27 september 2020

#589. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ’Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.’ Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ’Var inte rädd, tro bara.’ Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ’Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.’ Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.” (Markus 5:35–43)

Döden. Den oåterkalleliga intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro. Att förlora varandra. Förlora oss själva. Den kvarvarande tomheten. Förtvivlan. Sorgen. Saknaden. Allt det där drabbade synagogföreståndaren. ”Din dotter är död.” Avgrunden öppnade sig. Världen gick sönder. Verkligheten fick en ny och annorlunda färg.

”Du ska inte besvära Mästaren längre” sade de till honom. Det som nyss var viktigt var inte längre viktigt. Döden avbryter livet och tar all uppmärksamhet. Frånvarons närvaro tränger sig på och fyller den plats som nyss var fylld av liv. Intighetens tomhet blir konkret och vi står som slagna inför avgrunden. Så är det ofta. Nästan alltid. När någon tas ifrån oss och livet ersätts av dödens närvaro. Där stod han, synagogföreståndaren, med rummet fyllt av hans dotters frånvaro. Med allt som började röra sig i hans inre. Med vulkanen av sorg som började mullra i djupet av hans väsen. Hans tankar famlade efter något att hålla sig i när han hörde Jesus röst: ”Var inte rädd, tro bara.”

Rädsla är dödens följeslagare. Rädslan finns på något sätt alltid där, i närheten av tanken på dödens realitet. Det vi människor fruktar mest av allt är det okända. Döden är det största okända. Få är de som sanningsenligt kan påstå sig vara orädda inför dödens ankomst. Jesus uppmaning ”Var inte rädd” griper an vid roten. Jesus vet att synagogföreståndaren är rädd. Rädd för att det ska vara sant att hans dotter är död. Rädd för att han ska ha förlorat henne. Rädd för att han ska ha förlorat den han älskar och den han är älskad av.

”Tro bara” sade Jesus till honom. Vad skulle han tro, där han stod inför avgrunden? Jesus ville inte att han skulle förlora tron på och tilliten till livet. Med tron på och tilliten till livet följer hoppet om att det finns en framtid. Att inte tro är att förlora hoppet om att livet har en framtid. Att förlora hoppet är att förtvivla. Jesus ville ingjuta tilliten till livet och hoppet om framtiden i honom, så att han inte skulle förtvivla.

Så tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och de gick hem till föreståndaren där dottern hade dött. Där hade förtvivlans upprördhet tagit över och de grät och klagade högt. Dödens närvarande frånvaro fyllde hemmet. Hon var död och de såg ingen framtid. Så som det så ofta är när döden tar någon ifrån oss.

”Varför ropar ni och gråter?” sade Jesus när han kom in. Det kan vid första anblicken verka hjärtlöst att någon ställer en sådan fråga till de som sörjer. Men det finns något djupt själavårdande i frågans uppmaning att sätta ord på sorgen. ”Varför gråter ni?” lämnar utrymme att benämna det som har hänt. Att med ord göra sorgens orsak konkret och därmed lite mer hanterbar.

Jesus sade: ”Flickan är inte död, hon sover” och avslöjade något oerhört med de orden.

Den som är död är inte tillgänglig i tiden. Den som är död saknas i den kommande tiden som är de levandes möjlighet. Den som är död har lämnat den tid som är livets själva livselement. Flickan var ju död. Och nu påstod Jesus att hennes död var en sömn. Den som sover vilar fortfarande i tiden, finns ju kvar här i den tid som är vårt livselement, om än inte kontaktbar. Den sovande har en framtid, en plats här i tiden med oss levande. Den sovande kan återta sin plats i tiden genom att vakna.

Med orden om att flickan inte är död utan sover avslöjar Jesus sin relation till tiden. För honom har hon inte lämnat den tid som är hans livselement, trots att hon med sin död har lämnat den tid som är hennes levande fars och mors livselement. Den tid som är Jesus livselement innefattar och omfattar den fullbordade framtiden som ska bli till genom uppståndelsen, på andra sidan döden. För Jesus innebär inte flickans död att hon har fallit utanför den tid som är det levande livets livselement definierat av uppståndelsen. För Jesus är den döda flickan bara tillfälligt okontaktbar, hennes liv och plats i livets tid är intakt.

”Då skrattade de åt honom.” Det är klart att de skrattade, mitt i deras förtvivlan och sorg. Det Jesus sade var ju absurt. De såg ju att hon var död. Skratt förlöser när diskrepansen mellan det som sägs och det som är blir så stort att det blir absurt. Ibland kan man inget annat göra än att skratta åt saker. Även åt det som är smärtsamt och svårt. Skrattet är en emotionell säkerhetsventil. De skrattade åt Jesus när han sade att flickan som var död inte var död för att alltihop var så smärtsamt.

Jesus agerade beslutsamt och körde ut allesammans. Han tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där flickan låg. Det var som om Jesus bestämde sig för visa dem vad han menade. Han behövde bli konkret och handfast.

Så han tog barnets hand och sade: ”Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” Jesus rörde vid henne och tilltalade henne som man tilltalar någon som lever. Miraklet skedde. Flickan reste sig upp. Det berättas inte att hon började att leva igen. Hon bara reste sig upp. För Jesus var hon inte död, hon befann sig fortfarande i den tid – i det livselement – som definieras av Jesus uppståndelse. Hon hade inte fallit utanför livets tid. Hon behövde bara resa sig upp. Hon gick omkring i rummet som om inget hade hänt, hon var tolv år gammal. Det berättas att hon var tolv år gammal för att vi ska förstå att det är samma tolvåriga flicka som nu lever efter att hon varit död.

De blev utom sig av förvåning. Det är kanske inte så svårt att förstå. Vem av oss skulle inte bli utom sig av förvåning om någon som var död reste sig tillbaka till livet mitt framför våra ögon? Den förvåningen hör ihop med tron på att Jesus är den han är. När tron på Jesus visar hur tillvaron är beskaffad, vad livet är i ljuset av Jesus död och uppståndelse, när det visar sig att verkligheten är på ett annat sätt än vad vi kanske trodde att vi visste, då är förvåning det första som händer. Förvåningen lever kvar som en förundran inför tillvaron i ljuset av den kristna tron.

Jesus förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Han hade avslöjat en hemlighet för dem. Hemligheter ska man ju hålla. Miraklen som Jesus gjorde avslöjar hemligheten om hur det ska bli och vara vid tidens slut. Hur det ska bli när Guds rikes fullbordade framtid är den verklighet som är och som ska vara.

I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på de sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av hur det ska bli. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är som konkreta exempel på tillståndet i det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om.

Sedan sade Jesus åt dem att ge flickan något att äta. Den vardagliga och konkreta handlingen att ge henne något att äta visar oss två saker. Det ena är att flickan är uppväckt till det liv som hon levde här i tiden. Hon är densamma som innan hon dog och äter som förut. Uppståndelsens liv är inte av något annat slag än det liv som vi lever här och nu.

Det andra är sammansmältningen av vår tid med Jesus tid. Tiden är elementet i vilket vi lever. När den uppståndna flickan åt var hon uppstånden som in i Guds rikes fullbordade framtid samtidigt som hon var konkret levande i den tid som var hennes föräldrars och vårt livselement. Miraklet var en försmak på sammansmältningen av Guds rikes fullbordade tid och det levande livets tid som vi känner till. Som det ska bli på uppståndelsens dag.

Döden. Intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro – är inte slutet på berättelsen om livets levande. Synagogföreståndarens dotter dog, som vi alla ska dö. Jesus rörde vid henne och tilltalade henne, som Jesus ska röra vid och tilltala var och en av oss. Flickan reste sig och livet levde vidare som livet alltid har levat, som vi ska resa oss och leva vidare som vi alltid har levat.

Det finns ett löfte i Jesus Kristus om att döden inte innebär livets slut. När den dagen kommer, när vi kliver över tröskeln och lämnar det här livet bakom oss, då ska vi på något sätt få höra Jesus röst: ”Du är inte död, du sover. Var inte rädd, tro bara.” 

13 september 2020

#588. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

"Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” (Johannes 17:18–23)

Jesus livsgärning som människa här i tiden närmade sig sitt slut. Han summerade sitt liv med människorna och försökte förbereda sig själv, lärjungarna och världen på att tillvaron skulle bli annorlunda när han lämnade livet som vi känner det bakom sig. Han gjorde det med bönens ord och bad till Gud Fadern. Det är som om vi får lyssna till en Guds egen inre dialog om det viktigaste inför den oundvikliga förändringen som är på väg när han ska lämna lärjungarna och de troende för att tas upp i uppståndelsens fullbordade framtid.

Han sade: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen.” Fadern sände Sonen till världen med en avsikt och en uppgift. Faderns avsikt och Sonens uppgift är klart och tydligt uttalade. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16) Faderns avsikt var att befria mänskligheten, människan och alla människor från dödens intighet. Sonens uppgift var att med sitt liv, sin förkunnelse, sin död och sin uppståndelse åstadkomma frälsningens befrielse från döden. Jesus sände ut lärjungarna i världen med samma avsikt och med samma uppgift. Avsikten är att de som tror på Jesus genom lärjungarnas förkunnelse inte skall gå under utan ha evigt liv. Uppgiften är att förkunna detta glada budskap för alla som vill höra och ta det till sig.

Jesus sade: ”För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” För lärjungarnas skull ska Jesus bli ett heliggjort offer som på korset ska åstadkomma försoningen mellan Gud och mänskligheten en gång för alla. Det glada budskapets sanning – Evangeliets sanning – är att Guds försoning med människorna är alldeles sann och alldeles på riktigt. Att ta denna sanning till sig, att göra den till sin, att i hjärtat och på riktigt tro att frälsningens befrielse är sann, det är heliggörande för de som tror. De som tror att Jesus är den han är i enlighet med lärjungarnas förkunnelse skall inte gå under i dödens intighet utan ha evigt liv. Uppgiften att förkunna detta glädjebud för världen kvarstår för oss som tror även idag.

Han sade: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Jesus bad inte bara för lärjungarna. Han bad också för oss och för alla andra som genom lärjungarnas förkunnelse har kommit till tro på Jesus. Lärjungarnas ord, vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är, det är vad som leder oss till den kristna tro som frälser och befriar. Någon annan frälsning finns inte. Vi har fått och vi får deras förkunnelse om Jesus till oss i, med och genom profeternas och apostlarnas vittnesbörd i Bibelns berättelser. Några andra frälsande ord finns inte. Vår uppgift är att fortsätta att vittna om Evangeliets befriande och frälsande budskap, här och nu där vi står och går. Att vara kristen är att ha kommit till tro på Jesus efter att ha hört Evangeliet och att därefter berätta om dess glada budskap för andra. Vi kan inte och vi får inte hålla den kristna trons fantastiska glädjebudskap för oss själva.

Jesus sade: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Jesus bad för vår enhet. För att vi, tillsammans med lärjungarna och världens alla kristna, ska vara en sammanhållen gemenskap. Det betyder inte att vi ska vara en enighetens åsiktsgemenskap där alla tycker, tänker och agerar likadant. Enhetstanken är relaterad till Fadern och Sonen i Anden. Det är i vårt förhållande till Gud Fadern med Sonen i Anden som vår kristna enhet är viktig. När vi är ett – i betydelsen att vi kristna var och en för sig och alla tillsammans med och i vår kristna tro definierar oss i relation till Fadern med Sonen i Anden och agerar därefter – då kan och ska världen tro att Jesus är den han är och att han är sänd av Fadern.

Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara kristna. Vi behöver vara kristna så att det märks att det betyder något. Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att Evangeliets glädje lyser igenom, så att Guds kärlek till världen i Jesus blir synlig för andra.

Han sade: ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.” Härligheten som lyser om Jesus är hans intima relation till Fadern. Så oerhört intim och nära att de är ett. Så intim och så nära att de inbördes delarna inte går att skilja åt. Sådan är relationen till Gud Fadern som är tillgänglig för oss alla i tron på Jesus. Att leva i sin kristna tro är att tas upp i och omfamnas av den intima och nära relationen till Fadern som Jesus befinner sig i. Om och när vi ser och förstår att vi tillsammans med Jesus är inneslutna i en intim och nära relation med Gud själv då kan vi också fullkomnas och förstå att vi är ett med varandra. När vi i den kristna trons ljus inser att vi i tron på Jesus hör ihop med varandra och på riktigt lever i enlighet med den insikten då blir den kristna kyrkan och Evangeliets glada budskap synligt och tydligt i världen. Och Jesus sade: ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Jesus summerade sitt liv bland människorna med bönens ord. Det var som en Guds egen inre dialog där han pekade ut riktningen för lärjungarnas, för alla kristnas, för kyrkans och för vår framtid. Han bad om att Evangeliets avsikt och uppgift skulle vara tydliga för oss. Han bad för att vi inte ska hålla den kristna tron för oss själva, för att vi ska fortsätta att vittna, berätta och föra det glada budskapet om frälsningen genom Jesus vidare till andra. Han bad för att vi ska lita på att Evangeliets löfte om befrielse från döden är sant. Han bad för att vi ska förstå att vi i vår kristna tro hör ihop med varandra. Han bad för att vi ska leva tillsammans med varandra så att Guds kärlek till världen och människorna blir synlig och tydlig. Så att vi med våra liv vittnar om att "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

30 augusti 2020

#587. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.’”
(Markus 2:23–28)
Hur var det med berättelsen om David och hans hungriga män? Vad var det som gjorde att David och hans män på något sätt fick bryta mot reglerna om skådebröden den gången? Varför använde Jesus just den berättelsen för att rättfärdiga att hans lärjungar ryckte av ax när de gick över sädesfältet den där sabbatsdagen?

David hade i hemlighet smorts till kung av Samuel och David blev indragen i maktkampen runt den regerande Saul. David drog på sig Sauls vrede och Saul bestämde sig för att ha ihjäl David. Med hjälp av Jonatan flydde David och han var på flykt för att rädda sitt liv när han kom till Nov, strax norr om Jerusalem. Han var på flykt undan döden och han hade inte mat till sig själv och sina män. Han bad prästen Achimelek om hjälp och Achimelek försåg honom med de bröd som låg på altaret, skådebröden, de heligaste offergåvorna som var ämnade åt Gud. Omständigheterna som David och hans män befann sig i när de fick äta av skådebröden var med andra ord att det handlade om liv och död. Om liv eller död.

De religiösa reglerna gällde. Men livet i sig hade företräde. Om eller när livet sätts på spel då är livet överordnat de religiösa regelverken. Få företeelser förkroppsligar livets behov tydligare än hunger. När man är hungrig då är livet i någon mening satt på spel. Den som någon gång har varit riktigt hungrig vet hur livets behov då är överordnat det mesta. När man är riktigt hungrig är ingenting annat viktigt. När det verkligen gäller. När det handlar om liv och död. Om liv eller död. Då har livet i sig och livets behov företräde.

Jesus lärjungar var hungriga och de hade inget att äta just där och då. I den meningen liknade deras situation Davids och hans mäns. Enligt föreskriven lag så fick de ta sädesax med händerna i andras sädesfält. De fick inte skära av några sädesax men de fick ta vad de kunde med händerna. Kanske gnuggade de axen mellan handflatorna för att få fram de näringsrika kärnorna. Så åt de det de kunde få fram. För att de var hungriga och för att de inte hade något annat att äta.

Men fariséerna ifrågasatte det hela därför att det var sabbat. På sabbaten var det inte tillåtet att arbeta. Det är oklart vad det var som fariséerna ansåg vara ett brott mot sabbaten. Antingen var det att de ryckte av axen, det skulle kunna anses vara ett skördearbete. Kanske var det gnuggandet av axen, som skulle kunna anses vara ett tröskandets arbete. Oavsett vilket så uppfattade fariséerna det lärjungarna gjorde som någon form av arbete som var ett brott mot reglerna för sabbatsvilan.

Vi tittar gärna snett på fariséerna och tycker att de är jobbiga typer som har en massa åsikter om vad Jesus och lärjungarna gjorde. Men de gjorde vad de gjorde för att de ansåg att det var viktigt att följa lagens regler för livet och samhället. Av den enkla anledningen att Gud själv gav folket reglerna för att den ordning som Gud avsåg för världen skulle kunna upprätthållas. Fariséerna gjorde som de gjorde för att det var viktigt. För att det spelade roll att man följde reglerna. Därför att det var regler ur en lag som var given av Gud själv. Reglerna omkring sabbatsdagen var en del av de lagen. Därför bråkade fariséerna med Jesus om saken. Säg den av oss som aldrig har gjort som Fariséerna, någon gång när vi har tyckt att något har varit viktigt.

Jesus reaktion var lika oväntad som den var radikal i sitt anspråk. Han konstaterade först att sabbaten är till för människan. Alltså, vilans dag är instiftad för att människan behöver få vila från allt arbetet som behövs för livets och skapelsens upprätthållande. Sabbatsdagen är en nådens dag. Med sabbatens instiftande var det som om Gud sade till människan: ”Vila nu. Vila och lita på att jag upprätthåller livets förutsättningar medan ni vilar. Jag finns här hos er. Jag håller skapelsen och livet i min hand. Jag tar hand om allting den här dagen. Lita på mig och vila nu.” Sabbatsbudet är inte ett krävande påbud som tvingar människan till något. Det är inte en regel för regelns skull. Sabbatsbudet är ett nådens påbud som gör verklig och sann vila möjlig.

Sedan sade han att människan inte är till för sabbaten. Lagen och lagens regler har inget inneboende egenvärde, de finns inte där för sin egen skull bara för att. Lagen finns där för människans och människornas skull. Lagens funktion är att vara till folkets och människornas stöd och hjälp, inte att vara ett ok på deras axlar. Sabbatsbudets syfte och funktion är att lyfta upp och befria människan, inte att trycka ner. Sabbatens påbud om vilodagen är en befriande gåva, inte en förtryckande befallning.

Det tredje han sade var än mer radikalt och fullständigt bedövande i sitt oerhörda anspråk. ”Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” Jesus antydde det oerhörda, det fantastiska, det märkliga, det obegripliga som lärjungarna och världen ska förstå först efter hans död på korset och efter hans uppståndelse från döden. Jesus antydde att han är herre över sabbatsbudet. Att det är han som har instiftat sabbaten. Han antydde att han själv är den Gud som en gång i urtiden gav sitt folk den sabbatsdag som var sjunde dag sedan dess har påmint folket om den Guds nåd som skapar och upprätthåller allt. Han antydde att han är den som har burit, som bär och som fortsatt skall bära hela skapelsen. Jesus antyder att han är den som håller hela skapelsen i sin hand när vi och alla andra människor vilar från vårt dagliga arbete. När Jesus sade det då skakade hela tillvaron i sina grundvalar.

Gud Fadern är den som skapar och som av nåd upprätthåller allt som finns och allt som är – ditt liv, mitt liv, allt liv och levandets själva förutsättning. Häri finns människans frihet och frälsning – i det faktum att det är Guds nåd och Guds pågående skapelseakt och inget annat som upprätthåller hela tillvaron och allt som är. Oberoende av vårt eget arbete. Livet i sig och allt annat i tillvaron vilar helt och hållet i Gud Faderns nåd, i Sonens barmhärtighet och i Andens kärlek. Lita på att det är sant. För så är det.

16 augusti 2020

#586. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

”Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ’Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.’” (Lukas 9:46–48)
Dagen innan var Petrus, Jakob och Johannes uppe på ett berg med Jesus. Där uppenbarade sig Mose tillsammans med Elia och de såg Jesus förvandlas i ett bländande ljus. Något radikalt annorlunda och avgörande hände där och då, något som förändrade allt. Det skapade förmodligen en viss förvirring bland lärjungarna när de andra fick höra om vad som hade hänt.

Dagen efter stunden på berget misslyckades lärjungarna med att driva ut en ande ur en pojke och pojkens pappa kom med pojken till Jesus och bad om hjälp. Jesus bannade lärjungarna för deras bristande tro och drev själv ut anden ur pojken. Det spred sig en osäkerhet bland lärjungarna efter allt märkligt som hänt och efter allt märkligt som Jesus hade sagt och gjort.

Så, lärjungarna började undra vem som var den viktigaste störste av dem. Det är med andra ord inget nytt. Det där med att vi ibland jämför oss själva med andra och varandra i relation till Jesus. Det började redan bland de första lärjungarna och har fortsatt i kyrkans sammanhang ända sedan dess. Vem är störst och vem är minst? Vem tror rätt och vem tror fel? Vem inser mest och vem inser minst? Vem är viktigast och störst?

Det finns något både förtröstansfullt och lite sorgligt i att det har varit så från första början. Det är förtröstansfullt eftersom kyrkan och kyrkans kristna tro har levt vidare och frodats genom århundraden trots våra våra inbördes konflikter och mänskliga tillkortakommanden. Men det är lite sorgligt att vi fortfarande håller på och fortfarande ibland undrar vem av oss som är störst. Det är som om vi inte har lyssnat och förstått vad Jesus sade om den saken.

Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Jesus visste då vad lärjungarna tänkte i sina hjärtan. Jesus vet idag vad vi kristna tänker i våra hjärtan. Han avväpnar oss alla när han tar ett ett barn och ställer det bredvid sig. Det blir ett abrupt avslut på frågan om vem av oss som är störst i relation till Jesus.

Han tog inte fram den mest djupsinniga eller den mest insiktsfulla. Han tog inte fram den den mest välartikulerade eller den högst ansedda. Han tog inte fram den som hade det största sociala kapitalet eller den som hade flest följare. Han tog fram ett barn, en ung liten människa som saknade allt vad anseende och prestige är. En oansenlig liten någon som inte kunde göra något för att förtjäna en plats en vid hans sida.

Med barnet som exempel berättar Jesus tre viktiga saker för oss om vad den kristna trons relation till Jesus handlar om.

Det första är att vår relation till Jesus kommer till uttryck i mellanmänskliga relationer. Den kristna trons arena är inte i första hand de djupa insikterna eller de andliga höjderna utan livet som vi lever med varandra. Det kanske kan tyckas vara enkelt och banalt. Men Jesus är tydlig på den punkten. När lärjungarna undrade om vem av dem som var störst då tog Jesus fram en enkel relation till ett okänt barn för att illustrera svaret som han gav dem, inte ett högt ansett exempel på något av det som vi gärna vill tro konstituerar storhet.

Det andra som Jesus berättar för oss med barnet är att den kristna trons väsen kommer till uttryck när vi välkomnar och tar emot den som inte av egen kraft kan förtjäna sin plats i gemenskapen. Den kristna trons gemenskap är förutsättningslöst välkomnande. Den kristna kyrkans gemenskap är en villkorslöst öppen famn som tar emot var och en som kommer utan krav på motprestation. Barnet kunde inte förtjäna en plats vid Jesus sida. I det avseendet är vi alla som just det barnet. Ingen av oss kan göra oss förtjänta av en plats vid Jesus sida. Just därför är var och en och alla, som det lilla barnet, välkomna in i den kristna trons gemenskap runt Jesus.

Det tredje som Jesus berättar med barnet är att vår kristna tro och vår kärlek till Jesus manifesteras och gestaltas i våra relationer till andra och varandra. ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Den som menar sig vara kristen och ha en kärleksfull relation till Jesus kan inte ha något annat än ett kärleksfullt sinne i relation till andra människor. Med det menas inte en känslomässig kärlek. Det är inte inte möjligt att känslomässigt älska alla andra människor. Men det betyder att i hjärtat och på riktigt önska och vilja andra människor det goda och det som är gott. Det är inte alltid vare sig enkelt eller lätt. Men Jesus etiska imperativ är klart och tydligt.

Att vara kristen och i hjärtat tro att Jesus är den han är gestaltas och får sitt tydliga uttryck när vi villkorslöst välkomnar och tar emot den som inte kan förtjäna sin plats i kyrkans gemenskap. Kärleken till Jesus är kärlek till vår nästa. Kärleken till nästan är kärlek till Jesus.

”Den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.” När vi med uppriktig välvilja tar emot andra och varandra som vi tar emot Jesus i den kristna trons och i kyrkans gemenskap då tar vi emot den som har sänt Jesus till oss – Gud Fadern själv.

Det är hisnande stort och alldeles fantastiskt i all sin enkelhet. Gud Fadern är inte en abstrakt idé som befinner sig långt borta från någon av oss. Gud Fadern är inte ett något som vi behöver söka med ljus och lykta efter i esoteriska höjder eller i så kallade andliga djup. Gud Faderns närvaro är ingen annanstans än här, mitt ibland oss, i den kristna kyrkans och i den den kristna trons gemenskap. Här och nu, alldeles på riktigt.

Jesus sade ”Ty den som är minst av er alla, han är stor.” Jesus svarade på lärjungarnas fråga om vem av dem som var störst med att vända upp och ner på vad som ansågs, och som ofta anses, vara störst och minst. Den kristna trons relation till Gud Fadern genom Jesus är lättillgänglig och ganska okomplicerad. Ingen blir "störst" av att leva i en sann relation till Jesus. Att vara kristen är att våga vara den som är minst.

Den kristna kyrkans och den kristna trons glada budskap är detta – Gud Fadern själv har i, med och genom Jesus sökt upp och en gång för alla tagit emot oss alla som vore vi de allra minsta, som små barn. Ingen av oss behöver vara en "sökare" som letar efter relationen till Jesus. Vi behöver inte söka och leta efter vare sig Jesus eller Gud Fadern bland de djupa insikterna eller i de andliga höjderna. Gud Fadern har sökt upp oss och är redan här, hos oss och med oss, i den uppståndne Kristus gestalt. Här och nu i livet som vi lever tillsammans.

Vi behöver hjälpas åt och påminna oss själva, andra och varandra om att vi alla – i, med och genom Jesus – redan är uppsökta och funna av Gud själv. Genom Jesus söker Gud själv upp oss varje dag och tar emot oss alla i sin kärleksfulla och barmhärtiga famn som vore vi små barn. Det var sant när Jesus tog barnet vid sin sida för att visa lärjungarna vad han menade och det är fortfarande sant här, nu och idag. Vila i tron på att det är sant.

29 mars 2020

#585. Femte söndagen i Fastan…

”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.” (Johannes 3:11–21)
Nikodemos var påläst om teologiska och religiösa ting och han besökte Jesus sent en natt. Han hade en hel del frågor. Jesus talade om Anden som blåser vart den vill och svaren han gav väckte ytterligare frågor. Mitt i samtalet måste Nikodemos ha hoppat till. Jesus talade om sig själv och sade: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."

Jesus satte in sig själv i den paradigmatiska berättelsen om folkets vandring genom öknen. Han satte in sig själv och sin kommande död i berättelsen om när Gud straffade folket med ormar i öknen och samtidigt gav dem ett botemedel i form av kopparormens fälttecken. Det måste ha fått Nikodemus, som var väl bekant med den berättelsen, att haja till.

Vad var det som hände i den berättelsen? Jo, under vandringen genom öknen blev folket otåligt och klagade högljutt. Gud straffade då folket med giftormar som bet dem. Många dog och de som överlevde blev desperata och ångrade att de hade beklagat sig. Mose bad till Gud som sade åt honom att göra en bild av en orm och sätta upp den som ett fälttecken. Mose lät göra en orm av koppar och satte upp den. När folket såg kopparormens tecken lyftes straffet från folket och de kunde sedan fortsätta sin vandring.

I nattens mörker och i samspråk med Nikodemos likställde Jesus sin egen kommande död med upphöjandet av kopparormen. Det upphöjda tecknet som lyfte av lidandet från folket. Kopparormen höjdes upp för att bota folket från dödliga ormbett. Jesus ska på liknande sätt höjas upp på korset "för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Det kan vara en utmanande tanke. För, vad var det israeliterna i öknen såg när de såg den upphöjda kopparormen? De såg en påminnelse om att det är Gud Fadern som råder över liv och död. Giftormarna var inte orsaken till folkets plågor, orsaken var Gud själv. När de såg kopparormen och påmindes om och insåg att det enda i tillvaron som man behöver frukta är Gud Fadern – Herren över liv och död – då blev de befriade från sina plågor. Kopparormens poäng är påminnelsen om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över allt.

Den på korset upphöjde Jesus påminner oss om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över liv och död. Insikten om att det är så är början på den omvändelse som leder till världens bot och lindring av människornas lidande. Vi behöver förstå och acceptera att det är Gud Fadern som är Herre över allt som är och att det är Gud Fadern som ensam råder över liv och död. Våra bräckliga liv och vår kommande död ligger helt och hållet i Guds händer. Korsfästelsen av Jesus påminner oss om vår egen maktlöshet inför livet och döden.

Mitt i detta förtätade ögonblick, när Nikodemos tankar for omkring och försökte greppa vad det var han hörde, då sade Jesus något ännu mer anmärkningsvärt. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som när Gud genom Mose gav israeliterna kopparormens tecken som ett botemedel mot lidandet, så ska Gud ge sig själv i Sonens gestalt åt världen som ett tecken som ska bota världens och människors lidande. De som tror på honom skall inte gå under.

Med en hisnande påminnelse om Guds tidigare hårdhet fortsatte Jesus: "Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Det är som om Gud genom Jesus säger: "Jag inte döma er med den hårdhet som jag visade er i öknen. Den här gången ska jag rädda, befria och frälsa världen och människan en gång för alla." Och räddningens, befrielsens och frälsningens tecken är Sonen på korset.

I nattens mörker satt Nikodemos och lyssnade. Det var knappt begripligt. Världen var på något sätt en förlorad värld, en värld som behövde räddas. Befrias. Frälsas. Världens frälsning behövde i någon mening en ny skapelse. Men den nya skapelsen skulle på något sätt kräva Guds egen död, upphöjd på ett kors i Sonens gestalt. Det var ungefär vad Jesus avslöjade för Nikodemos. Den chockerande framtidsutsikten hade Jesus, fram tills den stunden, inte anförtrott någon annan än sig själv. Nikodemos var förstås fundersam.

Jesus fortsatte: ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Det kvarvarande mörkret är uppfattningen om att det är vi själva som råder över tillvaron och allt som är. Mörkret som göder det onda är föreställningen om att vi människor har förmågan och därför rätten att bestämma över liv och död. Som om makten över livet och döden ligger i våra händer. Det är tydligt i dessa dagar att det inte är så. Det är helt enkelt inte sant. 

Ljuset och sanningen som har kommit in i världen med och genom Jesus liv, hans död och uppståndelse – det är vissheten om och tilliten till att allting vilar i Guds barmhärtiga händer. Allt i våra liv, vår kommande död och vad som än följer därefter. Att leva och agera i enlighet med den sanningen det är att ta sitt ansvar som människa bland människor. I förvissning om, med tro på och tillit till att hur det än blir så faller ingen av oss utanför Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet. Vare sig i livet eller i döden. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Lita på att det är sant.

22 mars 2020

#584. I dödens närhet…

Jag minns en gång för länge sedan. Jag besökte äldre på vård- och sjukhem. Stunden var kommen för en av de äldre som jag hade besökt många gånger. Andningen var tung. Fötterna hade börjat få en mörkare ton. Det var dags för henne att snart lämna den här världen. Jag satt hos henne länge. Jag lade handen på hennes panna, kände värmen av den sista tidens liv. Till ljudet av tunga andetag bad jag Fader vår och bad om Guds välsignelse över henne innan jag motvilligt behövde resa mig och gå därifrån.

Jag talade med min kloka vän om den stunden. Jag ville inte gå därifrån, sade jag. Varför kände du så, undrade den kloka. Jag ville inte att hon skulle dö ensam, svarade jag. En stunds tystnad. Men, varje människa dör ensam. Vi kan inte dö åt eller med varandra. Varje människa har att ensam dö sin egen död, svarade den kloka. Vi satt tysta länge. Så är det. Varje människa dör ensam. Varje människa har att dö sin egen död. Det är en av alla smärtsamma sanningar om döden som gör döden så svår att hantera. Ensamheten.

Jag har varit präst i Svenska kyrkan i drygt tolv år nu. Jag har haft ansvar för ungefär femhundra begravningar hittills och umgås med döden nästan varje vecka. Jag minns min första tid i församlingstjänst och den första tidens begravningar. Jag blev så ledsen när anhöriga tog avsked. Det tog mig ett tag att förstå varför. En solig, lite kylig dag slog det mig när jag gick från kyrkan med den där känslan i bröstet efter en begravning. Solens strålar värmde i den kalla vinden när känslan och tankarna blev ord: Vi ska alla förlora varandra.

Jag ska förlora dem jag älskar, de ska förlora alla de älskar och vi ska alla förlora varandra. Det drabbade mig när jag gick där i solen och tårarna kom tillsammans med ett överväldigande vemod som lever kvar sedan dess. Jag ringde och sade jag älskar dig och jag gjorde det efter varje begravning en lång tid efter den dagen. En dag blir det sista gången som vi säger det till varandra. Dödens verklighet och det obevekliga i livets begränsning finns som en vemodets grundton i mig varje dag sedan den stunden.

En klok präst sade en gång: I dödens närhet är vi alla rädda, min uppgift i begravnings-gudstjänsten är att vara den i rummet som är minst rädd just där och då. De orden har ofta hjälpt mig. Jag blir fortfarande ledsen vid avskedstagandet men ledsamheten övermannar mig inte. Uppgiften är att vara den som är minst rädd och minst ledsen där och då. Så att andras sorg får plats. Den enda som kan hjälpa och den enda som hjälper mig med det är Jesus. Utan Jesus skulle alltihop vara alldeles för smärtsamt. Både livet och döden.

Utan Jesus skulle det nuvarande tillståndet med coronavirusets härjningar vara hopplöst och förtvivlat. Om några veckor eller en månad kommer tillvaron att se annorlunda ut. Allt tyder på att många människor kommer att dö av Covid-19. Många ska förlora nära och kära. Vi ska förlora varandra i sorg och förtvivlan. Vi ska mötas i kyrkor och kapell för att ta avsked av varandra. Där och då, när vi dör och när vi tar avsked är Jesus den enda vi har att ty oss till. Allt annat går oss förlorat. Men Jesus lämnar ingen ensam, inte i döden och inte i sorgen.

Någon kanske tycker att det låter naivt. Men det är det enda vi har kvar när livet går sönder på riktigt. Och det verkar som att vi är på väg mot att mycket i livet kommer att gå sönder på riktigt för många av oss. Just därför behöver vi påminna oss själva, andra och varandra om att den Jesus som den kristna kyrkans tro vittnar om är alldeles på riktigt sann, verklig och levande. Ty, när det verkligen gäller, när vi når tillvarons yttersta gräns, när livet går sönder och vi förlorar varandra då är Jesus löften allt som finns kvar och Jesus det enda hopp vi har.


PS. Jag önskar att Svenska kyrkans ärkebiskop och övriga biskopar slutar att prata strunt i tidningar och media. Det är allvar och på riktigt nu. Det är inte tid för nonsens. I skuggan av den pandemi som brinner i världen är döden, sorgen, förtvivlan och begravningarna i antågande. Det är i kyrkans församlingar som det kommer att behöva hanteras. Inte av ärkebiskopen i DN eller av biskopar i media. Det bästa vore om Antje och de andra biskoparna helt enkelt var tysta, de har alldeles uppenbart ingenting av betydelse att tillföra i relation till all den förtvivlan och sorg som kanske snart är vår.

13 mars 2020

#583. Bön i svåra tider…

Morgonbön
Jag tackar Dig, Gud, min käre himmelske Fader, genom Jesus Kristus, din älskade Son, för att du i denna natt har skyddat mig för skada och farlighet, och beder dig, att du förlåter mig alla mina synder och i denna dag nådigt bevarar mig för synd, olycka och allt ont, så att mitt leverne och alla mina gärningar må vara dig behagliga. Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Din faderliga vård vare mitt beskydd. Amen.

Kvällsbön
Vaka över oss, Herre, himmelske Fader, och bevara oss från allt ont till kropp och själ. Giv oss nåd att i denna natt trygga vila under ditt beskärm. Beskydda och välsigna din kyrka och församling samt vår överhet. Tänk i nåd och förbarmande på dem, som äro stadda i sjukdom, nöd och farlighet. Förbarma dig över alla människor. Och när omsider vår sista afton kommer, låt oss då få insomna i frid, att vi må uppvakna till din härlighet. Amen.

  • Ur min farfars Fältandaktsbok från 1941.

1 mars 2020

#582. Första söndagen i Fastan…

"Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.” (Markus 1:12–13)
Anden som drev ut Jesus i ödemarken är en del av Guds egen treenighet. Fadern och Sonen och Anden är den Gud som faktiskt lever. Den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen och är jämlik med Fadern och Sonen i Guds treeniga väsen. Treenighetens tre personer är inte tre separata och självständiga medvetanden. De tre är personer i betydelsen tre aspekter av Guds identitet och medvetande. Tre jämlika och av varandra beroende delar av Guds inre liv och väsen. När Anden agerar då är det Guds egen innersta vilja som kommer till uttryck.

Genom och med Anden utsatte sig Gud sig själv för prövning i Sonens gestalt. När Anden drev ut Jesus så var det Guds egen inre vilja som lät Sonen prövas i skapelsen. I Sonens inkarnation underkastade sig Gud helt och hållet sin egen skapelses prövande villkor. När Anden drev ut Jesus då var det som om Gud prövade sig själv inom skapelsens ramar. Det var som om Gud verkligen ville och förmådde sig att fullt ut pröva sig själv inom skapelsens ramar genom att utsätta sig för en av de mest ogästvänliga miljöer som skapelsen har att erbjuda.

Det är viktigt att Jesus drevs ut i öknen. En öken är ett ogästvänligt ställe. Men det viktiga är att en öken är en specifik geografisk plats, en fysiskt existerande plats. Öknen är en faktisk plats som finns på riktigt och som man kan åka till och befinna sig i. Platsen dit Jesus drevs ut finns här någonstans. Det är viktigt därför att platsen öknen etablerar Jesus som existerande här i den faktiska verkligheten som vi också existerar i. Vår värld och verklighet består ju av geografiskt existerande platser.

Jesus drevs inte ut till någon påhittad plats, inte till någon mytologisk plats eller någon fantasifullt uttänkt annan låtsasverklighet. Jesus drevs ut i en öken som finns här, i vår faktiskt existerande värld och verklighet. Det betyder att Sonens inkarnation ägde rum här, i den faktiska verkligheten och geografiskt existerande världen som vi just i denna stund också existerar i. Öknen förankrar Jesus i den här världen och i vår faktiska verklighet.

Han var i öknen i fyrtio dagar. Tiden är viktig. Fyrtio års ökenvandring. Fyrtio dagar i öknen. Genom, med och i tiden hänger händelserna ihop. Tiden är själva elementet i vilket allt som finns existerar. Tiden är som ett verklighetens utrymme. Ett tidens utrymme som Fadern skapade för att göra plats för sin skapelse. Att Jesus befann sig i öknen i fyrtio dagar innebär att han befann sig i samma tid och skapelseutrymme som vi befolkar och lever i.

Tillsammans med hela skapelsen är vi och allt levande underkastade tidens villkor. Tiden sätter existensen gränser. Vi föds och vi dör. Att Sonens inkarnation befann sig inuti det tidens utrymme som Fadern bereder åt sin skapelse betyder att Gud själv därmed utsatte sig för och kompromisslöst delade våra livsvillkor. Varför det var just fyrtio dagar kan man fundera på och diskutera. Men det viktiga är att Jesus med dessa dagar etableras som existerande i den tid som är vårt livselement.

Sonen delar tid och rum med oss och alla andra människor på alla platser i alla tider.

Han sattes på prov av Satan. Vem var det som prövade Jesus i öknen? Den där gestalten vars existens vi inte längre räknar med? Framför allt annat är Satan Guds absoluta antites. Guds yttersta motsats. Gud vill sanning och liv. Satan är en lögnare som sprider död och intighet. Profeten Sakarja och Job kände honom som anklagaren. Han som orsakar människors lidande utan anledning. Jesus har sett honom slungas ner från himlen som en blixt. Nu härjar han med lögner och spridande av ond bråd död. Vi har bestämt oss för att han inte finns. Ändå flödar världen över av allt det som sedan urminnes tider har varit hans kännetecken – lögn, våld, ond bråd död och allsköns djävulskap.

Jesus prövades av honom i den där öknen under de där dagarna. Med andra ord så befann sig den där Satan i samma värld, verklighet och tid som Jesus. I samma värld, verklighet och tid som vi. Det må så vara att det inte finns någon gestalt att peka på. Men spåren efter den där Satan är fortfarande plågsamt tydliga runt om i skapelsen och i vår värld. Prövningen pågår fortfarande.

Han levde bland de vilda djuren. Att leva bland vilda djur är att dela livsvillkoren med de vilda djuren. Det finns något sant oskyldigt över vilda djur. Vilda djur är inte behäftade av mänsklighetens synd och skuld. Vilda djur vet inte skillnaden mellan gott och ont. De drivs av en stark överlevnadsinstinkt och har ibland en ofattbar uthållighet och kapacitet att överleva. De anpassar sig efter omgivningarna och omständigheterna. De kämpar hårt för livet och levandets skull. Ibland på varandras bekostnad. Men aldrig av illvilja, elakhet eller ondska.

Att Jesus levde bland de vilda djuren innebär och betyder att Sonen kompromisslöst gjorde sig till ett med hela skapelsen. Han gick så djupt in i skapelsen och underkastade sig livets, tidens och rummets villkor att han till och med delade de vilda djurens liv. Ingenting i skapelsen är främmande för Sonen.

Och änglarna betjänade honom. Änglarna, Guds sändebud som bär Faderns budskap in i skapelsen. Änglarnas omtanke vittnar om vem Jesus var och vem Jesus är. Med änglarnas omsorg pekar Fadern på sig själv i Sonen. Det är som om änglarna gör Anden synlig. Som om Anden är kärleken som förbinder Fadern med Sonen och Sonen med Fadern och som om den kärleken manifesteras med och i änglarnas omsorg om Jesus.

Något stort och fantastiskt hände där ute i den där öknen under de där dagarna. På den där platsen i den där tiden som är samma plats och samma tid som vi lever i. Med rummet och i tiden är vi förbundna med just den Jesus som Anden drev ut i öknen. Den Jesus som var där ute i fyrtio dagar. Den Jesus som sattes på prov av Satan. Den Jesus som levde bland de vilda djuren och betjänades av änglarna. Det är samma Jesus här och nu som där då. Det är samma Jesus överallt och alltid.

16 februari 2020

#581. Sexagesima…

"Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ’Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?’ Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ’Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.’ Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: ’Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.’ Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ’Inte vill väl ni också gå er väg?’ Simon Petrus svarade: ’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.’"
(Johannes 6:60–69)
Vad var det som fick folket att tycka att det Jesus sade var outhärdligt? Vad var det som fick dem att inte stå ut? Vad sade han där i synagogan i Kafarnaum? Han var omgiven av många och de samtalade om vem Gud är. Mitt i det där samtalet sade Jesus:
"Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. […] Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.” (Johannes 6:47–59)
Det var vad Jesus sade och det var vad som fick många att blir upprörda. Man kanske kan förstå åtminstone delar av upprördheten när Jesus talade om sig själv som kött som ska ätas och blod som ska drickas. Det finns ju något instinktivt motbjudande i tanken på att äta en annan människa. Men han menade ju inte att de konkret skulle äta upp honom. De gjorde ju inte det när allt kom omkring. Samtidigt så var det – paradoxalt nog – menat som något högst konkret. Så vad menade han då?

Köttet är fysisk, faktisk och konkret existens och närvaro. När Jesus talade om sig själv som ett kött som de troende behöver förtära då talade han om att tron på att han är den han är behöver bli och vara lika fysisk, faktisk och konkret i de troende som vore han fysiskt förenad med deras kroppar.

Faderns inkarnation i Sonen är Guds förkroppsligande i världen. Jesus är en fysiskt existerande person som har en kropp. Tron på Gud och Guds löften är relaterade till en specifik och i konkret form existerande någon, inte relaterade till en abstrakt idé. Kanske kunde Jesus ha formulerat sig på något annat sätt än att likställa sin existens som förenad med de troende som hade de förtärt honom när de tror. Men nu gjorde han inte det. Jesus tal om sig själv som kött handlar alltså om att Jesus är faktiskt och konkret existerande och närvarande i, med och genom de som tror i enlighet med hans löften.

Jesus krånglade till alltihop ytterligare när han började tala om att de även skulle dricka hans blod. För att det ska bli begripligt behöver vi förstå att för israeliterna och för folket omkring Jesus så var det så att blodet är livet och livet är blodet. Blodet är själva livet i sig. Det levande livet är blodet som sådant. Så när Jesus talade om att de skulle dricka hans blod då talade han om att de skulle fyllas av hans eget levande liv. Ett liv som inte dör.

Talet om Jesus som kött och blod som ska förtäras och på så sätt förenas med de troende betyder alltså att Jesus själv ska vara närvarande så konkret det bara är kroppsligt möjligt i de troende kristna när vi tror i enlighet med hans löften. Det innebär i sin tur att löftena infrias när de kristna troende med sin tro fylls av Jesu eget livgivande liv, ett uppståndelsens liv som inte ska dö. Han sade: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. […] Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen."

Allt detta blev tydligare och klarare senare i lärjungarnas och kyrkans liv, när Jesus efter sin död gav sig till känna som uppstånden och när de firade nattvarden till minnet av honom och de påmindes om hans löften. Där, i den kristna kyrkans nattvard, är Jesus själv fortfarande som mest påtagligt existerande och tydligast närvarande i världen.

"Får det här er att vackla?" frågade Jesus lärjungarna. Samma fråga kan ställas till oss. Får det här oss att vackla? Finns det någon av oss som inte vacklar ibland? Vem av oss tvivlar inte ibland? Vi är väl alla någon gång och ibland den som Jesus talar om när han säger ”det är några av er som inte tror.” Men det är ok. Den kristna kyrkans tro och dess innehåll är inte beroende av vår förmåga att uppbåda en entusiastisk och orubblig tro. Ingen kan åstadkomma sin egen tro. Den kristna kyrkans tro är Gud Faderns gåva till var och en, till världen och till oss alla i, med och genom Sonen i Anden.

Någon eller några kanske inte håller med om den tanken och därför kanske inte längre vill följa Jesus. För någon eller några kanske den egna förmågan och viljan att ha kontroll över tron och trons innehåll är så viktig att man helt enkelt går sin väg när det visar att den kristna kyrkan vilar i Gud Faderns och Sonens och Andens händer och inte i den egna förmågan att formulera, och därmed kontrollera, vad kristen tro är och innehåller. Så kan det vara.

Men det förändrar inte det faktum att ingen kan komma till tro på Jesus om han eller hon inte får det som gåva av Fadern. Kristen tro är inte vår att äga och kontrollera. Det är inte något negativt, vare sig i relation till vår egen eller andras tro. Tvärtom. Att vår kristna tro är en gåva given åt  alla och var och en utan krav på förmåga eller motprestation är ett faktum som är en kristen människas största frihet. Den kristna tron och dess infriade löften finns där och är sanna oavsett vad du, jag eller någon annan tror eller tycker om saken. Alltihop är redan givet åt världen och åt alla människor, av Fadern genom Sonen i Anden.

När vi tvivlar, när världens mörker tränger sig på, när vi tvekar och kanske funderar på om det ens är lönt att försöka eller ens vilja tro, då finns det anledning att stanna upp. Då behöver vi påminna oss själva och varandra om att den kristna kyrkans tron och Guds löften alltid är större och mer bergfasta än vår egen förmåga att omfamna alltihop med vår ibland bristfälliga förmåga att tro.

Det återstår kanske inte mycket annat för oss än att kapitulera inför den oändliga kärleken till världen, människan och allt levande som Gud Fadern har visat oss i Sonen. Det finns kanske inte så mycket annat för oss att göra än att vända oss till Jesus och i förtröstan på Guds löften tillsammans med Petrus säga: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." Däri finns all tro vi behöver.

2 februari 2020

#580. Kyndelsmässodagen…

”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.”
(Lukas 2:22–40)
Den som en gång har blivit drabbad av Guds uppenbarelse och därefter tror att Gud är sann bär ofta en längtan tillbaka till det där ögonblicket av av klarhet. Den kristna trons längtan efter att få bli berörd igen. Berörd av Gud i det djupaste och innersta av existensen väsen. Vi längtar efter att Gud ska ge sig till känna för oss igen. Att Gud på ett påtagligt och konkret ska visa sig vara verklig och sann igen. En längtan som är fylld av en längtans väntan. En väntande längtan efter den Gud som en gång berörde oss när vår kristna tro väcktes till liv.

Symeon och Hanna var till åren komna och de hade längtat länge. Envisheten i den glödande trons längtande väntan fanns förkroppsligad i Hanna och Symeon. I deras gamla kroppar. De väntade envist och längtade efter att Gud skulle uppenbara sig igen.

Så kom stunden när Gud Fadern med Anden uppenbarade sig i Sonen. Hanna och Symeon hade väntat ett helt liv på ett synligt tecken från den Gud som en gång för länge sedan hade berört dem båda. När det väl hände då uppenbarade sig Gud på ett oväntat sätt. Det hördes inga öronbedövade basuner från molnen. Det kom inga härskaror från himlen. Inget märkvärdigt alls hände. Men i det lilla barnets ögon såg de evigheten. I det späda barnets blick uppenbarade Anden Gud Fadern i Sonen. I det lilla barnets röst hörde de Guds röst.

Symeon drabbades hårt. Han fylldes av tacksamhet och glädje och han vittnade om vad som hade uppenbarats för honom: "Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Den Gud som en gång berörde Symeon och som en gång väckte hans tro och längtan gav sig till känna igen i det lilla barnet Jesus. Han vittnade om att det faktiskt hände och att det var sant.

Hanna hade väntat och längtat ett helt liv efter den Gud som en gång på något sätt hade berört henne. I den lilla pojken Jesus uppenbarade sig samma Gud för henne igen. Hon tvekade inte och hon vittnade om att det hände, alldeles på riktigt. Hon berättade om den frälsningens befrielse som fanns i Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen för alla som längtade efter befrielse. Hon berättar fortfarande för alla som längtar efter befrielse.

När Guds uppenbarelse drabbar då råder inga tveksamheter. När Gud uppenbarar sig då väcks viljan att berätta om det för andra. Vittnesbördet är uppenbarelsens gensvar. Uppenbarelsen väcker vittnesbördet och väcker viljan att förkunna det glada budskapet om frälsningen i Kristus till liv. Om det inte finns någon som vill vittna och berätta om det då har nog inte Gud uppenbarat sig.

Maria blev förundrad av det hon hörde. Guds uppenbarelse väcker förundran. Guds uppenbarelse är i grund och botten någonting ganska udda och konstigt. Guds uppenbarelse bryter in och bryter av och är radikalt annorlunda från allt annat vi känner till. Vår första tillgängliga respons när Gud uppenbarar sig är förundran.

När Gud uppenbarar sig då visar det sig att allt inte är som vi föreställer oss att det är. När Gud uppenbarade sig för Hanna och Symeon visade det sig att Jesus inte bara var ett litet barn utan också någonting annat, något mycket mer. I barnet Jesus är uppenbarelsens paradox som allra tydligast. Där och då är Jesus ett värnlöst litet barn. Men i uppenbarelsens ljus är han ingen annan än Gud Fadern i Sonens gestalt.

Symeon sade till Maria att hennes lilla pojke skulle bli ett tecken som skulle väcka en strid till både fall och upprättelse. Ett tecken som ska gå som ett svärd genom allas våra själar, ett tecken i vars ljus människornas innersta tankar ska komma i dagen. Syndens skuld blir synlig när sanningens svärd går genom själen. Då står vi maktlösa inför Guds dom. Men när det händer då faller vi ner i den befrielse och frälsning som Hanna såg i Jesus.

Uppenbarelsens mirakel hände där och då. Anden uppenbarade Gud Fadern i Sonen för Hanna och Symeon. De var kyrkans första vittnen. Hanna och Symeon var de första som såg, vittnade och berättade om att Jesus är den han är. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud låter sig uppenbaras i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus för dig, för mig och för oss. Det samma Jesus här och nu som där och då.

Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna vittna och berätta för andra om vad vi har fått se och höra. Låt oss gå ut i världen och förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus för alla våra systrar och bröder som fortfarande längtar och väntar.