19 januari 2020

#579. Andra söndagen efter Trettondedagen…

"Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.” (Johannes 5:31–36)
Jesus hade botat en sjuk man vid bassängen vid Betesda. Den välkända berättelsen när Jesus sade ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Mannen blev genast frisk och tog sin bädd och gick hem. Det var en sabbatsdag och de skriftlärda blev irriterade på mannen eftersom han bar sin bädd när han gick därifrån. Att bära något är en form av arbete och arbete fick inte utföras på sabbatsdagen. De skriftlärda blev irriterade och det blev en diskussion om saken.

Lite senare dök den botade mannen upp på tempelplatsen och de började bråka med honom igen. Han sade att det var Jesus som hade botat honom och de skriftlärdas irritation riktades mot Jesus, som hade botat mannen och med det utfört ett arbete på dagen då inget arbete fick utföras. När de började bråka med Jesus sade han ”Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” De tyckte då att Jesus påstod att Gud var hans far och att han därmed jämställde sig med Gud. Då blev de riktigt arga och bestämde sig för att försöka få honom dödad. Jesus vände sig då till sina belackare och höll något av ett försvarstal. 

”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen.” Vem som helst kan påstå vad som helst om sig själv. Men om man själv är den enda som hävdar något om en själv då kan det vara svårt att få andra att ta det man säger som sant och giltigt. Den som påstår något om sig själv eller den som gör anspråk på att vara något särskilt behöver kunna visa någon form av yttre bekräftelse för att vara trovärdig. Så är det nu och så var det då. Jesus lyfte fram Johannes och menade att hans vittnesbörd bekräftade det Jesus påstod om sig själv.

"Och detta var Johannes vittnesbörd när judarna i Jerusalem sände präster och leviter för att fråga honom: ’Vem är du?’…Han sade: ’Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt.’…Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.” (Johannes 1:19, 23, 28)

Johannes döparen var en sann profet som med sin gärning pekade på Jesus. Varje sann profet pekar i riktning mot Kristus. Den som i vår tid får många att lyssna och följa efter må ha ett viktigt ärende och må ha viktiga saker att säga. Men om vederbörande pekar åt något annat håll än mot Kristus då är hon inte en Guds profet. Johannes var en Guds profet och han pekade på Jesus med det han gjorde och med det han förkunnade. Folket lyssnade på honom. Många erkände Johannes som en auktoritet och lät sig döptas av honom. 

Johannes sade om Jesus: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten. Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.' Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde." (Johannes 1:29-34)

Johannes vittnade om att Jesus är Guds utvalde och det var Johannes förkunnelse som Jesus hänvisade till när han diskuterade med prästerna och leviterna som ifrågasatte honom för att han hade botat den sjuke på sabbaten. Samtidigt sade Jesus: ”Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus.”

När Fadern sänder Sonen till världen då behöver han egentligen inte människors vittnesbörd för att stärka sin sak och bekräfta sitt ärende. Jesus behöver inte människors bekräftelse. Sonen som är sänd av Fadern är med Anden lika mycket Gud oavsett vad människorna tror, tycker eller tänker om honom. Men eftersom vi människor är som vi är så behöver vi en människas vittnesbörd om vem Jesus är för att vi ska kunna ta det till oss. Johannes vittnesbörd om Jesus är till för vår skull, inte för Jesus skull.

Johannes talade sant om vem Jesus är. Det är ofta hänförande när någon talar sant. Minns till exempel den hänförande sanningssägaren Hans Rosling. Folket hänfördes av Johannes därför att han talade sant om vem Jesus är. Samtidigt sade Jesus: ”Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.”

Johannes beredde vägen för Guds uppenbarelse med vittnesbördet som talade sant om vem Jesus är. Hans förkunnelse fungerade som en katalysator som satte igång rörelsen runt Jesus. Johannes gjorde människorna uppmärksamma på att med, i och genom Jesus skulle det börja ske stora ting. Men det visade sig att Jesus i allra högsta grad var självgående i uppenbarelsen av Guds gärningar och löften. De verk som han fullbordade talar för sig själva. Han botade, helade, tröstade, hjälpte och förkunnade frihet åt de fångna. Han skulle komma att dö och mot all mänsklig erfarenhet och i trots mot förnuftet så skulle han uppstå från de döda. Allt detta för att vittna om att han, Sonen, är sänd till världen av Fadern.

Betydelsen och innebörden av alltihop skakade om tillvaron i dess grundvalar. Där och då var allting fortfarande fördolt i den okända framtiden. Johannes bekräftade Jesus i och med dopet och Jesus lyfte fram Johannes dop som sin egen legitimering. När vi döps i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn då fogas vi in i den lärjungarnas gemenskap som började med Johannes dop av JesusNär vi bekräftar våra dop då bekräftar vi vår tillhörighet till den gemenskap som började med Jesus eget dop.

”Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ’Där är Guds lamm.’ De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ’Rabbi (det betyder mästare), var bor du?’ Han sade: ’Följ med och se!’ De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen." (Johannes 1:35-39)

Att idag bekräfta sitt dop och låta sig konfirmeras är att vara en lärjunge och tillsammans med Johannes peka på Jesus med orden ”Där är Guds lamm.” Att bekräfta sitt dop och låta sig konfirmeras är att följa Jesus och gå med honom tillsammans med alla lärjungar som har gått före. Att på så sätt leva i sin kristna tro är att vittna om tilliten till och förtröstan på att hur än allt kommer att bli så möter vi den kommande framtiden i gemenskap med den uppståndne och levande Jesus Kristus. Alldeles på riktigt.

När vi undrar och frågar hur det ska bli, i den här världen i den kommande, då kan vi med dopet och vår kristna tro vila i att vår Herre vill oss väl och allt gott. Vi undrar och frågar ofta var livet ska ta vägen och hur allt ska bli. Om vi lyssnar noga då kan vi höra att Jesus svarar oss som han har svarat sina lärjungar i alla tider: ”Följ med och se.”

6 januari 2020

#578. Trettondedag jul…

"När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ’Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ’Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet’, sade han, ’och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.’ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land." (Matteus 2:1–12)
Skapelsen själv uppmärksammade att Jesus föddes. Med en ovanlig stjärna på nattens himmel pekade universum på den lilla pojken som skulle få namnet Jesus. Han var ett vanligt barn. Samtidigt var han ett radikalt annorlunda barn som blev en man som förändrade allt.

Jesus hade inga anspråk på att vara en världslig kung med världslig makt. Det är inte så att Jesus inte har några anspråk. Det är inte heller så att han inte har någon makt. Men Jesus anspråk är ojämförligt mycket större än världens alla kungars anspråk och Jesus makt omfattar oändligt mycket mer än världens alla kungadömen. Det Jesus kommer med är obegripligt stort, radikalt annorlunda och alldeles fantastiskt.

Men världslig makt är den form av makt som vi människor är mest bekanta med och Herodes trodde att Jesus kom för att ta den världsliga makten ifrån honom. Inget kunde vara mer fel. Jesus kom inte till världen för att ta något vare sig från Herodes eller från någon annan. Jesus kom till världen för att rädda Herodes och alla andra människor till livet.

Med Jesus födelse gav Gud Fadern sig till känna för sin skapelse i ett skyddslöst och utsatt litet barns gestalt – i Sonen. Alltihop handlade om inget mindre än livets kamp mot och seger över döden. Den stora kosmiska berättelsen om livet och döden, levandet och döendet, fick en dramatisk vändning när Jesus föddes. Herodes fick, och alla andra världsliga kungar i historien får, ha sina världsliga kungadömen kvar. Den världsliga makten är betydelselös i relation till Jesus och meningslös i förhållande till livet och döden.

Stjärntydarna kom långt bort ifrån och de kom för att hylla judarnas nyfödde kung. Vid den tiden hade inte judarna någon makt så de hyllade inte en kung med världslig makt och politiska anspråk. Det judiska folket var ett av alla folk som kuvades under den romerska ockupationens förtryck. Om de hade haft en världslig kung så hade den kungen inte haft något större inflytande. Stjärntydarna hyllade Jesus som judarnas kung men inte som en världslig härskare eller makthavare. Jesus var en annan sorts kung, en livets Herre.

Gud Fadern avskilde det judiska folket som sitt utvalda folk, som ett vittnesbörd om sig själv i och för världen. Relationen mellan Gud och folket manifesteras i förbundet. Stjärntydarna var inte judar själva. Men när stjärntydarna såg universums pekande stjärna då förstod de att något stort var på gång. När stjärntydarna kom för att hylla Jesus som judarnas nyfödde kung då hyllade de den levande Gud som förbundet med det judiska folket vittnar om.

Med sina gåvor välkomnade de Gud Fadern i Sonens gestalt till världen. Med guldet gav de honom ekonomiska resurser, som behövs när man ska leva som människa bland andra människor. Med rökelsen gav de honom bönens redskap, som behövs för gudsrelationen när man ska leva med människorna i den här världen. Med myrran gav de honom det som skulle komma att behövas för den sista smörjelsen, som behövs när man ska dö som alla andra. Det var som om stjärntydarna välkomnade Gud Sonen till världen och gav honom det mest nödvändiga för att han skulle kunna leva och dö som en människa bland människor.

Med Jesu födelse föddes ett nytt hopp och ett nytt löfte in i världen. Det verkliga hoppet och det sanna löftet som ropar ut i ett oändligt universum att döden inte innebär livets slut. Jesus föddes in i och kom till världen för att en gång för alla rädda och befria hela mänskligheten och varje människa från dödens intighet. Så obegripligt stort, så radikalt och så fantastiskt är hoppet och löftet som föddes in i världen tillsammans med Jesus.

Med den kristna trons ögon är det möjligt att se den nyfödde Jesus som den han alltid har varit, som den han fortfarande är och som den han alltid ska vara – världens, människornas och varje människas levande frälsare.

5 januari 2020

#577. Söndagen efter nyår…

”Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’ Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig. Judarna sade då till honom: ’Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?’ Jesus svarade: ’Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.’ Judarna sade: ’I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du skall låta det uppstå igen på tre dagar!’ Men det tempel han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.”
(Johannes 2:13–22)
En av årets största och viktigaste högtider närmade sig – Pesach, påskfesten. Det var en helig tid när den kanske viktiga händelsen i det judiska folkets historia högtidlighölls och firades, befrielsen från fångenskapen och uttåget ut ur Egypten.

Andra Mosebok berättar att en lamm skulle offras och: ”Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. […] Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom — jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.” (2 Mos 12:7–14)

Påskfesten högtidlighöll berättelsen som konstituerar det judiska folkets relation till den Gud som trofast och till varje pris räddar och bevarar sitt folk. Påskfesten firades och var viktig därför att befrielsen från fångenskapen i Egypten var den djupast liggande berättelsen och vittnesbördet om att Gud Fadern är trofast och pålitlig. Påskfesten påminde folket om att Gud Fadern levde och verkade med och för sitt folk i den verklighet som är folkets historia i tiden.

Påskfesten – Pesach – firas av våra judiska syskon fortfarande. Om någon undrar om det finns ett faktiskt och konkret bevis på Guds existens så är våra judiska systrar och bröder ett sådant synligt bevis. Det folk som Gud Fadern sedan urminnes tider har utvalt som sitt finns fortfarande kvar här hos oss och med oss. Till vittnesbörd om Gud själv och Guds förbund med människorna. Våra judiska syskon är det folk som Gud räddade och befriade från fångenskapen i Egypten. Samma folk som samlades i Jerusalem inför påskfesten när Jesus var där finns här hos oss fortfarande. Våra judiska syskon och det judiska folket vittnar om Guds trofasta relation till människorna och om förbundets pågående välsignelse. Det förbund med Gud och den Guds välsignelse som den kristna kyrkan lever i och är helt beroende av.

När Jesus gick upp till Jerusalem och påskfesten närmade sig då klev han rakt in i en av folkets viktigaste och heligaste högtider. Den högtid som påminde om det förbund med Gud som etablerar det judiska folket som Guds folk. Som påminde om att det judiska folkets Gud är den Gud Fadern som faktiskt lever. Allt detta heliga, stora och fantastiska manifesterades i Jerusalems tempel och i den ständigt pågående offerkulten som pågick där. Det var därför Jesus blev så arg när han kom dit och såg kommersen vid templet.

I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’

Djuren som köptes och såldes vid templet var ämnade att vara offerdjur. Både köparna och säljarna gjorde Jesus arg. Köparna därför att de skaffade ett djur som inte var deras eget genom att köpa ett djur som skulle offras. Det köpta djuret var på så sätt inte någon autentisk offergåva. Säljarna drog på sig ilska eftersom de hade gjort folkets gudsrelation till en affärsidé och en verksamhet för att tjäna pengar. Detsamma gällde valutaväxlarna som tjänade pengar på pengar. Både köparna och säljarna av djuren vid templet hade slutat att vårda sin egen och folkets gudsrelation tillsammans med allt vad offerkulten i Jerusalems tempel betydde och innebar. Det verkade som att folket hade slutat att bry sig om sin Gudsrelation och att de inte längre tog templets liv på allvar. Så Jesus blev arg och gjorde en piska av rep och började jaga ut dem samtidigt som han slog ut pengarna på golvet och välte omkull borden de hade.

Det finns populära armband som det står WWJD på – What Would Jesus Do? De är tänkta att fungera som någon form av etiska imperativ. Så att man med armbandet tänker efter och funderar på vad Jesus kanske skulle ha gjort i den situation man befinner sig i. Så att man som Jesus kanske är lite mer empatisk, snäll och omtänksam i relation till andra människor. Men den som ställer frågan ”what would Jesus do?” för att med det söka vägledning för sitt handlande behöver vara beredd på att svaret skulle kunna vara att man som Jesus ska göra en piska av rep och att man av rättfärdig ilska ska börja välta omkull bord och driva ut de som håller på med vad det nu kan vara i Guds hus och i kyrkan.

Jesus blev arg på den kommers och girighet som korrumperade människornas och folkets relation till Gud Fadern. Det är inte bara rimligt utan kanske till och med påkallat att av lidelse för den kristna kyrkan som Guds hus faktiskt bli arg och agera med beslutsamhet i relation till det korrumperande mångleri som pågår i vår egen Svenska kyrkan och i andra samfund. Allt det där som vår kyrkor håller på med som inte handlar om att vårda folkets kristna tro och relation till vår Herre. Gud själv vet att det finns åtskilligt som skulle behöva drivas ut från från våra kyrkors förgårdar. Så, ställ gärna frågan om vad Jesus skulle ha gjort. Men var då beredd att ta ansvar och agera om svaret är att Jesus nog skulle ha blivit riktigt förbannad, gjort en piska av rep och börjat välta omkull bord för att försöka åstadkomma en förändring.

Judarna sade då till honom: ’Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?’ Jesus svarade: ’Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.’

Jerusalems tempel var Guds boning hos folket, Guds närvaro i folkets närhet. Inte i någon metaforisk mening utan i faktisk och konkret mening. Gud Fadern befann sig i templet i Jerusalem. Templet var en gestaltning av och en manifestation av den levande Gudens närvaro. Guds levande närvaro hos och med sitt folk. När Jesus talade om att riva ner templet då talade han om förutsättningen för Gud Faderns närvaro i folkets närhet. I överförd betydelse talade han om sig själv som förutsättningen för Guds närvaro i folkets närhet. Men allt det där förstod lärjungarna först senare, efter hans död och uppståndelse.

Det är kanske inte så konstigt att de reagerade på det Jesu sade. Där och då hade det som Jesus talade om ännu inte blivit till, han talade om en kommande framtid när Guds närvaro i folkets närhet skulle gestaltas på ett annat och dittills okänt sätt. Han talade om sig själv som varande Guds närvaro i världen. En Guds närvaro som skulle bli till på ett helt nytt och radikalt annorlunda sätt. En Faderns närvaro i Anden genom den uppståndne och levande Sonen. Det var något okänt och ofullbordat då. Det är den kristna kyrkans verklighet som vi lever i här och nu. Och det är samma Gud här och nu som där och då.

27 december 2019

#576. Ärkebiskopens julhälsning…

Senhösten, advent och jultiden innebär bråda dagar i Svenska kyrkans församlingar. Körmedlemmar och musiker har repeterat och övat oräkneliga timmar inför advents-, Lucia- och julkonserter. Överallt i våra församlingar samlas människor och upplever kyrkans lovsång till Gud i musikens skönhet. För och med barnen har församlingarna ordnat otaliga julvandringar och den kristna kyrkans mest fantastiska berättelse har traderats vidare till kommande generationer. Ungdomar har samlats i kyrkor överallt och avslutat höstterminen omslutna av kyrkans konst, historia och traditioner. Kyrkans diakonala arbete har med diskretion och respekt för människors integritet på många olika sätt bistått behövande medmänniskor inför helgdagarna. I vår kyrkas församlingar har människors ensamheter lindrats med gemenskap och sammanhang. Vi firar gudstjänster och kyrkans präster har förkunnat adventstidens förväntansfulla hopp och julevangeliets stora glädje.

Allt detta och mer därför att Jesus föddes för drygt två tusen år sedan. Med honom blev Gud Faderns inkarnation i Sonen till i världen genom Andens mirakel i Maria. Advents- och jultiden är en av den kristna kyrkans största högtider. Det är en helig tid och kyrkans tradition bär den fantastiska berättelsen om att Gud själv en gång för alla gav sig till känna för världen och för hela mänskligheten när Jesus föddes av Maria. Det är en tid och en kristen tradition som är djupt förankrad i hela Sveriges befolkning. Det är på något sätt okomplicerat och öppet mål för kyrkan att vara sig själv som kristen kyrka vid advent och jul.

Mitt i allt det fina och bra som pågår i våra församlingar kom det på julafton en julhälsning från ärkebiskop Antje Jackelén i form av en debattartikel i Expressen. Inte en artikel på en kultursida. Inte en hälsning för uppmuntrans skull. Inte förkunnelse om julens glada budskap. Inte en önskan om god jul. En polariserande debattartikel med fokus på kampen mot "patriarkatet" och en idé om julevangeliet som "patriarkatets slut." Antje skrev bland annat:
”Trots alla år som gått har vi inte upptäckt allt i de gamla sångerna och berättelserna. Ta till exempel detta att Jesus föddes av en jungfru. Hur ofta har inte denna jungfrufödelse gjorts till en sexuell sanning? Med resultatet att sexualitet blir något som smutsar ner, medan Maria framstår som den rena och obefläckade. Det är bara det att evangelisterna som skrev om jungfrun som födde ett barn inte precis var några gynekologer. De var teologer. Vad ville de ha sagt? Jungfrufödelsen är ren emancipation, stod det i en europeisk dagstidning häromåret, i chefredaktörens kolumn. Jungfrufödelsen betyder att något helt nytt kommer till världen, menar denne herr chefredaktör. Den talar om något som inte är framsprunget ur manlig makt. Hans slutsats: julevangeliet börjar med patriarkatets slut. Denna nyans av julevangeliet har dock inte slagit igenom helt och fullt på 2000 år. Patriarkatets slut har vi ännu inte sett.” (Antje Jackelén i Expressen Debatt 24/12)
Var och en som inte är ideologiskt helt förblindad förstår att en sådan anakronistisk och ideologiskt hårt vriden läsning av Bibelns berättelser är dålig exegetik som ofelbart leder till dålig och dysfunktionell teologi, som i sin tur leder till defekt ecklesiologi och dåligt pastoralt omdöme. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Antjes debattartikel. Det är ett stort elände att vår kyrkas ärkebiskop inte kan bättre än så.

På självaste julafton ägnar Antje Jackelén det mediala utrymme hon har tillgång till som ärkebiskop åt att skriva en polariserande och populistisk debattartikel med udden riktad mot världens alla män. Julevangeliet reduceras till att vara någon form av arketypisk berättelse om en mytologisk kamp mellan könen beskriven av en namnlös chefredaktör på en namnlös europeisk tidning. Var det allt vår kyrkas ärkebiskop hade att säga till kyrkans folk och till landets befolkning inför jul, en av den kristna kyrkans största och mest fantastiska högtider? Orden saknas för hur undermåligt det är – exegetiskt, teologiskt, ecklesiologiskt och pastoralt. Vår ärkebiskop framstår mest som sin egen kyrkas antites.

22 december 2019

#575. Fjärde söndagen i Advent…

”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’” (Lukas 1:39–45)
Några dagar tidigare hade Maria fått besök. Ängeln Gabriel uppenbarade sig. Maria blev förskräckt när Gabriel helt oväntat gav sig till känna. Han berättade att hon på ett mirakulöst sätt skulle bli havande och föda ett barn som inte skulle vara som andra barn. Ett heligt barn och Guds son. Maria blev indragen i något som hon inte hade bett om. Hon drabbades av en uppgift som gavs till henne utan att hon kunde säga något om det. Ett gudomligt skeende som var, och som fortfarande är, Guds vilja i relation till världen och mänskligheten.

Maria hade inget val. Hon blev utvald och tilldelad uppgiften att föda Gud in i världen. Det är onekligen en hisnande tanke. Men det var och är sant. Hon tog emot uppgiften och sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Gud Fadern hade delat livet med sitt folk i århundraden och han hade under lång tid tagit plats inuti sin egen skapelse i, med och genom relationen till sitt utvalda folk israeliterna. Han hade gjort sig tillgänglig i världen och för mänskligheten genom att inrätta en plats för sig själv i rummet och i tiden. Den fysiska platsen som Gud intog var utrymmet i folkets närhet. Gud Faderns närvaro i rummet gestaltades i öknens tabernakel och i Jerusalems tempel. Där upptog Gud Fadern ett fysiskt konkret utrymme inuti skapelsen.

Utrymmet i tiden gestaltades av och i det faktum att Gud knöt sig själv till folkets historia och pågående berättelse med och i förbundet. Gud Fadern levde i förbund med folket och folket i förbund med Gud Fadern i århundraden. Så var Gud närvarande i världen.

Av någon anledning beslutade sig Gud Fadern för att manifestera sin närvaro inuti skapelsen på ett nytt och radikalt annorlunda sätt. Gud ville uppenbarligen skapa sig ett nytt fysiskt utrymme och en ny berättelse att knyta an till för att så upprätthålla förbundet med sitt folk. Här kommer den unga kvinnan Maria in i bilden. Marias livmoder är platsen där Gud Faderns närvaro inkarneras i skapelsens rum, när Gud själv i Sonens gestalt upptar ett konkret fysiskt utrymme i världen. Gud Fadern upptar i Sonen en ny plats i tiden genom att förena sig själv med den tid som är Marias liv och livsberättelse.

Maria var en vanlig människa och en vanlig ung kvinna. I, med och genom Sonen och den högst vanliga och unga kvinnan Maria förenar Gud Fadern sig själv i tiden och rummet med högst vanliga människors liv, tid och rum. Just det är det stora miraklet. Att Gud Fadern i Sonen låter sig bli till och manifesteras i relation till en alldeles vanlig människa och att Gud med det upprättar en relation till alla andra vanliga människor. Som du och jag.

Det är inte svårt att föreställa sig att Maria blev skärrad. Av att bli gravid och av allt det märkliga som hände runtomkring. Vem av oss blir inte skärrad när vi ställs inför obevekliga förändringar och en framtid som vi inte råder över? Maria gav sig iväg och hon skyndade sig till Sakarias och Elisabet för att få prata med en erfaren och förtrogen släkting om alltihop. Elisabet var också gravid, trots att hon var till åren kommen. Hon bar på den gosse som senare skulle minnas som Johannes döparen. 

”När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’”

Maria stannade hos Elisabet och Sakarias i tre månader, tills det var dags för Elisabet att föda. Maria och Elisabet var två kvinnor som utan att välja själva blev indragna i Guds plan för världen och mänskligheten. Två vanliga kvinnor, en lite yngre och en lite äldre. Kanske delade de havandeskapets oro och glädje med varandra. Graviditetens möda och förhoppningar. De visste inte vad som komma skulle.

Där och då visste inte Elisabet att hennes pojke skulle bli en avgörande gestalt i berättelsen om världens frälsning. Maria visste ingenting om att hennes lilla pojke skulle gå på vatten, förvandla vatten till vin, lugna stormar, mätta hungriga människor, ge blinda synen åter, förkunna Guds rikes ankomst, bota sjuka, uppväcka döda eller bringa hopp till de som inget hopp har. Hon visste inte att hennes pojke skulle vara till dom och upprättelse för världen och mänskligheten, att han skulle befria de fångna och upprätta de förtryckta. Hon visste inte att han skulle väcka ilska och det romerska rikets raseri. Hon kunde inte ana att hon skulle få se sin son dö en plågsam död, att han skulle avrättas på det där förfärliga korset. Hon kunde inte veta att hennes förtvivlan då skulle få vändas till glädje och förundran när han på något märkligt sätt gav sig till känna igen, trots att de hade begravt hans döda kropp.

Alldeles i början av sin graviditet kunde inte Maria veta att vi skulle samlas här i vår kyrka två tusen år senare för att fira hennes sons födelse, liv, död och uppståndelse.

Men hon visste att hon stod på tröskeln till något nytt. Hon visste att hon skulle gå igenom en prövning med graviditeten och födelsen. Det fanns ett nytt liv som mamma och förälder. Hon skulle älska sitt barn som föräldrar alltid har älskat sina barn. Hon skulle bli prövad när han var i trotsåldern. Hon skulle bli orolig när han blev äldre och var ute för länge med sina vänner. Hon skulle önska och vilja sitt barn allt gott och allt det goda. Samtidigt anade hon kanske en känsla av otillräcklighet, den där känslan som de flesta föräldrar känner ibland.

Vi kan inte leva livet åt våra barn. De har att leva sina egna liv. Det vi kan göra är att rusta dem med kärlek, självförtroende och självkänsla. Maria kunde inte leva livet åt Jesus. Men hon älskade honom och rustade honom så gott hon kunde när han väl kom till världen.

Maria visste det inte när hon gav sig iväg till Elisabet men hon bar Gud själv i sin kropp. Hon visste det inte då men när han föddes och hon höll hans lilla ansikte i sina varsamma och kärleksfulla händer då mötte hon Guds egen blick. När hon pussade den nyfödda Jesus på kinden, då vidrörde hennes läppar Guds eget väsen i Sonens gestalt. När Jesus låg hjälplös och hon kramade honom då omfamnade hennes kärlek och omsorg Gud Fadern själv. 

Maria var en alldeles vanlig ung kvinna. Hon var en vanlig människa som du, jag och vi tillsammans. Den snart nyfödda Jesus var så nära henne att hon kunde känna hans doft. När vi bär vår kristna tro i våra hjärtan då är den uppståndne och levande Jesus lika nära oss som den nyfödda Jesus var nära Maria. Lita på att det är sant.

12 december 2019

#574. Om intervjun med ärkebiskop Antje Jackelén…

Man kan fråga sig varför Svenska kyrkans ärkebiskop ägnar dyrbar arbetstid åt att låta sig intervjuas i en podd om mat. Ingår det i ärkebiskopens ämbetsuppgifter? En transkription av den intervjun finns här. Utöver att det är ganska märkligt att vår kyrkas ärkebiskop gör ämbetet och sig själv till någon form av medial attraktion och sitter och pratar strunt i en massa olika sammanhang som inte har med kyrkans ärende att göra så finns det tre saker i det Antje Jackelén sade som behöver kommenteras – det hon sade om nattvarden, om kyrkans liturgi och om klimatbrevet.

Det första, och kanske det mest allvarliga, som behöver sägas handlar om nattvarden och om den nattvardsteologi som Antje Jackelén gav uttryck för. Hans Naess sade: 
Någonstans har vi ju låtit maten marginaliseras och måltiden, vi har inte tid att äta tillsammans. Men då lyssnade jag på något samtal med dig där du sade att vi behöver… vi hade för femhundra år sedan så hade vi en reformation inom religionen och nu skulle vi behöva reformera ekonomin. Och då tänker jag, i en reformerad ekonomi, vad får maten då för roll? Och måltiden?
Förutom det anmärkningsvärda i att ärkebiskopen svarade och talade om nattvarden utan att ens nämna Kristus så uttryckte hon tre föreställningar som kanske bäst kan beskrivas som blasfemiska heresier. Antje Jackelén sade bland annat:
Utifrån en kristen synpunkt så kan man ju ta sin utgångspunkt i nattvardens sakrament. […] Och nattvarden det är där man delar bröd och vin med varandra, väldigt symbolmättade gåvor. […] Och man föreställer sig gärna att den här cirkeln har en osynlig fortsättning där all de finns med som har gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen. […] Så det här sakramentala ätandet och drickandet det är samtidigt också ett… kan man säga på ett sätt är det politiskt. […] Och jag tänker, här har vi bild av det du frågar efter – en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika.
Den första blasfemiska heresin kom till uttryck när Antje Jackelén benämnde nattvardens bröd och vin ”symbolmättade gåvor.” Svenska kyrkans konstituerande och grundläggande bekännelseskrifter är entydiga och mycket tydliga i relation till nattvardens element. 
Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herre Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (Luthers stora katekes) 
Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda. (Artikel X, Augsburgska bekännelsen) 
…vi försvara den lära, som är antagen i hela kyrkan, nämligen att Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande i Herrens nattvard och där verkligen utdelas tillsammans med de synliga tingen, brödet och vinet. Vi tala här om närvaron av den levande Kristus, ty vi veta, att döden icke mera råder över honom. (Artikel X, Augsburgska bekännelsens apologi) 
Om altarets sakrament. Här lära vi, att brödet och vinet i nattvarden äro Kristi sanna lekamen och blod, som utdelas åt och mottages av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna. (Schmalkaldiska artiklarna)
Jackeléns föreställning och uttryck om nattvardens element som ”symbolmättade gåvor” stämmer inte överens med Svenska kyrkans lära om nattvarden. Ärkebiskopen far med osanning om kyrkans heligaste kärna. Nattvardens bröd och vin är de facto den uppståndne Kristus. Varken mer eller mindre. Brödet och vinet är inte endast symboler eller några "symbolmättade gåvor." Ärkebiskopen visar prov på en flagrant teologisk slapphet, ecklesiologisk likgiltighet och pastoral ansvarslöshet i relation till kyrkans mest centrala element. Antje Jackeléns uppfattning om nattvarden är inte Svenska kyrkans tro.

Den andra blasfemiska heresin relaterar till uppståndelsen. Jackelén talade om de som har ”gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen.” Som om kyrkans lära om uppståndelsen handlar om någon form av symbolisk bild. Den apostoliska trosbekännelsen talar inte om att vi tror på de dödas bildliga uppståndelse och ett bildligt evigt liv. De dödas uppståndelse och det eviga liv som den kristna kyrkans tro och lära talar om är faktisk och i allra högsta grad konkret. Att tala om de dödas uppståndelse som bildlig på det sätt som Jackelén gör är, igen, teologiskt slappt, ecklesiologiskt likgiltigt och pastoralt ansvarslöst. Kyrkans hopp, löfte och lära om uppståndelsen är den kristna trons absoluta epicentrum och uppståndelsen kan inte, får inte och ska inte behandlas så ansvarslöst och talas om på ett sådant doktrinärt felaktigt sätt av en kyrkans ärkebiskop.

Den tredje blasfemiska heresin gäller Jackeléns uttryck om nattvardens "sakramentala ätande och drickande" som politiskt: ”…en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika.” Antje Jackelén likställer nattvarden med att vara ett uttryck för en samhällsekonomisk reformation och en gestaltning av socialismens politiska samhällsideal. Som om 1500-talets reformation av kyrkan handlade om en framtida uppfyllelse av det nu hädangångna DDRs kommande socialistiska kommunism. Det är förstås inget annat än en fullständig villfarelse, en gigantisk livslögn och en grotesk förvrängning av den kristna kyrkans lära och tro att föreställa sig att det förhåller sig med nattvarden på det sätt som Jackelén uttrycker det.
Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen. (Artikel XIII, Augsburgska bekännelsen)
Nattvarden och dess element handlar inte på något sätt om politik utan helt och hållet om människans relation till Gud Fadern, om Gud Faderns vilja och om den kristna kyrkans tro. Om Antje Jackelén inte har förstått det då har ärkebiskopen faktiskt inte förstått någonting av, om och i det mest centrala i den kristna kyrkans utövade tro och i kyrkans sakrament.

Podd-samtalet handlade fortsättningsvis om matproduktionens ekonomiska förutsättningar och om rättvis handel. I samband med det sade ärkebiskopen:
Det finns i kyrkans liturgi en syndabekännelse som har som formulering ”vi har del i världens bortvändhet från Gud” och jag tycker det är ganska bra uttryck. Vi har del i bortvändheten från det goda som skulle kunna vara, för det finns så många orättvisa system.
Kyrkans gudstjänst, liturgiska gestaltning och syndabekännelse har ingenting att göra med det Antje Jackelén vill få det till. Återigen formulerar Jackelén sig som om den kristna kyrkans inre liv handlar om en gestaltning av det omgivande samhället. Synden som vi ber om förlåtelse för i kyrkans gudstjänst har inte med samhälleliga ”orättvisa system” att göra. 
Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den Helige Ande. (Artikel II, Augsburgska bekännelsen)
Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. (Artikel IV, Augsburgska bekännelsen)
Om boten lära de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet fallit i synd, kan vinnas närhelst de omvända sig, och att kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vända åter för att göra bot. (Artikel XII, Augsburgska bekännelsen)
Syndabekännelsen, bönen om förlåtelse och den i gudstjänstens liturgi uttalade förlåtelsen handlar om människans relation till Gud Fadern och om Gud Faderns relation till människan i, med och genom Jesus Kristus, inget annat. Det är förödande för vår kyrka och för kyrkans gudstjänstliv att vår ärkebiskop talar om gudstjänstens liturgi på ett så banaliserande sätt som hon gör. Återigen, det är ett påtagligt uttryck för den ansvarslöshet som präglar Antje Jackelén gärning som ärkebiskop. Det är mycket illa och direkt skadligt för Svenska kyrkan.

Podd-samtalet kom sedan in på Svenska kyrkan som förvaltare av egendomar och Antje Jackelén tog förstås upp biskoparnas klimatbrev:
Vi har ju då som biskopar skrivit ett klimatbrev som i första upplagan kom 2014 och nu i en ny upplaga 2019 där vi har väldigt konkreta uppmaningar till oss själva men också till alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare och så vidare.
Detta biskoparnas klimatbrev har nästan blivit Svenska kyrkans nya evangelium trots att det mest består av lag. Det är en osanning att det var biskoparna själva som skrev biskopsbrevet. Att sätta sitt namn under en text är inte att skriva den. 2014 skrevs den där texten till största delen av någon avidentifierad figur på kyrkokansliet. I samma veva som biskopsbrevet kom ut 2014 rekryterades någon från kyrkokansliet till Westander för att hålla på med klimat- och miljöfrågor. (Jag minns det väl men orkar inte leta upp några länkar.) Man kan undra om det fanns något samband. Det vore bättre och mer sant om det sades att biskoparna undertecknade det där biskopsbrevet 2014.

Man kan fundera på och ställa frågor om hur den teologi, ecklesiologi och pastorala uppfattning ser ut som ligger i botten på föreställningen om att biskoparnas klimatbrev ska vara relevant för ”alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare.” Man kan även fundera på och fråga sig varför våra biskopar, och ärkebiskopen, inte lägger lika mycket eller mer energi, tid och resurser på att uppmuntra till vittnesbörd och förkunnelse av evangeliet om den uppståndne och levande Kristus som på den för stunden populära klimatfrågan. Ty, trots allt, det är Kristus som är Kyrkans kärna och stjärna.

Avslutningsvis, det är ledsamt att ärkebiskopen banaliserar ärkebiskopsämbetet, kyrkans sakrament och kyrkans gudstjänst. Det är illa att vår kyrkas ärkebiskop likställer politiska ideologier med kyrkans tro och lära. Det är förödande att Antje Jackelén saknar förmågan att tala om kyrkliga ting på ett sätt som är i överensstämmelse med Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Det är sorgligt att vår ärkebiskop far med osanning om den kristna kyrkans väsen och om kyrkans plats i relationen mellan människor och Gud Fadern.


PS. Anonyma kommentarer publiceras inte.

#573. Ärkebiskopen, terroir och fisk…

Den 6 december publicerades ett avsnitt av podden Eattech med rubriken "Ärkebiskopen, terroir och fisk" där ärkebiskop Antje Jackelén (AJ) blev intervjuad av Mathias Dahlgren (MD) och Hans Naess (HN). Ärkebiskopen twittrade om saken.



Nedanstående är en transkription av samtalet mellan 19:00-43:30. Det är jag själv som har transkriberat samtalet. Om jag har missuppfattat något och återgivit något felaktigt då uppskattar jag att bli uppmärksammad på det så att det kan korrigeras. Fetstilade avsnitt kommenteras i #574. Om podd-intervjun med ärkebiskop Antje Jackelén…

HN: Antje Jackelén, ärkebiskop. Så spännande att få träffa dig.

AJ: Ja, men tack för inbjudan.

HN: Du, en sak som skulle vilja börja med. Jag är ju född på femtiotalet. Jag fick lära mig tidigt, redan, tror jag, när jag konfirmerades, att jag hade Luther sittande på axeln. Men är det så att Martin Luther förbjuder oss att njuta och glädjas?

AJ: (19:23) Nej, den Lutherbilden är så fel som den kan bli och jag vet inte riktigt varför det är så i Sverige att man har det här Luther på axeln som ser till att vi ska helst ha tråkigt. Den bilden av Luther finns inte i resten av världen. Och jag kan citera Luther om mat, han säger så här: ”Det är ingen synd att en människa är glad för att äta och dricka. Människor som är glada är inte fördömda. Även Kristus drack och serverade vin.” Det finns en tråd, kanske, som går i den här riktningen att man ska vara skeptisk mot njutningen och njutandet. Och det finns hos Augustinus, som skrev en bok i slutet på trehundratalet som heter Bekännelser, Confessiones. Och i den boken så finns det ett ställe där han jämför ätandet med att ta medicin. Man kan tolka det som att här finns exempel på njutnings- och matfobi. Så att det skulle vara så bra om man hade gjort av sig med allt begär och åt som om man tog helst besk medicin. Bara för hälsans skull, men inte för glädjens och begärets skull. Och det går inte ihop med hur Jesus var men förklaringen hos Augustinus är han vill i den här boken gärna skilja kontrasten mellan liv i frosseri och njutning och moraliskt förfall som han levde innan han blev omvänd till tro. Och sen när han är omvänd så lever han ett så mycket bättre liv så han har behov av att överdriva, både det svarta och det vita. Men hos Luther finns alltså väldigt tydligt det här att skapelsen är god, skapelsens gåvor är goda och gemenskapen kring mat och dryck är väldigt viktig. Han sade ju några fina saker om öl också.

MD: Vad bra.

HN: Det här låter ju fantastiskt. Det är ju en bra början för vårt samtal här kring mat att det är inte syndigt att tänka mat och njutning. Frosseri tycker jag inte att vi ska ägna oss åt nånsin men däremot att njuta utav maten.

AJ: Det finns ett annat ställe hos Luther som också är ganska intressant. För han skrev: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då ska du äta, dricka, söka sällskap.” Så lägger han också till, inte helt korrekt idag: ”Om du kan roa dig med tankar på flickor så ska du göra det.” Och det där uttalandet det stack ju i ögonen på generationen efter och då kom det någon som heter Aurifaber som skrev om det till att låta så här istället: ”Den som då är ledsen (jag tror han skriver ’har en mask i samvetet’) ska först hålla sig till ordets tröst, därefter äta och dricka och söka sällskap och samtal med gudfruktiga och kristliga människor. Då ska det bli bättre.” Det fanns ett behov att dämpa levnadsglädjen. Men Luther själv var en mycket levnadsglad person, medan han var glad. Han hade också väldigt stora dippar, han visste vad, som vi idag säger, depression, vad det var. Det visste han.

MD: Han kanske hade gått in i väggen.

AJ: Ja, han levde ju under stor stress, det gjorde han. Så det är inte så konstigt att det fanns toppar och djupa djupa dalar i hans liv.

HN: För mig är mat en central del och produktion av mat, ätande av mat, måltiden är en central del i att skapa ett hållbarare samhälle. Måltiden är ju nån typ utav, nästan – det säger du också med Luther – det är ju nästan som en helig mötesplats. I den meningen att där har vi möjlighet verkligen att möta andra människor. Vi har möjlighet att samtala om både glädje och sorg och vi har möjlighet att överföra kunskap från en generation till den andra. Någonstans har vi ju låtit maten marginaliseras och måltiden, vi har inte tid att äta tillsammans. Men då lyssnade jag på något samtal med dig och där du sade att vi behöver… vi hade för femhundra år sedan så hade vi en reformation inom religionen och nu skulle vi behöva reformera ekonomin. Och då tänker jag, i en reformerad ekonomi, vad får maten då för roll? Och måltiden?

AJ: (24:04) Utifrån en kristen synpunkt så kan man ju ta sin utgångspunkt i nattvardens sakrament. I den Lutherska kyrkan finns det två sakrament, dopet och nattvarden. Och nattvarden det är där man delar bröd och vin med varandra, väldigt symbolmättade gåvor. Så firar man samtidigt att det är en gemenskap över tid och rum. I många kyrkor finns det kvar som en ring runt altaret, eller hur, som är som en halvcirkel och där tar församlingen emot brödet och vinet. Och man föreställer sig gärna att den här cirkeln har en osynlig fortsättning där all de finns med som har gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen. Och där finns också tanken att, jamen det är gemenskap också med dem som gör det just nu på andra platser i världen. Så det här sakramentala ätandet och drickandet det är samtidigt också ett… kan man säga på ett sätt är det politiskt. Det finns en nattvardspsalm som kom till på nittonhundraåttiotalet som sjungs gärna, där refrängen är: ”Vi reser ett tecken, rättvisans tecken. Måltid delad med alla. Vi smakar den framtid, de fattiga hoppas. Tid då murar ska falla.” Det är Jonas Jonsson som skrev den psalmen. Och jag tänker, här har vi bild av det du frågar efter – en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika. Och det här ska ha konsekvenser för bordsgemenskapen i vardag och i fest.

HN: Vi har ju en nödvändig materiell konstruktion – vi måste äta. Mycket utav de andra materiella konstruktioner vi ägnar oss åt den är ju inte nödvändig. Den kan vi ju tillfredsställa med, genom icke- materiellt sätt, trygghet, delaktighet, skapande, avkoppling. Man behöver ju inte långt bort för att få avkoppling. Det kan man ju få vid en måltid. Och så tänkte jag så här, i en reformerad ekonomi, om vi kunde ge måltiden och mötet kring maten en större plats för att tillfredsställa en rad utav våra grundläggande behov så skulle vi ju inte behöva konsumera så mycket materiellt. Det kanske blev lite hållbarare då.

AJ: (26:39) Maten är ju en ständig påminnelse om av att vi är beroende. Vi är beroende av också varandras arbete. Därför att vår värld ser det ju ut så att det är väldigt få människor som är självförsörjande, som odlar allting de behöver för sin egen försörjning själva. Så det är en ständig påminnelse om att vi är i behov av det som andra gör för oss, vi hör ihop i detta. Och jag tänker också på att det finns ju en gammal tradition av att man har i årsrytmen fastetider och festtider. Och det finns en djup vishet i detta att fastetider inbjuder oss också att fundera över dels vårt beroende av varandra och av skapelsen men också att försöka skilja mellan, eller se skillnaden mellan, vad som egentligen är våra behov som behöver tillfredsställas och vad som är begär som egentligen inte behöver tillfredsställas och som kan vara begär som är direkt skadliga för de själva, för andra, för skapelsen.

HN: Det där är jätteintressant. Hur reflekterar vi mer över det skadliga begäret? För det finns ju runt omkring oss hela tiden, och vi drabbas ju själva utav det.

AJ: Jomen, jag tycker många gånger är ju att försöka söka det goda samtalet en väg framåt. Att just fundera över vad är skillnaden mellan behov och vad är skillnaden mellan begär. Och därmed inte sagt att alla våra begär är skadliga. Men just att se skillnaden däremot och lära oss att förhålla oss klokt till våra begär.

HN: Och lära oss att avstå. Det är ju fastan då, som du säger, att lära sig att säga nej tack, jag behöver inte det här.

AJ: Ja, och det hör också till mänsklig mognad och till mänsklig resning och mänsklig värdighet att kunna avstå.

HN: I vår tekniska värld så försöker vi hitta tekniska lösningar till de tekniska problemen, om jag får uttrycka mig så. Och det gör ju att vi distanserar oss, alltså vi tror att lösningen för våra problem det är att vi distanserar oss och skapar kontroll. Vi ska ta bort skadliga gener, vi ska gärna klippa lite i arvsmassan så vi kan få det lite bättre än vad evolutionen, eller skapelsen, har skapat. Vi ska odla, stan ska bli självförsöjande, bli oberoende av sin omvärld, för det skulle bli mer hållbart. Vi skulle ha kontroll genom att odla i källare  så har vi kontroll på allting. Det blir inte den här nyckfulla naturen, kan vi distansera oss ifrån. Det där bekymrar mig. Jag tycker att vi, jag funderar på vad händer med oss människor när vi börjar bli rädda för naturen och den… det är en oerhörd skapelse vi har runt omkring oss. För mig är det en allvarlig fråga. Hur ser du på den?

AJ: (29:34) Genom att många av oss lever inte vardagsnära naturen, om man säger så. Ibland svårt att hitta den här mellanvägen, att hålla oss på vägen. Vi hamnar antingen i diket att vi ser naturen bara som det där som är vackert och där man kan återhämta sig och som man njuter av. Eller så ser man naturen bara som en produktionsenhet eller ännu värre någonting som kan exploateras för vårt välstånds skull och som, ja, som man kan göra vad som helst med. Så vi har ibland svårt att hitta just det där mitt i mellan som ser att ja men bruka är något annat än missbruka. Och ja, visst är naturen jättevacker och ingenting går väl utöver en solnedgång och sådär. Men naturen är ju också grym på det sättet att det är hela tiden ett jagande och dödande också. Så att ha den här realistiska synen tycker jag vi ska ha. Sedan det här med kontrollen. Jag tänker att det är ju i mångt och mycket en illusion. Vi kan aldrig ha fullständig kontroll. Det går inte. Och staden är ju i själva verket mycket sårbar. När jag tänker på infrastrukturen. När el-, vatten- eller transportsystemet slås ut, livsmedelsdistributionen hackar, internet, epidemier, så på sätt och vis är ju landet, har landet ofta en högre grad av motståndskraft, eller resilience som man också säger. Så jag tror att det behövs mer medvetenhet om symbiosen mellan stad och land och det kan nog bli bättre. Och jag tror som människor så behöver vi bejaka både den makt vi har men också vår maktlöshet. Men vi har stor makt. Vi kan bygga ett internet som omsluter världen med tät tät kommunikation och vi kan nå till Mars och ända in i kometkärna och ända in i generna. Och samtidigt så sköljs vi bort som ett löv när naturens krafter släpps loss. Vi är utlämnade åt naturens makter också. Och vi vet att dessutom naturkatastrofernas verkan påverkas av hur vi har skött naturen. De kan ju förvärras av att vi har skövlat till exempel skogar och så vidare. Så att vi har inget annat val än att leva både vår makt och vår maktlöshet, vår styrka och vår skörhet. Men det är mycket det, att inse det.

MD: Var trivs du bäst själv någonstans? Är det i stan eller på landet?

AJ: Jag tror jag är en både ock person. Å ena sidan trivs jag med stadslivet men jag tror alltså den här mellanstora staden än den riktigt riktigt stora staden. Men jag skulle inte trivas med att året runt vistas i en stad. Jag behöver det här att kunna komma ut och vandra i naturen.

MD: Kontrasterna.

AJ: Ja.

MD: Naturen kan ju både vara avkoppling men också en väldig källa till att faktiskt komma i kontakt med sig själv. När man i det många gånger stressade situationer som vi har med våra liv så är det med mobiltelefoner och läsplattor och datorskärmar. Stänga av dem och när man kommer ut i naturen och kommer i kontakt med sig själv så känner man dofter på ett helt annat sätt och man kanske upptäcker en myra på marken och sådär. När man gör det då  känner man så här att det är ju rätt härligt att leva.

AJ: […] Det behövs ju inte så mycket att vi faktiskt ska kunna känna oss rätt så ensamma och utelämnade i naturen. Jamen, det räcker med att gå vilse lite i skogen, eller det blir inte så trevligt väder och man är inte rätt klädd så känns ju litenheten och det här att ja, mina krafter räcker egentligen inte så långt.

MD: Det kan ju vara både ock. Men jag upplever nog att det är lättare att klä sig rätt och se en myra på marken. För mig är naturen… Jag är ju uppväxt väldigt nära naturen, jag kommer ju från en bondgård uppe i Västerbotten. Och det finns ju de som är rädda för att gå in i en skog och när jag går in i en skog så känner jag bara, känner mig omfamnad och väldigt trygg. Det finns ju de som då kanske om man inte kommer från den miljön så kan man känna en rädsla för skogen. Men jag tycker naturen är en väldigt trygg plats för mig.

HN: Jag hävdar att det låga priset på mat är ett väldigt högt pris. Det sätt vi producerar mat för vi över kostnaden på kommande genrationer istället för att ta kostnaden nu. Allt för att producera billig mat. Enligt min uppfattning så kan vi tillåta oss att plåga… jag äter själv kött men avskyr lidande och vi utsätter djur för lidande för vi ska få fram billig mat. Om vi har råd, vi lever i ett samhälle där vi kan få tillgång till mat, ska vi lägga mer utav vår disponibla inkomst på den nödvändiga konsumtionen för att kunna minimera bland annat lidandet, kunna hantera naturen på ett ansvarsfullare sätt?

AJ: (35:16) Det här att synliggöra de verkliga kostnaderna, det tror jag är viktigt på många områden. Och med de verkliga kostnaderna menar jag nu inte bara i penningvärde utan också kostnader i form av lidande och möjligheter som inte går att förverkliga, goda möjligheter. Men det har vi ju talat om, liksom, att synliggöra kostnaderna för ekosystem, tjänsterna att verkligen arbeta för rättvis handel. Och det är viktiga saker det och viktigt att inse att vi alla mer eller mindre är, så att säga, del av orättvisa strukturer. Där vi kan handla någonting billigt som någon annan får betala väldigt dyrt för. Det finns i kyrkans liturgi en syndabekännelse som har som formulering ”vi har del i världens bortvändhet från Gud” och jag tycker det är ganska bra uttryck. Vi har del i bortvändheten från det goda som skulle kunna vara, för det finns så många orättvisa system. Jag tänker ju mer vi hör berättelserna och har ett ansikte på orättvisan. Tänker många gånger på det. Svenska kyrkan har ju ett internationellt arbete som heter Act Svenska kyrkan där vi samarbetar med partner på väldigt många olika ställen på jorden. Och vi hör berättelserna, vad som händer. Till exempel genom orättvis exploatering, vattenkällor sinar eller saltvatten tränger in och odlandet blir omöjligt eller skövlandet har eroderat och så vidare. När vi får, liksom, ansikten på människorna som bor där och drabbas av det då tror jag det blir lättare för oss att säga: ”nämen, nu gör jag ett annat val.” Och jag tror att få hjälp att göra andra val och förstå de här är verkligen bättre val än de andra. Och jag tror att så många människor egentligen är beredda att har de bara råd så är de beredda att betala lite mer för sådant som är rättvist producerat än sånt som är billigare och orättvist producerat. 

HN: Men man talar ju om relationsmat egentligen. Att vi behöver förstå sammanhanget. När vi ser en råvara så ska vi förstå, se, få en bild av, en upplevelse av hur det är producerat. Egentligen skulle man kunna säga att den neoklassiska skolan, den som vi lever i, kapitalismen den kräver ju egentligen full information. Ska jag kunna göra ett rationellt val utifrån mina värderingar ska jag ha full information. Det är ju det du talar om, att man… Jag har ju inte full information och därför kan jag göra val som leder till lidande trots att jag inte är medveten om det.

AJ: Just det. Och jag skulle tro att det är väldigt väldigt få människor som skulle vara likgiltiga för det. Och så vet vi att den här delen av min livsstil bidrar till att andra lider på det  och det sättet. Då blir det ju desto större motivation att faktiskt ändra detta.

HN: Då behöver vi alltså skapa närmare relationer mellan människor så att vi kan se vad våra handlingar leder till.

AJ: Ja.

HN: Du sitter ju på en del makt, som ledare. Och då tänker ju på kyrkans alla egendomar. Jag ser kyrkan som en möjlig förebild för det hållbara samhället. Vill man att kyrkan tar den rollen? Tar man den rollen?

AJ: (38:55) Ja, det tycker jag. Vi har ju då som biskopar skrivit ett klimatbrev som i första upplagan kom 2014 och nu i en ny upplaga 2019 där vi har väldigt konkreta uppmaningar till oss själva men också till alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare och så vidare. När det gäller oss själva, det är klart vi har mycket kvar att göra. Men det finns en medvetenhet. Den finns när det gäller förvaltningen av pengar, att investera dem på ett sätt som är hållbart, också etiskt hållbar. Och våra finansförvaltare var väldigt duktiga på det relativt tidigt och kunde visa att… För det fanns liksom en uppfattning ”okej, antingen så går du för, satsar på störst möjliga avkastning och då kan du inte vara sådär etisk, eller så är det etiskt och då får du finna dig i att det blir sämre avkastning.” Men de kunde visa att det etiska förvaltandet ledde till minst lika bra, till och med bättre, avkastning. Och det var en av de gångerna Svenska kyrkan blev omnämnd i New York Times, berömmande. Så det är jag stolt över. Sen har vi ju mycket mark och skog också. Och jag vet att våra egendomsnämnder har överläggningar om hur, vad som är det bästa sättet att förvalta skogen. Vi har ju i vår kyrkoordning en bestämmelse som säger att tillgångarna ska förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bäst möjliga, uthålliga, totalavkastning. Och så står det dessutom: ”tillgångarna ska därtill förvaltas på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkan grundläggande värderingar.” Och när det gäller skogsbruk så har jag förstått att det inte alltid är så lätt att svara på den här frågan vad som är det bästa. För det är komplext. När det gäller jordbruksmarken så är den ju utarrenderad och arrendatorerna är ju självständiga men jag vet exempel där stiften, egendomsnämnderna, har hjälpt till med till exempel återställande av våtmarker, övergång till ekologisk odling och så vidare. Det har också investerats en del i vindkraft. Men även där har det liksom inte alltid varit så lätt för det finns det här ”not in my backyard.” Det vill säga att trots att man följer alla bestämmelser som finns så finns det alltid grannar som säger ”vi vill inte ha något vindkraftverk i vår närhet och gör ni det då träder vi ur kyrkan.” Det har också försökts med solpaneler och det finns exempel där det har lyckats. Men där är det så att kulturminneslagstiftningen sätter hinder i vägen. Så det goda blir ibland det bättres fiende här. Men det jobbas med det.

HN: Jag tänker att stora markägare som kyrkan, skulle vara så fint om man gick före i den meningen att man verkligen skapade förebilder.

AJ: Det är ju både en prövosten men också en möjlighet att kunna se hur hänger våra ord om det goda förvaltarskapet ihop med handlingen. Och vi strävar ju alltid efter att ord och handling ska vara samstämmiga. Det är en ständig strävan som också präglar arbetet med förvaltningen av de här prästlönetillgångarna, som det heter rent tekniskt.

MD: En sak som jag tänkte fråga om. Tydligen är det ju så att den nuvarande påven, han är ju väldigt förtjust i pizza har jag hört.

AJ: Jaha, det är mer än jag vet.

MD: Han ska tydligen vara det, hans favorit är pizza. Har du någon sån där favoriträtt. Har du nån typ av mat som du är extra förtjust i, som du känner sådär det längtar jag ofta till?

AJ: Nja, framför allt när jag har liksom under en längre tid kanske inte kunnat bestämma själv vad jag äter därför att varit på resa och sådär då brukar jag längta efter en sådan där riktigt fräsch sallad.

MD: Om du får välja själv? Om du lagar hemma, om ni äter hemma då gör du gärna en sallad?

AJ: Nu måste jag ju erkänna att jag lagar inte maten hemma, det gör min man.

MD: Jaha, vad trevligt.

AJ: Mycket trevligt.

MD: Så du hoppas på en sallad när du kommer hem då.

AJ: Ja.