15 september 2019

#565. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

"Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matteus 5:38–48)
Jesus befann sig på ett berg någonstans i Galileen. Han hade ganska nyligen blivit döpt av Johannes döparen och han hade samlat ihop den första lilla gemenskapen med de första lärjungarna Han hade börjat förkunna, undervisa och bota människor. Ryktet om honom hade spridit sig och folkskaror började samlas för att söka upp honom och följa honom. Jesus gick upp på det där berget och undervisade dem som hade kommit dit. Senare skulle det han sade där på berget samlas ihop och minnas som hans Bergspredikan.

Han började med att tala om lagen och om sig själv i relation till lagen. Han sade att han inte hade kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla lagen. Lagen är förknippad med förbundet som Gud Fadern har ingått med sitt folk. Lagen stipulerar förbundsvillkoren och lagen är garantin för att Gud Faderns förbund fortfarande gäller. Så länge lagen gäller gäller förbundet. Jesus var tydlig med att han inte upphävde eller ersatte Gud Faderns befintliga förbund med Israel. Han bekräftade att det ursprungliga förbundet och dess lag fortfarande gäller. Jesus själv förkroppsligar förbundet mellan Gud Fadern och Guds folk. Senare förstod man att den uppståndne Jesus utvidgade Guds förbund till att gälla inte bara Israel utan alla människor. Men det är fortfarande ett och samma förbund. Jesus kom inte med något nytt förbund, han uppfyllde förbundet som redan fanns och som fortfarande finns.

När Jesus talade till folkskarorna skärpte han förbundets och lagens villkor. Det välkända uttrycket ”öga för öga, tand för tand” är en del av den förbundslag som Mose tog emot från Gud på berget i Sinai. ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.” (Exodus 21:23-25) Vi förstår ofta "öga för öga, tand för tand" som en uppmaning att ge igen. "Om någon ger dig en blåtira så ska du ge igen med en blåtira" ungefär. Men det är ett missförstånd. "Öga för öga, tand för tand" är en uppmaning till besinning och barmhärtighet. "Sker skada, ska du ge liv för liv…" Det vill säga – om du orsakar skada då ska du kompensera den som skadats i motsvarande grad. Förbundslagen är en uppmaning till ansvarstagande, inte en uppmaning till hämndlystnad.

Om eller när någon förorättas höjs ofta röster för hämnd och hämnden orsakar mer hämnd i våldspiraler som aldrig tar slut. Förbundslagen sätter en gräns för våldet och lagen säger att du ska inte utkräva en hämnd som orsakar mer hämnd. Och viktigast av allt, om du har orsakat någon skada då har du ett ansvar för att kompensera den som har drabbats. Om alla människor tog det ansvaret skulle världens alla våldspiraler ebba ut på en vecka.

Jesus skärper det påbudet när han säger ”om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Jesus uppmanar oss att bryta våldspiralerna genom att helt och hållet avstå från att ge igen och hämnas. Tvärtom, säger Jesus, om någon kräver att få din skjorta så ge honom din mantel också, om någon tvingar dig att gå en mil så gå två mil med honom. Det här är kanske något av det som är mest provocerande med Jesus.  Det är lätt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill oss väl. Det är nästan omöjligt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill och gör oss illa. Det finns kanske ingenting som är svårare att tillämpa i praktiken. Men, det är precis det som Jesus uppmanar oss till.

”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” säger Jesus. Men vad ska man göra om någon tar istället för att be om hjälp? Vad ska man göra om någon vill en illa? Om någon faktiskt är fientlig, ond och elak? ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.”

I vår del av världen är tanken på att be för sina fiender mest en intellektuell övning. Men vi lever i en tid när våra kristna systrar och bröder runt om världen förföljs, fördrivs och mördas för att de är kristna. Alldeles på riktigt. 1,5 miljoner kristna i Irak är idag färre än 120 000. Av 1,7 miljoner kristna i Syrien finns ungefär 450 000 kvar. Miljoner kristna i världen lever idag under förtryck och förföljelser. Varje enskild kristen människa som har drabbats och som fortfarande drabbas är vår syster och vår bror. Det är våra syskon som förföljs, fördrivs och mördas. Deras fiender är våra fiender. Jesus uppmanar oss: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte förstått vad som händer i världen och har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Vi vill gärna att Gud ska straffa de som gör ont mot oss och andra. Men Guds kärlek till livet och Guds kärlek till människorna är obegripligt stor. Den kärleken omfattar även de som gör oss och andra illa. Gud Fadern låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det trotsar våra uppfattningar om rätt och fel, om brott och straff och om offer och gärningsman. Guds oändligt stora kärlek är provocerande och just därför är Jesus så oerhört provocerande. ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” Att vara snäll och omtänksam mot de snälla och omtänksamma är inte så svårt. Att vara snäll och omtänksam mot de elaka och onda är nästan omöjligt. Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Jesus uppmanar oss att vara fullkomliga, så som vår fader i himlen är fullkomlig. Fullkomligt kärleksfulla som Gud Fadern är fullkomligt kärleksfull. Det, kära vänner, är en uppmaning och förväntan som är svår att leva upp till. Men så vill Jesus att det ska vara. Det handlar inte om någon form av banal moralism. Det handlar om att högst konkret avstå från viljan att slå tillbaka med kraft för att krossa den som har gjort oss illa och istället önska och vilja den onde gott. Jesus vet att det är svårt. Gud Fadern vet att det är nödvändigt. Världens destruktiva våldspiraler behöver och måste brytas. Det vi kan göra är att börja här och börja nu, i det lilla och i de sammanhang där vi står och går.

Du, jag och vi som är kristna här i vår församling och i vår kyrka behöver lita på att Gud Fadern är den dömer den som ska dömas och straffar den som ska straffas. Vi behöver lita på att Jesus förbarmar sig över de som har drabbats och över de som drabbas. Vi behöver tro och lita på att Jesus löften om upprättelse, befrielse och frälsning för de förtryckta och förföljda är sanna. Ytterst behöver vi tro och lita på att vår kristna kyrkas löfte om att döden inte är livets slut är sant. Världens ondska och världens onda människor har redan förlorat. Gud Faderns oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet övervinner allt och alla i Jesus Kristus.

13 september 2019

#564. Mission är bättre än dialog…

Nedanstående publicerads i Dagen den 13/9.

Det var glädjande att Helene Egnell och Sofia Nordin på Stockholms stifts Centrum för religionsdialog gjorde sig mödan att skriva ett svar på min frågande debattartikel. Det är tydligt att det råder delade meningar om vad stiftet är till för och vad stiftet ska ägna sig åt. Det är bra att det blir synligt. Här några avslutande reflektioner.

Egnell och Nordin menar att stiftets undervisning om islam är en del av stiftets främjandeuppdrag i relation till någon form av abstrakt reflektion om ”att vara folkkyrka i ett mångreligiöst samhälle.” Ingenstans i Svenska kyrkans normerande texter framgår att något sådant är en del av stiftets uppdrag och uppgift. Det är en påhittad och självpåtagen uppgift som inte har någon förankring vare sig i kyrkoordningen, i Bibeln eller i Svenska kyrkans bekännelse. 

De skriver att det inte handlar om en ”kurs i islam” samtidigt som de själva kallar det en kurs och påpekar ”…att ’Allt du velat veta om islam …’ är endast en av ett drygt 50-tal kurser…” Är det en kurs eller inte? En språklig petitess kan man tycka. Men, att inte kunna hålla ordning på orden och vad man egentligen menar belyser begreppsförvirringen som råder hos Centrum för religionsdialog. Det spelar förstås ingen roll vad det kallas – att bedriva undervisning om islam ingår inte i stiftets uppgifter.

Egnell och Nordin går vidare med tomma ord om ”religionsmöten” och ”att möta denna verklighet” och så vidare. Det är det sedvanliga språket och perspektivet från de höga höjderna som saknar markkontakt. Två stiftsanställda med en budget är inget ”centrum för religionsdialog.” Av den enkla anledningen att religionsdialog inte har något centrum. Religionsdialog pågår varje dag mellan människor i våra församlingars vardag. Om man t.ex. bor och verkar i Botkyrka och har frågor om muslimerna där då är det fullt möjligt att samverka genom att knacka på hos den lokala moskén eller helt enkelt tala med människorna man har framför sig. Stiftets Centrum för religionsdialog tillför ingen förmåga eller kompetens som inte redan finns ute i kyrkans lokala församlingar.

Det är symptomatiskt att Egnell och Nordin helt utelämnar missionsbefallningen ur sitt resonemang om dialog med de som ännu inte är kristna. Den kristna kyrkans mission – den kristna kyrkans förkunnelse till omvändelse, tro och förlåtelse – existerar inte i den verklighet där Centrum för religionsdialog positionerar sig. Men Svenska kyrkans huvuduppgift är mission enligt missionsbefallningen. Den som menar att det inte är så eller menar att det är på något annat sätt har ställt sig utanför den kristna kyrkan och har gjort sig själv till en del av en annan gemenskap, oklart vilken. ”Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.” (Matteus 15:14)

”Dialog är bra, mission är bättre” svarade Jürgen Moltmann när han fick frågan om hur kristna teologer och kyrkan kan förhålla sig till utövare av andra religioner. Dialog för dialogens skull leder ingenstans. Svenska kyrkan behöver ägna mindre tid åt ”religionsdialog” av det institutionella slag som Egnell och Nordin förespråkar och mer tid åt att stärka förmågan att evangelisera så att människor kommer till tro på Kristus och lever i sin tro. Så att kristna gemenskaper skapas och fördjupas, Guds rike utbreds och skapelsen återupprättas.

1 september 2019

#563. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”’Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” Han svarade: ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ”Jag skall gå, herre”, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’ Då sade Jesus till dem: ’Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.’" (Matteus 21:28–31)
Jesus befinner sig i Jerusalem. Igår red han in i staden på den där trippande åsnan till folkets jubel. Han gick till templet. Där blev han rasande. Han välte omkull bord och drev ut alla som sålde och köpte där. Han botade blinda och lytta. Han bråkade med de skriftlärda och ställde till en scen. När han hade bråkat färdigt gick han till Betania och övernattade där. Han kom tillbaka till Jerusalem nu på morgonen och på vägen hit fick han ett fikonträd att vissna för att det inte bar frukt. För att visa lärjungarna allvaret. Nu är han tillbaka på tempelplatsen och undervisar. Översteprästerna och folkets äldste ifrågasätter honom och Jesus lyfter fram Johannes döparens förkunnelse och dop till stöd för sin sak. Johannes döparen har folket med sig och översteprästerna vill inte stöta sig med folket.

Det är nu Jesus ställer frågan om vilken av de två sönerna som egentligen gjorde som deras fader ville. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården. Den ena sonen svarade att han inte ville men gick ut och arbetade i alla fall. Den andre sonen sade att han skulle gå och arbeta men lät bli och gick inte ut. Lärjungarna svarar att det var den förste sonen som gjorde som fadern ville och så är det förstås. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården och den första sonen hjälpte till, om än motvilligt. Den andre sonen verkar mest vara en ögontjänare och odugling när han säger att han ska gå ut och arbeta men låter bli.

Jag gissar och tror att de flesta av oss här håller med både Jesus och lärjungarna om att det är bättre med någon som får jobbet gjort, om än motvilligt, än med någon som pratar och lovar men inget gör. Den tanken går igen och håller i de flesta sammanhang. Ingen blir glad av en snackpåse som inte bidrar till arbetet när det finns saker som behöver göras. Jesus bekräftar den tanken med att säga att de som motvilligt ändå gör det som behöver göras, de ska komma före till och med lärjungarna till Guds rike. Som exempel tar Jesus tullindrivare och horor.

Jesus och lärjungarna är överens. De flesta av oss är förmodligen också överens med Jesus och lärjungarna. Men, frågan är nu – vad är det som behöver göras? Vad är det för vingårdsarbete som Jesus menar är det som behöver bli gjort? Oavsett om man gör det motvilligt eller inte? Vad var det som behövde göras och vad är det som fortfarande behöver göras? Vi får svaret av Jesus själv. När han ställde frågan om de två sönerna och lärjungarna svarade honom då sade han: ”Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.” Vingårdsarbetet som behöver göras har alltså med Johannes döparens förkunnelse om vägen till rättfärdighet och med tro att göra. Så, vad var det som Johannes döparen förkunnade ?

Johannes döparen sade: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” och han döpte de som bekände sina synder. Berättelsen om Johannes döparen fortsätter: "När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: ’Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’” (Matteus 3:7–12)

Johannes döparen förkunnade att Jesus är den som kan och ska döma världen och han inskärpte allvaret med ord som inte är några visor. Om inte det räcker som motivation till att ta ansvar för vingårdsarbetet då vet jag inte vad som behövs. Johannes predikade omvändelse till tro på Jesus och förlåtelse för den som bekänner sina synder. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse var vingårdsarbetet som Jesus förväntade sig att lärjungarna skulle ägna sig åt. Det är samma vingårdsarbete som Jesus förväntar sig att vi som är den kristna kyrkan idag ska ägna oss åt. Varken mer eller mindre. Vi har två alternativ i relation till Jesus förväntningar på oss. Vi kan som den förste sonen i hans fråga vara lite motvilliga men ändå ge oss i kast med att förkunna omvändelse, tro och förlåtelse. Eller, vi kan som den andre sonen säga att ja det ska vi göra för att sedan låta bli och istället ägna oss åt annat. Jesus är tydlig med vilket alternativ det är som gäller om vi menar oss vara den kristna kyrka som är hans gemenskap.

Den kristna kyrkans tro och uppgift är på allvar. Det spelar roll vad vi gör som kristna och som kristen gemenskap. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse är inget vi kan välja bort eller kompromissa med. Det är det som är uppgiften. Det är på riktigt. Lika mycket nu som då. Vi behöver kavla upp ärmarna. Vi behöver kliva ut ur vår bekvämlighet och förkunna omvändelse till kristen tro för en fallen och trasig värld som är i ett desperat behov av förlåtelse. En värld som behöver hitta hem till sin Gud Fadern. Vägen till Fadern går genom Sonen Jesus Kristus. Johannes döparen förstod att det är så och han insåg allvaret. Det är fortfarande sant.

Så låt oss, var och en efter förmåga och med gemensamma krafter, vara den kristna kyrkans villiga vingårdsarbetare som tillsammans med Johannes döparen envist pekar på Jesus och som utan tvekan med starka och tydliga röster förkunnar omvändelse, tro och förlåtelse för världen. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

28 augusti 2019

#562. Varför islamkurs för präster…?

Nedanstående publicerades i tidningen Dagen den 28/8.

Svenska kyrkans stifts uppgifter regleras i och av Kyrkoordningen (KO). Ingenstans i KO framgår det att ett stift har i uppgift att undervisa präster och diakoner om islam under ledning av en imam. Ändå är det vad Stockholms stifts Centrum för religionsdialog har ägnat och ägnar sig åt. Man kan fråga sig varför. Under våren 2019 genomfördes en rad undervisningstillfällen i Stockholms stifts regi där präster och diakoner gavs tillfälle att lära sig ”allt du velat veta om islam men aldrig vågat fråga om". Undervisningen leddes av en imam. Under hösten ska undervisningen genomföras igen.

Det är bra att präster och diakoner fortsätter att utbilda sig. Kunskap är alltid bra. Men, det finns ingen anledning att stiftet ska undervisa om islam under egen flagg. Den som vill utbilda sig om islam har möjlighet att söka akademiska kurser på högskolor och universitet. Den som vill ta del av imamledd undervisning om islam har möjlighet att kontakta en moské för att ta del av den undervisning som erbjuds där. Varken akademisk utbildning eller imamledd undervisning om islam ingår i stiftets uppgifter. Stiftsorganiserad undervisning om islam saknar all teologisk, ecklesiologisk, pastoral och akademisk förankring.

Stiftsorganisationen ska främja församlingarnas arbete i deras uppgift enligt KO: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” Det kan omöjligt betraktas som överensstämmande med stiftets uppgifter att bedriva en imamledd undervisning om islam för stiftets präster och diakoner. Undervisning i stiftets regi ska rimligen vara förankrad i Svenska kyrkans tro och lära. Dit hör inte en imams undervisning om islam.

Det hela väcker frågor riktade inåt kyrkan. Man kan fråga sig om ansvariga och deltagare redan kan allt om kristen teologi? Behärskar de redan allt som har med den kristna kyrkans evangelium att göra? Har de läst sig mätta på kyrkofäderna, Augustinus, Tomas av Aquino, Luther, Calvin och Barth? Är de fullärda om den kristna kyrkans dop och nattvard? Behärskar de gammaltestamentlig hebreiska och nytestamentlig grekiska? Har de uttömt alla källor om bibelns texter och världar? Är de fullärda om den kristna kyrkans judiska rötter och historia? Kanske kan och vet de redan allt om den kristna kyrkan. Det är fullt möjligt att det är så, men det är inte troligt. Varför prioriterar då stiftet undervisning om islam?

Det väcker även frågor om Svenska kyrkans funktion riktad utåt. Varför ordnar inte stiftet undervisning för präster och diakoner som rustar oss som kristna i mötet med muslimer och andra? Varför ordnas inte utbildningar som stärker församlingarnas utåtriktade undervisning? Till exempel: ”Allt du som muslim vill veta om kristen tro men aldrig vågat fråga om", ”Grundkurs i kristen tro för imamer och andra", ”Den kristna kyrkan i Sverige för andra trosbekännare", ”Svenska kyrkans historia för nyanlända muslimer", ”Välkommen att bli kristen i Svenska kyrkan", ”Allt du behöver veta om du vill lämna islam och bli kristen", ”Vi är kristna, välkommen att leva sida vid sida med oss". För att nämna några alternativa förslag på utbildningar.

Varför inte rusta oss som kristna så att vi blir bättre på att undervisa andra om det som är vårt? Betyder inte Svenska kyrkan, den kristna tron och kristen teologi någonting som är viktigt även för andra? Är inte den kristna kyrkans evangelium om den uppståndne och levande Jesus Kristus angeläget och viktigt för alla människor? Har inte vi kristna något viktigt att berätta för andra om vem den kristna kyrkans Gud är? Är det inte förkunnelse av och undervisning om evangeliet som vi ska ägna oss åt i Svenska kyrkans stift och församlingar? Även i Stockholms stift?

18 augusti 2019

#561. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'" (Lukas 12:41–48)
”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer.” (Lukas 12:35-36) Jesus gav lärjungarna en liknelse som uppmanade till ansvarstagande, om hur en tjänare som tar ansvar uppskattas av tjänarens herre. Det var den liknelsen som Petrus frågade om. ”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” Det är ju en ganska bra fråga. Vem eller vilka är det egentligen som har ansvar för att ta hand om Guds hus och skapelse i väntan på att Herren kommer tillbaka? Jesus svarade Petrus med liknelserna om kloka förvaltare och om tjänare med större eller mindre förmåga att ta ansvar.

Jesus pratade på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han var kärv, provocerande och utmanande. Jesus stod inte och sade någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Inget av de många banala och förenklade idéer som gör Jesus lite mysig och oproblematisk. Han var och är ingen mjukis-Jesus. Det han sade stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället sade han det vi behöver höra. Jesus sade – och Jesus säger – att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar för Guds hus, skapelsen och Evangeliet. Jesus ställer konkreta krav och han förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men oändligt rika vittnesbörd om att Gud Fadern har uppenbarat sig för världen i Jesus Kristus. Det krävs ett stort mått av enskilt och gemensamt ansvar av oss för att vi ska kunna förvalta det glada budskapet om att Gud Fadern lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Men den kristna kyrkan har fått den konkreta uppgiften att förvalta Guds Evangelium och vittnesbörd här i vår tid. Och den kristna kyrkan, det är vi tillsammans med världens alla kristna.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi behöver visa för världen att Guds glada budskap i Jesus Kristus spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vittnesbördet till en annan dag. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen någonting vi behöver lyssna på.

Vår uppgift och vårt ansvar är att vara Evangeliets vittnen. I den uppgiften har vi ett ansvar för varandra. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Det ingår i Evangeliets vittnesbörd att vi tar hand om för varandra som systrar och bröder. Att vi tar ansvar för det gemensamma och för varandra är en del av den kristna kyrkans vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska förstå det allvarliga med att vi har ett personligt och ett gemensamt ansvar.

Jesus sade: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Vi har fått mycket. Vår Svenska kyrkan är rik och fylld av möjligheter. Vi har anförtrotts mycket pengar, många byggnader, många människor och stora resurser. En dag ska vi få stå till svars för det i motsvarande mån. Det är på riktigt och det gäller här och nu.

Vi behöver hjälpas åt att bära den del av den kristna kyrkans ansvar som vi har fått oss tilldelade. Vi behöver börja med att ta ansvar där vi står och går i vardagen. Vi behöver vara öppna, ärliga och trovärdiga kristna som med det vi säger och gör vittnar om att den kristna kyrkans Evangelium är sant och på riktigt. Så, ta ditt ansvar så långt du förmår och låt oss hjälpas åt så att vår kyrka är en trovärdig och sann förvaltare av Guds hus och Evangelium.

Låt oss tillsammans – i förtröstan på Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – tjäna vår Herre med glädje varje dag och vara trovärdiga förvaltare som vittnar om den kristna kyrkans tro på den uppståndne Jesus Kristus. Här i vår församling. Här i vardagen. Här i vår stad och här i vårt land. Så att vår Herre finner oss och alla andra vakna när han kommer åter.

12 augusti 2019

#560. Stockholms stift och islam…


I kyrkoordningen kan man läsa om Svenska kyrkans stifts grundläggande uppgifter: ”Stiftet ska främja och ha tillsyn över församlingarnas uppgift att fira guds- tjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Stiftet ska också främja en god förvaltning i församlingar och pastorat och ha tillsyn över förvaltningen och över hur uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten fullgörs. […] Stiftet får lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Det finns särskilda bestämmelser i kyrkoordningen om övriga uppgifter som stiftet, biskopen, domkapitlet och stiftsstyrelsen ska fullgöra. Stiftet ska anställa och avlöna den personal samt anskaffa och underhålla den egendom som behövs för stiftets verksamhet.” (KO 6 kap. 4 §)

Ingenstans anger kyrkoordningen att det ingår i stiftets uppgifter att undervisa präster och diakoner om islam under ledning av en imam. Ändå är det vad Stockholms stifts Centrum för religionsdialog har ägnat och ägnar sig åt. Man kan fråga sig varför. Under våren 2019 genomfördes en rad undervisningstillfällen i Stockholms stifts regi där präster och diakoner gavs tillfälle att lära sig ”allt du velat veta om islam men aldrig vågat fråga om”. Undervisningen leddes av en imam. Under hösten ska undervisningen genomföras igen, med början den tolfte september.

Det är bra att präster, diakoner och andra fortsätter att utbilda sig. Men det finns ingen anledning att stiftet ska genomföra en ”utbildning” av det här slaget. Stiftsorganisationen ska främja församlingarnas arbete, inte bedriva undervisning om islam – ledd av en imam – under egen flagg. Det kan rimligen inte betraktas som överensstämmande med stiftets uppgifter enligt kyrkoordningen. För utbildning om islam finns högskolor och universitet.

Det hela väcker frågor riktade inåt kyrkan. Man kan fråga sig om den präst som kom på idén, de som leder verksamheten och de som deltar redan kan allt om kristen teologi? Är de redan pålästa och inlästa på allt som har med den kristna kyrkans teologi att göra? Har de läst sig mätta på kyrkofäderna, Tomas av Aquino, Luther, Calvin och Barth? Är de fullärda vad det gäller den kristna kyrkans dopteologi, nattvardens teologi, reformationens teologiska konflikter, kyrkohistorien och samtidens teologi? Behärskar de nytestamentlig grekiska och gammaltestamentlig hebreiska klanderfritt? Har de uttömt alla källor om Bibelns värld och verklighet? Är de fullärda om den kristna kyrkan judiska rötter? Är det enda som återstår att ge sig i kast med islam eftersom de redan kan allt om kyrkan och om sitt eget? Det är fullt möjligt att det är så. Men varför inte gå kurser på högskolor och universitet i så fall?

Det väcker även frågor om Svenska kyrkans funktion riktad utåt. Varför ordnar inte stiftet fortbildning och utbildning för präster och diakoner som rustar oss som kristna i mötet med muslimer och andra istället? Varför ordnas inte utbildningar som stärker församlingarnas utåtriktade undervisning? Till exempel: ”Allt du som muslim vill veta om kristen tro men aldrig vågat fråga om." ”Grundkurs i kristen tro för imamer och andra." ”Den kristna kyrkan i Sverige för andra trosbekännare." ”Svenska kyrkans historia för nyanlända muslimer." ”Välkommen att bli kristen i Svenska kyrkan." ”Allt du behöver veta om du vill lämna islam och bli kristen." ”Vi är kristna, välkommen att leva sida vid sida med oss." Bara för att nämna några andra perspektiv än den ensidighet som Centrum för religionsdialog lyfter fram.

Hur kommer det sig att perspektivet från Stockholms stift – med Centrum för religionsdialog – är att kristna präster och diakoner ska vara passiva mottagare för en imams undervisning om islam? Är inte det religionsmonolog snarare än religionsdialog? Varför inte rusta oss som kristna så att vi blir bättre på att undervisa andra om det som är vårt? Betyder inte Svenska kyrkan, den kristna tron och den kristna kyrkans teologi någonting som är viktigt även för andra? Har inte vi som kristna något viktigt att berätta för andra om vem den kristna kyrkans Gud är? Är det inte det vi ska ägna oss åt i Svenska kyrkans stift och församlingar?

4 augusti 2019

#559. Kristi förklaringsdag…

”Och han sade: ’Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.’ Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ’Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.’ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ’Detta är min älskade son. Lyssna till honom.’ Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus. När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade honom: ’Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?’ Han svarade: ’Visst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.’” (Markus 9:1–13)
Jesus gav lärjungarna ett löfte. Några av de skulle få se Guds rike komma med makt innan de skulle dö. Det var nog en hisnande tanke. De skulle inte bara få klart för sig vad Guds rike var och är för något. De skulle få se Guds rike komma. Kraften i det löftet kan vi kanske ana oss till om vi betänker att det gavs till lärjungarna som var judar och om vi påminner oss om att det judiska folket var hårt förtryckta av romarna. Om de skulle få se sin Guds rike komma med makt, då fanns det rimligen en möjlighet att den här världens förtryckare skulle omkullkastas och besegras av detta Guds rike.

Om några av dem skulle få se detta Guds rike komma med makt innan de skulle dö då innebar det att befrielsen från det romerska förtrycket fanns inom räckhåll. Det är kanske svårt för oss att förstå vidden av ett sådant löfte i relation till romarnas förtryck av det judiska folket. Den som aldrig har levt under förtryck har möjligen svårt att förstå den frihetslängtan som ett förtryckt folk har. Men Jesus löfte om Guds rikes kommande med makt väckte hoppet om en folkets världsliga befrielse.

Petrus, Jakob och Johannes blev kanske överraskade och förvånade när löftet om Guds rikes kommande infriades sex dagar senare högt uppe på det där berget. Det blev och var något helt annat än vad de trodde att det skulle vara. Det som hände var oförutsett och oväntat både i form och innehåll. Guds rikes kommande var inte ett omstörtande av den världsliga och politiska ordningen. Det dök inte upp några härskaror från himlen som gav sig i kast med att krossa folkets förtryckare. Romarriket stod kvar. Det världsliga förtrycket försvann inte.

Jesus förvandlades inför dem uppe på berget. Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Jesus gudomlighet gav sig till känna som en lysande himlakropp mitt framför deras ögon. Jesus var och är alldeles unik. Han var en alldeles på riktigt vanlig människa samtidigt som han alldeles på riktigt var och är Gud Fadern själv. Det var Guds väsen i honom som gav sig till känna där och då. På ett radikalt annorlunda och fullständigt unikt sätt. Inget liknande har skådats varken före eller efter den stunden. Där och då kom Guds rike till den här världen. Det var ögonblicket då Guds rike kom med makt till vår verklighet.

I ett ögonblick av fullständig uppenbarelse såg de Mose och Elia tala med Jesus. Mose var den som bar löftet om folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten. Den arketypiska händelse som definierar Gud Faderns relation till sitt folk och folkets relation till sin Gud Fadern. Gud Fadern är sedan dess en någon som befriar sitt folk. Elia bar den profetiska gåvan. Genom Elia talade Gud Fadern till och för sitt folk och konfronterade förtryckarna och maktmissbrukarna. När Jesus talade med Mose och Elia var Jesus samma Gud som talade med Mose i den brinnande busken. Samma Gud som talade genom profeten Elia. Uppenbarelsen sluter cirkeln. Guds relation till sitt folk manifesterades i ljuset av Jesus när Jesus en gång för alla uppenbarade sig som varande just den Gud som har levt med det judiska folket i århundraden.

Lärjungarna blev skräckslagna och visste inte vad de skulle säga. Guds rike var något alldeles nytt och någonting radikalt annorlunda. Den handlingskraftige Petrus föreslog att de skulle bygga hyddor så att uppenbarelsen skulle ha någonstans att ta vägen. Det är mänskligt att vilja och försöka att stoppa in Guds uppenbarelse i något som är bekant och hanterbart för oss. Vem av oss har inte någon gång gjort likadant?

Ett moln sänkte sig över dem och uppenbarelsen blev ännu mer intensiv. Som om allt detta inte var nog hördes en röst som sade: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Det var inget annat och inget mindre än den totala uppenbarelsen av Gud Fadern själv. Gud Faderns absoluta och totala närvaro i ljudet av Guds egen röst. Med orden pekade Gud Fadern på Gud Sonen och sade ”lyssna till honom.” Det är som om Gud Fadern med Andens ord pekade på sig själv i Sonens gestalt och sade: ”Lyssna till honom, i hans ord hör ni min röst.”

På ett ögonblick upphörde uppenbarelsen. Kvar stod ingen annan än Jesus. Han – personen Jesus själv – är Guds rikes epicentrum. En Guds rikes singularitet i vilken allt som har varit, allt som är och allt som ska bli finns samlat och koncentrerat. Guds rike i världen finns i sin helhet i Jesus, hos Jesus och med Jesus. Utan Jesus finns inget Guds rike, vare sig i den här världen eller någon annan stans. Lärjungarna kände sig lite omtumlade efter förstahandsupplevelsen av stunden när Guds rikes kom till världen.

När de gick ner från berget sade Jesus åt dem att inte berätta för någon om vad som hade hänt innan han uppstått från de döda. Det blev liksom bara konstigare och konstigare för lärjungarna. Efter de märkliga händelserna på berget började Jesus att tala om något så obegripligt och orimligt som en uppståndelse från de döda. De undrade förstås vad han menade med det. De relaterade till Elia, som i berättelsen sveptes bort och upp till himlen utan att dö, och de undrade om uppståndelsen hade med Elias återkomst att göra. Jesus gav ett kryptiskt svar. Han menade att Elia på något sätt redan hade kommit tillbaka med och i Johannes döparens profetiska gärning.

Jesus ställde sedan en fråga till lärjungarna, en fråga som är lika mycket ställd till oss: ”Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad?” Varför berättas det att Människosonen led mycket och blev föraktad? Varför blev Guds Sons liv här, med och hos människorna, ett lidande? I Jesus från Nasaret sammansmälte Gud Faderns väsen med skapelsens och människans väsen så att världen och vi skulle kunna se, höra och beröras av den levande Guden som skapar allt som finns och allt som lever. Varför tog vi människor emot vår Gud med förakt när han gav sig till känna för oss? Varför utsatte vi honom för lidande? Om och när vi ställer de frågorna behöver vi även fråga oss – varför möter vi människor så ofta varandra med förakt? Varför utsätter vi varandra för ett så stort och omfattande lidande? Historien och nyheterna påminner oss om de frågorna varje dag.

Guds rike gav sig till känna på det där berget den där dagen för länge sedan. Men Guds rike var och är inte en politiskt omstörtande makt. Romarriket blev kvar och historien lider ingen brist på förtryckare sedan dess. Trots det finns Guds rike kvar här. Guds rike frodas i den kristna kyrkans sakrament, i kyrkans förkunnelse och i kyrkans gemenskaper. Guds rike har överlevt historiens alla förtryckare och Guds rike ska överleva alla förtryckare som kommer. 

Guds rikes makt är inte tvingande. Makten i Guds rike består av livets vilja till livets levande, av godheten i världen, av Guds omtänksamhet och människors välvilja. Och faktiskt, av kärlek. Guds kärlek till sin skapelse och till sin mänsklighet. Kärleken oss människor emellan. Vår kärlek till Gud Fadern som med Anden ger sig till känna i Sonen. Livets kärlek till livet. Guds rikes makt är kärleksfull, varsam och befriande. Guds rike etablerades på det där berget där och då. Om vi tittar oss omkring med den kristna trons ögon ser vi att vi lever mitt i Guds kärleksfulla och barmhärtiga rike här och nu. Alldeles på riktigt.

6 juli 2019

#558. När vänner dör…

Livet går sönder när någon som står en nära dör. När någon tas ifrån en. När vänner dör. Hastigt. Oväntat. Det blir som ett tomrum i tillvaron, med formen av den som har lämnat. Och livet går liksom sönder. Spricker. Krackelerar.

Jag minns er båda tydligt. På restaurangen sista gången vi sågs. Vi skrattade mycket den kvällen. Du skrattade så ofta, nästan alltid. Jag hör ljudet av glädjen som du spred omkring dig. Jag ser ditt leende. Dina fina glada ögon. Livsglädjen som alltid fanns och lyste där. Jag var så glad att ni funnit varandra. Så här lite senare i livet. Vi var så glada att ni hade varandra och delade hoppet om framtiden. Gemensamt hem och en stor fin familj av två.

Och du var så varm i ditt sätt att vara, fast vi nyss lärt känna varandra. Det var märkligt hur du var som en nära vän efter så kort tid. När vi skiljdes åt efter den kvällen var det som om vi känt varandra i årtionden, fast vi bara möts några gånger. Nu hade ni varandra. Min kära vän var trygg med dig. Det gjorde mig så glad.

När vi skiljdes åt efter vår fina kväll fanns bara glädje och tacksamhet. Nu är tårarna fyllda av sorg och saknad. Ett stort bedövande vemod vid tanken på allt som inte fick bli. Framtiden som ni inte fick. Vi bestämde att vi skulle ses oftare. Vi skulle höras efter sommarens semestrar. Äta tillsammans igen. Lyssna på varandras tankar om allt och skratta igen. Så gick livet sönder. Hastigt. Oväntat.

Vi ska ta avsked snart. Ni ska överlämnas till gravens vila. Frid ska lysas över er. Ni ska få lämna tiden tillsammans och vi ska släppa taget. Vi ska sörja och gråta och ta avsked av er. Vi ska krama varandra, hålla om varandra och sakna er.

Vi ska lämna kapellet och gå ut i solen. Sommarens vind ska torka tårarna från våra kinder. Jag ska hålla hårt i hoppet och löftet i Jesus Kristus om att döden inte är livets slut. Jag ska försöka tro att ni har varandra, att ni är hos och med varandra nu.

På något sätt. Någonstans.

Det måste få vara så.

10 juni 2019

#557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…

Biskop Eva Brunne intervjuades i Människor och tro i P1 den 30/5. En transkribering av den intervjun finns härEtt av biskop Evas uttalanden väckte viss uppmärksamhet. Jag frågade henne om det hon sagt via Twitter och hon responderade utan att svara på frågan. Det var lite ledsamt när biskop Eva antydde att jag kanske inte hade lyssnat ordentligt utan bara tagit en mening ur sitt sammanhang. Lite nedvärderande sådär. Tråkigt nog är det ganska vanligt att personer som har ledande befattningar i vår kyrka bemöter oss andra – vi som står lägre ner i de kyrkliga hierakierna men som ändå uttrycker åsikter eller ställer frågor – på det sättet. Som om vi inte riktigt förstår eller är lite mindre vetande.


Jag hade lyssnat på intervjun två gånger och börjat transkribera den. Just för att jag tar det våra biskopar säger på allvar och för att jag tog det biskop Eva sade på allvar. Det finns anledning att kommentera fyra ämnen som berördes i intervjun av biskop Eva Brunne i P1 – dopteologi, abortfrågan, politikens höger-vänster och islam.

Dopteologi
De uppfattningar om dopet som biskop Eva uttryckte saknar förankring i den kristna kyrkans grundläggande dopteologiska dogmatik. Det hon uttryckte i relation till dopet var ett politiskt resonemang kopplat till det luddiga begreppet ”människovärde”. Det har lite eller ingenting alls med den kristna kyrkans dopteologi att göra. Biskop Eva sade bland annat:
Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. […] Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna. […] Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. […] Dopet är ju ett tecken för oss människor.
Biskop Eva utgår från sin egen politiska övertygelse sammanfattad i en tanke om jämlikhet tillsammans med idén om "människovärde". Hon pressar sedan in kyrkans dop i sin politiska övertygelse genom att påstå att dopet handlar om just det som är koncentratet av hennes egen politiska övertygelse. Men det kristna dopet handlar inte om ”människovärde” eller om jämlikhet i den politiska betydelse som Brunne vill få det till. Dopet skulle kunna sägas relatera till människans värdighet, men då i relation till förhållandet mellan människan och Gud Fadern. Den värdigheten är någonting helt annat än den politiska jämlikhetens ”människovärde” som biskop Eva talade om. Dopet är ett tecken för oss människor bara i den meningen att det är ett tecken som vittnar om att någonting händer i dopet. Det sker en förändring med och i dopet. Den av synden skadade människan omfamnas i dopet av Guds nåd och barmhärtighet och får värdighet inför Gud och blir värdig att ingå det förbund som Gud Fadern har ingått med sin mänsklighet. Med Martin Luthers och Karl Barths ord:
Vi uppfattar det så enkelt som möjligt: dopets kraft, uppgift, nytta och ändamål är att saliggöra. Vi döper ingen för att han ska bli till exempel en furste, utan – som orden säger – för att han ska räddas. Att bli räddad innebär som vi vet inget annat än att vi befrias från syndens, döden och djävulen och får komma in i Kristi rike och leva med honom för evigt. […] Jag tror att han har fört in sitt ord i dopet och har gett oss den yttre dophandlingen som ett medel att nå den skatt som vi har talat om. […] Det är alltså uppenbart att dopet inte handlar om något som vi människor gör, utan om en skatt som Gud skänker och som vi tar emot genom att tro. (Luther)
Det som inträffar med människan i den delaktighet i Jesu Kristi död och uppståndelse genom den helige Andes verk, som uttryckes i dopet, är ju hennes pånyttfödelse till ett nytt liv i den kommande tidsåldern. Denna pånyttfödelse fullbordas genom människans fullständiga rättfärdiggörelse inför Gud, den fullständiga förlåtelsen av hennes synder och hennes fullständiga helgande till Guds tjänst. […] Dopet är sålunda ett skeende, i vilket människan visserligen icke spelar huvudrollen men tvivelsutan den näst viktigaste. Detta är dopets väsen: att vara denna bild, detta vittnesbörd och detta tecken. (Barth)
Dopet har med andra ord ingenting med något politiskt formulerat ”människovärde” eller med en politisk idé om jämlikhet att göra. Dopet är en händelse och ett skeende som förändrar relationen mellan den enskilda människan och Gud. Att påstå något annat är att förvanska kyrkans dop till oigenkännlighet och att kliva utanför den kristna kyrkans teologiska förståelse av vad dopet är. Biskop Evas resonemang är ett försök att omformulera innehållet i kyrkans dop till politiskt stoff som helt saknar teologisk och kyrklig förankring. Det är väl känt att socialdemokraterna sedan länge arbetar för att tömma Svenska kyrkan på teologiskt innehåll för att istället fylla henne med partipolitiskt tankegods. Biskop Evas resonemang om dopet är ett nästan övertydligt exempel på hur den processen går till i praktiken.

Abortfrågan
Abortfrågan bär med sig många komplexa frågor och väcker ofta mycket känslor. Biskop Eva resonerade om de etiskt och moraliskt komplicerade frågorna som omger frågan och problematiserade delar av det omgivande tankeklustret. Hon sade bland annat:
Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också. […] Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. […] Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas.
Den som har läst psaltarpsalm 139 anar kanske att biskop Eva hade rätt när hon sade att skapelsen börjar innan vecka tolv. Gud Fadern väver samman människan i moderlivet, formar människan i det fördolda och flätar samman människan i jorden djup. När börjar då livet och hur kan vi tänka om och förhålla oss till abort? Här finns många komplexa teologiska, medicinska och etiska frågor med stora nyanser som Svenska kyrkan borde ta på större allvar och bearbeta grundligt i ljuset av många olika aspekter. Hur ska vi förhålla oss till det faktum att de medicinska vetenskaperna går framåt och ger oss fler och större möjligheter att framgångsrikt hantera prematura tillstånd? Hur kan vi i ljuset av kyrkans teologi förstå hur vi på bästa sätt bör agera både för att värna kvinnors rätt till sina egna kroppar och för att värna det ofödda livets helighet? Hur kan kyrkan på bästa sätt vara till stöd och hjälp för den och dem som behöver stöd och hjälp oavsett vilket beslut som har fattats i den enskilda frågan? Hur ser de pastorala och själavårdande frågorna ut i relation till abort och hur hanterar vi dem på bästa sätt?

Biskop Eva tog en liten smitväg förbi alla svåra frågor när hon kokade ner det hela till att vara ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Här behöver Svenska kyrkan göra ett gediget och genomtänkt teologiskt, pastoralt och själavårdande arbete för att rusta oss som står i församlingars tjänst så att vi tillsammans kan vara till stöd och hjälp för kyrkans folk på bästa sätt. Andra uppfattningar om saken än biskop Evas kan man ta del av i Kvartals fredagsintervju med Thomas Idergard. Mer och öppna samtal om saken behövs.

Politikens höger-vänster
När intervjun kom in på politik körde biskop Eva fast i gamla hjulspår. Det blev tydligt att Eva Brunne sitter intellektuellt fast i ett politiskt höger-vänster paradigm som de facto innebär att hon gör våld på sitt eget valspråk och själv faktiskt gör skillnad på människor. Biskop Eva:
Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. […] Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. […] Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. […] Vi har faktiskt samma värde allihop. […] Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna.
Ett sammelsurium av politiska polariseringar. En biskop i den kristna kyrkan behöver inte bemöda sig med att tävla om ”kristna värderingar”, vad det nu är, med ”populister”, vilka de nu är. När någon talar om ”kristna värderingar” handlar det bara om att legitimera politiska uppfattningar med kyrkligt språkbruk, inget annat. Sådant behöver en biskop inte hålla på med. En kyrkans biskop ska – rimligen – med sitt görande och sägande vittna om den kristna kyrkans tro och dess teologiska innehåll, inte hålla på att tjafsa om ”kristna värderingar”.

Biskop Eva sträckte sig ända till Brasilien för att hämta hem ett exempel på en av sexualitet definierad politisk konflikt. Det var kanske att springa över ån efter vatten men det illustrerar sexualitetens avgörande betydelse i Eva Brunnes politiska tänkande. Hon kopplade sedan ihop den sexuellt definierade politiska konflikten med ”människovärde”, demokrati, rättigheter och skyldigheter på ett tämligen oklart sätt. Intressant nog verkar Brunne mena att rättigheter är överordnade skyldigheter i relation till demokratin. Det skulle man kunna diskutera.

Sedan sade biskop Eva det som väckte en viss uppståndelse. Hon menade att hon ibland har mer gemensamt med de muslimer hon träffar än med ”högerkristna”. Vilka de ”högerkristna” är och vad som definierar dem framgår inte. Av resonemanget i övrigt kan man kanske dra slutsatsen att de ”högerkristna” är sådana kristna som har andra åsikter om homosexualitet och abort än vad Eva Brunne själv har. Kanske menas kristna som har andra partipolitiska åsikter än Eva Brunnes, det vill säga kristna som inte är socialdemokrater eller vänsterpartister. Det skulle vara bra om vår biskop gjorde sig besväret och förklarade vilka hon syftade på, varför och vad hon egentligen menade med det där.

Islam
Vilka muslimer syftade biskop Eva på? Shia eller sunni? Wahabister, salafister eller sufister? Iranfinansierade eller Saudifinansierade? Afghanska talibaner eller turkiska nationalister? Nyanserna spelar roll. Vad som kanske spelar ännu större roll är om de muslimer som biskop Eva känner större samhörighet med än med sina kristna syskon delar hennes uppfattningar om abort och homosexualitet. Det var ju frågorna med vilka hon sorterade bort de "högerkristna". Det skulle vara välgörande om de muslimer som biskop Eva talade om gav sig till känna och uttryckte sitt ömsesidiga stöd i relation till de frågor som biskop Eva tog upp, om de nu delar Eva Brunnes syn på homosexualitet och abort. Finns det någon muslimsk ledare som är villig att tillsammans med biskop Eva ta kampen för homosexuellas rättigheter, för aborträtten och för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar?

Intervjun fick en märklig vändning när biskop Eva sade det hon sade och återstoden av intervjun kom mest att handla om islam. Dessvärre grävde vår biskop sig ännu längre ner i polariseringens konfliktgrop när hon skulle förklara vad hon egentligen menade med det hon just hade sagt. Biskop Eva sade:
Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. […] Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.
Biskop Eva ägnade sig mer eller mindre åt renodlad apologetik till förmån för islam och åt att tona ned islamistisk terrorism med hänvisning till att terroristerna är ”en liten liten minoritet” av alla muslimer och med någon form av kålsuparteori – ”varje trossamfund har ju ytterligheter” och en gång i tiden ägnade sig kristna åt häxbränning. I ljuset av de senaste årens framväxt av en kraftfull, militant och våldsam islamism vars terror skördar offer i hela världen – en terrorism som har drabbat världens kristna mycket hårt – är det en fullständigt orimlig och oacceptabel relativisering av ett mycket stort, våldsamt och globalt problem.

Men, biskopens erkännande av att muslimer står bakom mycket av dagens terrorism och uppmaningen att problematisera och prata om det var välgörande. Hittills har de som har försökt att problematisera och prata om terrorismens muslimska rötter blivit brunsmetade och kallade allt från ”islamofober” till rasister, nazister och fascister. Vi kan nu alla vila i att den som vill och försöker att problematisera och prata om islam, muslimer och terrorism har biskop Eva Brunnes uttryckliga stöd och uppmuntran bakom sig.

Därefter sade biskop Eva något som borde väcka många kritiska röster. Hon vill inte bli förknippad med ”högerkristna”, vilka det nu är, på samma sätt som de muslimer som biskop Eva träffar inte vill bli förknippade med muslimska terrorister. Hon likställde med andra ord ”högerkristna” med islamistiska terrorister. De är lika avskyvärda, kan man tänka. Här gör biskop Eva våld på sitt eget valspråk. Hon gör skillnad på människor och kategoriserar kristna syskon på ett sätt som gör det omöjligt för henne att vara deras herde som biskop. I praktiken söndrade hon kyrkan i ett ”vi mot dem” och motarbetade kyrkans enhet i Kristus. Det är faktiskt ganska allvarligt, om man tar biskopens uppgift i en episkopal kyrka på allvar.

  • Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 140-142.
  • Barth, Karl, 1949: Det Kristna Dopet. Stockholm: Ernst Westerbergs Boktryckeri och Förlags AB. S 9-12.
  • Biskop Eva Brunnes citat kommer från transkriberingen av P1-intervjun.

PS. Jag har sökt kontakt med biskop Eva och erbjudit henne möjligheten att publicera en replik här. Edit 13/6: Biskop Eva har meddelat att hon avstår från att replikera.

PPS. Anonyma kommentarer publiceras inte.

#556. Biskop Eva Brunne intervju i P1 30/5…

Biskop Eva Brunne (EB) intervjuad av Antonio de la Cruz (AC) i Människor och Tro i P1 den 30/5 2019 (2:10-16:55). Min transkription. Avsnitt i fetstil kommenteras i #557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…
EB: (2:10) …på väg in i Klara kyrka, Santa Klara kyrka. Och här gör man ju ett fantastiskt arbete bland människor som lever i utsatthet på olika sätt. Både med mat och kläder men också samtal och bön och gudstjänst. Jag har stor respekt och beundran för det arbete  som görs här. Denna katedral, kloss inpå centralstationen i Stockholm och Sergels torg. Den är ju magnifik den här och det här med att komma in i en kyrka med högt i tak blir också en symbolik för mig, att här får allting plats. Och samtidigt är jag själv en av de här en av de där tegeltravarna från sjuttiotalet som byggdes för att staden växte mycket och byggdes med församlingshus intill och så. Jag gillar ju dem. Men det händer nånting med mig när jag kommer in i en kyrka med högt i tak.

AC: Kan det bli lite för mycket av det här sakrala?

EB: Nej, för mycket kan det aldrig bli. Det kan det inte. Och jag vet ju alltså vilken förundran som både jag och många människor känner när man kommer in i sådana här rum. Den är viktig. Det är inte så mycket förundran i en sådan här sjuttiotalskyrka men en funktion som är viktig. Och Gud finns där också. […] Som kristen är det ju så att jag grundar mitt och andras människovärde i att vi alla är skapade av Gud och det är där det börjar. Det handlar också om att andra trosbekännare är skapade av Gud. Sen uttrycker man det på olika sätt. Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. I dopordningen läser vi ofta texten ”här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ett i Kristus Jesus.” Och numera med vår nya kyrkohandbok så, alldeles i början på dopordningen, säger vi också ”Gud gör inte skillnad på människor.” Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna.

AC: Och varför just dopet?

EB: Ja, i vår tradition är det ju bland det första som sker, i alla fall traditionellt. Sen döps människor vid olika åldrar. Och det är viktigt att bland det första som sker med en människa är att säga att ”du har ett alldeles unikt värde.” Jag och många är ju döpt som mycket små barn innan vi har hunnit prestera nått som helst, varken goda gärningar eller mindre goda gärningar. Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. Det är en ganska stor sak för mig. Jag återvänder gärna till mitt dop och firar min dopdag för att ytterligare känna att jo, människovärdet bärs ända från skapelsen men genom dopet.

AC: Hur känner du då när du håller i ett barn, säger vi, och döper det? Tänker du då på det här med människovärdet då?

AB: Jomen, det gör jag för att jag också läser de här texterna som är så viktiga i dopet. Och för att ju vet att detta barn ska växa upp i en värld som inte alldeles självklart håller människovärdet högt. När jag döptes så bad prästen – jag kan det utantill, jag har läst det senare för jag var tre månader när jag döptes, jag hörde ju ingenting då – ”Du ska vandra genom en farlig värld. Gud var med henne genom hela livet.” Och det är ju en oerhörd styrka och det tänker jag också på när jag döper barn, att det här barnet ska vandra genom en farlig värld men Gud kommer att vara med hela vägen. Och dopet är lika för alla. Om en prinsessa döps så är det samma dop som om ett barn i nått fattigt område döps, precis samma dop.

AC: Men, om man inte är döpt då?

EB: Man är ju lika mycket skapad av Gud och lika mycket älskad av Gud. Dopet är ju ett tecken för oss människor. Men ingen är ju mindre skapad av Gud eller mindre älskad av Gud för att det inte har blivit av med dopet. Gud har skapat oss människor till sin avbild och det tror jag och det lever jag och det berättar jag om.

AC: Du pratar om dopet, att man får nån slags människovärdet belyses eller stärks eller bekräftas. Det finns även såna som menar att det här människovärdet kommer ännu tidigare, innan vecka tolv. Hur ställer du dig till det?

EB: Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också.

AC: Kan man då göra abort?

EB: Det kan man. Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. Men jag vet att det i vissa speciella sammanhang är helt nödvändigt. För inte så länge sen, och det var ju min mormors generation så det är inte långt tillbaka, så utsatte kvinnor sig för väldigt farliga ingrepp, ofta utomlands, på grund av att man inte hade rätt till abort. Och det är inte rimligt. Men att med det säga att jag är för abort, när jag menar att ibland är det helt nödvändigt…

AC: Men blir det en konflikt där med människovärdet?

EB: Nej, det blir inte det. Jamen alltså, vilken människa ska vi försvara i det här sammanhanget? Är det den som är född och har börjat leva eller är det den som inte är född och uppenbart inte har börjat leva? Och det finns ju en mängd olika sammanhang och olika orsaker till att kvinnor går igenom en abort. Och det måste vi ta på allvar och ha en väldig respekt för. Jag har mycket svårt att förstå abortmotståndare som jagar kliniker som genomför aborter och så vidare. Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Och finns inte den friheten rent legalt så kommer kvinnor att genomgå aborter under mycket mycket svåra omständigheter och har alltid gjort. Och det vill vi inte ha tillbaka.

AC: Vi lämnar det magnifika Klara kyrka och kommer in på det här med ”kristna värderingar” som flera högerpopulistiska partier i Europa och världen har kidnappat för egen vinnings skull. Ja, det menar biskop Brunne när vi är på väg till hennes arbetsrum bara ett stenkast ifrån Klara kyrka.

EB: Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. Så att jag får uttrycka mig på annat sätt. Det är ungefär som att säga att jag står för en klassisk kristen tro. Och då menar man ju ofta att man är emot en del modernitet. Och jag menar också att jag står för en klassisk kristen tro, men det begreppet har också kidnappats på något sätt. Det gäller ju att hitta nya begrepp då.

AC: Nu har du varit biskop i tio år.

EB: Det blir snart tio år, ja.

AC: Du ska avgå nu.

EB: Jag ska lämna den rollen som biskop i tjänst. Sen är jag alltid biskop. Alltid präst.

AC: Och då tänkte jag, ditt valspråk: ”Gör inte skillnad på människor.” Hur kommer det sig att du valde det valspråket när du…?

EB: Ja, det brukar jag berätta. Det var genom en kollega som innan allting var klart med att jag skulle bli biskop så ringde han och sa ”om du blir biskop ska du titta på det här bibelordet ur Jakobsbrevet.” Sen när jag hade varit igång ett tag och vi använde det på olika sätt, för det är ju ett rätt bra bibelord och begripligt bibelord offentligt, så kände jag att det här kommer vi att slita ut inom loppet av tre år. Att människor blir väldigt trötta på att inte göra skillnad på människor. Men det har ju, tyvärr säger jag ibland, varit nödvändigt och viktigt att använda i nya tider som vi inte såg för tio år sen med en devalvering av människovärde, en åtskillnad av människor och så vidare. Och då ska det här bibelordet fram i alla sammanhang.

AC: Har det blivit så, tycker du?

EB: Ja, det har det. Jag tycker att det hårdnar politiskt på ett sätt som jag inte har sett under min livstid. Visserligen uppvuxen i Skåne där det fanns rätt gott om nazister, och det gör det historiskt sett. Men det var ju inte så offentligt och så okej som jag tycker att det börjar bli nu. Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. Det är ju ett oerhört kraftfullt uttalande. Och det har inte heller hörts, inte nått mina öron så tydligt förut. Så är det och det oroar mig en hel del. Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. Människovärde och demokrati hänger ihop för mig. Och jag tänker att demokrati mår väldigt bra av mångfald. För då måste vi alla fundera på vilka människor är vi och vilka är de vi lever tillsammans med. Vi har faktiskt samma värde allihop. Även om vi inte pratar samma språk eller ber till Gud på samma sätt eller ser likadana ut så har vi samma värde. Och vi ska leva i ett land tillsammans och ha samma rättigheter. Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna. (13:45)

AC: Ojdå!

EB: Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. Jag menar, som kristna får vi ibland stå till svars för korstågen för många hundra år sedan för det var ju ändå den kristna kyrkan. Och vi kan säga att men det är ju ingenting vi står för idag, det var ju ytterligheter då. Eller häxbränningarna. Och jag säger, men det är ju ingenting jag står för eller ens skulle komma på tanken att säga att det är bra. Och det finns bland muslimer, det finns bland andra kristna, det finns, ja bland alla trossamfund. Hela spektrat egentligen. Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med  alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.

AC: Och hur känner du då när folk gör hemska saker i Guds namn? Det förekommer ju.

EB: Ja, och jag blir upprörd naturligtvis och då är det ju ännu viktigare att sluta sig samman med dem som ibland blir utpekade för de här dåden. Det var ju en väldig uppslutning kring, efter attentatet på Drottninggatan för ett par år sedan. Och också…

AC: Det var ju inte långt härifrån. Det är bara några hundratal meter.

EB: Årsdagen efter med representanter för många många trossamfund som sade, säger att det här ber vi för gemensamt och låt inte terrorismen vara det som skrämmer livet ur människor. Inte bara dödar utan skrämmer livet ur människor. Jag tänker att präster ska, både som nya och som de som har varit med ett tag, de ska närma sig bibelberättelserna riktigt rejält och gräva i dem. Och sen ska man göra översättningsarbetet till vår tid och se om, om denna situation hade varit idag, var är det då någonstans och så predika utifrån det. Och det handlar om människovärdet. Det handlar om att vara en kyrka som säger ifrån när människovärdet minskas. Vi har inte varit riktigt vana vid att göra det i vår kyrka, såsom man har varit i kyrkor världen över. Grunden är inte för mig att jag säger ”Jesus” så många gånger om dagen som jag kan. Utan att jag ser var är det människovärdet kränks. Och då spelar det ingen roll om den människan är kristen eller inte. Vi hävdar ju människovärdet för att vi är kristna inte för att den andre är det, utan det är grundläggande alldeles oavsett tro eller inte tro. (16:55)