3 december 2018

#537. Djurgårdskyrkan 190 år…

I söndags högtidlighölls att Djurgårdskyrkan invigdes på första advent för 190 år sedan. Inför gudstjänsten välkomnades församlingen med följande tanke.

Idag högtidlighåller vi att den här kyrkan har varit Guds hus i 190 år, nästan tio procent av den kristna kyrkans livstid. Här har kyrkans tro och traditioner förts vidare från människa till människa, från människor till människor, från generation till generation i 190 år. Kyrkans tradition lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som går före. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra.

Här i Djurgårdskyrkan traderas och lever den kristna kyrkan. Här samlas vi och firar gudstjänst. Här samlas vi för att sörja och för att ta avsked när de vi älskar lämnar det jordiska livet bakom sig. Här samlas vi i glädje och tacksamhet för att döpa nya, vackra och underbara barn som har fötts in i vår gemenskap. Här samlas vi för att fira kärlekens mirakel och gåva när två människor väljer livet tillsammans. Här samlas vi idag för fira gudstjänst och för att glädjas över den fina gemenskapen som vi har i vår församling och i vår lilla kyrka.

I 190 år har vi samlats här, i gemenskap med alla dem som har gått före oss i den världsvida kyrkan. Just det här är vår tid. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och dela tron. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss med tacksamhet. Då är det vi som har gått före.

Men det här är vår tid. Det här är vår plats i den kristna kyrkans stora berättelse och levande tradition. Idag högtidlighåller vi att Djurgårdskyrkan har varit Guds utrymme här på den här platsen i 190 år. Tillsammans är vi en liten del av den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Det är vackert och det är stort.

2 december 2018

#536. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)
Den gråa lilla åsnan kommer trippande. Hovarna klapprar mot  grus och sten. Ni vet hur det låter – tapp tapp tapp… De lånade åsnan och profetens ord uppfylldes. Och nu kommer han till Jerusalem ridande på åsnan. Det rike som Jesus kom till Jerusalem för att vittna om var av ett helt annat slag än vad någon kunde tro, tänka eller förstå. Befrielsen som Jesus kom med omfattade och omfattar mycket mer och många fler än de som där och då förtrycktes av romarna. Han kom ridande till Jerusalem för att vittna om Guds rike.

Vi lär oss tre saker av att Jesus kommer till Jerusalem på den lilla åsnan. Det första är att det tar tid för Jesus att komma fram. Från det att han anas i fjärran till dess han kommer nära tar det tid. Han färdas i sin egen takt. Det andra är att Jesus kommer till människorna och möter dem där de befinner sig. Ingen behöver söka eller leta efter Jesus. Om han inte redan är här – i ditt, i mitt och i våra liv – så är han på väg. Den kan ta tid men han kommer och han möter var och en här, där vi står och går mitt i livet. Det tredje är att Jesus kommer till folket i ögonhöjd. När han sitter på åsnan så möter han människorna ansikte mot ansikte. Han sitter inte högt upp och tittar ner. Han möter dig, mig och alla andra som en vän, som en av oss.

Folket i Jerusalem reagerade när Jesus var på väg. De gick ut på gatorna och välkomnade honom. Vi lär oss två saker av vad de ropade när han kom ridande på åsnan.

”Hosianna, Davids son!” ”Hjälp oss! Rädda oss! Davids son!” Det första vi lär oss är att folket där och då hoppades och trodde att Jesus var en kung av Davids ätt. De hoppades att han kom med politisk makt och militär kraft. Att han var en kung som kunde ta strid mot romarna, som David hade krigat för folket en gång för länge sedan. Det var en förhoppning som blev en besvikelse. Jesus var inte en sådan kung. Han var inte en kung av denna världen. Någon politisk makt gjorde han inte anspråk på och någon militär kraft förfogande han inte över. Det skulle visa sig att det Guds rike som Jesus kom med var och är det levande livets eviga rike, inte ett världsligt och förgängligt kungarike.

”Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!” Det andra vi lär oss är att folket såg och förstod att Jesus var någon som hade med Gud Fadern att göra. Han kom i Herrens namn och Herrens namn är Jahve. De förstod att Jesus var förknippad med den Gud som en gång för länge sedan ingick ett förbund med Israels folk. Gud som en gång sade ”Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk.” Gud som ingick ett evigt förbund med sitt folk genom att ingå ett förbund med Abraham. Gud som visade sitt folk att de kunde lita på honom när han befriade dem ur fångenskapen i Egypten. Folket såg Jesus och förstod på något sätt att med och i honom så var det Gud Fadern själv som gav sig till känna.

Allt detta utspelade sig i utkanten av Jerusalem. Jerusalem är inte en plats vilken som helst. Jerusalem är den kristna kyrkans och den kristna trons epicentrum. Det är i Jerusalem det händer. Det finns tre olika Jerusalem och de lär oss tre saker om Guds rike.

Det första Jerusalem är det bibliska Jerusalem. Platsen för berättelsen om Jesus. Evangeliets Jerusalem. Det bibliska Jerusalem och allt som händer där är stengrunden som den kristna kyrkan vilar på. Hela kyrkan och allt som har med kristen tro att göra är helt och hållet grundat i det bibliska Jerusalem. Din, min och vår gemensamma kristna tro är fullständigt beroende av Bibelns Jerusalem. Allt, och då menar jag verkligen allt, som vi tror och som den kristna kyrkan håller för sant står med rötterna djupt förankrade i Bibelns Jerusalem. Guds rike står och faller med Bibelns Jerusalem.

Det andra Jerusalem är den faktiska och konkreta staden i dagens Israel. En geografisk plats som man kan åka till och gå omkring i på riktigt. Den platsen vittnar om Bibelns Jerusalem och om allt som berättas om vad som hände där och då. Den tyske kejsaren Fredrik den Store ska en gång ha begärt av kloka män i sin närhet att de skulle ge honom ett bevis för Guds existens. De funderade länge. En av dem svarade: ”Ers höghet, det judiska folket.” Det judiska folket, staten Israel och staden Jerusalem vittnar högst konkret om förbundet mellan Gud och Guds folk som Bibeln berättar om. Samma förbund här och nu som där och då. Guds rike existerar högst påtagligt här i världen som vi lever i.

Det tredje Jerusalem är det eskatologiska Jerusalem. Det himmelska Jerusalem, den verklighet som ska bli men som ännu inte är. Verkligheten som ska bli till vid tidens slut. När den här världen upphör. När våra jordiska liv avslutas. Där och då ska vår Herre skapa ett nytt Jerusalem där Guds rikes löften ska infrias till fullo. En ny tid och en ny verklighet där döden inte finns mer. Guds rike där var och en och alla ska få leva det liv som har befriats från all förgänglighet. Där, i det himmelska Jerusalem, ska vi möta vår Herre i Jesus Kristus, ansikte mot ansikte, och tillsammans med hela den himmelska härskaran sjunga…

Hosianna, Davids son!
Välsignad vare han,
välsignad Davids son,
som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden,
hosianna, hosianna!
Välsignad Davids son,
som kommer i Herrens namn.

30 november 2018

#535. Att mörda kristna…

Den kristne missionären John Allen Chau mördades av en ursprungsbefolkning på en ö i Indiska oceanen. Man kan ha olika åsikter om uppgiften han tog på sig, om hur han agerade och om vad som hände. Någon menar att han var en verklig missionär driven av en stark kallelse och av kärlek till Gud och till människorna. Någon annan menar att han var en naiv ung man som tog på sig en alltför stor uppgift som han inte kunde hantera. En tredje menar att han var en idiot som gick iland där han inte hörde hemma och fick skylla sig själv. Oavsett vad man tycker, tänker och tror om det hela så är mordet orättfärdigt.

Någonstans sitter en mamma och en pappa, syskon och vänner, och sörjer en älskad son, bror och kär vän.

Peter Kadhammar skrev om saken i Aftonbladet. Först tänkte jag att det mest var postkolonialt trams. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer framstår hans text som inte bara fasansfull utan också farlig. Vad Peter Kadhammar faktiskt gör är att han legitimerar ett mord på en kristen med en idé om att vi, samtidens kristna, genom vår kristna tro på något sätt är kollektivt skyldiga till femhundra år gamla oförrätter och att det därför finns rationella skäl till att vi som är kristna får mördas. Det är en fasansfull tanke att mord på kristna legitimeras i en av våras största dagstidningar samtidigt som kristna människor runt om i världen förföljs, förtrycks, mördas och utrotas på riktigt. Att mord legitimeras alls…

Låt oss vända perspektiven med en påhittad och fiktiv händelse för att illustrera det fasansfulla. Vi låter Kadhammars ord beskriva det fiktiva som hänt.
En ung muslimsk man drivs av sin övertygelse och av sin kärlek till gud och människorna ut för att missionera. Han är i alla avseenden en vänlig, snäll och ärlig ung man utan baktankar eller dolda avsikter. Han vill verkligen väl med sin mission. Han åker till en mindre stad på den svenska landsbygden. När stadens invånare får klart för sig att en för dem okänd man är på väg samlar de ihop ett uppbåd och möter missionären i utkanten av den lilla staden. Där slår de ihjäl honom med nävar och tillhyggen. Den döda kroppen lämnas i diket. 
Några dagar senare skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet:
Med nävar och tillhyggen dödade stadens invånare den unge missionären vars sista ord tycks ha varit:
– Allahu Akbar!
Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bara att kasta en blick bakåt. Invånarna i den lilla staden gjorde det som invånarna i Norra Afrika, Mellanöstern och stora delar av Asien borde ha gjort så fort muslimerna visade sig och ropade:
– Allahu Akbar!
Visst, många försökte. Men pilbågar, spjut och stenslungor båtade föga mot islamistisk fanatism, lögner, sanslös grymhet, samvetslös hänsynslöshet, mutor, brutna fördrag, fördrivningar och halshuggningar.
Hela norra Afrika och Mellanöstern var kristna områden när muslimerna invaderade deras riken. De kristna fördrevs, kvar blev förtryckta spillror. Aya Sofia i Istanbul var den kristna kyrkans bultande hjärta i tusen år. Den är vacker och pittoresk. Turister begapar skönheten och historien: Den gjordes till moské 1453, här började det. En miljon människor mördades av muslimer i det Armeniska folkmordet i Turkiet under det Osmanska riket. In i våra dagar härjar islamister hänsynslöst med förtryck och förföljelse av kristna. Islamiska staten, Saudiarabien, Iran, Pakistan, Afganistan. Listan är lång och pågående.
Historien vimlar av utrotade kristna, de spökar inte ens. De är borta. Världen är full av folkspillror där de överlevande ättlingarna fortfarande har svårt att finna fotfäste. Norra Afrika, Centralafrika, Mellanöstern och Arabvärlden. Islam bygger på folkmord.
Hur den lilla stadens invånare betraktade den gudfruktige muslimske missionären vet vi inte men de handlade rationellt. Släpp in muslimerna och er värld är snart utplånad. Kristna brukar få leva i fred ända tills muslimerna vill ha deras mark, bostäder och egendomar. Den dagen kommer de inte att kunna försvara sig med nävar och tillhyggen.
Jag hoppas att var och en som läser det här hör och förstår hur vedervärdigt och hemskt det låter. Det låter i det närmaste som något en norsk massmördare skulle ha kunnat skriva innan han gav sig ut på mördarstråk. Det är förstås fullständigt orimligt och förkastligt att legitimera mord på det sättet. Ändå är det så Peter Kadhammar har skrivit i Aftonbladet om det som hände den kristne missionären John Allen Chau. Det verkar vara ok eftersom det bara var en kristen som mördades. I en tid när våra kristna syskon runt om i världen förföljs, förtrycks, mördas och utrotas alldeles på riktigt.

27 november 2018

#534. Kön och sex…

Boel Hössjer Sundman har skrivit i Svensk kyrkotidning. Hössjer Sundman var tidigare verksam på kyrkokansliet i Uppsala och var under lång tid delaktig i arbetet med nya kyrkohandboken. Med det arbetet hade Boel inflytande över Svenska kyrkans gudstjänster och med det ett inflytande över kyrkans teologi. SKT-texten belyser vad som var centralt och vägledande för handboksarbetet – kön, sex och ”könsidentitet.”

Hössjer Sundman lägger på sedvanligt sätt skuld och skam på den som inte håller med, som härskarteknikerna brukar låta från kyrkfolket som befinner sig i kyrkokansliets närhet.
Och kompromissen från 2009 ter sig idag allt mer problematisk vad gäller människosynen som finns i bakgrunden, liksom den gudsbild som skymtar fram så fort det borras lite djupare, utifrån den avslöjande frågan om varför somliga präster inte vill viga samkönade par.
Vidare menar Hössjer Sundman att uppfattningar och åsikter om ”könsidentitet” behöver bli och ska vara någon form av överordnad princip som ska avgöra vem som kan anförtros Svenska kyrkans ämbeten.
Jag är övertygad om att Svenska kyrkan kommande år med kraft behöver skaffa sig mer kunskap om könsidentitet och fördjupa om människosyn och gudsbild. Att betona vad det innebär att inte göra skillnad på människor oavsett ålder, kön, hudfärg – eller vilken könsidentitet en person har. Den teologiska reflektionen behöver få konsekvenser för vem som kan bli biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan.
Det är alltså Boel Hössjer Sundmans uppfattningar om andra människors kön och sexliv som ska ligga till grund för den kristna kyrkans ämbeten och dess innehavare. Att för stunden populära åsikter om människors kön och sexliv ska utgöra någon form av konstituerande grund för kyrkans ämbeten är förstås struntprat – dravel om man så vill. Den kyrkliga fixeringen vid kön, sex och ”könsidentitet” handlar inte om kyrkans teologiska reflektion. Åsikter om kön och sex är i sig inte teologisk fördjupning. Teologi handlar om vem Gud är, inte om vem som har sex med vem. Kön och sex är inte kyrkans ärende.

Svenska kyrkan har en grundläggande och teologiskt konstituerad uppgift – vittnesbördet om och förkunnelsen av Evangeliet om Jesus Kristus. Kyrkans ämbeten är knutna till den uppgiften och inte till opinionsbildning i för stunden populära frågor om människors sexliv. Den kristna kyrkan är ingen åsiktsgemenskap vad det gäller kön och sex. Det är helt orimligt att förutsättningarna för att bli anförtrodd kyrkans ämbeten ska knytas till eller göras beroende av uppfattningar eller åsikter om andra människors privat- och sexliv.

Det är inte den kristna kyrkans sak – det är heller inte en prästerlig uppgift – att ha åsikter om andra människors kön och sexliv. Vad kyrkan och präster kan och kanske bör göra är att uppmuntra människor, och om möjligt stödja människor, att leva i bestående, ömsesidiga och kärleksfulla relationer.

Kollegan Erik Dufva hade synpunkter på att jag hade synpunkter.


Erik sätter fingret på två problem som vi har i vår kyrka. Det ena problemet är oförmågan att definiera vad som är och vad som inte är teologi. Det kräver lite möda men det är fullt möjligt att definiera ämnets gränser. Allt är inte teologi och allt är inte den kristna kyrkans angelägenhet. Oförmågan att definiera vad som är teologi leder till oförmågan att formulera teologi. Den oförmågan orsakar att Svenska kyrkan återkommande gör sig själv irrelevant i sina många försök att vara relevant.

Det andra problemet är uppfattningen om att någon tar på sig ”väldigt stor auktoritet” och på något sätt dömer andra bara för att man uttrycker en tydligt formulerad åsikt eller ståndpunkt. Det råder någon form av konsensuskulturens rädsla för avvikande och olika åsikter i vår kyrka. Istället för att bemöda sig med att formulera argument för en annan och alternativ ståndpunkt om någon skriver något som man inte håller med om så ska den som har uttryckt den där åsikten skam- och skuldbeläggas till tystnad. Jag har sett det där i kyrkeriet i tio år och accepterar inte att bli nedtystad på det sättet. Mina åsikter dömer ingen annans åsikter.

För övrigt, köns- och sexfrågorna är mycket enkla. Kön och sex är privatsaker. Den enda som har rätt att ha synpunkter på någon annans sexliv är den partner som vederbörande har sex med (inom ramen för gällande lagstiftning). Ingen annan har någon rätt att ha åsikter om eller synpunkter på den saken.

PS. Sonja, tack för din kommentar. Jag har försökt att svara på din kommentar. Men av någon obegriplig anledning kan jag inte kommentera själv. Så här kommer en tanke som ett svar till dig: Jag menar att människors sexliv är en privatsak som behöver och ska vara fredad. Som alla andra privatsaker väljer var och en själv vem man delar det med och alla andra behöver respektera att man inte oombedd har någon rätt att kliva in och ha några synpunkter. Jag har svårt att se att någon ska få ta sig rätten att kliva in i andra människors privatliv. Privatsaker har andra helt enkelt inte med att göra. 

11 november 2018

#533. Kyrie…

Because we cannot be clever and honest
and are inventors of things more intricate
than the snowflake – Lord have mercy.

Because we are full of pride
in our humility, and because we believe
in our disbelief – Lord have mercy.

Because we will protect ourselves
from ourselves to the point
of destroying ourselves – Lord have mercy.

And because on the slope to perfection,
when we should be half-way up,
we are half-way down – Lord have mercy.

R.S. Thomas

  • Thomas, R.S., 2004: Mass for hard times I: Collected later poems 1988-2000. Highgreen: Bloodaxe Books Ltd. S.135. (”Mass for hard times” utg. 1992)

4 november 2018

#532. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Lukas 20:37–38)
I allhelgonatid högtidlighåller vi minnet av dem som inte längre finns kvar här hos oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Nu begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden.

Döden skrämmer oss ofta. Av lätt förståeliga och förklarliga skäl. Döden är till synes livets avslut. Det verkar som om livet upphör vid dödens gräns. Vad som finns eller händer därefter är okänt och det finns ingenting som skrämmer oss mer än det okända. Därför kan det bli lite provocerande när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för kroppens död.

I ljuset av människans och mänsklighetens samlade erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är någonting annat än frånvaro av liv. Men ingen människa är glömd av Gud. Inte ens döden kan få någon att bli glömd av Gud. Kroppens död är inte livets slut.

Varje sjöman som har dragits ner i havens djup är räddad, befriad och buren av Guds nåd, kärlek och barmhärtighet. Ingen har gått förlorad. Varje mor, far, syster, bror, älskad vän och livskamrat som genom döden har tagits ifrån oss ska leva någon annanstans på något annat sätt. Gud känner oss alla vid namn och älskar oss alla gränslöst. Vår Herre älskar var och en så till den milda grad att hans och hennes hårstrån är räknade. Ingen är förlorad.

Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar.

Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Det levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. I havens djup. Här och nu. Alltid. Överallt. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.

16 oktober 2018

#531. Bloggardag…

Dag Sandahl har låtit meddela att han har slutat att skriva på Bloggardag. Jag kommer att sakna hans skrivande och hans texter. Det har varit uppfriskande och inspirerande att läsa Bloggardag. Han varit en röst som har talat sant. Jag har inte alltid hållit med Dag Sandahl om det han har skrivit även om jag ofta har tyckt att han har haft rätt i sin kritik. Men han har talat sant och det har varit viktigare för mig än samförstånd och gemensamma åsikter. Just förmågan och viljan att tala sant är en bristvara i allmänhet och i kyrkan i synnerhet. I det avseendet lämnar Dag Sandahl ett tomrum efter sig när han nu har slutat skriva på Bloggardag. Det finns inte så många som försöker tala ärligt och sant i vår kyrka.

När jag började skriva här då inspirerade Bloggardag till att våga försöka att skriva sant om det som är och händer i Svenska kyrkan. Det kan kosta på att säga och skriva vad man faktiskt tycker och tänker, att försöka att vara ärlig, uppriktig och sann. Därför att man då säger och skriver sådant som andra tycker och tänker olika om. Vi är dåliga på att hantera olikheter i vår kyrka. Inte sällan saknas förmågan att skilja mellan sak och person och åsiktskiljaktigheter tas som intäkt för synpunkter på och åsikter om någons person. När jag har upplevt det då har Bloggardag varit som en fyrbåk på ett mörkt och stormig hav – en navigeringspunkt som varit till hjälp för att försöka navigera med sanningen som riktmärke.

Även om Dag Sandahl kanske inte delar mina uppfattningar om Karl Barths teologi så delar Dag ett karaktärsdrag med Karl – viljan och beslutsamheten att vara ärlig och sann. När Barth var ny pastor i församlingen i Safenwil så var han öppet kritisk mot både människor och företeelser som det fanns anledning att vara kritisk mot. Han mötte motstånd och församlingsfolket hade synpunkter och åsikter om att han hade synpunkter och åsikter. Han bemötte sina belackare och kritiker bland annat genom att svara så här:
Oh yes, the pastor should speak the truth, but he should not say anything against the businessman or against the manufacturer or against the teacher or against the trade unions or against the sports club or above all against me! Dear friends, the truth is not against anyone. It is for everyone. Believe me, I love you all equally, just as God loves us all equally. But my calling is to speak and to speak clearly…If I wanted to be liked, I would keep quiet.
”Min kallelse är att tala och att tala klart och tydligt, om jag ville bli omtyckt då skulle jag vara tyst.” Jag kan någonstans tycka mig ana att Sandahl och Barth delar just den delen av kallelsen. Jag hoppas och önskar att Dag Sandahls röst fortsätter att roa, oroa och stöka omkring i kyrkeriet på andra sätt än på Bloggardag. Vår kyrka behöver röster som talar sant, även om sanningen ibland är lite jobbig. Eller kanske just därför.

  • Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975. S. 62-63.

9 oktober 2018

#530. Veckans resa…

Ärkebiskop Antje Jackelén åker till Israel tillsammans med kyrkostyrelsen i veckan. Annika Borg har ställt kritiska frågor om resans ensidiga innehåll och Leif Thybell har skrivit en kritisk debattartikel om saken i Kyrkans Tidning.

I söndags avrättades två unga israeler och ytterligare en israel skadades av en ung palestinier. Ett fruktansvärt terrordåd som har gått obemärkt förbi i svenska medier tillsammans med det faktum att palestinier firade morden med att dela ut godsaker. Den palestinska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen och mord på israeler sanktioneras av den palestinska myndigheten med belöningar i form av utbetalningar till gärningsmännens familjer. De palestinska ledarna har ett otvetydigt och stort ansvar för den hatfyllda antisemitism som unga palestinier indoktrineras med och som gör unga palestinska män till terrorister och mördare.

Det finns anledning att undra och fråga om det problemet är något som vår ärkebiskop har funderat på i relation till den kommande resan till Israel och i förhållande till de palestinska företrädare som man kommer att träffa. Inte minst i ljuset av söndagens hemska terrordåd. Antje Jackelén fick frågan på Twitter utan att ge något svar. 

Det kunde ha varit ganska enkelt. Ärkebiskopen kunde ha svarat: ”Det som hände i söndags var fruktansvärt. Allt borde göras för att det inte ska hända igen. Nej, jag kommer inte att säga något mer om det och jag kommer inte att kommentera palestiniernas ansvar för det som har hänt.” Det hade varit ett fullt legitimt svar. Istället visar vår ärkebiskop återigen prov på härskartekniker med förlöjligande och osynliggörande av den eller de som framför kritik eller ställer frågor.

Det hade varit välgörande om Antje Jackelén tog kritik, kritiker och frågor på allvar. Som det är nu verkar vår ärkebiskop sitta i ett elfenbenstorn omgiven av ja-sägare, ointresserad av att ta till sig andras perspektiv, oförmögen att bemöta kritik och ovillig att svara på frågor. Det är inte ett bra ledarskap.

Kyrkostyrelsens resa till Israel präglas av ensidighet i relation till konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza och på Västbanken. Det hade varit bra, och kanske hade det även varit belysande, om vår kyrkas ärkebiskop också ställde frågor om palestiniernas ansvar för konfliktens konsekvenser. Veckans resa hade varit ett bra tillfälle.

7 oktober 2018

#529. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ’Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.’” (Markus 12:41–44)
Jesus undervisade på tempelplatsen i Jerusalem. Han varnade för de skriftlärda som söker berömmelse och kändisskap – religiösa företrädare som förväntar sig socialt anseende och förmåner. Domen kommer att bli hård för de ögontjänare och hycklare som har gjort och som gör kyrkan till ett växthus där man bara odlar pompös självrättfärdighet och det egna egot. De som bara ger för att få tillbaka.

När den kristna trons värld och den kristna kyrkans gemenskap blir en plats för självupptagenhet och fåfänga då kommer domen att blir hård. För den som har levt ett liv fyllt av fåfängliga uppfattningar om sig själv, sitt anseende och sin förmåga kommer Guds dom och domens påföljd som ett hård överraskning. Domens utmätande av påföljden är inget mindre och inget annat än döden själv. Döden är en konkret, tydlig och ofrånkomlig slutpunkt för den mänskliga fåfängans aspirationer. 

Sedan satte sig Jesus vid tempelkistan. Tempelkistan var något av en gränspostering mellan, å ena sidan, människornas uppfattning om sin förmåga att kontrollera tillvaron och klara sig själva och, å andra sidan, påbudet och insikten om att vi faktiskt behöver varandra. Tempelkistan var något av ett etiskt imperativ där Gud sade ”ni behöver varandra, ta hand om varandra, hjälp varandra.” Viljan eller oviljan att dela med sig av det det som är ens eget till förmån för andra säger något om hur man ser på sig själv i relation till gemenskapen man ingår i. Vid tempelkistan var det mycket som blev tydligt. Vad som är mitt, ditt och vårt.

Jesus såg att många rika gav mycket av sitt överflöd. Det var gott. Ingen skugga faller på den som har mycket och som efter förmåga ger av det man har. De flesta av oss faller väl in i den kategorin. De flesta av oss här har det väl ganska bra. I jämförelse med många andra i vår värld är vi ganska rika. I alla fall vad det gäller vardagens pengar. Jag vet med mig att jag själv är en av dem. Det ska ingen behöva skämmas för. Ingen ska inte skämmas för de gåvor av trygghet som livet har skänkt.

Så kom den där fattiga änkan och lade ner sina sista två kopparslantar i tempelkistan. Någon skulle kunna säga att hon var ansvarslös som gav bort allt hon hade. Någon kanske skulle mena att hon var naiv. Kanske lite dum. Men hon var varken ansvarslös, naiv eller dum. En änka hade en särställning och det fanns tydliga påbud om att man skulle ta hand om, bistå och hjälpa den som var änka. Som änka hade hon ingen familj och därmed ingen försörjning. Gemenskapen runt templet – de troendes gemenskap – var allt hon hade att förlita sig på. När hon gav allt hon hade till andra då lade hon sitt liv i gemenskapens händer i förtröstan på Guds löften och i tillit till Guds påbud.

Änkan levde redan som Apostlagärningarnas första kristna. ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.” (Apg 4:32–35)

Jesus såg den kristna kyrkans framtid i änkan. För sanningen är att vi alla är som änkan, mer eller mindre. Ingen av oss klarar sig helt ensam. Vi behöver varandra. Vi behöver ta hand om varandra. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver hjälp av varandra. Guds löften och påbud finns nedlagda och inbäddade i den kristna kyrkans gemenskap. Det är här – hos oss, med oss och mitt ibland oss – som Guds löften i Kristus lever och är sanna. Det här är det enda vi har. Vi har bara varandra, Guds påbud och Guds löften i Jesus. Allt annat är förgängligt.

”När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: ’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’ Jesus svarade: ’Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.’” (Markus 13:1–2)

Allt ska brytas ner och allt ska förgås. Det enda vi har av verkligt värde är gemenskapen med varandra, våra små kopparslantar och vår ibland lite bräckliga tro på Guds löften i Jesus Kristus. Inte mer och inte mindre. Men det lilla räcker långt. Med RS Thomas ord: ”Jag tror att jag kanske kommer att vara litet säkrare på att vara litet närmare. Det är allt. Evigheten finns i insikten att detta lilla är mer än nog.”

9 september 2018

#528. Femtonde söndagen efter Trefaldighet…

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
(Matteus 6:31–34)
Jesus predikade för folkskarorna på ett berg. De skrev ned det han sade och man skulle senare minnas det som hans ”Bergspredikan.” Han talade om det fåfängliga i att samla skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Han talade om att ingen kan tjäna två herrar. Vi kan inte tjäna både Gud och mammon samtidigt. Därför, sade han, ska vi inte bekymra oss. Han berättade om hur vår himmelske Fader förser sin skapelse med föda och kläder. Vår Gud förser fåglarna med föda och klär gräsen med vackra blommor. Gud ger livet vad livet behöver för att leva. Och ingen av oss kan med sina bekymmer lägga till en enda aln till sin livslängd.

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.” Jesus uppmanar inte till lättja och likgiltighet. Han säger inte ”bry er inte.” Han säger bekymra er inte. Vad krävs för att man inte ska bekymra sig? När bekymrar vi oss inte för vad vi ska äta, dricka eller ta på oss? 

När vi vet att vi ska få något att äta och dricka, när vi vet att vi har något att ta på oss, då bekymrar vi oss inte. Bekymmer för eller om saker och ting känner vi när vi inte vet hur det ska bli. Vi blir bekymrade när framtiden är okänd för oss och vi inte vet. Men vi ska lita på att vår himmelske Fader vet vad vi behöver och lita på att han ska förse oss med det. Det kanske är lättare sagt än gjort. Men att inte bekymra sig är inte detsamma som att sluta att arbeta för det som är gott. Förtröstan, tillit och tro innebär inte att man sitter sysslolös och väntar. Jesus säger inte att vi ska vara likgiltiga och passiva. Var och en ska ta sitt ansvar och arbeta vidare i förtröstan på, i tillit till och i tro på att vår himmelske Fader ger oss det vi behöver. Kanske får vi inte alltid det vi vill ha, men oftast får vi det vi behöver.

”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Sök först Guds rike, så skall ni få allt det andra också. Guds rike, vad är det och hur hittar vi dit? 

Den 26 juli 1914 predikade Karl Barth över Efesierbrevet i församlingen i Safenwil i södra Tyskland. Han uppehöll sig vid Ef 2:6: ”…och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.” Europa stod på randen av det som skulle bli första världskriget. I ljuset av den tidens politiska turbulens och konflikter frågade han om platsen i himlen. Vad är Guds rike? Barth menade bestämt att ”himlen” – Guds rike – inte är någonting annat än den verklighet som vi lever i här och nu. Det här är Guds rike, inget annat. Guds rike är här, ingen annan stans. Guds rike är nu, ingen annan tid. 

Är det ens möjligt att betrakta den konfliktfyllda värld vi lever i som Guds rike, som ”himlen?” Barth menade att Paulus i sitt brev till Efesierna formulerar ett otvetydigt ”ja” som svar på den frågan. Vi lever våra liv, med allt de innehåller, mitt i Guds rike. Platsen i himlen som vi har fått genom Jesus är här och nu. Ingen annan plats. Ingen annan tid. Här och nu. Guds rike är mitt framför näsan på var och en av oss. Beslöjat bakom vardagens vardaglighet. Det händer att Gud avslöjar sig mitt i det som är. Men oftast är Guds rike närvarande som en upplevd frånvaro mitt i den vardagliga verkligheten. Guds rikes närvaro här, mitt i vardagen, det är trons kanske största mysterium. 

Barth avslutade sin predikan med frågan: Vad tror ni? Kan vi leva med tron på denna sol som lyser i världens skugga och dimma? Han uppmanade församlingen, som befann sig mitt i det tidiga nittonhundratalets storpolitiska konflikter: Ta med er frågan om Guds rike när ni läser nyheterna och talar med era grannar. Ställ frågorna – kan vi tillsammans tro att ondskan i världen inte har sista ordet? Kan vi istället lita på att vi alla, alldeles på riktigt, lever mitt i himlen – mitt i Guds rike – här och nu, trots allt? Kan vi tillsammans tro detta? Gud vet att den tron behövs även i våra dagar. 

Om vi vågar och kan tro att det miraklet är sant, att Guds rike är här och nu, att varje andetag vi tar tas mitt i den himmel som Jesus har berett åt oss och att vi varje dag delar livet med vår himmelske Fader, då är det möjligt att känna en uppriktig förtröstan på, en ärlig tillit till och fast tro på Guds löften i Kristus Jesus. Då är det faktiskt möjligt att med glatt hjärta och öppet sinne följa Jesu uppmaning: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Tro och lita på att vår himmelske Fader har samtiden och framtiden i sin hand.