27 juni 2018

#525. Tala till punkt…

I tidningen Journalisten ställer Sofia Lilly Jönsson angelägna frågor om journalistisk – och om journalisters – integritet i relation till kyrkokansliets och ärkebiskop Antje Jackeléns PR- och opinionsbildningsarbete. Det hela illustreras med belysande exempel från podden ”Tala till punkt med ärkebiskopen."

Ärkebiskop Antje Jackelén är ingen duvunge, hon är en fullfjädrad mediespelare med en stor uppsättning PR-folk, mediastrateger och kommunikatörer. Hon ingår i ett sammanhang – ärkebiskopen är den offentliga och mediala kanalen för olika intressen i, omkring och utanför Svenska kyrkan som inte alltid syns för vad de är. Podden är en del av den kyrkliga PR- och opinionsbildningsapparat som Antje Jackelén har gjort sig till en del av.

Integritet är ofta en förutsättning för förtroende. Integritet är en generell bristvara och är därför extra viktig i sammanhang där integritet är en absolut förutsättning för förtroende och trovärdighet, i relation till journalistik till exempel. Därför är det lite förvånande att välkända journalister tummar på integriteten och låter sig bli brickor i kyrkokansliets och ärkebiskopens spel om opinionen i och omkring Svenska kyrkan med den där podden.

De låter sig nyttjas för att legitimera kyrkokansliets och ärkebiskopens opinionsbildning. För tro inget annat – väl ansedda namn bjuds in till ärkebiskopen podd för att legitimera Antje Jackeléns röst i den offentliga debatten. Poddens samtal är mest ett medel för ändamålet att stärka ärkebiskopens varumärke på den mediala marknaden med hjälp av välkända och väl ansedda namn. Innehållet är underordnat den funktionen.

Det är säkert roligt för den som blir inbjuden till Uppsala för att träffa Antje Jackelén och prata in en podd med henne. Men det är naivt om man inte tror att det som sägs i podden kan komma att användas i helt andra sammanhang på sätt man kanske inte förstår i relation till konflikter man inte känner till. Ty, sådan är opinionsbildningsbranschen.

21 maj 2018

#524. En eloge…

För en vecka sedan trampade vår ärkebiskop i twitter-klaveret när hon refererade till ett terrorattentat mot kristna människor och kallade det som hänt för ”trist.” Det hade varit ganska enkelt för henne att skademinimera genom att helt enkelt twittra något i stil med ”Jag uttryckte mig klumpigt och det blev helt fel. Det var inte menat som det lät. Förlåt.” Då hade saken varit ur världen och vi hade haft en ärkebiskop som visade sig kunna inse sina misstag och som var stor nog att be om förlåtelse för det som behöver förlåtas. Vi är många som hade förlåtit, lagt det åt sidan och gått vidare utan att göra någon sak av saken.

Men istället vände sig Antje – som så ofta – mot dem som hade kritiska synpunkter. En oförmåga att inse sina misstag är mindre bra. Att uttrycka den oförmågan och att återkommande skylla på att det är alla andra som medvetet missförstår är ännu mindre bra.

Den senaste veckan har följt ett välbekant medialt mönster när det gäller kritik mot vår kyrkas ärkebiskop. Mönstret etablerades redan vid valet av ny ärkebiskop och har återkommit varje gång det har blåst omkring Antje Jackelén. Det börjar med att Antje inte tar något ansvar för vad hon har sagt eller skrivit utan skyller på att andra missförstår. Sedan målas legitim inomkyrklig kritik och kyrkliga kritiker i samma färger som främlingsfientliga, islamhatare, högerextrema och anonyma näthatare. Samtidigt påförs skuld och skam på de kyrkliga kritikerna för hur utsatt Antje är och för att det är synd om henne på grund av kritiken. Efter några dagars medial marinad i brun geggamoja och skuldbeläggning har den inomkyrkliga kritiken och de kyrkliga kritikerna tystats ned och en orkestrerad ”kärleksbombning” i sociala medier tar vid, ofta och gärna med en hashtag – till exempel #backaantje eller #enEloge.

Den mediala cirkusen runt ärkebiskopen följer samma skript varje gång. Vi är många som inte går på det där längre. Vår ärkebiskops ansvar för vad hon säger och skriver kan inte sopas under mattan med mediala PR-strategier för att tysta ner kritiska röster längre. Det är sedan länge dags för Antje Jackelén att ta ansvar på riktigt. Det är dags för vår ärkebiskop att ta kyrkans kritiker och den inomkyrkliga kritiken på allvar.

Jo, det finns många som ser på kyrkan "utifrån" och som fortfarande tror på den fabricerade bilden som kyrkokansliet kablar ut som sann – briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör. Men de av oss som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet, vi som vet vad som rör sig inuti den kyrkliga organisationen, vi går inte på det där. Vi ser det som händer under den tillrättalagda ytan, vi hör vad som berättas inifrån kyrkokansliet och vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten.

Antje Jackeléns predikan på Pingstdagen är ett belysande exempel. Ärkebiskopen berättade om när Anden gav sig till känna för lärjungarna och sade bland annat:
”De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan?
Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”
Vi som följer med i den kyrkliga debatten förstår att det är de som ibland är kritiska som är felfinnarna som ägnar sig åt svekdebatt. Det är vi som på olika sätt vill göra oss hörda som legitima röster i vår kyrka – om handboken och om annat – som ”misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan.” Det är vi som uttrycker andra åsikter än Antje Jackeléns egna som är finn-fem-fel-folket som har druckit sig fulla på halvjäst vin och som därför kan avfärdas med lite humor. Vi förstår att det är Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen som är de verkliga lärjungarna och den sanna Andens folk. Det är hon som tillsammans med avlönat PR-folk och inställsamma ja-sägare är den sanna kyrkan. Vi andra, vi som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara ”trumpna tornbyggande och babblande dvärgar.”

Vår kyrkas ärkebiskop var i söndags inte så mycket en förkunnare av den stora glädjen och det obändiga hoppet i den kristna kyrkans evangelium. Hon var mer en förkunnare av polemiska, polariserande och populistiska post-truth beskrivningar av sin egen kyrka och av sina kristna syskon – som en slags protektionism omkring myten om sin egen förträfflighet.

Det är inte briljant teologi, inte stort ledarskap och inte särskilt lysande kommunikation.


PS. Personligen vill jag ge en stor eloge till alla kollegor och medarbetare i vår kyrkas församlingar – musiker, diakoner, pedagoger, kanslipersonal, kökspersonal, barnpersonal, ekonomer, vaktmästare, tekniker, fastighetsförvaltare, kyrkvärdar, kyrkogårdsarbetare, körsångare, informatörer, förtroendevalda och präster m.fl. – som med gudstjänstfirare, medlemmar och andra kämpar på i sina lokala sammanhang och tillsammans förverkligar den kristna kyrkan som vittnar om Jesus, världens och människornas frälsare.

14 maj 2018

#523. Trist…

En radikaliserad muslimsk familj, en mamma och en pappa med sina fyra barn, genomförde självmordsattentat mot kristna kyrkor i Indonesien. De mördade fler än 10 och skadade över 40 människor – för att de var kristna. Den militanta islamismens anhängare, som hatar kristna för att de är kristna, slog till igen. Måndagens terrorattentat var det senaste i en lång rad av attentat som radikala islamister har riktat mot kristna de senaste åren. Mördandet har pågått under lång tid och pågår fortfarande. Tystnaden från våra folkvalda politiker har varit och är fortsatt öronbedövande och ynklig.

Tystnaden från vår kyrkas ledning och biskopar är lika påtaglig och lika ynklig. Vår kyrkas ledning och våra biskopar har de senaste åren missat alldeles för många möjligheter att höja sina röster till stöd för våra förföljda och mördade kristna syskon. I relation till förtrycket, utsattheten och förföljelserna som våra kristna systrar och bröder lever under runt om i vår värld är förtroendet för vår kyrkas ledning och våra biskopar sedan länge förbrukat. Vi kan inte förvänta oss någonting av tyngd eller betydelse från dem längre.

Men, det vi faktiskt borde kunde förvänta oss är medmänskligt omdöme och värdighet om våra biskopar till äventyrs uttalar sig om det faktum att radikala islamister mördar kristna för att de är kristna. Ärkebiskop Antje Jackelén saknar uppenbarligen både ett sådant omdöme och en sådan värdighet. Hon kommenterade måndagens terrordåd på Twitter i morse.


Människor mördas av radikala islamister för att de tror som den kristna kyrkan tror och det enda vår kyrkas ärkebiskop får ur sig är att hon tycker att det är "trist”. Det är fullständigt häpnadsväckande och helt obegripligt omdömeslöst. ”Trist”? Har vår kyrkas högst uppsatte ämbetsbärare ingenting annat att säga när våra kristna syskon mördas, sprängs till döds och lemlästas för att de är delar av den kristna kyrka vars ämbete hon bär? ”Trist”? Vad betyder det ens? Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien, definierar ordet ”trist”:


Det faktum att våra kristna systrar och bröder mördas och lemlästas medelst sprängmedel utanför sina kyrkor i Indonesien förmår alltså inte att väcka någon glädje eller något intresse på grund av att det är enformigt och slätstruket, glädjefattigt liksom. Eller hur ska man annars tolka och förstå Antje Jackeléns twittrande? Var det allt vår ärkebiskop hade att komma med? Det är faktiskt helt otroligt uselt och så bottenlöst dåligt på alla upptänkliga sätt.

Var finns värdigheten och respekten inför de mördade, de drabbade och deras anhöriga? Var finns orden av tröst och hopp till de som förtvivlar? Var finns den pastorala omsorgen om vår egen kyrkas medlemmar vars oro växer för varje gång islamister genomför terrordåd mot våra kristna syskon i olika delar av världen? Var finns det mest grundläggande medmänskliga, empatiska och sympatiska omdömet? ”Trist”! Helt otroligt faktiskt. Som om blodet, skriken, tårarna och smärtan inte är på riktigt.

Jag föredrar våra biskopars ynkliga tystnad framför twittrandet av tomma floskler utan vare sig eftertanke eller omdöme. Alldeles särskilt i relation till det smärtsamma lidande och den onda bråda död som återkommande drabbar våra kristna syskon runt om i vår värld.

13 maj 2018

#522. Söndagen före Pingst…

"När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er." (Johannes 15:26–16:4)
Det kan ibland vara svårt nog att tro på något som man faktiskt ser. Ibland är det svårt att tro på något som man har sett men som man inte längre ser. Det är ännu svårare är att tro på något som man aldrig har sett. Det svåraste är att tro på något man inte har sett och aldrig hört talas om tidigare. Världen är fylld och full av saker, företeelser och händelser som vi inte ser, som vi inte har sett och kanske inte hört talas om tidigare. Därför behöver vi få hjälp av andra och av varandra. Vi behöver få hjälp av vittnen som kan berätta för oss om vad de har sett, kan och vet. Så att vi kan tro på sanningen om hur världen och verkligheten är beskaffad.

Jesus känner oss väl och han visste redan då att vi behöver hjälp med att tro på honom. När han inte längre är synlig för oss behöver vi få hjälp med att tro. Jesus sände och sänder oss den hjälpen med Hjälparen. Från Faderns väsen utgår sanningens ande som ett vittne om vem Jesus är och om att Jesus är verklig och sann. Även nu, trots att han sedan länge har lämnat sin plats här mitt ibland oss, förblir Jesus verklig och sann som den han är. Himmelsfärden tog iväg honom till någon annanstans. Men han förblev och förblir intakt som den han var här på jorden då för länge sedan. Han är fortsatt sig själv helt och fullt – oförändrat inkarnerad i den mänskliga Jesus kroppsliga gestalt och form. Av den enkla anledningen att Gud Fadern i sig själv är inkarnerad i Jesu kropp och väsen. Jesus är den någon som Gud Fadern är och han kan inte var sig själv på något annat sätt. Lika lite som att du eller jag skulle kunna vara oss själva på något annat sätt än de vi är här och nu.

Sanningens ande vittnar om att Jesus är och förblir den han var. Han är fortfarande den någon som Bibelns fyra evangelier berättar om. Ingenstans i Bibelns fyrdelade biografi om Jesus talas om att han på något sätt blir någon annan eller på något annat sätt än den han är för lärjungarna och för sin samtid. Jesus kan inte vara på något annat sätt än inkarnerad och kroppslig precis som du, jag och vi tillsammans. Den som påstår att Jesus, efter himmelsfärden, inte längre är inkarnerad i sin egen kropp, form och gestalt – som den han var där och då – talar osant om vem Jesus är och talar i förlängningen osant om vem Gud Fadern själv är. Sådant prat kommer från den store lögnaren, inte från sanningens ande.

Det är den inkarnerade, kroppsligt uppståndne och fortfarande konkret levande Jesus som sanningens ande i den kristna kyrkan vittnar om. Det är den Jesus vi ska vittna om. Ingen annan och inget annat.

Det är ett vittnesbörd som har en kostnad och ett pris. Det kan kosta på att vittna om den Jesus som sanningens ande vittnar om. Att med sitt liv och sin livsgärning söka sanningen om Jesus, tala sant om honom och vittna om att han är uppstånden och lever är varken en tebjudning eller ett trivsamt kyrkkaffe. Den som talar sant om Jesus kommer att bli utesluten ur gemenskaper. Jesus såg det komma i synagogan redan då. Den som i vår samtid och i vår kyrka står upp och talar sant om vem Jesus är behöver förbereda sig på att kyrkans och samhällets maktmänniskor kommer att göra hårt motstånd och försöka utesluta den som med sitt vittnesbörd om Jesus hotar deras maktinnehav, anseende och inflytande. Till och med vår egen kyrkas självaste ärkebiskop har visat prov på att med ord som populism, polarisering och fake news försöka utesluta sanningssökare och sanningssägare från kyrkans eget inre samtal och från den allmänna diskussionen. Men det är inget nytt och inget märkvärdigt. Så har maktmänniskor agerat i alla tider. Jesus såg det komma redan då.

Vad än värre är, är det faktum att vi lever i en tid när det finns människor som faktiskt tror att de frambär ett offer åt en gud när de dödar kristna människor för att de är kristna. De känner inte Gud Fadern och inte heller Jesus. Den kristna kyrkans Gud förnekas och de bekänner sig till en blodtörstig gudom som inte existerar annat än som en ursäkt för att mörda andra människor. De mördar kristna som vore det ett offer till denna blodtörstiga gudom. Det är inget annat än den store lögnarens verk. Han är ursinnig och våldsam, hans raseri är stort för han vet att hans tid är kort. Jesus såg det komma redan då.

”Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det” sade Jesus. ”Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er.” Jesus kände och känner världen, verkligheten och människan väl. Han såg allt detta komma redan då. Det finns anledning att förskräckas. Men om vi är förvånade då har vi inte lyssnat vare sig på Jesus eller på den sanningens ande som han har sänt ut över världen. Om vi är förvånade har vi heller inte lyssnat på de vittnen som har gått före oss i tiden. Att vara ett sanningsvittne om Jesus har alltid varit kostsamt. Martyrernas blodröda vittnesbörd berättar om den sanningssökande och sant kristna kyrkans verklighet. Det började med Stefanos för länge sedan och så har det fortsatt.

Det betyder inte att vi ska vara uppgivna. Men det betyder att vi ska vara medvetna om den sanna trons verklighet och om vad det kan kosta att stå upp och vittna om sanningen om vem Jesus verkligen är. Det är svårt för världen att tro när den uppståndne och levande Jesus inte syns på samma sätt som andra saker i tillvaron syns. Därför behöver världen vittnen som berättar om vem han var och om vem han är. De vittnen som Gud Fadern med sanningens ande har kallat till vittnesbördets tjänst är ingen annan och inga andra än vi som är här – tillsammans med alla andra som firar den kristna kyrkans gudstjänst någonstans i vår värld. Det är vi som är den kristna kyrkans vittnen i vår tid. Låt oss ta den uppgiften på allvar och gå ut i världen och berätta för den vill lyssna att Jesus är uppstånden och lever. Det är den stora glädjens budskap. Det är en sanning som förändrar allt.

28 april 2018

#521. James H. Cone (1936–2018)…


Om det i vår tid har funnits en sann profet – en Guds sanna budbärare – så har det varit James H. Cone. Han har avlidit. Okänd för de flesta i Svenska kyrkan har James H. Cone i decennier skakat om grundvalarna i den amerikanska kristenheten med en kompromisslös teologi som väller fram som en vulkan ur den afroamerikanska befolkningens erfarenheter av fyrahundra år av slaveri och rasistiskt förtryck. 
”I was born in Arkansas, a lynching state. During my childhood, white supremacy ruled supreme. White people were virtually free to do anything to blacks with impunity. The violent crosses of the Ku Klux Klan were a familiar reality, and white racists preached a dehumanizing segregated gospel in the name of Jesus’ cross every Sunday. And yet in rural black churches I heard a different message, as preachers proclaimed the message of the suffering Jesus and the salvation accomplished in his death on the cross. I noticed how the passion and energy of the preacher increased whenever he talked about the cross, and the congregation responded with outbursts of ’Amen’ and ’Hallelujah’ that equaled the intensity of the sermon oration. People shouted, clapped their hands, and stomped their feet, as if a powerful, living reality of God’s Spirit had transformed them from nobodies in white society to somebodies in in the black church.” 
”The cross helped me to deal with the brutal legacy of the lynching tree, and the lynching tree helped me to understand the tragic meaning of the cross.” 
”The resurrection of Jesus is God giving people meaning beyond history, when such violence as slavery and lynching seemed to close off any future.”
Den som har hört James H. Cone tala eller har läst någon av hans böcker har hört en röst som utan kompromisser och med ett brinnande patos uttrycker den brutalt sanna sanningen om människors lidande och om den kristna kyrkans mest centrala teologi. Den som beaktar den historiska erfarenhet som brinner i James Cones bröst och hör den teologi som väller fram ur den erfarenheten kan inte förbli oberörd. För den som tar sin egen och Svenska kyrkans kristna tro på allvar är det omskakande att lyssna till och att läsa Cone. Mycket annan teologi och en hel del av det som i vår kyrka kallas "profetiskt" blir ganska ointressant och näst intill irrelevant i jämförelse.



En fantastisk, sann och viktig röst har tystnat.

22 april 2018

#520. Fjärde söndagen i Påsktiden…

”’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.’ Då sade några av lärjungarna till varandra: ’Vad menar han när han säger: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”, och när han säger: ”Jag går till Fadern”?’ De sade: ’Vad menar han med ”en kort tid”? Vi förstår inte vad han säger.’ Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ’Ni undrar varför jag sade: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.’” (Johannes 16:16–22)
Vi förstår inte vad han säger, sade lärjungarna. Vad menade han egentligen? ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Vad i hela friden menade han med det? Alltihop var väldigt konstigt och förvirrande.

Det var kanske inte så konstigt att det Jesus sade var konstigt. Det han talade om var något alldeles nytt, något radikalt annorlunda och något som fram tills dess hade varit något helt och hållet okänt. Det var inte bara det att han talade om något som var nytt, annorlunda och okänt – det var dessutom något som var fullständigt omöjligt. Jesus talade om något som inte ens gick att föreställa sig. Något som trotsade all mänsklig erfarenhet och all tillgänglig föreställningsförmåga. Han talade om något som var så omöjligt att det ännu inte fanns ett språk för det. Med Jesu ord öppnar sig en helt ny och tidigare okänd – och otänkbar – värld. Så, det var inte så konstigt att lärjungarna tyckte att det var konstigt.

Jesus talade om en fullständigt ny verklighet. En verklighet som aldrig hade varit verklig tidigare. En verklighet som ännu inte fanns men som snart skulle bli och förbli. En omöjlighet som skulle visa sig vara en möjlighet. Jesus talade om uppståndelsens verklighet.

Uppståndelsen, befrielsen från dödens intighet, var, är och förblir en helt ny förutsättning för livet. I ljuset av uppståndelsens löfte får det Jesus talar om sitt sammanhang. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Han talade om sin egen död och om sin egen kommande uppståndelse. Det var inte konstigt att lärjungarna tyckte att det var konstigt, för det var konstigt. Det är fortfarande konstigt.

Var och en kan pröva tanken genom att försöka tänka förbi sin egen död. Det är omöjligt nog att föreställa sig sin egen död. Förnuftet och intellektet kan inte föreställa sig sin egen icke-existens. Redan vid föreställningen om dödens intighet är det stopp. Tanken på sin egen död – sin egen icke-existens – är per definition en omöjlig tanke. Det är ännu mer omöjligt att försöka föreställa sig att med en uppståndelse ta sig förbi döden till något annat. Hela idén trotsar förnuftets och intellektets förmåga att forma en begriplig tanke om saken.

Jesus förstod förstås tankens omöjlighet. Han försökte förklara lite mer konkret så att de skulle förstå lite bättre: ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje.” Många av oss vet vad det är att sörja. Den som vet vad sorg är vet också att sorg är något som inte låter sig vändas till att bli glädje. Sorg är i sig själv glädjens frånvaro. Trots vår erfarenhet av att det är sådan sorgen är så ska det bli annorlunda. Det finns ingen glädje i sorg. Men sorg ska bli glädje. Det omöjliga ska bli möjligt. Det finns inget liv i döden. Men döden ska bli liv. 

Det är inget annat och inget mindre än ett absolut och konkret mirakel.

Livets seger över döden ska bli som när livet i sig blir till. Lika omöjligt och plågsamt som när en kvinna föder ett barn. Det är nästan en omöjlig tanke – att en människa blir till i, av och genom en annan människa. Livet blir till av sig själv ur ingenting. Det trotsar förnuftet, men det är så det är och det är så det ska bli. Uppståndelsen ska bli som födelsen till livet. Så omöjligt som det – innan vi fanns till – var att föreställas sig att någon av oss skulle bli till som de vi är genom att födas av våra mödrar, lika omöjligt är det föreställa sig födelsen till uppståndelsens liv. Men det ska bli lika konkret som födelsen till livet som vi lever här och nu. Lika kroppsligt. Lika smärtsamt. Födelsens plåga ska bli det eviga livets stora glädje.

Då ska vi få ses Jesus igen. Alldeles på riktigt. Men inte bara det. Då ska Jesus själv se var och en av oss igen. ”Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” Jesus har med sitt liv, med sin död och med sin uppståndelse skapat något alldeles nytt, något radikalt annorlunda och något som nu är välkänt. Uppståndelsens verklighet och stora glädje är verklig och sann. Döden är inte livets slut. Tro och lita på att det är sant.

12 april 2018

#519. Sjunde budet…

Att stjäla betyder inget annat än att med orätt sätta sig i besittning av en annans egendom. Det innefattar, kort sagt, alla sätt att tillskansa sig fördelar på sin nästas bekostnad. […]  
Här har vi att göra med det vanligaste yrket och den största intressegemenskapen på jorden. Om man betraktar världen med all dess samhällsklasser, är den inget annat än ett stort stall, fullt av tjuvar. Därför är stortjuvar, landsvägsstrykare och stråtrövare det rätta namnet på dem som stjäl på ett fördolt sätt. De snattar inte ur skåpen och tar inte pengar i hemlighet, utan vill ha hedersplatser och kallas stora herrar och hederliga, gudfruktiga medborgare. Samtidigt rövar de och stjäl, men ger sken av att de har lagen och rätten på sin sida.  […]  
Kort sagt går det till så i världen att den som kan röva och stjäla helt öppet kan känna sig säker och kritiseras inte av någon. Han vill tvärtom bli hedrad, medan de små, hemliga tjuvarna som har råkat ta för sig någon gång drabbas av vanära och straff. De måste dessutom anse dessa andra vara fromma och värda heder. De som stjäl i det fördolda ska dock veta att de inför Gud är de största tjuvarna och att han ska straffa dem efter vad de förtjänar.  […]  
Vi ska alla veta att det är vår plikt – om vi inte vill drabbas av Guds onåd – att undvika att skada vår nästa. Vi får inte heller beröva vår nästa något som är till fördel för honom eller vara trolösa eller opålitliga mot honom i affärer eller på annat sätt. Vi ska istället trofast skydda vår nästas egendom och befrämja och underlätta allt som är nyttigt för honom, i synnerhet om vi tar emot lön eller naturaförmåner för våra tjänster. Den som tycker sig vara sig själv nog och inte bryr sig om detta bud, kanske kommer undan rättsväsendet, men han kan inte komma undan Guds vrede och straff.  […]  
Det sjunde budet förbjuder oss först av allt att tillfoga vår nästa skada och handla orätt mot honom, oavsett vilka metoder vi tänker ut för att bestjäla eller skada honom. Man får inte heller gå med på att andra stjäl, utan vi ska istället förhindra och avstyra det. (ur Martin Luthers stora katekes)
Kyrkostyrelsen har beslutat att en ny handbok ska distribueras och börja användas i Svenska kyrkans alla gudstjänster från och med den 20 maj. Trots att upphovsrättsliga frågor i relation till både texter och musiken inte är lösta. Svenska kyrkans nationella nivå hävdar att organisationen Svenska kyrkan äger upphovsrätten till handbokens innehåll. Men upphovsrätten till delar av handbokens texter och musik ägs av andra – som inte har ingått avtal med Svenska kyrkan om användning av det material som de har rättigheterna till.

Den senaste vändningen i cirkusen kring den nya handboken innebär att Svenska kyrkans nationella ledning och högsta beslutande organ – inklusive kyrkans biskopar och ärkebiskopen själv – ålägger Svenska kyrkans alla präster att i varje gudstjänst från och med den 20 maj bryta mot det sjunde budet och bli simpla tjuvar genom att använda texter och musik som per Luthers definition har stulits från dess rättmätiga upphovsrättsinnehavare.

Vår kyrkas ärkebiskop, Antje Jackelén, förbrukade sin trovärdighet i handboksfrågan när hennes tal om "högsta möjliga kvalitet" år 2014 visade sig vara tomma ord. Det finns ingen anledning att ta ärkebiskopen på allvar i frågan om handboken längre. Det finns heller ingen egentlig anledning att bli förvånad över att kyrkostyrelsens betongpolitiker inte bryr sig om kyrkans gudstjänstliv. Kyrkostyrelsens politiker har sedan länge visat att det är andra lojaliteter än omsorgen om Svenska kyrkans väl och ve som styr deras handlande. Den politiska och ideologiska styrningen av handbokens språkbruk är för dem överordnad allt, inklusive upphovsrättens lagar, sunt förnuft och vanlig hederlighet. 

Men det som borde förvåna är de övriga biskoparnas ryggradslösa tystnad.

Finns det verkligen inte en enda biskop i vår kyrka som har ecklesiologisk, teologisk och pastoral ryggrad nog att göra sin röst hörd och säga ifrån? Med sin tystnad legitimerar våra biskopar att hela Svenska kyrkan i varje gudstjänst från och med den 20 maj träder fram inför vår Herre som simpla tjuvar och bedragare. Kyrkans lovsång och tillbedjan ska ljuda med ord och musik som är upphovsrättsligt stöldgods. Hur är det möjligt att inte ens våra biskopar ser och förstår det ecklesiologiska, teologiska och pastorala problemet? Hur är det möjligt att inte en enda röst från en biskop säger ifrån? Eller åtminstone anmäler en avvikande åsikt?

Från och med den 20 maj är alla vi som är ålagda att fira gudstjänst enligt den nya handboken i Svenska kyrkan, av kyrkans nationella ledning och biskopar, tvingade att bli upphovsrättsliga lagbrytare, stortjuvar, landsvägsstrykare och stråtrövare. Vi kanske kommer undan rättsväsendet. Men, enligt Martin Luther kan ingen av oss – och inga delar vår kyrka – komma undan Guds vrede och straff för detta vårt kommande brott mot det sjunde budet. Det främjar inte gudstjänstglädjen och det är ingen bra början för en ny handbok.

  • Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 66-72.

9 april 2018

#518. Slutreplik till biskop Modéus…

Nedanstående text är publicerad på kyrkanstidning.se (KT 9/3).

Det hedrar biskop Fredrik Modéus att han svarade sakligt på min kritik och att han redogjorde för hur han tänkt. Det är tydligt att vi har olika uppfattningar om biskopsämbetets utövande i relation till moskéers böneutrop. Det är bra att olikheterna blir synliga, för då kan vi samtala om dem. Här något om Modéus replik.

Kanske är tanken om en kamp för ”religion” och för ”troendes” religionsfrihet lite av att sparka in en öppen dörr. Religionsfriheten är i Sverige, såvitt jag förstår, etablerad och reglerad i lag och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den lagstadgade religionsfriheten tillskriver Sveriges muslimer samma rättigheter som alla andra att utöva sin religiösa tro, inom ramarna för samhällets övriga lagar, regler och förordningar. Frågan om en moskés eventuella böneutrop med högtalare är mer av en ordningsfråga än ett hot mot religionsfriheten.

Ett konkret stöd för och en tillämpning av religionsfriheten kan vara att låta islams egna företrädare själva argumentera för sin sak. Jag menar fortfarande att en Svenska kyrkans biskop inte har mandat att argumentera för något annat än den kristna kyrkans tro.

Jag ifrågasätter inte vare sig Fredrik Modéus kristna tro, kyrkliga förankring eller medvetenhet om kristologins komplexitet. Men jag menar att det är doktrinärt ansvarslöst att den kristna kyrkans kristologiska helhet lyser med sin frånvaro i de texter som Modéus har anfört till stöd för böneutrop från moskéer. Jag tror mer om och förväntar mig mer av en kyrkans biskop. Jag betvivlar heller inte uppriktigheten i Modéus lojalitet med kyrkan och med kyrkans folk. Men, det återstår att förklara på vilket sätt ett uttryckligt stöd för muslimsk mission genom böneutrop från moskéer hänger ihop med en biskops episkopala och pastorala ansvar för Svenska kyrkans medlemmar och andra kristna.

Det finns anledning att ställa frågor om gränser när Modéus, om biskopens pastorala ansvar i relation till islam och muslimer, skriver ”…lika självklart är det att kyrkan till sin natur är gränsöverskridande och att ansvaret därför inte kan begränsas på det sätt som Pettersson menar." Var går då gränserna för en biskops pastorala ansvar i relation till islam? Faller moskéers missionerande böneutrop inom ramen för ett sådant ”gränsöverskridande” ansvar? Har en Svenska kyrkans biskop ett ”gränsöverskridande” pastoralt ansvar för muslimsk trosutövning och för islams mission? I så fall – är det en ordning som bejakas av Sveriges muslimer och muslimska ledare?

Vi skulle nog behöva samtala mer om var kyrkans gränser går.

Min artikel fick ett sakligt svar från biskopen och jag är glad att vi kom närmare frågorna om de teologiska komplikationer som islam innebär för kyrkan. Artikeln har även uppfattats som kritik mot böneutrop överhuvudtaget. Jag visste att jag tog en risk. Jag förstod att de ecklesiologiska, teologiska och pastorala frågorna kunde lyftas ur sitt sammanhang och sättas in i en helt annan, ofta onyanserad och föga konstruktiv, diskussion om islams vara eller inte vara. Men, det är inte där mina frågor hör hemma. Min kritik och mina frågor om Svenska kyrkans kristna identitet, om kyrkans ämbeten och om kyrkans uppdrag är riktade till kyrkan själv, inte mot något annat.

8 april 2018

#517. Andra söndagen i Påsktiden…

"Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ’Jag ger mig ut och fiskar.’ De sade: ’Vi följer med dig.’ De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ’Mina barn, har ni ingen fisk?’ De svarade nej, och han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ’Det är Herren!’ När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ’Hämta några av fiskarna som ni just fick.’ Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ’Kom och ät.’ Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda." (Johannes 21:1–14)
Lärjungarna befann sig i tiden efter de dramatiska dygnen i Jerusalem. Jesus avrättades på det där hemska korset. De begravde honom och allt tog slut. Under åren som de hade rest runt med Jesus – när de såg vad han gjorde och hörde vad han sade – så byggde de upp förhoppningar om att det skulle kunna bli bättre än vad det var. Det fanns en strimma hopp om att den romerska ockupationen skulle kastas omkull. Att folkets livsvillkor under Jesu ledning skulle kunna bli bättre. Han talade ju om befrielse. De trodde på honom. De hoppades på en befrielse. Med Jesus dog alla förhoppningarna som de hade byggt upp. Det skulle trots allt inte bli någon förändring till det bättre. Allting grusades. Så lärjungarna återgick till det de hade gjort innan Jesus fick dem att följa med land och rike kring.

”Jag ger mig ut och fiskar.” ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, som de hade gjort otaliga gånger tidigare. Det blev en natt av fångstlöst fiske. Sådär som det blev ibland. Det var ingenting konstigt med det. Morgonen kom, solen började gå upp och de tog sig in mot land igen. Då visade det sig att allt visst inte var tillbaka till det som alltid hade varit. De kände inte igen Jesus först. Det var bara någon på stranden som frågade om de hade fått någon fisk. Det hade de ju inte fått.

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisk. Då kände lärjungen som Jesus älskade igen honom. ”Det är Herren!” sade han. Det är förstås svårt intill omöjlighet att föreställa sig upplevelsen av att se någon som man vet är död stå där levande igen. Men det var så det var. De hade sett Jesus dö på korset. De hade begravt honom och sörjt honom. Han var borta som alla andra döda är borta. Ändå stod han där livs levande och sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De följde hans uppmaning och hans löfte om fångst visade sig vara sant. Han blev igenkänd när löftet han gav infriades. När det blev som han sade att det skulle bli då kände de igen honom.

Den nakne Petrus iklädde sig ett skynke och hoppade i vattnet för att så fort han kunde ta sig till Jesus. Petrus kastar sig ut ur båtens trygghet, ut över många famnars mörka djup. Han överväldigas av glädje, hopp och längtan. Och kastar sig ut i hopp om att nå fram till Jesus.

De andra tog sig till land med båten och fångsten. Där satt han. Livs levande. Lika verklig som glöden och fiskarna och brödet. Den uppståndne Jesus är lika konkret, verklig och påtaglig som värmen från eldens glöd, som lukten från de glödande kolen, som ljudet av fiskarna som steks, som doften av brödet som bakas. Den uppståndne Jesus är inte en abstrakt idé, inte en föreställning om något, inte en tanke som ska väckas, inte ett odefinierat något som på ett obegripligt sätt ska bli till i någons ”hjärta” eller föreställningsvärld. Den uppståndne och levande Jesus är lika konkret, verklig, påtaglig och kroppsligen närvarande som glöden, fiskarna, brödet och lärjungarna själva.

”Kom och ät” sade han. Den uppståndne Jesus är en levande någon bland de levande som äter precis som alla andra äter. Mer konkret närvarande i kroppslig gestalt än så kan ingen vara. Ingen vågade. Man kan föreställa sig att de var lite avvaktande. Det var ju onekligen lite konstigt att han faktiskt var där. Han var ju död. De såg honom dö. Och nu står han där livs levande framför dem. De förstod att det verkligen var han. Men ingen ingen vågade fråga något. Jesus tog fiskarna och brödet och gav åt dem att äta. Som han hade gjort den där dagen för ett tag sedan, när han mirakulöst försåg många med mat av lite. Det är inte svårt att föreställa sig tystnaden när de satt där och åt tillsammans med Jesus.

Det skulle visa sig att det här var den tredje gången som Jesus gav sig till känna som livs levande efter sin död. Men det var inte den sista gången. Jesus har sedan dess fortsatt att på olika sätt ge sig till känna för sina lärjungar. Genom århundraden. Över geografiska gränser. På något märkligt sätt envisas Jesus med att fortsätta att ge sig till känna. Den uppståndne och levande Jesus från Nasaret fortsätter att uppmana oss att kasta i nätet på båtens högra sida.

Det finns goda skäl att på hans löfte fortsätta att fiska i trons vatten och förvänta sig fångst efter fångst. Det finns goda skäl att låta sig övermannas av glädje, hopp och längtan och kasta sig ut över många famnars djup i tillit till att Jesus finns där och tar emot oss. Det finns goda skäl att förtrösta på att den uppståndne och levande Jesus fortsätter att ge sig till känna för oss och för alla människor. Idag, imorgon och alla andra dagar. Tro och lita på att det är sant.

3 april 2018

#516. Biskopen och böneutropen…

Nedanstående text är publicerad på kyrkanstidning.se (KT 3/3).

Fredrik Modeus, biskop i Växjö stift, har i media argumenterat till förmån för en ansökan om tillstånd för böneutrop från en moské i Växjö. Det finns anledning att framföra kritik på tre punkter mot biskopens ställningstagande – ecklesiologisk, teologisk och pastoral kritik.

Den ecklesiologiska kritiken berör biskopens ämbete. Modéus argumenterar för moskéns sak utifrån demokratiska principer, mänskliga rättigheter, konventioner och lagstadgad religionsfrihet. Allt det är gott och goda ting. Men, det åligger inte en biskop att med sekulär lagstiftning som argument driva andra religioners sak och ärenden. En biskop i Svenska kyrkan har inte mandat att i ämbetet argumentera för någon annan tro än den kristna kyrkans tro. Om våra biskopar är osäkra på vad biskopens uppgift är då finns det anledning att gå tillbaka till och läsa de vigningslöften som har avgetts. Att argumentera för muslimsk mission med böneutrop från moskéer ingår inte i det uppdrag som den kristna kyrkan har nedlagt i biskopens ämbete.

Den teologiska kritiken berör biskop Modéus anmärkningsvärt slappa och ansvarslösa hantering av den kristna kyrkans mest grundläggande teologi. Han hänvisar till den kristna kyrkans identitet som glasklar med en beskrivning av denna identitet som välvilligt kan betraktas som diffus och innehållslös. Modéus är doktrinärt ansvarslös och hans resonemang bortser från vem Kristus är. Jesus reduceras till en banal idé om att han bara var någon form av etiskt eller moraliskt föredöme gällande religionsdialog. Som av en händelse tillskrivs Jesus just de uppfattningar och värderingar som är biskopens egna. Det hela är en anmärkningsvärt slö, slapp och doktrinärt likgiltig teologi från en kyrkans biskop.

Den pastorala kritiken riktas åt två håll. Dels i relation till kyrkan och dels i relation till islam.

Biskopens första, och i ämbetet egentligen enda, pastorala lojalitet är med den kristna kyrkan och med kyrkans folk. Biskopens ämbete är en tjänares uppgift och biskopen är satt att tjäna kyrkan, kyrkans folk och världens kristna syskon i de döptas gemenskap. Det är biskopens centrala och egentligen enda pastorala uppgift. I Svenska kyrkans kontext handlar det konkret om vår kyrkas medlemmar. Läs vigningslöftena och de böner vi ber i samband med vigningen till ämbetet. Betyder de högtidliga orden vid vigningen till ämbetet inte någonting? Är det bara tomma ord? Är Evangeliets uppdrag för litet för våra biskopar?

I relation till islam har biskopen inte något mandat att i kraft av ämbetet ha synpunkter på muslimsk trosutövning. Det ingår inte i biskopens pastorala uppdrag att ha synpunkter på böneutrop från en moské. Modeus visar dessutom prov på något som liknar en kolonial och ganska nedlåtande syn på muslimer. Svenska muslimer behöver inte ha någon form av pastoralt tillstånd från en Svenska kyrkans biskop för att utöva sin tro. Svenskar som bekänner sig till islam är myndiga och vuxna nog att ta ansvar för sig själva och för sina frågor. En Svenska kyrkans biskop är inte någon form av religiös storasyster eller storebror.

Nej, den här kritiken handlar inte om att bidra till polarisering, om fördomar eller om förenklingar. Det handlar om öppenhet, ärlighet och tydlighet i relation till den kristna kyrkans uppdrag i världen och om att innehållet i den kristna kyrkans ämbeten inte är eller kan vara vad som helst.