7 december 2016

#439. Mytbildning…



Den femte oktober i år arrangerade S:ta Katharinastiftelsen ett samtal med rubriken ”Ökad politisering av kyrkan – myt eller sanning?” Ledarskribenten i Svenska Dagbladet Maria Ludvigsson (ML), kyrkostyrelsens första vice ordförande Wanja Lunby-Wedin (WLW) och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (AW) deltog i panelen. Följande dialog utspelade sig (35:45-37:40):
ML: Det jag pratar om när jag säger att kyrkan är mer politisk än konfessionell är väl... och då säger du att det är de historier som hittar till media. Och man kan alltid skylla på media, det brukar jag också göra. 
AW: Nej, jag skyller inte... det är logiken.
ML: De historier som kommer till media det är ju också det som kyrkan ofta väljer att sprida till media. Det kan till exempel vara frågor om huruvida... Det här, man ville bära korset för att visa solidaritet med andra kristna. Och där kyrkans ledning, om jag inte missminner mig, påstod att det kan vara provocerande att visa, att bära korset tydligt. Det kan jag tycka är raka motsatsen till att vara… stå upp för de kristna. Det behöver inte vara politiskt men det är i alla fall det som jag inledningsvis sade att jag tyckte att jag saknade. För politikens skull så lämnar man utrymme och det blir på bekostnad av det som kyrkan skulle syssla med. Och vad gäller den här frågan om korset så, den är… Den kom inte så långt efter att en annan kyrklig ledare var i en kyrka och funderade på huruvida man skulle egentligen… För att visa respekt för andra religioner täcka över de kristna symbolerna. För mig som kristen så är det en väldigt… en skrämmande och sorglig bild jag får. Jag ser för mig…
WLW: Men vilka var det som gjorde det? Som inte… Som täckte för de kristna symbolerna?
AW: Ja, vad var det för kyrklig ledare?
ML: Ja, det var väl Eva Brunne som gjorde det. Som föreslog att man skulle göra det i Sjömanskyrkan i Stockholm.
AW: Det är väl en myt.
ML: Nej, det är inte en myt.
WLW: Det är en myt.
AW: Jo, det är en myt. Jaja, visst, ja, ja.
ML: Det var ju för väl det då, om det är en myt. Men om det nu inte… om det är som hon säger att "jag tänkte högt, man måste få provtänka och man…" Så tycker jag bara tanken på att det finns inom kyrkan, sådana krafter, tycker jag är ganska allvarligt.
Maria Ludvigsson formulerade kritik om att hon uppfattar Svenska kyrkan som mer politisk än konfessionell, och hon tog biskop Eva Brunnes förslag om att plocka ner eller täcka över krucifixet samt att indikera riktningen mot Mecka i Sjömanskyrkans kapell som exempel. Jag skrev om det förslaget i september 2015. Jag var med i rummet och hörde Eva Brunnes förslag med mina egna öron.

Anders Wejryd och Wanja Lundby-Wedin påstod i samtalet på Katharinastiftelsen att Maria Ludvigssons exempel bara var en myt, ett påhitt som aldrig hade hänt. Biskopen ska aldrig ha sagt det som Maria Ludvigsson påstod att hon sade. Det är en ren och skär lögn. Eva Brunne har själv i pressmeddelande och på andra sätt bekräftat att det jag berättade om från Sjömanskyrkan är korrekt – och helt i enlighet med hur Maria Ludvigsson uppfattat det hela. Biskopen själv skriver om det på Stockholms stifts hemsida.

Reflektera över att det var Svenska kyrkans förra ärkebiskop och kyrkostyrelsens nuvarande första vice ordförande – två representanter för Svenska kyrkans allra högsta ledning – som avfärdade Maria Ludvigssons frågor med en lögn. Istället för att ta hennes kritik på allvar.

Vår kyrka eroderas. Medlemmar lämnar Svenska kyrkan i förfärande stora mängder. Men när viktig kritik och angelägna frågor läggs fram för kyrkoledningen så väljer man alltså att hellre fara med osanning än besvara kritiken. Det kan inte fortsätta så här. Vår kyrkas ledning behöver börja betrakta och behandla kritik, kritiker och sakliga frågeställningar som betydelsefulla och viktiga delar av och i vår kyrkas inre liv. Inte som något illvilligt som man till varje pris – till och med till priset av en lögn – ständigt måste vifta bort.

Svenska kyrkans ledning måste kunna hantera sakliga frågor med sakliga svar och möta sakliga argument med sakliga argument i intellektuellt hederliga samtal. Det kan inte vara för mycket begärt. Den som inte förstår allvaret och på riktigt är beredd att ta ansvar för det genom att gå i uppriktig dialog med kyrkans folk och kyrkans kritiker behöver ställa sin plats till förfogande.

Dessutom behöver Anders Wejryd och Wanja Lundby-Wedin be Maria Ludvigsson om ursäkt.

4 december 2016

#438. Andra söndagen i Advent…

”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ’Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.’” (Markus 1:14–15)
Glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son, börjar med Johannes döparen. Johannes förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Massor av människor från trakten kring Jerusalem hörsammade Johannes förkunnelse och uppmaning. De begav sig till honom. De bekände sina synder där och döptes av honom. Johannes visste att det inte handlade om honom själv. Han pekade bort från sig själv med allt han gjorde och med allt han sade. Johannes förkunnade: ”Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er med vatten, han ska döpa er med helig ande.” Johannes pekade på Kristus med hela sin gärning.

Johannes blev fängslad. Den politiska och religiösa makten har alltid haft svårt att hantera de män och kvinnor som autentiskt går Guds ärende. Den Gud kallar till att kompromisslöst förkunna det Gud vill ha sagt i världen kommer alltid att betraktas som en fiende av det religiösa och politiska etablissemanget. Därför att Guds Ord befriar människor, bemyndigar människor och stärker människors självständighet. När Guds Ord talas av den som lever i en autentisk kallelse då utmanas den religiösa och politiska maktens makt över människan, över människor och över mänskligheten. Guds Ord gör den världsliga makten maktlös. Det är en utmaning som makten bara kan möta med repression. Och Johannes blev fängslad.

Men tiden var inne. Den stund som hela skapelsen väntat på sedan tidens begynnelse blev till. I ett ögonblick, på ett ögonblick, blev stunden till då uppenbarelsens mirakel avslöjade Gud Faderns absoluta och kompromisslösa närvaro i sin skapelse. När Sonen tar till orda, när Jesu röst hörs här i vår värld och i vår verklighet, då bryter uppenbarelsens mirakel fram. Om det någonsin har funnits en reva i rymd-tid väven så var det där och då – när Jesus tog till orda och gav sig till känna som den han var och är. Gud Fadern själv i Sonens gestalt. Den uppenbarelsens tid som började med Johannes låter sig inte hindras eller begränsas varken av den politiska eller den religiösa maktens förtryck. För tiden är inne.

Guds rike är nära. Nära som ett blivande ögonblick. Så nära att det nästan redan är här. Guds rike är inte ett rike av denna världen. Guds rike är inte en geografisk plats eller en fysiskt konkret storhet. Guds rike är nära i tiden. Nära som det nu som nyss skulle bli. Guds rike hör tiden till och tiden är platsen där Guds rike är nära. Tiden är Guds rikes väsen. Med, i och genom tiden breder Guds rike ut sig i världen och ut i hela verkligheten. Ingen plats, ingen stund, ingen människa, ingen händelse, ingenting alls förmår eller kan befinna sig utanför tiden. Av den enkla anledningen att tiden är Guds rike. Och Guds rike är nära. Som varje blivande ögonblick.

Omvändelse är nödvändigt. Omvändelse från uppfattningen om att det enda som finns i den här världen är det vi själva förstår. Omvändelse från tron på att vi själva förmår allt. Omvändelse från tron på att vi har allt vi behöver när vi får allt vi vill ha. Omvändelse är en oundviklig konsekvens av att bli konfronterad av Guds rikes verklighet. Inte omvändelse från världen. Omvändelse i världen. Till världen. För världen. Omvändelsens tid är nu. Inte sedan. Inte då. Nu. Tiden är redan inne. Vi behöver vända om från uppfattningen om att mitt jag är tillvarons centrum, mening och mål. En omvändelse från jag till Gud och vi. Vi behöver en omvändelse till kristen tro. Med allt vad det innebär.

Vi behöver tro på det glada budskapet som ropar ut över hela världen att Gud Fadern är här. Hos oss och med oss. Det glada budskapet att Gud Fadern en gång för alla har gett sig till känna här i vår värld och verklighet. Det glada budskapet att Gud Fadern i Sonen lät sig födas in i världen för att bli som en av oss. För oss. Med oss. Hos oss. Det glada budskapet att Gud Fadern lät sig födas i världen som ett värnlöst människobarn för att kompromisslöst dela varje människas livsvillkor. Det glada budskapet att Gud Fadern lät sig inkarneras i Sonen Jesus Kristus till förmån för varje människa. Till förmån för hela mänskligheten. Sedan dess är världen för alltid fylld av ett hopp och av en glädje som aldrig dör.

Tro på det glada budskapet om Jesus Kristus.

2 december 2016

#437. Karl har ordet…

Part of Karl Barth’s Speech on the Occasion of his Eightieth Birthday Celebrations.

”Then i read, and in our local church bulletin, that I am one of the Fathers of the Church. I thought with alarm of what Thomas Aquinas once said, that those who wore a halo in heaven fell into three categories, namely the holy martyrs, the holy virgins, and finally the holy teachers, who were none other than the Fathers of the Church. And now look at me. Do you detect anything about me remotely resembling a halo that I shall eventually win? I do not think so. From the very beginning of my theological work I have been very conscious of its relativity. For some strange reason, I have written evidence of this. As early as 1922, when the star of the much heralded second edition of my Epistle to the Romans was just beginning to rise, I wrote an inscription on the fly-leaf of the author’s copy. I have brought it with me today. I wrote it as if I were presenting a copy of the book to someone. But I presented it to myself, and what wrote was ’From Karl Barth to his dear friend Karl Barth’. Then I added a few sentences I had just read in Luther. I propose to read them to you now, to explain what I had discovered then and what I now can call my great alarm. The sentences from Luther were:
If you think and are of the opinion that you really stand secure and you please yourself with your own books, your teaching and your writings, [if you think] that you have done very splendidly and have preached magnificently, and if it then pleases you to be praised before others, yes, if you perhaps want to be praised lest you mourn and give up, then my friend, if you are man enough, put your hands to your ears, and if you do so rightly, you will find a lovely pair of big, long, rough donkey’s ears. Do not spare the cost of decorating them with golden bells so that you can be heard wherever you go and the people can point to you and say: ’Behold, behold! There goes that splendid creature that writes such wonderful books and preaches such wonderful sermons.’ Then you shall be blessed and doubly blessed in heaven, for the fire of hell is ready for the Devil and all his angels.
Thus wrote Luther. (For those of you who might like to refer to the text, it is in the Erlangen edition – at that time I did nor posses a Weimar edition – Volume 63, and if I can still read correctly, page 406.) That was the inscription I adressed to myself in 1922. And it has not changed in all these years and it has not changed today. Should this occasion today, and all these past weeks with the many beautiful things said about me, be a temptation to me, you may at least be aware that I am fighting a battle to resist it. Excessive humility can, however, also be a form of arrogance. I had therefore better pass on to the next subject, my thanks. 

[…] Let me again remind you of the donkey I referred to in connection with my Epistle to the Romans. A real donkey is mentioned in the Bible, or more specifically an ass. But let us call it a donkey. It was permitted to carry Jesus to Jerusalem. If I have done anything in this life of mine, I have done it as a relative of the donkey that went its way carrying an important burden. The disciples had said to its owner: ’The Lord has need of it.’ And so it seems to have pleased God to have used me at this time, just as I was, in spite of all the things, the disagreeable things, that quite rightly are and will be said about me. Thus I was used. I was on the spot – and while all these things were being said about me today I said to myself ’the battle was being fought, the enemy struck, and there was I in the baggage-train’. That is how I happened to be on the spot. A theology somewhat different from the current theology was apparently needed in our time, and I was permitted to be the donkey that carried this better theology for part of the way, or tried to carry it as best I could.”

  • Barth, Karl,1976:Fragments Grave and Gay. Glasgow:Collins. S.113-114,116-117.

28 november 2016

#436. Ämbetsbärare…

Lena Andersson kommenterade den senaste tidens politiska debacle i DN. Det Andersson skrev om politiska ämbeten och politiska ämbetsbärare är tänkvärt även i relation till vår kyrkas ämbeten och kyrkliga ämbetsbärare. Inte minst i dessa tider av twittrande och facebookande sammanblandningar av personligt, privat och ämbetsutövning.
Ämbetet är inte för individer att nyttja för egna syften, utan syftet är nerlagt i ämbetet. När premiärministern har veckomöten med drottningen möts två funktioner, inte personer. Vill man ägna sig åt kreativt självförverkligande får man uppsöka andra arenor. 
Det är knappast en tillfällighet att Churchills fiktiva ord är skrivna i vår tid där demokrati ofta förväxlas med rätten till utlevelse, och individualism med narcissism. Något händer med blicken på personen i ett ämbete, och på ämbetet, när personen blir intim med följare och väljare. Perspektivet förvanskas. Bedrägligheter uppstår. Iklär man sig ett ämbete är man nödgad att lämna sin privata person utanför, att ha förnamn och efternamn och skor på fötterna. Den reella, noga kontrollerade och legitima maktobalansen mellan minister och medborgare kan inte nojsas bort genom vardagsliv, barn och middagsbestyr med smileys och hjärtan, vilket blivit vanligt. 
Statsråden är människor med människors egenheter, men medborgarna behöver inte ha kännedom om dem alla. Vår uppmärksamhet ska tillåtas vara på rollen och sakförhållandena, inte vridas mot privata avledningsmanövrer, gulliga foton eller rekommenderade tidningsartiklar ackompanjerade av antingen privatpersonens notering om sin personliga smak, eller maktpositionens påpekande om vad som är viktig läsning. Oavsett från vilket håll man ser det leder de upplösta konturerna till oklarheter.
Man kan fundera på, och kanske diskutera, vad de där upplösta konturerna gör med vår kyrkas ämbeten, med kyrkans ämbetsbärare och med kyrkan som sådan. Vilka perspektiv förvanskas när det kyrkliga ämbetets funktion underordnas en ämbetsbärares person? Vad händer, till exempel, när ärkebiskopens teologiska, ecklesiologiska och pastorala funktion underordnas personliga och privata känslor – som exponeras via sociala medier och som ibland används som någon form av argument i den offentliga debatten? Vad händer med förtroendet för kyrkan när ämbete och person så blandas samman? Vilka bedrägligheter och oklarheter uppstår omkring vår kyrkas ämbeten då? Vilka teologiska konsekvenser får det när den kyrkliga ämbetstutövningens integritet inte hålls intakt?

20 november 2016

#435. Domsöndagen…

"Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannes 5:22–30)
En dom handlar till stor del om ansvar. Att dömas är att bli ställd till svars. En fällande dom är ett utkrävande av ansvar och innebär ett utdömande av straff. En friande dom är ett frikännande från ansvar och en befrielse från bestraffning. Ansvaret som domen relaterar till är ofta ett ansvar för något som har hänt eller inträffat. Något som någon har gjort, eller inte gjort. En dom förutsätter en instans som har satt gränser för vad som är ok och för vad som inte är ok. Gränserna har ofta formen av en lag. En lag sätter gränser och reglerar de sanktionsmedel som behövs för att upprätthålla lagens gränser. En lag är förutsättningen för att det ska finnas gränser som kan överträdas och för att det ska finnas någon att döma.

Guds lag reglerar gränserna för människans relation till Gud och Guds relation till människan. Guds lag sätter tydliga gränser för vad som är och inte är tillåtet i relation till Gud. Det handlar inte om mänskliga moraliska regler. Guds lag är inte ägnad åt petitesser. Guds lag handlar om liv och död. På riktigt. Guds lag stipulerar att den som bryter mot förbundets villkor begår en synd. Och straffet för synden är döden. Mänskligheten som sådan – om än inte varje enskild människa – har alltid gjort och gör sig dagligen skyldig till brott mot förbundsvillkoren. Mänskligheten har alltid syndat mot Gud. Mänskligheten älskar inte Herren, vår Gud, av hela sitt hjärta, med hela sin själ, med hela sin kraft, med hela sitt förstånd och sin nästa som sig själv. Mänskligheten syndar ständigt mot Gud. Straffet för synden är döden. Därför dör mänskligheten ständigt.

Ingen kommer undan ansvaret för livet som har levts. Men domens dag handlar inte om mänskliga moraliska frågor. Guds lag och den kommande domen handlar om liv och död. Livet eller döden. Varken mer eller mindre. Gud Fadern har överlåtit den yttersta domen åt Sonen – åt Jesus. Jesus följer Gud Faderns vilja när han dömer. Och Gud Fadern har visat sin vilja en gång för alla. När Jesus uppstod från de döda visade Gud Fadern att hans vilja är att mänskligheten, människan och varje människa ska leva. Trots döden. Trots allt. Ingen kommer undan ansvaret för hur livet har levts i relation till Gud. Alla ska dömas. Men den yttersta domen är frälsning och befrielse. På den yttersta domens dag kommer även den mest hårdnackade förnekare att tro. Ty detta är Gud Faderns vilja – att Jesus inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett honom, utan att han ska låta dem uppstå på den sista dagen.

I Jesus finns ett löfte som går utöver allt annat. Den frikännande, befriande och frälsande kraften som finns i och med Jesus är så allomfattande och genomgripande att till och de som redan är döda omfattas av den. Makten över livet vilar i Guds händer och Gud har lagt makten över livet i Jesu händer. Gud Fadern har gett Sonen rätt att döma över liv och död eftersom han är Människosonen. Jesus vet vad det är att vara en brusten människa bland brustna människor. Jesus är den som har kunskap och makt att hålla dom. Jesus äger livet och är den som ska döma var och en och alla. Och Jesu dom är barmhärtig, nåderik och kärleksfull. Evigt liv istället för straffDet är ett glatt, hoppfullt, befriande och frälsande budskap. Ett evangelium som egentligen inte är något att bli förvånad över.

19 november 2016

#434. En ärkebiskop har ordet…

”In a speech I gave in September to head teachers of Church of England schools, I said – uncontroversially in my view – that in order to defeat terrorism, we need to understand the mind-set of those who perpetrate it. To my surprise, a small number of media commentators viewed my comments as appeasing terrorists and their acts. However depraved it may be, groups like ISIS have an ideology, indeed a theology – which is at the heart of their propaganda, and therefore the driving force – which holds an apocalyptic understanding of human history, not as a loose term but in its strictest technical terms: they believe that the world is about to end, that the Prophet will return with Jesus, and will defeat the western powers.

It’s very difficult to understand the things that impel people to some of the dreadful actions that we have seen over the last few years unless you have some sense of religious literacy. You may reject and condemn it – that’s fine – but you still need to understand what they’re talking about. And in order to understand, religious people in Europe must regain the ability to share our religious vocabulary with the rest of the continent. If we treat religiously-motivated violence solely as a security issue, or a political issue, then it will be incredibly difficult – probably impossible – to overcome it. A theological voice needs to be part of the response, and we should not be bashful in offering that. 

This requires a move away from the argument that has become increasingly popular, which is to say that ISIS is ‘nothing to do with Islam’, or that Christian militia in the Central African Republic are nothing to do with Christianity, or Hindu nationalist persecution of Christians in South India is nothing to do with Hinduism. Until religious leaders stand up and take responsibility for the actions of those who do things in the name of their religion, we will see no resolution. 

Of course, it is insufficient to only use our understanding of religious language in a defensive or preventative sense. In the United Kingdom, our counter-radicalisation programme in schools and universities is called ‘Prevent’, which I believe sums up the overall approach to religious extremism. Rather than simply seeking to prevent ‘bad’ religion, however, we have to offer an alternative vision of the role of faith in our societies that is more convincing. That is more profound. That is more satisfying to the human spirit. And where to do we find a better vision than in the gospel of Jesus Christ, in the good news of Christ?”

6 november 2016

#433. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannes 6:37–40)
Det är Guds uttryckliga vilja att ingen enda människa ska gå förlorad. Gud Fadern skapar liv och vill livets levande. Gud Fadern skapar varje människa och vill varje människas levande. Det levande livet som Gud skapar är ett liv som alltid lever. Som aldrig slutar att leva. På något sätt, oklart hur, är det i enlighet med Guds vilja att livet ska leva vidare även när det kroppsliga livet upphör. Ingen människa ska gå förlorad. Inte ens i eller genom döden.

Sorg och saknad är längtan efter den som inte längre finns kvar här. Längtan efter våra kära som inte kommer tillbaka. Vi ska sakna dem och vi ska sörja deras död. Men vi ska framför allt minnas deras liv. Det är livet som de har levt som är det viktiga, inte döden. Vi hedrar minnet av våra döda när vi minns det liv de har levt. När vi minns deras leenden, deras skratt och glädjeämnen. När vi minns gemenskapen vi har haft med varandra. De glada och vackra stunderna. De mödosamma och svåra. Allt det där som deras liv var fyllda av. Vi ska minnas dem som levande. Det är livet som är det viktiga, inte döden.

Döden är en tröskel som vi alla ska kliva över. Den sista dagen i den här världen är uppståndelsens dag. Den dagen får livet en annan form. På en annan plats. Någon annanstans. Ingen vet var och ingen vet hur. Men det finns ett löfte i Jesus om att det ska bli så. Jesus kommer inte att låta någon gå förlorad utan låta oss alla uppstå till evigt liv. När vi minns, saknar och sörjer de som genom döden har lämnat oss ska vi påminna oss själva och varandra om löftet som finns i Jesus Kristus. De som nu är döda har levt här tillsammans med oss och de lever nu någon annanstans. Var och hur är det ingen på den här sidan av dödens tröskel som vet. Men de är där. Och de vet att livet lever vidare. Trots allt.

4 november 2016

#432. Hoppet som aldrig dör…

I Allhelgonatid påminns vi om sorgen. Saknaden. Längtan efter dem vi älskar och dem vi har älskat. Som vi inte längre når. De som som har levt här men som har lämnat oss och nu lever någon annanstans. Vi saknar och längtar oavbrutet. Ibland intensivt. Ibland lite svagare. Men mest hela tiden. Allhelgonahelgen gör den egna sorgen, saknaden och längtan synlig. Den personliga saknaden får en resonanslåda i det gemensamma. Vi märker att vi är många som bär en sorg, saknad och längtan efter dem som har lämnat oss. De som fattas oss.

Vi tänder ljus i tystnad. Vi går stillsamt till gravar och minneslundar. Stannar upp en stund. Minns. Begrundar. Själva och tillsammans. Orden kanske inte räcker till. Orden kanske inte finns för den tomhet som fyller tillvaron när någon vi älskar lämnar oss för att aldrig komma tillbaka. En tomhet som dröjer sig kvar. En tomhet och frånvaro som blir och är lika påtaglig som den frånvarandes närvaro. En tomhet som fylls av sorg, saknad, längtan. Och kanske av tårar. Ömtåliga små lågor får liv på ljus. Sprider ett hoppets envisa ljus omkring sig. I mörkret som omger dödens närhet.

Det finns ett löfte, i Jesus Kristus, om att döden inte är livets slut. Den kristna kyrkans tro och hopp bärs av detta enda löfte. Det enda som förändrar allt. När kroppens liv upphör är den kristna kyrkans tro och hopp, den kristna kyrkans Jesus, det enda vi har kvar. Jesus är den enda som kommer att finnas där när steget över tröskeln tas och dörren går igen bakom. Där och då ska Jesus ta emot var och en med tröstens ord. Hoppets sista halmstrå ska visa sig vara starkt som en stålvajer. Löftet ska visa sig vara hållbart. Hoppet och löftet ska visa sig vara sant. Trots allt.

3 november 2016

#431. En ärkebiskop har ordet…

”Christians need to own the fact that we are a faith with exclusive claims of revelation, truth and integrity. We possess little explicit scriptural evidence of a call for freedom of religion. If we are to make the case for the right of others of different views and traditions to worship freely or not at all, then we need a systematic interpretation of God’s nature and modelling for humanity. Grace and mercy, with justice and righteousness are characteristics at the heart of God’s nature, while force and compulsion are not. […]

If we cherish our own rights, then we must have regard for the rights and sensitivities of others. We have a collective responsibility to each other in a world created by God for our dependence upon Him and on one another. Jesus reminded us that our fullest expression in creation is in loving God with all our heart, soul, strength and mind and in loving our neighbours as ourselves (Luke 10:27). Where the Church is not acting on this commandment to love, it is not the Church. Jesus went further in clarifying that our neighbours are not just the people we identify with ethnically, nationally or religiously, but are in fact anyone we encounter and especially those in need.

Jesus inaugurated a kingdom which was relational, attractional and non-violent. The kingdom was open to all who received and responded to God’s invitation. To coax, coerce or compel people to swear allegiance to this kingdom confounds and contradicts the very nature of the kingdom itself. Too often the Church has taken this route in its long 2,000 years of history. We are called to seek the common good of all because we are called to witness to the emerging kingdom which we believe brings the promise of renewal and restoration to all.”

2 november 2016

#430. Fokus...

Svenska kyrkan är en jätteorganisation som är av ett annorlunda slag. En kyrka, vars djupast liggande rötter är gemenskapen som samlades runt Jesus från Nasaret för närmare två tusen år sedan. Genom historien har kyrkan ändrats och förändrats både med och mot sin egen tid. Hur det blev så att gemenskapen runt Jesus av historien formades till den Svenska kyrkan som vi står och går i just nu kan man både fundera på och läsa om.

Vad som mer sällan funderas på och mer sällan kan läsas om är hur Svenska kyrkans situation just nu faktiskt ser ut. Bakom kulisserna. Vad händer i Svenska kyrkans församlingar, som konsekvenser av det just nu rådande systemet för hur och av vilka besluten fattas i Svenska kyrkan? Hur påverkar systemet församlingar och medlemmar i praktiken? Hur låter våra biskopars tankar och ord om den nuvarande kyrkliga organisationen egentligen? Hur ser den politiska styrningen av Svenska kyrkan egentligen ut? Hur kommer sig att gemenskapen runt Jesus är styrd av politiska partier?

Om detta och mer därtill kan du läsa i artikeln Tro, hopp och stordrift av Sofia Lilly Jönsson i tidningen Fokus. Det är en av de mest omfattande och mest initierade texterna som har skrivits om Svenska kyrkan på länge. På torsdag är sista dagen som det nuvarande numret av Fokus finns tilll försäljning. Så om du är intresserad av eller engagerad i Svenska kyrkan och vill försöka förstå lite mer om sakernas tillstånd då behöver du köpa tidningen Fokus innan fredag. Gör det.