21 maj 2018

#524. En eloge…

För en vecka sedan trampade vår ärkebiskop i twitter-klaveret när hon refererade till ett terrorattentat mot kristna människor och kallade det som hänt för ”trist.” Det hade varit ganska enkelt för henne att skademinimera genom att helt enkelt twittra något i stil med ”Jag uttryckte mig klumpigt och det blev helt fel. Det var inte menat som det lät. Förlåt.” Då hade saken varit ur världen och vi hade haft en ärkebiskop som visade sig kunna inse sina misstag och som var stor nog att be om förlåtelse för det som behöver förlåtas. Vi är många som hade förlåtit, lagt det åt sidan och gått vidare utan att göra någon sak av saken.

Men istället vände sig Antje – som så ofta – mot dem som hade kritiska synpunkter. En oförmåga att inse sina misstag är mindre bra. Att uttrycka den oförmågan och att återkommande skylla på att det är alla andra som medvetet missförstår är ännu mindre bra.

Den senaste veckan har följt ett välbekant medialt mönster när det gäller kritik mot vår kyrkas ärkebiskop. Mönstret etablerades redan vid valet av ny ärkebiskop och har återkommit varje gång det har blåst omkring Antje Jackelén. Det börjar med att Antje inte tar något ansvar för vad hon har sagt eller skrivit utan skyller på att andra missförstår. Sedan målas legitim inomkyrklig kritik och kyrkliga kritiker i samma färger som främlingsfientliga, islamhatare, högerextrema och anonyma näthatare. Samtidigt påförs skuld och skam på de kyrkliga kritikerna för hur utsatt Antje är och för att det är synd om henne på grund av kritiken. Efter några dagars medial marinad i brun geggamoja och skuldbeläggning har den inomkyrkliga kritiken och de kyrkliga kritikerna tystats ned och en orkestrerad ”kärleksbombning” i sociala medier tar vid, ofta och gärna med en hashtag – till exempel #backaantje eller #enEloge.

Den mediala cirkusen runt ärkebiskopen följer samma skript varje gång. Vi är många som inte går på det där längre. Vår ärkebiskops ansvar för vad hon säger och skriver kan inte sopas under mattan med mediala PR-strategier för att tysta ner kritiska röster längre. Det är sedan länge dags för Antje Jackelén att ta ansvar på riktigt. Det är dags för vår ärkebiskop att ta kyrkans kritiker och den inomkyrkliga kritiken på allvar.

Jo, det finns många som ser på kyrkan "utifrån" och som fortfarande tror på den fabricerade bilden som kyrkokansliet kablar ut som sann – briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör. Men de av oss som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet, vi som vet vad som rör sig inuti den kyrkliga organisationen, vi går inte på det där. Vi ser det som händer under den tillrättalagda ytan, vi hör vad som berättas inifrån kyrkokansliet och vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten.

Antje Jackeléns predikan på Pingstdagen är ett belysande exempel. Ärkebiskopen berättade om när Anden gav sig till känna för lärjungarna och sade bland annat:
”De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan?
Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”
Vi som följer med i den kyrkliga debatten förstår att det är de som ibland är kritiska som är felfinnarna som ägnar sig åt svekdebatt. Det är vi som på olika sätt vill göra oss hörda som legitima röster i vår kyrka – om handboken och om annat – som ”misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan.” Det är vi som uttrycker andra åsikter än Antje Jackeléns egna som är finn-fem-fel-folket som har druckit sig fulla på halvjäst vin och som därför kan avfärdas med lite humor. Vi förstår att det är Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen som är de verkliga lärjungarna och den sanna Andens folk. Det är hon som tillsammans med avlönat PR-folk och inställsamma ja-sägare är den sanna kyrkan. Vi andra, vi som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara ”trumpna tornbyggande och babblande dvärgar.”

Vår kyrkas ärkebiskop var i söndags inte så mycket en förkunnare av den stora glädjen och det obändiga hoppet i den kristna kyrkans evangelium. Hon var mer en förkunnare av polemiska, polariserande och populistiska post-truth beskrivningar av sin egen kyrka och av sina kristna syskon – som en slags protektionism omkring myten om sin egen förträfflighet.

Det är inte briljant teologi, inte stort ledarskap och inte särskilt lysande kommunikation.


PS. Personligen vill jag ge en stor eloge till alla kollegor och medarbetare i vår kyrkas församlingar – musiker, diakoner, pedagoger, kanslipersonal, kökspersonal, barnpersonal, ekonomer, vaktmästare, tekniker, fastighetsförvaltare, kyrkvärdar, kyrkogårdsarbetare, körsångare, informatörer, förtroendevalda och präster m.fl. – som med gudstjänstfirare, medlemmar och andra kämpar på i sina lokala sammanhang och tillsammans förverkligar den kristna kyrkan som vittnar om Jesus, världens och människornas frälsare.

14 maj 2018

#523. Trist…

En radikaliserad muslimsk familj, en mamma och en pappa med sina fyra barn, genomförde självmordsattentat mot kristna kyrkor i Indonesien. De mördade fler än 10 och skadade över 40 människor – för att de var kristna. Den militanta islamismens anhängare, som hatar kristna för att de är kristna, slog till igen. Måndagens terrorattentat var det senaste i en lång rad av attentat som radikala islamister har riktat mot kristna de senaste åren. Mördandet har pågått under lång tid och pågår fortfarande. Tystnaden från våra folkvalda politiker har varit och är fortsatt öronbedövande och ynklig.

Tystnaden från vår kyrkas ledning och biskopar är lika påtaglig och lika ynklig. Vår kyrkas ledning och våra biskopar har de senaste åren missat alldeles för många möjligheter att höja sina röster till stöd för våra förföljda och mördade kristna syskon. I relation till förtrycket, utsattheten och förföljelserna som våra kristna systrar och bröder lever under runt om i vår värld är förtroendet för vår kyrkas ledning och våra biskopar sedan länge förbrukat. Vi kan inte förvänta oss någonting av tyngd eller betydelse från dem längre.

Men, det vi faktiskt borde kunde förvänta oss är medmänskligt omdöme och värdighet om våra biskopar till äventyrs uttalar sig om det faktum att radikala islamister mördar kristna för att de är kristna. Ärkebiskop Antje Jackelén saknar uppenbarligen både ett sådant omdöme och en sådan värdighet. Hon kommenterade måndagens terrordåd på Twitter i morse.


Människor mördas av radikala islamister för att de tror som den kristna kyrkan tror och det enda vår kyrkas ärkebiskop får ur sig är att hon tycker att det är "trist”. Det är fullständigt häpnadsväckande och helt obegripligt omdömeslöst. ”Trist”? Har vår kyrkas högst uppsatte ämbetsbärare ingenting annat att säga när våra kristna syskon mördas, sprängs till döds och lemlästas för att de är delar av den kristna kyrka vars ämbete hon bär? ”Trist”? Vad betyder det ens? Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien, definierar ordet ”trist”:


Det faktum att våra kristna systrar och bröder mördas och lemlästas medelst sprängmedel utanför sina kyrkor i Indonesien förmår alltså inte att väcka någon glädje eller något intresse på grund av att det är enformigt och slätstruket, glädjefattigt liksom. Eller hur ska man annars tolka och förstå Antje Jackeléns twittrande? Var det allt vår ärkebiskop hade att komma med? Det är faktiskt helt otroligt uselt och så bottenlöst dåligt på alla upptänkliga sätt.

Var finns värdigheten och respekten inför de mördade, de drabbade och deras anhöriga? Var finns orden av tröst och hopp till de som förtvivlar? Var finns den pastorala omsorgen om vår egen kyrkas medlemmar vars oro växer för varje gång islamister genomför terrordåd mot våra kristna syskon i olika delar av världen? Var finns det mest grundläggande medmänskliga, empatiska och sympatiska omdömet? ”Trist”! Helt otroligt faktiskt. Som om blodet, skriken, tårarna och smärtan inte är på riktigt.

Jag föredrar våra biskopars ynkliga tystnad framför twittrandet av tomma floskler utan vare sig eftertanke eller omdöme. Alldeles särskilt i relation till det smärtsamma lidande och den onda bråda död som återkommande drabbar våra kristna syskon runt om i vår värld.

13 maj 2018

#522. Söndagen före Pingst…

"När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er." (Johannes 15:26–16:4)
Det kan ibland vara svårt nog att tro på något som man faktiskt ser. Ibland är det svårt att tro på något som man har sett men som man inte längre ser. Det är ännu svårare är att tro på något som man aldrig har sett. Det svåraste är att tro på något man inte har sett och aldrig hört talas om tidigare. Världen är fylld och full av saker, företeelser och händelser som vi inte ser, som vi inte har sett och kanske inte hört talas om tidigare. Därför behöver vi få hjälp av andra och av varandra. Vi behöver få hjälp av vittnen som kan berätta för oss om vad de har sett, kan och vet. Så att vi kan tro på sanningen om hur världen och verkligheten är beskaffad.

Jesus känner oss väl och han visste redan då att vi behöver hjälp med att tro på honom. När han inte längre är synlig för oss behöver vi få hjälp med att tro. Jesus sände och sänder oss den hjälpen med Hjälparen. Från Faderns väsen utgår sanningens ande som ett vittne om vem Jesus är och om att Jesus är verklig och sann. Även nu, trots att han sedan länge har lämnat sin plats här mitt ibland oss, förblir Jesus verklig och sann som den han är. Himmelsfärden tog iväg honom till någon annanstans. Men han förblev och förblir intakt som den han var här på jorden då för länge sedan. Han är fortsatt sig själv helt och fullt – oförändrat inkarnerad i den mänskliga Jesus kroppsliga gestalt och form. Av den enkla anledningen att Gud Fadern i sig själv är inkarnerad i Jesu kropp och väsen. Jesus är den någon som Gud Fadern är och han kan inte var sig själv på något annat sätt. Lika lite som att du eller jag skulle kunna vara oss själva på något annat sätt än de vi är här och nu.

Sanningens ande vittnar om att Jesus är och förblir den han var. Han är fortfarande den någon som Bibelns fyra evangelier berättar om. Ingenstans i Bibelns fyrdelade biografi om Jesus talas om att han på något sätt blir någon annan eller på något annat sätt än den han är för lärjungarna och för sin samtid. Jesus kan inte vara på något annat sätt än inkarnerad och kroppslig precis som du, jag och vi tillsammans. Den som påstår att Jesus, efter himmelsfärden, inte längre är inkarnerad i sin egen kropp, form och gestalt – som den han var där och då – talar osant om vem Jesus är och talar i förlängningen osant om vem Gud Fadern själv är. Sådant prat kommer från den store lögnaren, inte från sanningens ande.

Det är den inkarnerade, kroppsligt uppståndne och fortfarande konkret levande Jesus som sanningens ande i den kristna kyrkan vittnar om. Det är den Jesus vi ska vittna om. Ingen annan och inget annat.

Det är ett vittnesbörd som har en kostnad och ett pris. Det kan kosta på att vittna om den Jesus som sanningens ande vittnar om. Att med sitt liv och sin livsgärning söka sanningen om Jesus, tala sant om honom och vittna om att han är uppstånden och lever är varken en tebjudning eller ett trivsamt kyrkkaffe. Den som talar sant om Jesus kommer att bli utesluten ur gemenskaper. Jesus såg det komma i synagogan redan då. Den som i vår samtid och i vår kyrka står upp och talar sant om vem Jesus är behöver förbereda sig på att kyrkans och samhällets maktmänniskor kommer att göra hårt motstånd och försöka utesluta den som med sitt vittnesbörd om Jesus hotar deras maktinnehav, anseende och inflytande. Till och med vår egen kyrkas självaste ärkebiskop har visat prov på att med ord som populism, polarisering och fake news försöka utesluta sanningssökare och sanningssägare från kyrkans eget inre samtal och från den allmänna diskussionen. Men det är inget nytt och inget märkvärdigt. Så har maktmänniskor agerat i alla tider. Jesus såg det komma redan då.

Vad än värre är, är det faktum att vi lever i en tid när det finns människor som faktiskt tror att de frambär ett offer åt en gud när de dödar kristna människor för att de är kristna. De känner inte Gud Fadern och inte heller Jesus. Den kristna kyrkans Gud förnekas och de bekänner sig till en blodtörstig gudom som inte existerar annat än som en ursäkt för att mörda andra människor. De mördar kristna som vore det ett offer till denna blodtörstiga gudom. Det är inget annat än den store lögnarens verk. Han är ursinnig och våldsam, hans raseri är stort för han vet att hans tid är kort. Jesus såg det komma redan då.

”Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det” sade Jesus. ”Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er.” Jesus kände och känner världen, verkligheten och människan väl. Han såg allt detta komma redan då. Det finns anledning att förskräckas. Men om vi är förvånade då har vi inte lyssnat vare sig på Jesus eller på den sanningens ande som han har sänt ut över världen. Om vi är förvånade har vi heller inte lyssnat på de vittnen som har gått före oss i tiden. Att vara ett sanningsvittne om Jesus har alltid varit kostsamt. Martyrernas blodröda vittnesbörd berättar om den sanningssökande och sant kristna kyrkans verklighet. Det började med Stefanos för länge sedan och så har det fortsatt.

Det betyder inte att vi ska vara uppgivna. Men det betyder att vi ska vara medvetna om den sanna trons verklighet och om vad det kan kosta att stå upp och vittna om sanningen om vem Jesus verkligen är. Det är svårt för världen att tro när den uppståndne och levande Jesus inte syns på samma sätt som andra saker i tillvaron syns. Därför behöver världen vittnen som berättar om vem han var och om vem han är. De vittnen som Gud Fadern med sanningens ande har kallat till vittnesbördets tjänst är ingen annan och inga andra än vi som är här – tillsammans med alla andra som firar den kristna kyrkans gudstjänst någonstans i vår värld. Det är vi som är den kristna kyrkans vittnen i vår tid. Låt oss ta den uppgiften på allvar och gå ut i världen och berätta för den vill lyssna att Jesus är uppstånden och lever. Det är den stora glädjens budskap. Det är en sanning som förändrar allt.