyrkorådet enhälligt står bakom arbetsutskottets skrivelse som den 1 februari kommenterade biskopens visitationsprotokoll. (Dokumenten finns här.Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost är i sin skrivelse öppet ohörsamma och avfärdar biskopens visitationsprotokoll. Med det har domkyrkoförsamlingen och domprosten avfärdat, och erkänner därmed inte, den konstitutionella grunden för Svenska kyrkan som episkopal kyrkaAlltihop är förstås mycket allvarligt. Det är en pågående konstitutionell kris i vår kyrka. Det som står på spel är Svenska kyrkans ordning som episkopal kyrka.


PS. Man kan sätta sig in turerna kring Visby domkyrkoförsamling genom att gå till förstahandskällorna och läsa de dokument som finns tillgängliga på kyrkligdokumentation.nu och på Visby domkyrkoförsamlings hemsida tillsammans med övriga artiklar på ämnet.

26 februari 2017

#461. Fastlagssöndagen…

”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ’Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.’ Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ’Mästare, vi vill be dig om en sak.’ — ’Vad vill ni att jag skall göra för er?’ frågade han. De svarade: ’Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus sade: ’Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?’ De svarade: ’Ja, det kan vi.’ Jesus sade: ’Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.’ När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ’Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.’” (Markus 10:32–45)
Jesus lär oss tre viktiga saker idag. Han lär oss något om den kristna trons verklighet. Han lär oss något om människans och människors självupptagenhet. Han lär oss något om den autentiska kristna trons vittnesbörd.

Den kristna trons verklighet är fysisk och konkret. När Jesus berättar om vad som ska hända med honom så pratar han inte om någon abstrakt idé. Jesus själv – som den fysiska och konkreta person han är – ska utlämnas, dömas, hånas, bespottas, pryglas och dödas. Det är så fysiskt, konkret och kroppsligt som det kan bli. Han är där lika närvarande som du, jag och vi är närvarande här. I samma verklighet och lika verklig. Och han ska uppstå från döden. Även det fysiskt, konkret och kroppsligt. Jesus säger inte att uppståndelsen ska bli en abstrakt idé som ska tolkas och förstås som något annat än hans egen konkreta övergång från ett dödens tillstånd tillbaka till livet. Han säger att han själv, som den han är, ska uppstå från döden. Den kristna trons innehåll är de fysiska, konkreta och kroppsliga händelser som är Jesus liv, gärning, död och uppståndelse. Så konkret är den kristna trons verklighet. Kristen tro är ingenstans en fråga om abstrakta idéer eller banala tankekonstruktioner.

Jakob och Johannes är människan och människor i all sin självupptagenhet. När de hör Jesus berätta så tänker de bara på sig själva och på de fördelar som de eventuellt kan tillförskansa sig. Ingenstans är människans och människors högmod och hybris tydligare uttryckt än i Sebedaios-brödernas svar på Jesus fråga om de kan dricka den bägare som Jesus ska dricka och döpas med det dop som Jesus ska döpas med. ”Ja, det kan vi.” De trodde verkligen att de kunde råda över livet och döden som Gud själv. Jesus försäkrade dem att de skulle få lida det lidande som han skulle lida. Prygel och ond bråd död. Men uppståndelsens liv och verklighet är förbehållen någon annan att besluta om. Sanningen är ju den att ingen människa förmår att uppväcka sig själv ur dödens tillstånd. Hur gärna vi än vill tro att vi kan kontrollera livet. Människans och människors högmod och hybris räcker bara fram till det bråddjup som är döden. Därefter ligger allt i Jesus barmhärtiga händer.

Den autentiska kristna trons vittnesbörd börjar och slutar med insikten om att vi människor inte förmår att åstadkomma något av det som tron vittnar om. Den kristna trons löften är för oss människor omöjliga att infria eller uppfylla. Kristen tro ger en inget att komma med. Ingen förmåga eller makt som man kan göra anspråk med. Kristen tro gör ingen stor och mäktig. Tvärtom. I kristen tro finns insikten om människans maktlöshet. Just därför kan ingen kristen göra anspråk på att vara större än någon annan människa. En kristen människa har ingenting annat än uppriktig kärlek, omsorg och omtanke om sina medmänniskor att komma med. Vårt vittnesbörd är att vara till andra människors tjänst. Vår okomplicerade men viktiga uppgift är att tjäna andra, att hjälpa, stödja och uppmuntra andra människor. Av den enkla anledningen att det var just det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra. När vi följer den uppmaningen vittnar vi om Jesus. Han som tjänade och gav sitt liv till lösen för många.

21 februari 2017

#460. Fake News…

Hur mycket kan en präst ljuga, fabulera, hitta på och luras innan förtroendet är förbrukat? Det kan man fundera på nu när nästa nummer i cirkusen kring Visby Domkyrkoförsamling och domprosten Mats Hermansson spelas upp. Det finns både lite löjliga och mycket allvarliga aspekter på det ärende i Visby domkapitel som nu är aktuellt genom kontraktsprost Monika Mays anmälan.

Det lite löjliga står domprosten själv för. På Facebook skrev han bland annat att han talat med "en son som förlorat sin mor, en kvinna som skulle på ett svårt läkarbesök, en man som förlorat en han känt länge i ett självmord, en far som var orolig för familjens ekonomi fick löfte om bidrag, en ung kvinna som förlorat sin mor alldeles för tidigt”. Konfronterad av frågan om han genom att skriva så kan ha brutit sin tystnadsplikt svarade han: ”Jag har helt enkelt fejkat en dag på jobbet, fast det inte är osanning nånting.” Med andra ord – ”jag ljög, men det var inte lögn.” I radiointervjun verkade han mena att alltihop var påhittat. Han hade inte ens varit på sjukhuset dagen han beskrev på Facebook. Det var ”litteratur.”

Senare, i Kyrkans Tidning, sade han: ”Jag har inte berättat om vad jag pratat med de här människorna om, jag nämner inga namn, inget klockslag, inga platser. Dessutom har jag bytt kön och ändrat dag.” Men, om alltihop var uppdiktat och personerna bara var litterära gestalter fanns det väl ingen anledning att byta kön och ändra några dagar? En domprost som antingen har brutit sin tystnadsplikt eller ljuger alltså? Eller både och? Var det så enkelt att domprosten snickrade ihop ett litet stycke Fake News för att framställa sig själv och sin gärning i lite bättre dager? Förödande för förtroendet för kyrkan oavsett vilket.

Det allvarliga är frågan om prästers tystnadsplikt. Det är en fråga som varje präst i Svenska kyrkan borde bevaka med kompromisslös beslutsamhet. Prästens absoluta tystnadsplikt i samband med bikt och själavård måste i alla sammanhang värnas mot missbruk och mot allt som riskerar att minska förtroendet för tystnadspliktens integritet. Det är inget annat än skandalöst uselt att en domprost är så vårdslös i sin hunger efter bekräftelse i sociala medier att han riskerar förtroendet för den tystnadsplikt som är grundbulten för prästers kontakter med människor. Mats Hermanssons dåliga omdöme riskerar att skada förtroendet för oss präster som står i församlingars tjänst. Det är mycket allvarligt.

Kontraktsprost Monika May förtjänar stöd och uppmuntran från oss andra präster. Hon har gjort något mycket viktigt när hon med civilkurage har stått upp och värnat tystnadspliktens integritet. Monika har genom att ta ställning mot godtycklighet och vårdslöshet kring tystnadsplikten gjort en välgärning, inte bara för oss präster utan allra mest för alla de konfidenter som runt om i landet vänder sig till kyrkan i förtroende. Vi präster behöver stå enade i försvaret av tystnadsplikten. För konfidenternas och för kyrkans skull.

20 februari 2017

#459. Om lögner och lögnare…

Charlataner, lögnhalsar och mytomaner går ofta långt. Kommer upp sig i karriären. Tjänar bra. Hyser inte sällan ett visst anseende. Konsten och förmågan att dupera och domptera andra människor är begåvningen. Ett obefintligt samvete är förutsättningen. Lögnen är verktyget. Det stora exemplet på senare tid är förstås Donald Trump som utan samvete duperade, dompterade och ljög sig hela vägen upp till ett presidentskap. Exemplen på samvetslösa typer som ljuger sig fram genom livet och uppåt i karriären kan förstås mångfaldigas. De befinner sig ibland närmare de egna sammanhangen än man först kan tro.

Ljugeriet kan institutionaliseras och kommersialiseras. Det går alldeles utmärkt att konstruera sammanhang och hela verkligheter på rena lögner. Bara lögnerna upprepas med en dåres envishet tillräckligt högt, hänsynslöst och länge. Till slut blir lögnen verklighet för många. Lögner säljer bra också. Det går att tjäna både pengar och anseende på att ljuga. Det spelar egentligen ingen roll vad man ljuger om. Det viktiga är att tillräckligt många går på lögnerna. Ljugandet behöver accepteras av en kritisk massa för att inte ifrågasättas. När väl det är uppnått är det bara att köra på. Ingen, eller få, kommer därefter att ifrågasätta lögnerna. Den som ifrågasätter ljugeriet kommer att stigmatiseras.

Om eller när lögnerna avslöjas, när sanningen och verkligheten visar sig vara något annat än vad lögnaren påstod, då får det i bästa fall konsekvenser. Lögnaren kommer förstås att försvara sig. En lögnare erkänner sällan ljugandet. Men den som har ljugit måste avkrävas ansvar och ljugandet måste få konsekvenser. De som har insett att lögnerna inte var sanna behöver omvärdera och ompröva sitt eget ansvar i sammanhanget. Den eller de som har kämpat för att sanningen om lögnen ska omkullkasta ljugeriet ska erkännas och om nödvändigt återupprättas. I ljuset av sanningen måste lögner och lögnares alla anspråk avvisas kompromisslöst. Annars slutar vi snart att tro på sanningen.

19 februari 2017

#458. Tecken på godhet…

Hon säljer Situation Stockholm utanför köpcentret. Ofta på samma plats. Flyttat till Sverige från långt bort. Bekant med många som bor i närheten. Hälsar med bruten svenska. I regn och kyla, snålblåst och snö. När solen värmer. Kämpar på med livet så gott det går. Utan familj. Släkten långt borta. Vänner? En syster utanför ramverket. I utkanten. Två stora poliser stannade till. Kollade läget. Av omtanke. Frågade hur hon mår. Hon berättade med brutna ord. Klapp på axeln. ”Var rädd om dig” sade polisen. ”Ni med” sade hon.

Han avvaktade bredvid. Välkammad. Rejäl vinterjacka, fint märke. Dyr väska. Välputsade skor. På väg hem från jobbet? En pappmugg med kaffe. ”Nytt nummer?” frågade han. ”Ja” svarade hon. ”Den här är till dig” sade han. Räckte fram pappmuggen. ”Visst gillar du chai-latte?” Han swishar från sitt ordnade liv till hennes. Tidningen i plast byter hand. ”Tack” säger hon. Han frågar hur hon har det. Hon berättar. Svårt. Han stannar kvar. Lyssnar. Ögon möter ögon. Liv möter liv. Människa möter människa. Kort stund av mänsklig gemenskap.

Han behövde gå till sitt. Hon stannade kvar i det som är. ”Ta hand om dig” sade han. ”Du med” sade hon, ”hälsa familjen.” Världar skiljs åt. Kvar i tiden finns ögonblick av godhet. Vänlighet. Omtanke. Medkänsla. Empati. Seende ögon. Lyssnande öron. Medmänsklighet.