22 oktober 2017

#501. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ’Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’ Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ’Aldrig har vi sett något sådant!’”
(Markus 2:1-12)
Många samlades när ryktet gick att Jesus var i närheten. I Kafarnaum blev de så många att det inte gick att ta sig in eller ut ur huset där han var. De fyra som kom dit med en lam man bröt upp taket och firade ner den lame för att han skulle komma i närheten av Jesus. ”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’” När han såg deras tro. Deras, de som bar dit honom. Inte den lames. Den lame kunde rent fysiskt inte ta sig dit själv. Han bars dit av de fyra. Men det var inte bara det fysiska bärandet som var viktigt. De fyra männen bar fram den lame till Jesus med sin tro. Det var deras tro som Jesus såg när han helade den lame.

När vi kan, orkar och förmår då ska vi bära fram varandra till Jesus med vår tro. När vi själva inte kan, orkar eller förmår då kan vi bäras fram till Jesus av andras tro. Miraklet sker när vi tror tillsammans och bär fram varandra till Jesus. Den lame kan vara du eller jag i våra svaga stunder. De fyra som bär fram oss till Jesus är den kristna kyrkan.

Det har alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas dem som ser på den ärliga, uppriktiga och okomplicerade kristna tron med småsinthet. Skriftlärda då. Maktmänniskor av annat slag idag. De som ifrågasätter den kristna trons hopp och kyrkans anspråk på att bära en sanning om tillvaron. Jesus såg dem då och ser de nu. ”Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan?’” Jesus har inte så mycket till övers för dem som försöker att ta den kristna trons hopp ifrån andra.

Jesus konfronterade och konfronterar dem. ”’Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’” Jesu befriande frälsargärning är inte beroende av våra ord. Jesus befriar, hjälper och frälser utan att låta sig begränsas av att någon försöker att vränga orden. Jesu gärning föregår vår förståelse av den.

Vi får inte ta ifrån varandra den okomplicerade trons bräckliga hopp. Det var hoppet som fick de fyra att bryta upp taket och fira ner den lame till Jesus. Hoppet om att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla växer fram ur löftena som finns hos, med och i relation till den levande Jesus. Den kristna trons hopp får ingen ta ifrån någon annan.

Jesus är kompromisslös i sin vilja att hjälpa människor, människan och mänskligheten. Vi kan krångla till det och göra vårt bästa för att förklara eller bortförklara det Jesus har gjort och gör för människor. Men Jesus låter sig inte hindras eller begränsas av våra mer eller mindre lyckade försök att förstå. Gud Fadern har i, med och genom Jesus en gång för alla befriat och frälst varje människa, människan och hela mänskligheten. Det spelar ingen roll om eller hur vi förstår det hela. Det har redan hänt. Precis som det en gång för alla hände med den lame, som bars fram av sina vänners tro och blev botad av Jesus.

Berättelserna om Jesus spred sig snabbt redan när han levde här. Han ingav människorna hopp med det han sade och gjorde. Hopp har alltid varit en bristvara. När Jesus förkunnade och gjorde mirakel då spreds ett efterlängtat hopp bland människorna tillsammans med ryktet om honom. Han vandrade omkring levande där och då. Han finns kvar hos oss här och nu. Lika levande nu som då. Människans, människors och mänsklighetens livsnödvändiga och yttersta hopp var, är och förblir knutet till den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Samma Jesus nu som då.

8 oktober 2017

#500. Tacksägelsedagen…

"Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:37–40)
När Jesus närmade sig Jerusalem började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Vilken fantastisk tanke! Stora skaror prisade Gud för de underverk de hade sett Jesus göra. Och de jublade när Jesus var på väg in i staden. ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Vilken fest av tacksägelse på gatorna!

Men vad var det de hade sett? Underverken, som var orsaken till glädjen, vad handlade de om? Egentligen? Han hade botat spetälska, drivit ut en demon, botat en pojke med fallandesjuka och mirakulöst utfodrat fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Han botade en kvinna som varit blödande i många år, han botade en romersk officers tjänare, uppväckte en änkas son från döden i Nain och helade en mans förtvinade hand. Samtidigt förkunnade och predikade Jesus om Gus rike. Han gav dem mängder av liknelser som, allihop, handlar om att Guds rike inte är långt borta. Guds rike – det är vad det handlar om.

Alla de underverk som Jesus gjorde – orsakerna till den ljudliga glädjen i hela skaran av lärjungar – vittnade konkret om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på det sätt som Jesu underverk vittnar om. När Jesus utförde underverken var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som komma skall. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda blir uppväckta till det levande livet. Underverken är som konkreta exempel på det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. Hoppet som väcks och som finns däri är skälet till lärjungaskarans högljudda glädje.

Några fariseer sa åt Jesus att säga till lärjungarna att sluta vara glada. Fariseer har alltid funnits och finns fortfarande. De där som tror sig veta lite mer, lite bättre än de troendes skaror som blir uppriktigt glada av Guds löften. De där som tycker sig stå lite över de troendes frimodiga och oförställda glädje i relation till Jesus. De där som tycker sig veta lite bättre än Jesus själv. De drar sig inte ens för att säga åt Jesus att säga till oss att sluta vara glada. De vill och försöker ta den kristna trons glädje ifrån oss. Det har alltid funnits fariseer och de finns fortfarande. Men vi ska inte låta någon ta den evangeliska trons glädje ifrån oss.

Om vi tiger så kommer de livlösa stenarna att ropa. Det finns ingen gräns för hur Gud kan låta sig uppenbaras. Den gode Karl Barth skrev en gång att Gud mycket väl kan uppenbara sig i en vacker flöjtkonsert, i en blommande buske och till och i en död hund. Guds frihet att låta sin uppenbarelse ta gestalt är absolut. Gud kan till och med låta sig uppenbaras i livlösa stenars rop om det är nödvändigt. Stenarna kommer att börja ropa om vi som är troende kristna slutar att med uppriktig glädje förkunna, predika och sprida den evangeliska kristna trons gladaste budskap. Låt oss aldrig tystna om evangeliets glada budskap.

Jesus från Nasaret, som dog på det där korset, uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande. Han vittnade så om att Guds rikes fullbordade framtid en gång för alla har brutit in i världen, till människans och hela mänsklighetens frälsning och till människors befrielse från döden själv. Så stort, fantastiskt och omtumlande är den kristna trons evangelium och glada budskap. I ljuset av allt detta fantastiska så finns det alla anledningar i världen för var och en att med stark röst stämma in lärjungarnas lovprisande glädje: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”

Gör din röst hörd, och låt ingen ta den kristna trons glädje ifrån dig.

27 september 2017

#499. En gräsrot…

Det finns för få självständiga röster som synar Svenska kyrkan i sömmarna. Få röster i det offentliga har blick, kunskap och insikt för att förstå vad som pågår bakom kulisserna i kyrkan. Det offentliga samtalet om vad som egentligen händer i och omkring Svenska kyrkan är i praktiken icke-existerande. Den kyrkliga maktens kvinnor och män ställs sällan eller aldrig till svars för det de har ansvar för. Samtalet om kyrkan har i det offentliga reducerats till orkestrerade kampanjer och en och annan biskop som twittrar ”söndagsord.”

Det duger förstås inte i en kyrka där den kristna kyrkans troende-gemenskaper kippar efter andan och håller på att kvävas till döds av ett obefintligt teologiskt ledarskap, politiska partier och klåfingriga partipolitiker.

Det behövs fler självständiga röster som i det offentliga ägnar sig åt initierad, konstruktiv och saklig kritik av det som händer och inte händer i vår kyrka. De få som finns behöver stöd. En sådan röst tillhör frilansskribenten Sofia Lilly Jönsson. Om du hänger med i det offentliga samtalet om Svenska kyrkan så vet du vem hon är. Då vet du också att hennes röst, tankar och texter behövs, för kyrkans skull. Därför – klicka på länken och bidra efter förmåga.

19 september 2017

#498. Warmlands tanke…


Nils Warmland twittrade på dagen för kyrkovalet. Nils Warmland är inte vem som helst. Warmland är administrativ chef för kyrkomötet på kyrkokansliets rättsavdelning. En chef och tjänsteman med viktiga uppgifter i relation till Svenska kyrkans demokratiska ordning.

En högt uppsatt tjänsteman med ansvar för den kyrkliga demokratins upprätthållande föreslår att kyrkans medlemmar ska avstå från att rösta i valet till lokala församlingars kyrkofullmäktige och till kyrkans stift "om man inte orkar." Menar Warmland att demokratin i kyrkans församlingar och stift är irrelevant och något som man inte behöver bry sig om?

Hur förhåller det sig till lagen om Svenska kyrkan och till kyrkoordningen? Vare sig lagen om Svenska kyrkan eller kyrkoordningen tar upp Svenska kyrkans nationella nivå som annat än underordnad församlingar och stift. ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.” (Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan § 1 och Kyrkoordningen 10 kap. §1)

En chef på kyrkokansliet med ansvar för Svenska kyrkans demokratiska ordning menar att kyrkans nationella nivå är "viktigast" och underminerar demokratin i Svenska kyrkans primära enheter – församlingarna. ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.” (Kyrkoordningen, inledning Andra avdelningen: Församlingarna)

Vad säger det om den ecklesiologi som råder i Kyrkans hus?

18 september 2017

#497. Ökenvandringen fortsätter…

Det tar inte fyrtio år att gå från Egypten till Israel. Men Guds folk behövde fyrtio år på sig. Fyrtio år är en generation. Den institutionaliserade fångenskapens generation – de som knorrade och längtade tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor – behövde bokstavligen dö ut innan Guds folk var redo att bygga något nytt. Det behövde ta fyrtio år.

Svenska kyrkan är på ökenvandring. På väg från statskyrkosystemets institutionaliserade fångenskap till ett nytt land där en ny kyrka ska byggas. Det kommer att ta fyrtio år. Den politiska statskyrkans generation knorrar och längtar tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor. Statskyrkans partipolitiskt institutionaliserade generation behöver bokstavligen dö ut innan Svenska kyrkan kan bygga och bli en ny kyrka i ett nytt land. Det är tjugotre år kvar.

I ljuset av resultatet i kyrkovalet är det bara att packa ihop tabernaklet, ta nya tag och kämpa på. Vi som är övertygade om att Fadern och Sonen och Anden är den Gud som den kristna kyrkan vittnar om behöver hjälpas åt så att vi håller ögonen på eldslågan om natten och på molnstoden om dagen. Gud Fadern leder de sina rätt. Trots att politiska partier gör vad de kan för att vilseleda Guds folk tillbaka till statskyrkans politiskt institutionaliserade fångenskap.

Oavsett vad de vilseledda själva tror så hör politiska partier inte Kyrkans framtid till.

14 september 2017

#496. Inför kyrkovalet på söndag…

På söndag väljer Svenska kyrkans medlemmar vilka som ska vara med och styra kyrkan de närmaste fyra åren – på församlingsnivå, stiftsnivå och på nationell nivå. Det nuvarande valsystemet ger partipolitiska organisationer möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande församlingar. Det har bland annat resulterat i att de politiska partierna Socialdemokraterna (S) och Sverigedemokraterna (SD) har gjort Svenska kyrkan till en arena för partipolitisk konflikt.

Inför kyrkovalet har S skapat ett falskt men medialt gångbart narrativ som utmålar kyrkovalet som ett val mellan S och SD. Det är ett påhittat partipolitiskt narrativ som SD bejakar och förstärker i sin kommunikation. Men skiljelinjen i Svenska kyrkan går inte där. Kyrkovalet 2017 står inte mellan S och SD.

Kyrkovalet verkliga val står mellan de som vill att Svenska kyrkan ska vara en partipolitiskt styrd organisation och de som vill att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka styrd av sina engagerade medlemmar. Den som tar sitt medlemskap i kyrkan på allvar ser till att nyttja sin rösträtt i kyrkovalet på söndag. Den som vill Svenska kyrkan väl röstar inte på något av de politiska partierna utan röstar frimodigt på någon partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Alternativt personröstar med kryss på kloka personer som man har förtroende för oavsett vilken nomineringsgrupp de tillhör.

Gå och rösta i kyrkovalet på söndag och hjälp till att så långt det är möjligt begränsa de politiska partiernas inflytande. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkan.

10 september 2017

#495. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)
Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas den stunden som hans bergspredikan. Han predikade om mycket som har med våra relationer till varandra att göra. Etik och moral skulle kanske någon kalla det. Han predikade om sådant som har med vår relation till Gud och Guds relation till oss att göra. Teologi kanske någon skulle kalla det. Han hade just predikat om att Gud aldrig sviker och om att Gud låter den som söker finna. För den som bultar på dörren ska dörren öppnas. Den som ber ska få det som behövs. Gud Fadern ska inte svika sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ibland kallas de för ”den gyllene regeln.” Ganska ofta används de där orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. För den som tror att det är så – att just de där orden från Jesus är någon form av gyllene söndagsord som på något sätt sammanfattar allt vad kristen tro handlar om vill jag berätta en kort men sann historia. Den handlar om Karl Barth.

Efter en gudstjänst i en församlingskyrka där Karl Barth hade predikat en söndag möttes han vid dörren av en man som hälsade honom med följande ord: ”Professor Barth, tack för din predikan. Jag är astronom, vet du, och såvitt jag förstår så kan hela kristendomen sammanfattas med orden ’gör mot andra såsom du önskar att andra ska göra mot dig.’” Barth svarade: ”Ja, jag är bara en ödmjuk teolog, och såvitt jag förstår så kan allt som har med astronomi att göra sammanfattas med orden ’Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’” Innehållet i kristen tro kan förstås inte reduceras till banaliserad moral.

När Jesus säger ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” så finns det ingenting som är gyllene i det han säger. Att göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För ”det är vad lagen och profeterna säger.” Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en omöjlig uppgift. Det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår man hur omöjligt det är att följa en sådan lag. Var och en kan ju fundera själv på allt som man har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha tagit hand om. Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den "gyllene regelns" omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv.

”Gå in genom den trånga porten” sade Jesus efter att han talat om lagens och profeternas "gyllene regel." "Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Den vida vägen är att reducera innehållet i kristen tro till den ”gyllene regelns” lag. Den breda vägen till fördärvet är uppfattningen att kristen tro på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till sådan banal moralism.

Den trånga porten är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som förstår och lever på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga tar slut. Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Ingen annan. Bara Jesus. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är budskapet om att detta enda är allt vi behöver.

9 september 2017

#494. Ärkebiskop Antje Jackelén (S)…

”Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.” 
En ledarsida är platsen där en tidning driver sin (parti)politiska linje. Ärkebiskop Antje Jackelén har låtit skriva en opinionsbildande text på Aftonbladets ledarsida genom en ”intervju” av ledarskribenten Anders Lindberg. Hur olämpligt det är passerar utanför alla skalor och gränser. Om intervjun hade publicerats på nyhetsplats, som text under kulturdelen eller om ärkebiskopen hade skrivit en debattartikel hade det varit en annan sak. Men ledarsidan är platsen för partipolitiska ställningstaganden. Aftonbladets partipolitiska linje är socialdemokratisk och vår kyrkas ärkebiskop har nu gjort sig till en del av den linjen. Det är djupt problematiskt.

Veckan innan kyrkovalet gör alltså ärkebiskopen ett otvetydigt partipolitiskt ställningstagande för Socialdemokraterna genom att låna sin röst till Aftonbladets ledarsida. Antje Jackelén bemödar sig inte ens med att försöka upprätthålla en illusion om att ärkebiskopens ämbete står fritt från partipolitiska lojaliteter. Antingen har det skett av aningslöshet eller så var det en medveten strategi. I det första fallet är vår ärkebiskop inkompetent, i det andra är hon olämplig som bärare av ärkebiskopens ämbete. Oavsett vilket så eroderas förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop ännu lite till, om det nu fortfarande finns något förtroende kvar.

Det finns ingen tid som det är mer deprimerande att vara präst i Svenska kyrkan än månaden innan kyrkovalet. Det är tiden då det med förtvivlad tydlighet framgår att vår kyrka är partipolitiskt genomkorrumperad till ruttenhetens gräns. Hela vägen upp till kyrkans biskopar. Antje Jackelén och Eva Brunne är de tydligast lysande exemplen men inte de enda. Partipolitiker av alla kulörer på alla nivåer tävlar i floskel-SM för att få mandat att bestämma över vår kyrka. Sällan eller aldrig hörs något om att kyrkan är Kristi kropp eller om att Jesus är kyrkans Herre. Alltihop är djupt deprimerande för en vanlig församlingspräst.

Gå och rösta i kyrkovalet. Använd din röst för att så långt det är möjligt hjälpa till att begränsa politiska partiers inflytande i vår kyrka. Rösta frimodigt på partipolitiskt obundna nomineringsgrupper. Då bidrar du också till att nästa generation biskopar kanske kan få bli sådana som faktiskt verkar för den kristna kyrkans väl och ve i första hand.

16 augusti 2017

#493. An open letter…

An open letter to Isaac Bachman, Ambassador of Israel.


Mr Ambassador,

I write this to you without having any official authority in the Church of Sweden. I am but an ordinary parish-priest without affiliation to any of the parties that make up our church´s ruling bodies. These words are my own and I do not claim to speak for anyone but myself.

Nevertheless, I am dismayed at the way that people with authority and influence in our church have behaved and spoken in relationship to Israel lately. The, by now, infamous proclamation by the socialdemocrat Anna-Karin Hammar – that the Israeli delegation´s participation in Stockholm Pride was a matter of ”pinkwashing” – was only the latest incident that have brought shame upon our church. The mentioned Anna-Karin Hammar has for a long time used her position in the church to agitate against Israel and to peddle the goods of the antisemitic BDS-movement. But, Anna-Karin Hammar´s anti-Israeli opinions and activism are not, by any means, legitimate representatives of our church.

Further injury has been caused by the fact that our bishops apparently neither can nor want to distance themselves from the BDS-movement. The response from bishop Fredrik Modéus to a question put by Annika Borg and Johanna Andersson in Kyrkans Tidning illustrates the problem. It isn’t ethically good enough by a bishop to only cling to documents and statements by non-clergy civil servants in our church when addressing questions of antisemitic activism. A clear statement against it is necessary. There seems to be good reasons to question the ethical and moral stature of our church´s leadership in relation to Israel.

Our leaders´ inability to distance themselves from the antisemitic sentiments of the BDS-movement and the fact that a prominent member of the upper echelons of our church has charged Israel with the clearly antisemitic ideas of ”pinkwashing” is nothing but a monumental disgrace and embarrassment to our church. As an ordinary parish-priest I would like to extend my sincere and deep apologies to you and to the people of Israel for our leaders´ lack of moral and ethical integrity regarding these questions.

I am, together with many here in Sweden, aware that there are numerous and complex problems that need to be solved in Israel´s part of the world. People of good will are dearly needed. Please know that there are people of good will here – in Sweden and in our church – that stand by the Jewish people and the State of Israel.

With regards and best wishes for Israel´s and your wellbeing when you now leave Sweden for other duties.

Sincerely

Patrik Pettersson

10 augusti 2017

#492. Nej SD…

Aron Emilsson från Sverigedemokraternas (SD) skrev en debattartikel i tidningen Dagen där han argumenterar för SD inför kyrkovalet. Helt enligt den rådande diskursen positionerar han SD som alternativ och huvudmotståndare till Socialdemokraterna (S).

Jag har tidigare försökt formulera tre principiella argument mot att partiet SD ska ha inflytande i Svenska kyrkans beslutande organ – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen. SDs ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att särskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” SD har vuxit fram ur främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Fientligheten mot främlingar ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. Antisemitismen verkar vara en integrerad del av SDs tankegods. Antisemitism – hur den än kommer till uttryck – är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkan över huvud taget.

Aron Emilssons debattartikel ger fler argument mot SD som en legitim del av Svenska kyrkans beslutande organ.

Emilsson skriver att SD inte har ”som mål att låta sekulära partipolitiska dogmer styra kyrkans verksamhet, eller kullkasta kyrkans lära.” Emilsson skjuter sin egen idé i sank i meningen efter där han menar att SD vill utgå från en ”socialkonservativ och teologisk grund” ”för att förvalta en i grunden god samhällsinstitution”. ”Socialkonservatism” är inget annat än ännu en uppsättning partipolitiska dogmer – som inte under några omständigheter kan ligga till grund för den kristna kyrkan. Dessutom, den kristna kyrkan som ”en i grunden god samhällsinstitution”? Förutom att den kristna kyrkan i grunden inte är en samhällsinstitution utan en teologiskt definierad storhet, vad menas med ”en i grunden god”? Finns det något i den nuvarande kristna kyrkan i Sverige som gör den annat än god, enligt Emilsson?

SD vill alltså bara byta ut det politiskt färgade innehållet i Svenska kyrkans styrsystem med ett innehåll som har en annan politisk färg. Man verkar dessutom helt ha missuppfattat Svenska kyrkan för att vara något annat än en kristen kyrka i Sverige.

I den andra delen av debattartikeln argumenterar Emilsson för att Svenska kyrkan ska vara en röst som talar om att det som en gång har varit i Sverige ska förbli. Som om oföränderlig samhällelig konservatism vore den kristna kyrkans väsen, ärende och uppgift. Men den kristna kyrkans uppgift är inte att legitimera ett statiskt och oföränderligt samhälle. Den kristna kyrkans traditioner och kunskap om det som har varit är grunden vi står på för att trygga leva med och i den tid som förändras. Kyrkans tro, lära och traditioner är inte konserveringsmedel, de är livsmedel på vår gemensamma resa genom det föränderliga livet. Den kristna kyrkans blick är inte riktad bakåt mot det som har varit. Blicken är riktad mot det som ska bli men ännu inte är, mot den ständigt förändrade framtiden. Så, nej SD. Svenska kyrkan är inte konserveringsmedlet i ett oföränderligt samhälle som drömmer om fornstora dagars återkomst.

Minst av allt är den kristna kyrkan i Sverige någon form av plattform för ”svenskhet”. Den kristna kyrkan är global och universell och Svenska kyrkan är en liten del av den världsvida kyrkan. Att som SD försöka frammana en bild av Svenska kyrkan som i första hand ”svensk” är en fundamental missuppfattning av vad Svenska kyrkan som kristen kyrka är för något. En missuppfattning som är så grundläggande att den ensam diskvalificerar SD från legitim delaktighet i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Det är för övrigt talande och belysande att Aron Emilsson inte nämner Jesus över huvud taget i sin debattartikel.

De politiska partierna SD och S förgiftar Svenska kyrkans inre liv genom att göra kyrkovalet till en arena för partipolitisk kamp. Den som vill Svenska kyrkan väl gör gott i att frimodigt rösta på partipolitisk obundna nomineringsgrupper, för att så långt som möjligt minimera partipolitiska organisationers inflytande. Partipolitik hör inte hemma i Svenska kyrkan.