16 oktober 2018

#531. Bloggardag…

Dag Sandahl har låtit meddela att han har slutat att skriva på Bloggardag. Jag kommer att sakna hans skrivande och hans texter. Det har varit uppfriskande och inspirerande att läsa Bloggardag. Han varit en röst som har talat sant. Jag har inte alltid hållit med Dag Sandahl om det han har skrivit även om jag ofta har tyckt att han har haft rätt i sin kritik. Men han har talat sant och det har varit viktigare för mig än samförstånd och gemensamma åsikter. Just förmågan och viljan att tala sant är en bristvara i allmänhet och i kyrkan i synnerhet. I det avseendet lämnar Dag Sandahl ett tomrum efter sig när han nu har slutat skriva på Bloggardag. Det finns inte så många som försöker tala ärligt och sant i vår kyrka.

När jag började skriva här då inspirerade Bloggardag till att våga försöka att skriva sant om det som är och händer i Svenska kyrkan. Det kan kosta på att säga och skriva vad man faktiskt tycker och tänker, att försöka att vara ärlig, uppriktig och sann. Därför att man då säger och skriver sådant som andra tycker och tänker olika om. Vi är dåliga på att hantera olikheter i vår kyrka. Inte sällan saknas förmågan att skilja mellan sak och person och åsiktskiljaktigheter tas som intäkt för synpunkter på och åsikter om någons person. När jag har upplevt det då har Bloggardag varit som en fyrbåk på ett mörkt och stormig hav – en navigeringspunkt som varit till hjälp för att försöka navigera med sanningen som riktmärke.

Även om Dag Sandahl kanske inte delar mina uppfattningar om Karl Barths teologi så delar Dag ett karaktärsdrag med Karl – viljan och beslutsamheten att vara ärlig och sann. När Barth var ny pastor i församlingen i Safenwil så var han öppet kritisk mot både människor och företeelser som det fanns anledning att vara kritisk mot. Han mötte motstånd och församlingsfolket hade synpunkter och åsikter om att han hade synpunkter och åsikter. Han bemötte sina belackare och kritiker bland annat genom att svara så här:
Oh yes, the pastor should speak the truth, but he should not say anything against the businessman or against the manufacturer or against the teacher or against the trade unions or against the sports club or above all against me! Dear friends, the truth is not against anyone. It is for everyone. Believe me, I love you all equally, just as God loves us all equally. But my calling is to speak and to speak clearly…If I wanted to be liked, I would keep quiet.
”Min kallelse är att tala och att tala klart och tydligt, om jag ville bli omtyckt då skulle jag vara tyst.” Jag kan någonstans tycka mig ana att Sandahl och Barth delar just den delen av kallelsen. Jag hoppas och önskar att Dag Sandahls röst fortsätter att roa, oroa och stöka omkring i kyrkeriet på andra sätt än på Bloggardag. Vår kyrka behöver röster som talar sant, även om sanningen ibland är lite jobbig. Eller kanske just därför.

  • Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975. S. 62-63.

9 oktober 2018

#530. Veckans resa…

Ärkebiskop Antje Jackelén åker till Israel tillsammans med kyrkostyrelsen i veckan. Annika Borg har ställt kritiska frågor om resans ensidiga innehåll och Leif Thybell har skrivit en kritisk debattartikel om saken i Kyrkans Tidning.

I söndags avrättades två unga israeler och ytterligare en israel skadades av en ung palestinier. Ett fruktansvärt terrordåd som har gått obemärkt förbi i svenska medier tillsammans med det faktum att palestinier firade morden med att dela ut godsaker. Den palestinska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen och mord på israeler sanktioneras av den palestinska myndigheten med belöningar i form av utbetalningar till gärningsmännens familjer. De palestinska ledarna har ett otvetydigt och stort ansvar för den hatfyllda antisemitism som unga palestinier indoktrineras med och som gör unga palestinska män till terrorister och mördare.

Det finns anledning att undra och fråga om det problemet är något som vår ärkebiskop har funderat på i relation till den kommande resan till Israel och i förhållande till de palestinska företrädare som man kommer att träffa. Inte minst i ljuset av söndagens hemska terrordåd. Antje Jackelén fick frågan på Twitter utan att ge något svar. 

Det kunde ha varit ganska enkelt. Ärkebiskopen kunde ha svarat: ”Det som hände i söndags var fruktansvärt. Allt borde göras för att det inte ska hända igen. Nej, jag kommer inte att säga något mer om det och jag kommer inte att kommentera palestiniernas ansvar för det som har hänt.” Det hade varit ett fullt legitimt svar. Istället visar vår ärkebiskop återigen prov på härskartekniker med förlöjligande och osynliggörande av den eller de som framför kritik eller ställer frågor.

Det hade varit välgörande om Antje Jackelén tog kritik, kritiker och frågor på allvar. Som det är nu verkar vår ärkebiskop sitta i ett elfenbenstorn omgiven av ja-sägare, ointresserad av att ta till sig andras perspektiv, oförmögen att bemöta kritik och ovillig att svara på frågor. Det är inte ett bra ledarskap.

Kyrkostyrelsens resa till Israel präglas av ensidighet i relation till konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza och på Västbanken. Det hade varit bra, och kanske hade det även varit belysande, om vår kyrkas ärkebiskop också ställde frågor om palestiniernas ansvar för konfliktens konsekvenser. Veckans resa hade varit ett bra tillfälle.

7 oktober 2018

#529. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ’Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.’” (Markus 12:41–44)
Jesus undervisade på tempelplatsen i Jerusalem. Han varnade för de skriftlärda som söker berömmelse och kändisskap – religiösa företrädare som förväntar sig socialt anseende och förmåner. Domen kommer att bli hård för de ögontjänare och hycklare som har gjort och som gör kyrkan till ett växthus där man bara odlar pompös självrättfärdighet och det egna egot. De som bara ger för att få tillbaka.

När den kristna trons värld och den kristna kyrkans gemenskap blir en plats för självupptagenhet och fåfänga då kommer domen att blir hård. För den som har levt ett liv fyllt av fåfängliga uppfattningar om sig själv, sitt anseende och sin förmåga kommer Guds dom och domens påföljd som ett hård överraskning. Domens utmätande av påföljden är inget mindre och inget annat än döden själv. Döden är en konkret, tydlig och ofrånkomlig slutpunkt för den mänskliga fåfängans aspirationer. 

Sedan satte sig Jesus vid tempelkistan. Tempelkistan var något av en gränspostering mellan, å ena sidan, människornas uppfattning om sin förmåga att kontrollera tillvaron och klara sig själva och, å andra sidan, påbudet och insikten om att vi faktiskt behöver varandra. Tempelkistan var något av ett etiskt imperativ där Gud sade ”ni behöver varandra, ta hand om varandra, hjälp varandra.” Viljan eller oviljan att dela med sig av det det som är ens eget till förmån för andra säger något om hur man ser på sig själv i relation till gemenskapen man ingår i. Vid tempelkistan var det mycket som blev tydligt. Vad som är mitt, ditt och vårt.

Jesus såg att många rika gav mycket av sitt överflöd. Det var gott. Ingen skugga faller på den som har mycket och som efter förmåga ger av det man har. De flesta av oss faller väl in i den kategorin. De flesta av oss här har det väl ganska bra. I jämförelse med många andra i vår värld är vi ganska rika. I alla fall vad det gäller vardagens pengar. Jag vet med mig att jag själv är en av dem. Det ska ingen behöva skämmas för. Ingen ska inte skämmas för de gåvor av trygghet som livet har skänkt.

Så kom den där fattiga änkan och lade ner sina sista två kopparslantar i tempelkistan. Någon skulle kunna säga att hon var ansvarslös som gav bort allt hon hade. Någon kanske skulle mena att hon var naiv. Kanske lite dum. Men hon var varken ansvarslös, naiv eller dum. En änka hade en särställning och det fanns tydliga påbud om att man skulle ta hand om, bistå och hjälpa den som var änka. Som änka hade hon ingen familj och därmed ingen försörjning. Gemenskapen runt templet – de troendes gemenskap – var allt hon hade att förlita sig på. När hon gav allt hon hade till andra då lade hon sitt liv i gemenskapens händer i förtröstan på Guds löften och i tillit till Guds påbud.

Änkan levde redan som Apostlagärningarnas första kristna. ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.” (Apg 4:32–35)

Jesus såg den kristna kyrkans framtid i änkan. För sanningen är att vi alla är som änkan, mer eller mindre. Ingen av oss klarar sig helt ensam. Vi behöver varandra. Vi behöver ta hand om varandra. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver hjälp av varandra. Guds löften och påbud finns nedlagda och inbäddade i den kristna kyrkans gemenskap. Det är här – hos oss, med oss och mitt ibland oss – som Guds löften i Kristus lever och är sanna. Det här är det enda vi har. Vi har bara varandra, Guds påbud och Guds löften i Jesus. Allt annat är förgängligt.

”När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: ’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’ Jesus svarade: ’Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.’” (Markus 13:1–2)

Allt ska brytas ner och allt ska förgås. Det enda vi har av verkligt värde är gemenskapen med varandra, våra små kopparslantar och vår ibland lite bräckliga tro på Guds löften i Jesus Kristus. Inte mer och inte mindre. Men det lilla räcker långt. Med RS Thomas ord: ”Jag tror att jag kanske kommer att vara litet säkrare på att vara litet närmare. Det är allt. Evigheten finns i insikten att detta lilla är mer än nog.”

9 september 2018

#528. Femtonde söndagen efter Trefaldighet…

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
(Matteus 6:31–34)
Jesus predikade för folkskarorna på ett berg. De skrev ned det han sade och man skulle senare minnas det som hans ”Bergspredikan.” Han talade om det fåfängliga i att samla skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Han talade om att ingen kan tjäna två herrar. Vi kan inte tjäna både Gud och mammon samtidigt. Därför, sade han, ska vi inte bekymra oss. Han berättade om hur vår himmelske Fader förser sin skapelse med föda och kläder. Vår Gud förser fåglarna med föda och klär gräsen med vackra blommor. Gud ger livet vad livet behöver för att leva. Och ingen av oss kan med sina bekymmer lägga till en enda aln till sin livslängd.

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.” Jesus uppmanar inte till lättja och likgiltighet. Han säger inte ”bry er inte.” Han säger bekymra er inte. Vad krävs för att man inte ska bekymra sig? När bekymrar vi oss inte för vad vi ska äta, dricka eller ta på oss? 

När vi vet att vi ska få något att äta och dricka, när vi vet att vi har något att ta på oss, då bekymrar vi oss inte. Bekymmer för eller om saker och ting känner vi när vi inte vet hur det ska bli. Vi blir bekymrade när framtiden är okänd för oss och vi inte vet. Men vi ska lita på att vår himmelske Fader vet vad vi behöver och lita på att han ska förse oss med det. Det kanske är lättare sagt än gjort. Men att inte bekymra sig är inte detsamma som att sluta att arbeta för det som är gott. Förtröstan, tillit och tro innebär inte att man sitter sysslolös och väntar. Jesus säger inte att vi ska vara likgiltiga och passiva. Var och en ska ta sitt ansvar och arbeta vidare i förtröstan på, i tillit till och i tro på att vår himmelske Fader ger oss det vi behöver. Kanske får vi inte alltid det vi vill ha, men oftast får vi det vi behöver.

”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Sök först Guds rike, så skall ni få allt det andra också. Guds rike, vad är det och hur hittar vi dit? 

Den 26 juli 1914 predikade Karl Barth över Efesierbrevet i församlingen i Safenwil i södra Tyskland. Han uppehöll sig vid Ef 2:6: ”…och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.” Europa stod på randen av det som skulle bli första världskriget. I ljuset av den tidens politiska turbulens och konflikter frågade han om platsen i himlen. Vad är Guds rike? Barth menade bestämt att ”himlen” – Guds rike – inte är någonting annat än den verklighet som vi lever i här och nu. Det här är Guds rike, inget annat. Guds rike är här, ingen annan stans. Guds rike är nu, ingen annan tid. 

Är det ens möjligt att betrakta den konfliktfyllda värld vi lever i som Guds rike, som ”himlen?” Barth menade att Paulus i sitt brev till Efesierna formulerar ett otvetydigt ”ja” som svar på den frågan. Vi lever våra liv, med allt de innehåller, mitt i Guds rike. Platsen i himlen som vi har fått genom Jesus är här och nu. Ingen annan plats. Ingen annan tid. Här och nu. Guds rike är mitt framför näsan på var och en av oss. Beslöjat bakom vardagens vardaglighet. Det händer att Gud avslöjar sig mitt i det som är. Men oftast är Guds rike närvarande som en upplevd frånvaro mitt i den vardagliga verkligheten. Guds rikes närvaro här, mitt i vardagen, det är trons kanske största mysterium. 

Barth avslutade sin predikan med frågan: Vad tror ni? Kan vi leva med tron på denna sol som lyser i världens skugga och dimma? Han uppmanade församlingen, som befann sig mitt i det tidiga nittonhundratalets storpolitiska konflikter: Ta med er frågan om Guds rike när ni läser nyheterna och talar med era grannar. Ställ frågorna – kan vi tillsammans tro att ondskan i världen inte har sista ordet? Kan vi istället lita på att vi alla, alldeles på riktigt, lever mitt i himlen – mitt i Guds rike – här och nu, trots allt? Kan vi tillsammans tro detta? Gud vet att den tron behövs även i våra dagar. 

Om vi vågar och kan tro att det miraklet är sant, att Guds rike är här och nu, att varje andetag vi tar tas mitt i den himmel som Jesus har berett åt oss och att vi varje dag delar livet med vår himmelske Fader, då är det möjligt att känna en uppriktig förtröstan på, en ärlig tillit till och fast tro på Guds löften i Kristus Jesus. Då är det faktiskt möjligt att med glatt hjärta och öppet sinne följa Jesu uppmaning: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Tro och lita på att vår himmelske Fader har samtiden och framtiden i sin hand.

7 september 2018

#527. Att välja…

Jag har tänkt att skriva om valet och politiken. Om hur både liberaler och socialister är goda människor som vill något gott med sitt politiska engagemang. Något om att liberaler och socialister egentligen vill åstadkomma samma sak – ett gott samhälle och fria människor. Men att vägen till målet ser olika ut. En socialist skulle säga att vi först behöver skapa ett gott samhälle därför att ett gott samhälle skapar fria människor. En liberal skulle säga att vi istället behöver börja med att skapa förutsättningarna för människors frihet därför att fria människor skapar ett gott samhälle. Funderade på att skriva något om de olika vägarna till det gemensamma goda och om hur skillnaderna kommer till uttryck redan i dagens politik, i prioriteringar och i budgetar.

Har inte orkat skriva något om det.

Inte för att jag är ointresserad. Men det verkar inte vara någon större idé. Vårt demokratiska samtal har reducerats till olika färgvarianter av populism, till nonsens och till rena dumheter. Ljug, ruffel och båg. Det kanske alltid har varit så. Kanske är jag bara lite mer desillusionerad nu än tidigare och ser det politiska tjuv- och rackarspelet i ett annat ljus. Oavsett vilket så har ”valrörelsen” dränerat det mesta av intresset för och nästan all glädje med att engagera sig i det politiska samtalet. Det är spindoktorernas, gaphalsarnas och mediastrategernas tid, inte det gemensamma och konstruktiva offentliga samtalets tid.

På söndag väljer vi. Oklart vad egentligen. Jag hoppas att vi väljer klokt.

26 augusti 2018

#526. Trettonde söndagen efter Trefaldighet...

”Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ’Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.’ En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ’Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?’ Jesus sade: ’Vad står det i lagen? Hur lyder orden?’ Han svarade: ’Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’ Jesus sade: ’Det är rätt. Gör det, så får du leva.’ För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ’Och vem är min nästa?’ På den frågan svarade Jesus: ’En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?’ Han svarade: ’Den som visade honom barmhärtighet.’ Då sade Jesus: ’Gå du och gör som han!’” (Lukas 10:23-27)
Den laglärde sätter ord på frågan som brinner i många av oss människor. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Tillsammans med hela mänskligheten och med varje människa står den laglärde inför frågan om livets förgänglighet. Vad händer när vi dör? Vad ska hända med mig när jag dör? Finns det något jag kan göra så att döden inte innebär livets slut för mig? Kan jag göra något för att vinna evigt liv?

Jesus hänvisar till lagen och den laglärde vet förstås vad det handlar om: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus säger att om du älskar Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ, med hela din kraft, med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv då får du leva även om du dör. Redan här förstår vi att vi kommer till korta. Vem av oss lever upp till till den kravlistan? Jag gör det inte. Jag försöker, men misslyckas ständigt på den ena punkten efter den andra.

Den laglärde försöker sig på en liten luring och frågar Jesus vem den där nästan som han ska älska kan tänkas vara. I bästa fall är ju min nästa någon som jag redan tycker om och det skulle onekligen göra saken lite lättare. Men så enkelt kommer varken den laglärde eller vi undan. Jesus berättar vad han menar med liknelsen om den barmhärtiga Samariern. Vi har hört den berättelsen många gånger och vi kan den väl. Hur ofta har vi inte hört om Samariern som trotsar sin tids konventioner och gränser och visar en lika storartad som beundransvärd grad av barmhärtighet mot en okänd främling? Den barmhärtige Samariern har blivit och är något av en arketyp för osjälviskhet, empati och barmhärtighet.

Men, vi missförstår berättelsen om den barmhärtige Samariern om vi gör den till en illustration om etik och moral som vi ska efterlikna. Vi sätter ofta upp Samariern som ett moraliskt och etiskt föredöme som vi ska försöka efterlikna för att vara goda kristna. Om vi bara hör det sista Jesus sade – ”Gå du och gör som han” – då kan vi få för oss att kristen tro i första hand handlar om en etik och moral som ingen egentligen kan leva upp till. För vem av oss – handen på hjärtat – kan i den här världen komma i närheten av att leva upp till Samarierns föredöme? Vem av oss har som Samariern plockat upp en slagen medmänniska, plåstrat om honom och bekostat den hjälp han behövde?

Samariern är ett ouppnåeligt ideal. Samariern finns i liknelsen för att påminna oss om att vi alltid kommer till korta. Liknelsens poäng är att ingen kan förtjäna sin egen frälsning. För, kom ihåg att den laglärdes fråga var ”vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svar är en berättelse om att visa barmhärtighet på ett sätt som varken den laglärde eller någon av oss egentligen kan kan leva upp till även om vi verkligen vill och försöker.

Att göra den barmhärtige Samariern till ett ideal som vi ska sträva efter men som ingen kan lyckas med skapar moralism. Ouppnåeliga ideal och moralism skapar bara tillkortakommanden och en aldrig sinande känsla av skuld. Poängen är att vi ska förstå att vi inte kan göra något för vinna evigt liv. Det vill säga – vi kan inget göra för åstadkomma vår egen frälsning. Det är vad lagen säger.

Det kanske inte är Samariern som är liknelsens egentliga huvudperson. Låt oss inte glömma den överfallne mannen. Liknelsen gestaltar den barmhärtighet som vi alla behöver eller kommer att behöva när livets rövare överfaller oss och slår oss till marken. Vi kommer alla, förr eller senare, att bli slagna till marken. Samariern gestaltar den barmhärtighet som vi inte förmår att ge oss själva eller varandra då. Den överfallna mannen är du, jag och alla andra människor när livets obarmhärtiga och hårda verklighet drabbar. Då behöver vi ett medlidande, en barmhärtighet och en omsorg som vi själva inte kan åstadkomma.

Den svåra frågan om det den dagen finns någon människa som åtminstone försöker att förbarma sig över oss, eller om de passerar förbi som prästen och leviten, blir hängande i luften. Det finns bara en som vi verkligen kan lita på när livet faller ihop. Det är Jesus själv, som likt Samariern oväntat kommer att stanna upp och visa oss en obegripligt stor barmhärtighet. Till och med när vi kliver över dödens tröskel. Vi kan inte göra något för att vinna evigt liv, det säger lagen. Men den kristna kyrkans evangelium säger att Jesus har vunnit det eviga livet åt oss, med döden på korset och med uppståndelsen från samma död.

Trots allt – i ljuset av Jesus uppståndelse från döden så finns det ett hopp och ett löfte som övervinner alla frågor och tvivel. Lagen säger att vi inget kan göra för att vinna evigt liv av egen kraft. Men, evangeliet berättar att det eviga livet redan är vunnet åt var och en och alla, ty Jesus är uppstånden från de döda och lever fortfarande alldeles på riktigt. Den radikalt annorlunda sanningen är den kristna kyrkans och den kristna trons epicentrum. Med den förändras allt. Döden innebär inte livets slut för någon.

”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Salig den som ser vad den kristna kyrkan ser. Salig den som tror vad den kristna kyrkan tror.

27 juni 2018

#525. Tala till punkt…

I tidningen Journalisten ställer Sofia Lilly Jönsson angelägna frågor om journalistisk – och om journalisters – integritet i relation till kyrkokansliets och ärkebiskop Antje Jackeléns PR- och opinionsbildningsarbete. Det hela illustreras med belysande exempel från podden ”Tala till punkt med ärkebiskopen."

Ärkebiskop Antje Jackelén är ingen duvunge, hon är en fullfjädrad mediespelare med en stor uppsättning PR-folk, mediastrateger och kommunikatörer. Hon ingår i ett sammanhang – ärkebiskopen är den offentliga och mediala kanalen för olika intressen i, omkring och utanför Svenska kyrkan som inte alltid syns för vad de är. Podden är en del av den kyrkliga PR- och opinionsbildningsapparat som Antje Jackelén har gjort sig till en del av.

Integritet är ofta en förutsättning för förtroende. Integritet är en generell bristvara och är därför extra viktig i sammanhang där integritet är en absolut förutsättning för förtroende och trovärdighet, i relation till journalistik till exempel. Därför är det lite förvånande att välkända journalister tummar på integriteten och låter sig bli brickor i kyrkokansliets och ärkebiskopens spel om opinionen i och omkring Svenska kyrkan med den där podden.

De låter sig nyttjas för att legitimera kyrkokansliets och ärkebiskopens opinionsbildning. För tro inget annat – väl ansedda namn bjuds in till ärkebiskopen podd för att legitimera Antje Jackeléns röst i den offentliga debatten. Poddens samtal är mest ett medel för ändamålet att stärka ärkebiskopens varumärke på den mediala marknaden med hjälp av välkända och väl ansedda namn. Innehållet är underordnat den funktionen.

Det är säkert roligt för den som blir inbjuden till Uppsala för att träffa Antje Jackelén och prata in en podd med henne. Men det är naivt om man inte tror att det som sägs i podden kan komma att användas i helt andra sammanhang på sätt man kanske inte förstår i relation till konflikter man inte känner till. Ty, sådan är opinionsbildningsbranschen.

21 maj 2018

#524. En eloge…

För en vecka sedan trampade vår ärkebiskop i twitter-klaveret när hon refererade till ett terrorattentat mot kristna människor och kallade det som hänt för ”trist.” Det hade varit ganska enkelt för henne att skademinimera genom att helt enkelt twittra något i stil med ”Jag uttryckte mig klumpigt och det blev helt fel. Det var inte menat som det lät. Förlåt.” Då hade saken varit ur världen och vi hade haft en ärkebiskop som visade sig kunna inse sina misstag och som var stor nog att be om förlåtelse för det som behöver förlåtas. Vi är många som hade förlåtit, lagt det åt sidan och gått vidare utan att göra någon sak av saken.

Men istället vände sig Antje – som så ofta – mot dem som hade kritiska synpunkter. En oförmåga att inse sina misstag är mindre bra. Att uttrycka den oförmågan och att återkommande skylla på att det är alla andra som medvetet missförstår är ännu mindre bra.

Den senaste veckan har följt ett välbekant medialt mönster när det gäller kritik mot vår kyrkas ärkebiskop. Mönstret etablerades redan vid valet av ny ärkebiskop och har återkommit varje gång det har blåst omkring Antje Jackelén. Det börjar med att Antje inte tar något ansvar för vad hon har sagt eller skrivit utan skyller på att andra missförstår. Sedan målas legitim inomkyrklig kritik och kyrkliga kritiker i samma färger som främlingsfientliga, islamhatare, högerextrema och anonyma näthatare. Samtidigt påförs skuld och skam på de kyrkliga kritikerna för hur utsatt Antje är och för att det är synd om henne på grund av kritiken. Efter några dagars medial marinad i brun geggamoja och skuldbeläggning har den inomkyrkliga kritiken och de kyrkliga kritikerna tystats ned och en orkestrerad ”kärleksbombning” i sociala medier tar vid, ofta och gärna med en hashtag – till exempel #backaantje eller #enEloge.

Den mediala cirkusen runt ärkebiskopen följer samma skript varje gång. Vi är många som inte går på det där längre. Vår ärkebiskops ansvar för vad hon säger och skriver kan inte sopas under mattan med mediala PR-strategier för att tysta ner kritiska röster längre. Det är sedan länge dags för Antje Jackelén att ta ansvar på riktigt. Det är dags för vår ärkebiskop att ta kyrkans kritiker och den inomkyrkliga kritiken på allvar.

Jo, det finns många som ser på kyrkan "utifrån" och som fortfarande tror på den fabricerade bilden som kyrkokansliet kablar ut som sann – briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör. Men de av oss som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet, vi som vet vad som rör sig inuti den kyrkliga organisationen, vi går inte på det där. Vi ser det som händer under den tillrättalagda ytan, vi hör vad som berättas inifrån kyrkokansliet och vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten.

Antje Jackeléns predikan på Pingstdagen är ett belysande exempel. Ärkebiskopen berättade om när Anden gav sig till känna för lärjungarna och sade bland annat:
”De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan?
Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”
Vi som följer med i den kyrkliga debatten förstår att det är de som ibland är kritiska som är felfinnarna som ägnar sig åt svekdebatt. Det är vi som på olika sätt vill göra oss hörda som legitima röster i vår kyrka – om handboken och om annat – som ”misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan.” Det är vi som uttrycker andra åsikter än Antje Jackeléns egna som är finn-fem-fel-folket som har druckit sig fulla på halvjäst vin och som därför kan avfärdas med lite humor. Vi förstår att det är Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen som är de verkliga lärjungarna och den sanna Andens folk. Det är hon som tillsammans med avlönat PR-folk och inställsamma ja-sägare är den sanna kyrkan. Vi andra, vi som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara ”trumpna tornbyggande och babblande dvärgar.”

Vår kyrkas ärkebiskop var i söndags inte så mycket en förkunnare av den stora glädjen och det obändiga hoppet i den kristna kyrkans evangelium. Hon var mer en förkunnare av polemiska, polariserande och populistiska post-truth beskrivningar av sin egen kyrka och av sina kristna syskon – som en slags protektionism omkring myten om sin egen förträfflighet.

Det är inte briljant teologi, inte stort ledarskap och inte särskilt lysande kommunikation.


PS. Personligen vill jag ge en stor eloge till alla kollegor och medarbetare i vår kyrkas församlingar – musiker, diakoner, pedagoger, kanslipersonal, kökspersonal, barnpersonal, ekonomer, vaktmästare, tekniker, fastighetsförvaltare, kyrkvärdar, kyrkogårdsarbetare, körsångare, informatörer, förtroendevalda och präster m.fl. – som med gudstjänstfirare, medlemmar och andra kämpar på i sina lokala sammanhang och tillsammans förverkligar den kristna kyrkan som vittnar om Jesus, världens och människornas frälsare.

14 maj 2018

#523. Trist…

En radikaliserad muslimsk familj, en mamma och en pappa med sina fyra barn, genomförde självmordsattentat mot kristna kyrkor i Indonesien. De mördade fler än 10 och skadade över 40 människor – för att de var kristna. Den militanta islamismens anhängare, som hatar kristna för att de är kristna, slog till igen. Måndagens terrorattentat var det senaste i en lång rad av attentat som radikala islamister har riktat mot kristna de senaste åren. Mördandet har pågått under lång tid och pågår fortfarande. Tystnaden från våra folkvalda politiker har varit och är fortsatt öronbedövande och ynklig.

Tystnaden från vår kyrkas ledning och biskopar är lika påtaglig och lika ynklig. Vår kyrkas ledning och våra biskopar har de senaste åren missat alldeles för många möjligheter att höja sina röster till stöd för våra förföljda och mördade kristna syskon. I relation till förtrycket, utsattheten och förföljelserna som våra kristna systrar och bröder lever under runt om i vår värld är förtroendet för vår kyrkas ledning och våra biskopar sedan länge förbrukat. Vi kan inte förvänta oss någonting av tyngd eller betydelse från dem längre.

Men, det vi faktiskt borde kunde förvänta oss är medmänskligt omdöme och värdighet om våra biskopar till äventyrs uttalar sig om det faktum att radikala islamister mördar kristna för att de är kristna. Ärkebiskop Antje Jackelén saknar uppenbarligen både ett sådant omdöme och en sådan värdighet. Hon kommenterade måndagens terrordåd på Twitter i morse.


Människor mördas av radikala islamister för att de tror som den kristna kyrkan tror och det enda vår kyrkas ärkebiskop får ur sig är att hon tycker att det är "trist”. Det är fullständigt häpnadsväckande och helt obegripligt omdömeslöst. ”Trist”? Har vår kyrkas högst uppsatte ämbetsbärare ingenting annat att säga när våra kristna syskon mördas, sprängs till döds och lemlästas för att de är delar av den kristna kyrka vars ämbete hon bär? ”Trist”? Vad betyder det ens? Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien, definierar ordet ”trist”:


Det faktum att våra kristna systrar och bröder mördas och lemlästas medelst sprängmedel utanför sina kyrkor i Indonesien förmår alltså inte att väcka någon glädje eller något intresse på grund av att det är enformigt och slätstruket, glädjefattigt liksom. Eller hur ska man annars tolka och förstå Antje Jackeléns twittrande? Var det allt vår ärkebiskop hade att komma med? Det är faktiskt helt otroligt uselt och så bottenlöst dåligt på alla upptänkliga sätt.

Var finns värdigheten och respekten inför de mördade, de drabbade och deras anhöriga? Var finns orden av tröst och hopp till de som förtvivlar? Var finns den pastorala omsorgen om vår egen kyrkas medlemmar vars oro växer för varje gång islamister genomför terrordåd mot våra kristna syskon i olika delar av världen? Var finns det mest grundläggande medmänskliga, empatiska och sympatiska omdömet? ”Trist”! Helt otroligt faktiskt. Som om blodet, skriken, tårarna och smärtan inte är på riktigt.

Jag föredrar våra biskopars ynkliga tystnad framför twittrandet av tomma floskler utan vare sig eftertanke eller omdöme. Alldeles särskilt i relation till det smärtsamma lidande och den onda bråda död som återkommande drabbar våra kristna syskon runt om i vår värld.

13 maj 2018

#522. Söndagen före Pingst…

"När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er." (Johannes 15:26–16:4)
Det kan ibland vara svårt nog att tro på något som man faktiskt ser. Ibland är det svårt att tro på något som man har sett men som man inte längre ser. Det är ännu svårare är att tro på något som man aldrig har sett. Det svåraste är att tro på något man inte har sett och aldrig hört talas om tidigare. Världen är fylld och full av saker, företeelser och händelser som vi inte ser, som vi inte har sett och kanske inte hört talas om tidigare. Därför behöver vi få hjälp av andra och av varandra. Vi behöver få hjälp av vittnen som kan berätta för oss om vad de har sett, kan och vet. Så att vi kan tro på sanningen om hur världen och verkligheten är beskaffad.

Jesus känner oss väl och han visste redan då att vi behöver hjälp med att tro på honom. När han inte längre är synlig för oss behöver vi få hjälp med att tro. Jesus sände och sänder oss den hjälpen med Hjälparen. Från Faderns väsen utgår sanningens ande som ett vittne om vem Jesus är och om att Jesus är verklig och sann. Även nu, trots att han sedan länge har lämnat sin plats här mitt ibland oss, förblir Jesus verklig och sann som den han är. Himmelsfärden tog iväg honom till någon annanstans. Men han förblev och förblir intakt som den han var här på jorden då för länge sedan. Han är fortsatt sig själv helt och fullt – oförändrat inkarnerad i den mänskliga Jesus kroppsliga gestalt och form. Av den enkla anledningen att Gud Fadern i sig själv är inkarnerad i Jesu kropp och väsen. Jesus är den någon som Gud Fadern är och han kan inte var sig själv på något annat sätt. Lika lite som att du eller jag skulle kunna vara oss själva på något annat sätt än de vi är här och nu.

Sanningens ande vittnar om att Jesus är och förblir den han var. Han är fortfarande den någon som Bibelns fyra evangelier berättar om. Ingenstans i Bibelns fyrdelade biografi om Jesus talas om att han på något sätt blir någon annan eller på något annat sätt än den han är för lärjungarna och för sin samtid. Jesus kan inte vara på något annat sätt än inkarnerad och kroppslig precis som du, jag och vi tillsammans. Den som påstår att Jesus, efter himmelsfärden, inte längre är inkarnerad i sin egen kropp, form och gestalt – som den han var där och då – talar osant om vem Jesus är och talar i förlängningen osant om vem Gud Fadern själv är. Sådant prat kommer från den store lögnaren, inte från sanningens ande.

Det är den inkarnerade, kroppsligt uppståndne och fortfarande konkret levande Jesus som sanningens ande i den kristna kyrkan vittnar om. Det är den Jesus vi ska vittna om. Ingen annan och inget annat.

Det är ett vittnesbörd som har en kostnad och ett pris. Det kan kosta på att vittna om den Jesus som sanningens ande vittnar om. Att med sitt liv och sin livsgärning söka sanningen om Jesus, tala sant om honom och vittna om att han är uppstånden och lever är varken en tebjudning eller ett trivsamt kyrkkaffe. Den som talar sant om Jesus kommer att bli utesluten ur gemenskaper. Jesus såg det komma i synagogan redan då. Den som i vår samtid och i vår kyrka står upp och talar sant om vem Jesus är behöver förbereda sig på att kyrkans och samhällets maktmänniskor kommer att göra hårt motstånd och försöka utesluta den som med sitt vittnesbörd om Jesus hotar deras maktinnehav, anseende och inflytande. Till och med vår egen kyrkas självaste ärkebiskop har visat prov på att med ord som populism, polarisering och fake news försöka utesluta sanningssökare och sanningssägare från kyrkans eget inre samtal och från den allmänna diskussionen. Men det är inget nytt och inget märkvärdigt. Så har maktmänniskor agerat i alla tider. Jesus såg det komma redan då.

Vad än värre är, är det faktum att vi lever i en tid när det finns människor som faktiskt tror att de frambär ett offer åt en gud när de dödar kristna människor för att de är kristna. De känner inte Gud Fadern och inte heller Jesus. Den kristna kyrkans Gud förnekas och de bekänner sig till en blodtörstig gudom som inte existerar annat än som en ursäkt för att mörda andra människor. De mördar kristna som vore det ett offer till denna blodtörstiga gudom. Det är inget annat än den store lögnarens verk. Han är ursinnig och våldsam, hans raseri är stort för han vet att hans tid är kort. Jesus såg det komma redan då.

”Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det” sade Jesus. ”Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er.” Jesus kände och känner världen, verkligheten och människan väl. Han såg allt detta komma redan då. Det finns anledning att förskräckas. Men om vi är förvånade då har vi inte lyssnat vare sig på Jesus eller på den sanningens ande som han har sänt ut över världen. Om vi är förvånade har vi heller inte lyssnat på de vittnen som har gått före oss i tiden. Att vara ett sanningsvittne om Jesus har alltid varit kostsamt. Martyrernas blodröda vittnesbörd berättar om den sanningssökande och sant kristna kyrkans verklighet. Det började med Stefanos för länge sedan och så har det fortsatt.

Det betyder inte att vi ska vara uppgivna. Men det betyder att vi ska vara medvetna om den sanna trons verklighet och om vad det kan kosta att stå upp och vittna om sanningen om vem Jesus verkligen är. Det är svårt för världen att tro när den uppståndne och levande Jesus inte syns på samma sätt som andra saker i tillvaron syns. Därför behöver världen vittnen som berättar om vem han var och om vem han är. De vittnen som Gud Fadern med sanningens ande har kallat till vittnesbördets tjänst är ingen annan och inga andra än vi som är här – tillsammans med alla andra som firar den kristna kyrkans gudstjänst någonstans i vår värld. Det är vi som är den kristna kyrkans vittnen i vår tid. Låt oss ta den uppgiften på allvar och gå ut i världen och berätta för den vill lyssna att Jesus är uppstånden och lever. Det är den stora glädjens budskap. Det är en sanning som förändrar allt.