22 april 2018

#520. Fjärde söndagen i Påsktiden…

”’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.’ Då sade några av lärjungarna till varandra: ’Vad menar han när han säger: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”, och när han säger: ”Jag går till Fadern”?’ De sade: ’Vad menar han med ”en kort tid”? Vi förstår inte vad han säger.’ Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ’Ni undrar varför jag sade: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.’” (Johannes 16:16–22)
Vi förstår inte vad han säger, sade lärjungarna. Vad menade han egentligen? ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Vad i hela friden menade han med det? Alltihop var väldigt konstigt och förvirrande.

Det var kanske inte så konstigt att det Jesus sade var konstigt. Det han talade om var något alldeles nytt, något radikalt annorlunda och något som fram tills dess hade varit något helt och hållet okänt. Det var inte bara det att han talade om något som var nytt, annorlunda och okänt – det var dessutom något som var fullständigt omöjligt. Jesus talade om något som inte ens gick att föreställa sig. Något som trotsade all mänsklig erfarenhet och all tillgänglig föreställningsförmåga. Han talade om något som var så omöjligt att det ännu inte fanns ett språk för det. Med Jesu ord öppnar sig en helt ny och tidigare okänd – och otänkbar – värld. Så, det var inte så konstigt att lärjungarna tyckte att det var konstigt.

Jesus talade om en fullständigt ny verklighet. En verklighet som aldrig hade varit verklig tidigare. En verklighet som ännu inte fanns men som snart skulle bli och förbli. En omöjlighet som skulle visa sig vara en möjlighet. Jesus talade om uppståndelsens verklighet.

Uppståndelsen, befrielsen från dödens intighet, var, är och förblir en helt ny förutsättning för livet. I ljuset av uppståndelsens löfte får det Jesus talar om sitt sammanhang. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Han talade om sin egen död och om sin egen kommande uppståndelse. Det var inte konstigt att lärjungarna tyckte att det var konstigt, för det var konstigt. Det är fortfarande konstigt.

Var och en kan pröva tanken genom att försöka tänka förbi sin egen död. Det är omöjligt nog att föreställa sig sin egen död. Förnuftet och intellektet kan inte föreställa sig sin egen icke-existens. Redan vid föreställningen om dödens intighet är det stopp. Tanken på sin egen död – sin egen icke-existens – är per definition en omöjlig tanke. Det är ännu mer omöjligt att försöka föreställa sig att med en uppståndelse ta sig förbi döden till något annat. Hela idén trotsar förnuftets och intellektets förmåga att forma en begriplig tanke om saken.

Jesus förstod förstås tankens omöjlighet. Han försökte förklara lite mer konkret så att de skulle förstå lite bättre: ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje.” Många av oss vet vad det är att sörja. Den som vet vad sorg är vet också att sorg är något som inte låter sig vändas till att bli glädje. Sorg är i sig själv glädjens frånvaro. Trots vår erfarenhet av att det är sådan sorgen är så ska det bli annorlunda. Det finns ingen glädje i sorg. Men sorg ska bli glädje. Det omöjliga ska bli möjligt. Det finns inget liv i döden. Men döden ska bli liv. 

Det är inget annat och inget mindre än ett absolut och konkret mirakel.

Livets seger över döden ska bli som när livet i sig blir till. Lika omöjligt och plågsamt som när en kvinna föder ett barn. Det är nästan en omöjlig tanke – att en människa blir till i, av och genom en annan människa. Livet blir till av sig själv ur ingenting. Det trotsar förnuftet, men det är så det är och det är så det ska bli. Uppståndelsen ska bli som födelsen till livet. Så omöjligt som det – innan vi fanns till – var att föreställas sig att någon av oss skulle bli till som de vi är genom att födas av våra mödrar, lika omöjligt är det föreställa sig födelsen till uppståndelsens liv. Men det ska bli lika konkret som födelsen till livet som vi lever här och nu. Lika kroppsligt. Lika smärtsamt. Födelsens plåga ska bli det eviga livets stora glädje.

Då ska vi få ses Jesus igen. Alldeles på riktigt. Men inte bara det. Då ska Jesus själv se var och en av oss igen. ”Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” Jesus har med sitt liv, med sin död och med sin uppståndelse skapat något alldeles nytt, något radikalt annorlunda och något som nu är välkänt. Uppståndelsens verklighet och stora glädje är verklig och sann. Döden är inte livets slut. Tro och lita på att det är sant.

12 april 2018

#519. Sjunde budet…

Att stjäla betyder inget annat än att med orätt sätta sig i besittning av en annans egendom. Det innefattar, kort sagt, alla sätt att tillskansa sig fördelar på sin nästas bekostnad. […]  
Här har vi att göra med det vanligaste yrket och den största intressegemenskapen på jorden. Om man betraktar världen med all dess samhällsklasser, är den inget annat än ett stort stall, fullt av tjuvar. Därför är stortjuvar, landsvägsstrykare och stråtrövare det rätta namnet på dem som stjäl på ett fördolt sätt. De snattar inte ur skåpen och tar inte pengar i hemlighet, utan vill ha hedersplatser och kallas stora herrar och hederliga, gudfruktiga medborgare. Samtidigt rövar de och stjäl, men ger sken av att de har lagen och rätten på sin sida.  […]  
Kort sagt går det till så i världen att den som kan röva och stjäla helt öppet kan känna sig säker och kritiseras inte av någon. Han vill tvärtom bli hedrad, medan de små, hemliga tjuvarna som har råkat ta för sig någon gång drabbas av vanära och straff. De måste dessutom anse dessa andra vara fromma och värda heder. De som stjäl i det fördolda ska dock veta att de inför Gud är de största tjuvarna och att han ska straffa dem efter vad de förtjänar.  […]  
Vi ska alla veta att det är vår plikt – om vi inte vill drabbas av Guds onåd – att undvika att skada vår nästa. Vi får inte heller beröva vår nästa något som är till fördel för honom eller vara trolösa eller opålitliga mot honom i affärer eller på annat sätt. Vi ska istället trofast skydda vår nästas egendom och befrämja och underlätta allt som är nyttigt för honom, i synnerhet om vi tar emot lön eller naturaförmåner för våra tjänster. Den som tycker sig vara sig själv nog och inte bryr sig om detta bud, kanske kommer undan rättsväsendet, men han kan inte komma undan Guds vrede och straff.  […]  
Det sjunde budet förbjuder oss först av allt att tillfoga vår nästa skada och handla orätt mot honom, oavsett vilka metoder vi tänker ut för att bestjäla eller skada honom. Man får inte heller gå med på att andra stjäl, utan vi ska istället förhindra och avstyra det. (ur Martin Luthers stora katekes)
Kyrkostyrelsen har beslutat att en ny handbok ska distribueras och börja användas i Svenska kyrkans alla gudstjänster från och med den 20 maj. Trots att upphovsrättsliga frågor i relation till både texter och musiken inte är lösta. Svenska kyrkans nationella nivå hävdar att organisationen Svenska kyrkan äger upphovsrätten till handbokens innehåll. Men upphovsrätten till delar av handbokens texter och musik ägs av andra – som inte har ingått avtal med Svenska kyrkan om användning av det material som de har rättigheterna till.

Den senaste vändningen i cirkusen kring den nya handboken innebär att Svenska kyrkans nationella ledning och högsta beslutande organ – inklusive kyrkans biskopar och ärkebiskopen själv – ålägger Svenska kyrkans alla präster att i varje gudstjänst från och med den 20 maj bryta mot det sjunde budet och bli simpla tjuvar genom att använda texter och musik som per Luthers definition har stulits från dess rättmätiga upphovsrättsinnehavare.

Vår kyrkas ärkebiskop, Antje Jackelén, förbrukade sin trovärdighet i handboksfrågan när hennes tal om "högsta möjliga kvalitet" år 2014 visade sig vara tomma ord. Det finns ingen anledning att ta ärkebiskopen på allvar i frågan om handboken längre. Det finns heller ingen egentlig anledning att bli förvånad över att kyrkostyrelsens betongpolitiker inte bryr sig om kyrkans gudstjänstliv. Kyrkostyrelsens politiker har sedan länge visat att det är andra lojaliteter än omsorgen om Svenska kyrkans väl och ve som styr deras handlande. Den politiska och ideologiska styrningen av handbokens språkbruk är för dem överordnad allt, inklusive upphovsrättens lagar, sunt förnuft och vanlig hederlighet. 

Men det som borde förvåna är de övriga biskoparnas ryggradslösa tystnad.

Finns det verkligen inte en enda biskop i vår kyrka som har ecklesiologisk, teologisk och pastoral ryggrad nog att göra sin röst hörd och säga ifrån? Med sin tystnad legitimerar våra biskopar att hela Svenska kyrkan i varje gudstjänst från och med den 20 maj träder fram inför vår Herre som simpla tjuvar och bedragare. Kyrkans lovsång och tillbedjan ska ljuda med ord och musik som är upphovsrättsligt stöldgods. Hur är det möjligt att inte ens våra biskopar ser och förstår det ecklesiologiska, teologiska och pastorala problemet? Hur är det möjligt att inte en enda röst från en biskop säger ifrån? Eller åtminstone anmäler en avvikande åsikt?

Från och med den 20 maj är alla vi som är ålagda att fira gudstjänst enligt den nya handboken i Svenska kyrkan, av kyrkans nationella ledning och biskopar, tvingade att bli upphovsrättsliga lagbrytare, stortjuvar, landsvägsstrykare och stråtrövare. Vi kanske kommer undan rättsväsendet. Men, enligt Martin Luther kan ingen av oss – och inga delar vår kyrka – komma undan Guds vrede och straff för detta vårt kommande brott mot det sjunde budet. Det främjar inte gudstjänstglädjen och det är ingen bra början för en ny handbok.

  • Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 66-72.

9 april 2018

#518. Slutreplik till biskop Modéus…

Nedanstående text är publicerad på kyrkanstidning.se (KT 9/3).

Det hedrar biskop Fredrik Modéus att han svarade sakligt på min kritik och att han redogjorde för hur han tänkt. Det är tydligt att vi har olika uppfattningar om biskopsämbetets utövande i relation till moskéers böneutrop. Det är bra att olikheterna blir synliga, för då kan vi samtala om dem. Här något om Modéus replik.

Kanske är tanken om en kamp för ”religion” och för ”troendes” religionsfrihet lite av att sparka in en öppen dörr. Religionsfriheten är i Sverige, såvitt jag förstår, etablerad och reglerad i lag och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den lagstadgade religionsfriheten tillskriver Sveriges muslimer samma rättigheter som alla andra att utöva sin religiösa tro, inom ramarna för samhällets övriga lagar, regler och förordningar. Frågan om en moskés eventuella böneutrop med högtalare är mer av en ordningsfråga än ett hot mot religionsfriheten.

Ett konkret stöd för och en tillämpning av religionsfriheten kan vara att låta islams egna företrädare själva argumentera för sin sak. Jag menar fortfarande att en Svenska kyrkans biskop inte har mandat att argumentera för något annat än den kristna kyrkans tro.

Jag ifrågasätter inte vare sig Fredrik Modéus kristna tro, kyrkliga förankring eller medvetenhet om kristologins komplexitet. Men jag menar att det är doktrinärt ansvarslöst att den kristna kyrkans kristologiska helhet lyser med sin frånvaro i de texter som Modéus har anfört till stöd för böneutrop från moskéer. Jag tror mer om och förväntar mig mer av en kyrkans biskop. Jag betvivlar heller inte uppriktigheten i Modéus lojalitet med kyrkan och med kyrkans folk. Men, det återstår att förklara på vilket sätt ett uttryckligt stöd för muslimsk mission genom böneutrop från moskéer hänger ihop med en biskops episkopala och pastorala ansvar för Svenska kyrkans medlemmar och andra kristna.

Det finns anledning att ställa frågor om gränser när Modéus, om biskopens pastorala ansvar i relation till islam och muslimer, skriver ”…lika självklart är det att kyrkan till sin natur är gränsöverskridande och att ansvaret därför inte kan begränsas på det sätt som Pettersson menar." Var går då gränserna för en biskops pastorala ansvar i relation till islam? Faller moskéers missionerande böneutrop inom ramen för ett sådant ”gränsöverskridande” ansvar? Har en Svenska kyrkans biskop ett ”gränsöverskridande” pastoralt ansvar för muslimsk trosutövning och för islams mission? I så fall – är det en ordning som bejakas av Sveriges muslimer och muslimska ledare?

Vi skulle nog behöva samtala mer om var kyrkans gränser går.

Min artikel fick ett sakligt svar från biskopen och jag är glad att vi kom närmare frågorna om de teologiska komplikationer som islam innebär för kyrkan. Artikeln har även uppfattats som kritik mot böneutrop överhuvudtaget. Jag visste att jag tog en risk. Jag förstod att de ecklesiologiska, teologiska och pastorala frågorna kunde lyftas ur sitt sammanhang och sättas in i en helt annan, ofta onyanserad och föga konstruktiv, diskussion om islams vara eller inte vara. Men, det är inte där mina frågor hör hemma. Min kritik och mina frågor om Svenska kyrkans kristna identitet, om kyrkans ämbeten och om kyrkans uppdrag är riktade till kyrkan själv, inte mot något annat.

8 april 2018

#517. Andra söndagen i Påsktiden…

"Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ’Jag ger mig ut och fiskar.’ De sade: ’Vi följer med dig.’ De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ’Mina barn, har ni ingen fisk?’ De svarade nej, och han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ’Det är Herren!’ När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ’Hämta några av fiskarna som ni just fick.’ Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ’Kom och ät.’ Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda." (Johannes 21:1–14)
Lärjungarna befann sig i tiden efter de dramatiska dygnen i Jerusalem. Jesus avrättades på det där hemska korset. De begravde honom och allt tog slut. Under åren som de hade rest runt med Jesus – när de såg vad han gjorde och hörde vad han sade – så byggde de upp förhoppningar om att det skulle kunna bli bättre än vad det var. Det fanns en strimma hopp om att den romerska ockupationen skulle kastas omkull. Att folkets livsvillkor under Jesu ledning skulle kunna bli bättre. Han talade ju om befrielse. De trodde på honom. De hoppades på en befrielse. Med Jesus dog alla förhoppningarna som de hade byggt upp. Det skulle trots allt inte bli någon förändring till det bättre. Allting grusades. Så lärjungarna återgick till det de hade gjort innan Jesus fick dem att följa med land och rike kring.

”Jag ger mig ut och fiskar.” ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, som de hade gjort otaliga gånger tidigare. Det blev en natt av fångstlöst fiske. Sådär som det blev ibland. Det var ingenting konstigt med det. Morgonen kom, solen började gå upp och de tog sig in mot land igen. Då visade det sig att allt visst inte var tillbaka till det som alltid hade varit. De kände inte igen Jesus först. Det var bara någon på stranden som frågade om de hade fått någon fisk. Det hade de ju inte fått.

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisk. Då kände lärjungen som Jesus älskade igen honom. ”Det är Herren!” sade han. Det är förstås svårt intill omöjlighet att föreställa sig upplevelsen av att se någon som man vet är död stå där levande igen. Men det var så det var. De hade sett Jesus dö på korset. De hade begravt honom och sörjt honom. Han var borta som alla andra döda är borta. Ändå stod han där livs levande och sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De följde hans uppmaning och hans löfte om fångst visade sig vara sant. Han blev igenkänd när löftet han gav infriades. När det blev som han sade att det skulle bli då kände de igen honom.

Den nakne Petrus iklädde sig ett skynke och hoppade i vattnet för att så fort han kunde ta sig till Jesus. Petrus kastar sig ut ur båtens trygghet, ut över många famnars mörka djup. Han överväldigas av glädje, hopp och längtan. Och kastar sig ut i hopp om att nå fram till Jesus.

De andra tog sig till land med båten och fångsten. Där satt han. Livs levande. Lika verklig som glöden och fiskarna och brödet. Den uppståndne Jesus är lika konkret, verklig och påtaglig som värmen från eldens glöd, som lukten från de glödande kolen, som ljudet av fiskarna som steks, som doften av brödet som bakas. Den uppståndne Jesus är inte en abstrakt idé, inte en föreställning om något, inte en tanke som ska väckas, inte ett odefinierat något som på ett obegripligt sätt ska bli till i någons ”hjärta” eller föreställningsvärld. Den uppståndne och levande Jesus är lika konkret, verklig, påtaglig och kroppsligen närvarande som glöden, fiskarna, brödet och lärjungarna själva.

”Kom och ät” sade han. Den uppståndne Jesus är en levande någon bland de levande som äter precis som alla andra äter. Mer konkret närvarande i kroppslig gestalt än så kan ingen vara. Ingen vågade. Man kan föreställa sig att de var lite avvaktande. Det var ju onekligen lite konstigt att han faktiskt var där. Han var ju död. De såg honom dö. Och nu står han där livs levande framför dem. De förstod att det verkligen var han. Men ingen ingen vågade fråga något. Jesus tog fiskarna och brödet och gav åt dem att äta. Som han hade gjort den där dagen för ett tag sedan, när han mirakulöst försåg många med mat av lite. Det är inte svårt att föreställa sig tystnaden när de satt där och åt tillsammans med Jesus.

Det skulle visa sig att det här var den tredje gången som Jesus gav sig till känna som livs levande efter sin död. Men det var inte den sista gången. Jesus har sedan dess fortsatt att på olika sätt ge sig till känna för sina lärjungar. Genom århundraden. Över geografiska gränser. På något märkligt sätt envisas Jesus med att fortsätta att ge sig till känna. Den uppståndne och levande Jesus från Nasaret fortsätter att uppmana oss att kasta i nätet på båtens högra sida.

Det finns goda skäl att på hans löfte fortsätta att fiska i trons vatten och förvänta sig fångst efter fångst. Det finns goda skäl att låta sig övermannas av glädje, hopp och längtan och kasta sig ut över många famnars djup i tillit till att Jesus finns där och tar emot oss. Det finns goda skäl att förtrösta på att den uppståndne och levande Jesus fortsätter att ge sig till känna för oss och för alla människor. Idag, imorgon och alla andra dagar. Tro och lita på att det är sant.

3 april 2018

#516. Biskopen och böneutropen…

Nedanstående text är publicerad på kyrkanstidning.se (KT 3/3).

Fredrik Modeus, biskop i Växjö stift, har i media argumenterat till förmån för en ansökan om tillstånd för böneutrop från en moské i Växjö. Det finns anledning att framföra kritik på tre punkter mot biskopens ställningstagande – ecklesiologisk, teologisk och pastoral kritik.

Den ecklesiologiska kritiken berör biskopens ämbete. Modéus argumenterar för moskéns sak utifrån demokratiska principer, mänskliga rättigheter, konventioner och lagstadgad religionsfrihet. Allt det är gott och goda ting. Men, det åligger inte en biskop att med sekulär lagstiftning som argument driva andra religioners sak och ärenden. En biskop i Svenska kyrkan har inte mandat att i ämbetet argumentera för någon annan tro än den kristna kyrkans tro. Om våra biskopar är osäkra på vad biskopens uppgift är då finns det anledning att gå tillbaka till och läsa de vigningslöften som har avgetts. Att argumentera för muslimsk mission med böneutrop från moskéer ingår inte i det uppdrag som den kristna kyrkan har nedlagt i biskopens ämbete.

Den teologiska kritiken berör biskop Modéus anmärkningsvärt slappa och ansvarslösa hantering av den kristna kyrkans mest grundläggande teologi. Han hänvisar till den kristna kyrkans identitet som glasklar med en beskrivning av denna identitet som välvilligt kan betraktas som diffus och innehållslös. Modéus är doktrinärt ansvarslös och hans resonemang bortser från vem Kristus är. Jesus reduceras till en banal idé om att han bara var någon form av etiskt eller moraliskt föredöme gällande religionsdialog. Som av en händelse tillskrivs Jesus just de uppfattningar och värderingar som är biskopens egna. Det hela är en anmärkningsvärt slö, slapp och doktrinärt likgiltig teologi från en kyrkans biskop.

Den pastorala kritiken riktas åt två håll. Dels i relation till kyrkan och dels i relation till islam.

Biskopens första, och i ämbetet egentligen enda, pastorala lojalitet är med den kristna kyrkan och med kyrkans folk. Biskopens ämbete är en tjänares uppgift och biskopen är satt att tjäna kyrkan, kyrkans folk och världens kristna syskon i de döptas gemenskap. Det är biskopens centrala och egentligen enda pastorala uppgift. I Svenska kyrkans kontext handlar det konkret om vår kyrkas medlemmar. Läs vigningslöftena och de böner vi ber i samband med vigningen till ämbetet. Betyder de högtidliga orden vid vigningen till ämbetet inte någonting? Är det bara tomma ord? Är Evangeliets uppdrag för litet för våra biskopar?

I relation till islam har biskopen inte något mandat att i kraft av ämbetet ha synpunkter på muslimsk trosutövning. Det ingår inte i biskopens pastorala uppdrag att ha synpunkter på böneutrop från en moské. Modeus visar dessutom prov på något som liknar en kolonial och ganska nedlåtande syn på muslimer. Svenska muslimer behöver inte ha någon form av pastoralt tillstånd från en Svenska kyrkans biskop för att utöva sin tro. Svenskar som bekänner sig till islam är myndiga och vuxna nog att ta ansvar för sig själva och för sina frågor. En Svenska kyrkans biskop är inte någon form av religiös storasyster eller storebror.

Nej, den här kritiken handlar inte om att bidra till polarisering, om fördomar eller om förenklingar. Det handlar om öppenhet, ärlighet och tydlighet i relation till den kristna kyrkans uppdrag i världen och om att innehållet i den kristna kyrkans ämbeten inte är eller kan vara vad som helst.

25 mars 2018

#515. Palmsöndagen…

"Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ’Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.’ De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’ Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:28–40)
Först, det stora sammanhanget.

Gud Fadern skapade allt som är. Som alltings skapare befinner sig Gud Fadern avskild från skapelsen som sådan, utanför skapelsens tid. Men Gud Fadern ville vara och göra sig till ett med sin skapelse. Därför beredde Gud Fadern plats för sig själv i skapelsens tid med och genom att uppenbara sig. Gud Fadern skapade ett utrymme för sin egen närvaro i skapelsens tid genom att uppenbara sig för det judiska folket. Folket svarade med att muta in ett konkret utrymme i världen och i tiden där Gud Fadern fick och tog plats med sin närvaro i folkets närhe
t. Först i ökenvandringens tabernakel, sedan i templet i Jerusalem.

Med sin uppenbarade närvaro i det judiska folkets mitt skapade Gud Fadern en gemensam tid och historia med människan, med människorna och med mänskligheten. Guds skapelses poäng är inte alltings tillblivelse utan frambringandet av Gud Faderns och människans gemensamma historia i tiden. För att kunna ha och få en gemensam historia behöver man ta plats i varandras liv, i varandras tid. Gud Fadern tar plats i människans, i människornas och i mänsklighetens liv med uppenbarelsen av sin närvaro i det judiska folkets närhet.

I Jesu gestalt tog Gud Fadern konkret plats och form i tiden med början i Marias livmoder. Med Jesu födelse bryter Gud Fadern in i skapelsen med uppenbarelsen av sin närvaro i tiden och ger sig till känna i, med och genom Sonen. Som ett Guds sätt att ovedersägligt sätt säga till människan, människorna och mänskligheten: ”jag delar min livsberättelse i tiden med er – i vår gemensamma historia – så till den milda grad att jag föds som ni och ska dö som ni. Jag är villkorslöst delaktig i era liv, därför är ni delaktiga i mitt livs levande, som inte har något slut.”

Det är det stora sammanhanget som omsluter berättelsen om när Jesus kom till Jerusalem.

”’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’” Jesus behövde en åsna att rida på. Som varande Gud Fadern kunde han säkert ha ordnat med något annat transportmedel på vägen till händelserna i Jerusalem, som skulle bli uppenbarelsens epicentrum. Men poängen är att Gud Fadern med och i Sonen delar livets villkor med människorna utan kompromisser och utan undantag. Den lilla åsnan bär Gud Fadern i Jesu gestalt i den här verkligheten, i tiden och genom historien. Som åsnor bär andra vanliga människor. Gud Fadern lever med och i Sonen helt och hållet fullständigt tillsammans med människan i tiden på ett sådant sätt att Guds verklighet och historia smälter samman med människans och människornas verklighet och historia. Gud Faderns liv blir och är sammanlänkat med människornas liv.

Där och då missförstod en del Jesus för att vara en världslig härskare bland andra världsliga härskare. Man tog honom för att vara en kung, en någon som gjorde anspråk på makt och inflytande i människornas värld. Där och då förstod en del inte att mannen som kom ridande till Jerusalem på den där lilla åsnan var Gud Fadern själv i Jesu gestalt och att han inte alls hade några anspråk på världslig och politisk makt. Som alltid i människornas historia så blev det bråk om anspråken på den världsliga makt som de trodde fanns hos Jesus. Lärjungar och fariseer, anhängare och motståndare. Men det var ett onödigt bråk. Det handlade aldrig om värdslig makt.

Åsnan trippade på och fortsatte att bära Gud Fadern i Jesu gestalt i tiden och genom den verklighet som är vår. Lärjungarna ropade av glädje.

”’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” De stenar som i den stunden ropade var stenarna under åsnans hovar. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp… Hovarnas klapprande mot stenarna var ljudet som vittnade om att Gud Fadern själv i Jesu gestalt var på väg i tiden, genom tiden och med tiden till de händelser som skulle visa sig vara den mirakulösa uppenbarelsen totala epicentrum. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp… Åsnan bär Jesus på hans väg mot det skeende som ska fullborda sammansmältningen av Guds tid och liv med människans, människornas och mänsklighetens tid och liv. Mot Golgata och till den kommande uppståndelsen från de döda.

Åsnan fortsätter att trippa fram i tiden och genom vår historia. Ljudet av åsnans hovar som klapprar mot stenarna fortsätter att ropa ut sitt vittnesbörd om att Gud Fadern i Sonens gestalt har varit här och att han fortsätter att vara här. Mitt ibland oss, hos oss och med oss. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp…

Åsnan är kyrkan. Kyrkan är åsnan. Som fortsätter att bära Jesus i tiden, genom historien och mot framtiden. Det är vi som är åsnan. Vi som samlas söndag efter söndag i gemenskap med varandra inför Gud Fadern som genom och med Sonen uppenbarar sig för oss här i gudstjänstens skeende. Vår Herre och Gud är här, buren till oss av stenarnas klapprande rop under åsnans hovar i tiderna som varit före oss.

Gud Fadern möter oss i Jesu gestalt, här i vår lilla kyrka. När vi ber och sjunger. När vi ser och lyssnar. När vi tar emot bröd och vin. Det är samma Jesus här och nu som där och då.

11 mars 2018

#514. Midfastosöndagen…

”Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid. När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ’Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?’ Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ’Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.’ En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ’Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?’ Jesus sade: ’Låt folket slå sig ner.’ Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner — det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ’Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.’ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit. Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ’Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.’ Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” (Johannes 6:1–15)
Ibland bortförklaras det mirakulösa brödundret vid Tiberiassjön med en idé om att undret egentligen bestod av att alla började dela med sig av vad de hade med sig när de såg att pojken delade med sig. Alltså, att det som hände skulle ha varit förunderligt snarare än ett under. Den idén är ett missförstånd både av berättelsen som sådan och av Jesu gärning. Det som hände där och då, det som Johannes evangelium berättar om, är inget annat och inget mindre än ett mirakulöst under, ett regelrätt mirakel. Låt ingen få dig att tro något annat.

Folket som följde efter Jesus, och det var mycket folk, de följde honom just för att de hade sett och hört berättas om de mirakel han gjorde – de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Han hade botat en ämbetsmans döende son. Han hade botat en man som varit sjuk i trettioåtta år vid Betesda-dammen i Jerusalem. Ryktet gick förstås. Det fanns en man som hette Jesus som både kunde och ville bota den som var sjuk. Det var hoppet om hjälp och läkedom som fick människorna att söka efter och följa efter Jesus. Det var många som samlades runt honom där vid Tiberiassjön.

Många människor behöver mycket mat. Det förstod Jesus förstås och han frågade Filippos om hur de skulle lösa frågan om mat till så många. Filippos tänkte efter och, som de flesta av oss kanske också skulle ha gjort, såg det hela som ett ekonomiskt problem. ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de ska få en bit var.” Den ständiga villfarelsen om att de flesta problem är knutna till pengar och att pengar är lösningen på de flesta problem är inte på något sätt ny. Lärjungen Filippos tänkte att svaret på Jesu fråga handlade om pengar. Han missförstod vad det handlade om. Guds gärningar har inte med pengar att göra.

Det är också, som sagt, ett missförstånd att pojken frivilligt delade med sig av den mat han hade. Ett missförstånd som leder till missförståndet att det som hände var mer förunderligt än ett mirakulöst under. Lärjungen Andreas lyfter fram pojken och hans mat. Det är inte pojken själv som ger sig till känna. Även Andreas tänkte ekonomiskt. Han gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att den ringa tillgången på bröd och fisk inte kommer att kunna möta den stora efterfrågan. Varken Filippos eller Andreas räknade med Jesus.

Miraklet sker ganska stillsamt. De många människorna som ligger, sitter och står runt omkring har inte hört det som har sagts, inte sett det som har gjorts. Vad de ser och hör är att Jesus börjar röra i folkmassan. När han kommer närmare ser de att han delar ut mat till var och en och till alla. När Jesus kommer nära sträcker de ut sina händer och tar emot det han har att ge. Kornbröd och fisk. Näring som botar hunger. De äter den föda de har tagit emot ur Jesu händer. De äter, var och en och tillsammans. Tillsammans med varandra och tillsammans med Jesus. Mänsklig bordsgemenskap och bekräftelse av det eviga förbundet med Gud Fadern, ute i gräset och bland stenarna i närheten av Tiberiassjön.

De samlade ihop det som blev över när alla hade ätit sig mätta. Tolv korgar fyllda med överblivet bröd vittnade om miraklets överflödade generositet. När Jesus bryter och delar med sig av livets bröd finns det ingen gräns för den generösa nådens givmildhet. Var och en ska få det som behövs, det räcker åt alla och blir över.

När de många som var där hade ätit och de märkte vad som hade hänt, att de just varit delaktiga i ännu ett av Jesu mirakulösa tecken, då försökte de med sina ord fånga in Jesus och göra honom till sin. ”Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” Där och då, liksom ofta här och nu, försökte och försöker människor att göra Jesus till kung. Det vill säga, man försöker ofta att göra Jesus till sin egen, till en någon som kan styras och användas för de egna syften som man för stunden vill ha honom till. Men Jesus drar sig ständigt och alltid undan våra försök att göra honom till vår världsliga härskare. Han drar sig undan upp till berget, upp till Guds helighet där varken vi eller någon annan kan nå eller kontrollera honom.

21 februari 2018

#513. Fastetid…

Fastan och fastetiden påminner oss om livets allvar. Om livet i skuggan av den död som ska bli allas och vår egen en dag. Fastan påminner om den ofrånkomliga dödens skugga. Skuggan av det okända som vi alla anar i fjärran. Den yttersta gränsen för vår existens i tiden. Men, livets mål och mening är inte döden. Det mänskliga livets mål och mening är uppståndelsen. Fastan påminner om livets allvar och leder oss fram till döden på korset, och förbi, vidare till något nytt.

Påskdagens uppståndelse har hänt en gång för alla. Jesus uppstod från döden, en gång för alla där och då. Samtidigt är uppståndelsen inte ännu, här och nu. Uppståndelsen är Guds överhöghet över allt som är och uppståndelsen är innehållet i och hela meningen med Jesu liv, förkunnelse, och gärning från den första dagen han blev till.

Jesus har ingenting med religion att göra. Meningen med och innehållet i Jesu liv är att han förkroppsligar och manifesterar det för oss oåtkomliga, obegripliga, ofattbara förverkligandet av den omöjliga möjligheten som ligger långt utanför våra mänskliga förmågor i relation till livet och döden: ”Se, jag gör allting nytt.”

Uppståndelsen innebär evighet. Det är inte ett världsligt, jordiskt eller timligt något. Det som finns här i tiden har ännu inte nått fram till dödens gräns, där Gud Faderns rike tar vid. Allt som är i tiden måste passera tidens yttersta gräns och dö för att träda in i evighetens liv. Evigheten? Är det igår, imorgon, idag? Är det alltid? Eller aldrig? Svaren är både ja och nej på alla frågor om evigheten. Vår tid ligger i Guds händer, men Guds tid ligger inte i våra händer. Dagen då var och en av oss ska kliva över tröskeln finns redan, men ännu inte.

Uppståndelsen är den nya världen. Avslöjandet av meningen med verkligheten, avslöjandet av meningen med det liv som kommer ur döden, kunskapen om livets ursprung i Gud Fadern. Uppståndelsen är en revolutionär process som ska omkullkasta allt och skapa nytt. Något fullständigt och absolut annorlunda. ”Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.” Det finns ingen sammanblandning, ingen bro och inga stadier mellan det som är och det som ska bli. Det som ska bli är inget annat än ett absolut och ett fullständigt rent mirakel. Något nytt som aldrig tidigare skådats.

Det finns ett fragment av innehållet i uppståndelsens mirakel som är tillgängligt här och nu. Ett något som skvallrar ett litet något om uppståndelsens verklighet. Syndernas förlåtelse. Genom och med förlåtelsens ord skapas något nytt – en förlåten och befriad människa som är upptagen i Guds rikes verklighet. En kärlekens, nådens och godhetens triumf i en värld av förfall och ondska.

Uppståndelsen är ett nytt förkroppsligande. Det finns en frälsning, våra kroppars frälsning. Jesus uppstod kroppsligen från döden. På samma sätt ska det bli med var och en och oss alla. Lika kroppsliga och förgängliga som vi har fötts in i tiden ska vi kroppsliga och oförgängliga uppstå från döden. Uppståndelsen i Jesus efterföljd är kroppslig eller inte alls.

Uppståndelsen är människans och mänsklighetens unika erfarenhet. Gud Fadern och Gud Fadern allena är subjektet i den bibliska berättelsen. Gud Fadern är subjektet som omsluter hela den mänsklighet och varje människa som lever i tiden. Gud Fadern är den någon som med ett direkt tilltal skapar livets levande i varje enskild individ. Det levande livet som inte låter sig hindras eller begränsas av döden

Uppståndelsen handlar om och riktas till varje individuell människa. Var och en som känner sig själv här i verkligheten och i tiden. Som agerar, skrattar, gråter, lider och är ett enskilt tänkande subjekt i den stora mänskliga gemenskapen. Du är den människa det handlar om. Uppståndelsen handlar om dig, mig och oss. Löftet är riktat och givet till dig. Det är du som avses. Det handlar om dig och det är i dig som löftet ska uppfyllas. Du är platsen där det ska hända. För Gud finns inga åskådare. Det finns bara Guds älskade barn som är vad de är i, med och genom Guds kärlek, nåd och barmhärtighet.

Detta är vår gudagivna existens. Lita på att du är Guds älskade barn. Lita på att du i varje ögonblick är omsluten av Guds gränslösa kärlek, nåd och barmhärtighet. Lita på den kristna trons löfte om uppståndelse. Det fantastiska löftet som säger till var och en och oss alla – döden är inte livets slut. ”Se, jag gör allting nytt.”

  • Barth, Karl, 2011: Biblical Questions, Insights and Vistas. I: The Word of God and Theology. New York: T&T Clark. S. 95-100.

5 januari 2018

#512. Denna förkrympta värld…

”…denna förkrympta värld med förvuxna barn…”

Journalisten och skribenten Sofia Lilly Jönsson har skrivit en angelägen och viktig text. Hon berör mycket som berör många. Sätter strålkastaren på hyckleriet. Både i Svenska kyrkan och i samhället i övrigt. Det är mycket som behöver sägas och Sofia Lilly Jönsson säger det med tydlighet, stringens och skärpa. Det Sofia har skrivit kan vara något av det mest angelägna som kommer att skrivas det här ännu nya året. Så, ta dig tid att läsa. Det är omtumlande men viktig läsning. Ge dig själv den tid som behövs för att läsa alltihop.


PS. Nu hoppas jag på mer än tumme upp eller tumme ner i relation till det Sofia Lilly Jönsson har skrivit. Hennes text är fylld av ingångar till och utgångspunkter för diskussion och samtal om hur vi egentligen vill ha det i vår Svenska kyrkan. Så, reflektera, formulera och skriv. Bli och var en aktiv deltagare i det offentliga samtalet om och i vår kyrka. Se till att dina tankar tar plats och blir lyssnade på.

1 januari 2018

#511. Nyårsdagen…

”Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (Hebreerbrevet 13:5-8)
Den nya årets första dag. Det är dags att sätta punkt för det som har varit. Dags att göra ett avslut för att ta emot en ny början. Var och en av oss har ett eget år att blicka tillbaka på. Vi bär med oss det gångna årets glädjeämnen, mödor och lärdomar.

Några av oss har varit tvungna att ta avsked av någon vi har älskat. Någon vi kanske fortfarande älskar men nu saknar djupt. Livets villkor är sådant att vi får ha varandra till låns en stund på jorden. Men en dag ska vi alla förlora varandra.

Några av oss har fått ta emot den fantastiska glädjen som finns i ett nyfött barn i familjen, i släkten eller bland vännerna. En ny medlem i vår gemenskap som skapar glädje och tacksamhet omkring sig bara genom att finnas till. Sådär som bara barn kan göra.

Några av oss har under året upplevt hur trasigt det kan bli när en relation går sönder. Någon annan har den nya förälskelsens berusande glädje i sitt hjärta. Många har burits genom året av den bestående kärlekens trygghet. Våra relationer till andra och varandra har sett olika ut.

Livet har förändrats och livet förändrar oss alla. Hela tiden.

I det stora gemensamma har det gångna året varit händelserikt. Allt har inte varit posititivt. Tillsammans med världens alla människor står vi inför stora förändringar och inför stora utmaningar i det nya år som har börjat gry. Vi har ett stort gemensamt ansvar. Var och en av oss har att ta sitt ansvar där vi kan och på de sätt som vi orkar och förmår.

Ingen har ansvar för allt, men alla kan ta ansvar för något.

Ingen av oss är ensam i allt detta. Varken i det som har varit eller i det som ska bli. Vår Herre sviker aldrig. Vår Herre överger aldrig någon enda människa. Mänskligheten och varje människa kan förtröstansfullt och på riktigt säga: Herren är vår hjälpare, vi har ingenting att frukta. Vi kan på riktigt och tillsammans i kristen tro ta emot det nya året utan fruktan.

I förvissning om att Faderns löften är sanna kan vi möta allt det som våra liv är fyllda av med förtröstan och tillit. Glädje, sorg, hopp och förtvivlan. Förlust, saknad, kärlek och gemenskap. Allting som ryms i livet. Fadern har en gång för alla uppenbarat sig i Sonen Jesus Kristus för att bortom alla tvivel visa oss alla att vår Herre finns här hos oss, med oss och för oss. Alltid.

I sin trofasthet är Jesus Kristus densamme igår, idag och i evighet. Ingen av oss är någonsin lämnad ensam. Vår Herre har delat livet med var och en av oss under året som har gått. Ofta omärkbar, ibland påtaglig, alltid närvarande. Jesus Kristus fortsätter att dela livet med oss alla i och under hela det år som nu kommer oss till mötes. Varje dag. Hela tiden.

Lita på att det är sant.