29 juni 2014

#264. Andra söndagen efter Trefaldighet…

”Och han gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ’Följ mig!’ Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ’Äter han med tullindrivare och syndare?’ Jesus hörde det och sade: ’Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.’” (Markus 2:13–17)
Tre saker sägs idag. Först, Jesus säger ”Följ mig!” Jesus säger det till tullindrivaren Levi och han säger det till dig, mig och oss alla: ”Följ mig!” Han är redan omgiven av många. Alla människor kom ju till honom och alla människor kommer förr eller senare till honom. Om inte förr så senast den dagen då hjärtat slutar att slå. Så Jesus är redan omgiven av många som följer honom. Jesus behöver varken opinionsbildande kampanjer eller PR-byråer för att människor ska tro på honom, lita på honom och följa honom. Av någon anledning – oklart varför – så vänder sig Jesus ändå till denna Levi och säger ”följ mig.” Konstigt nog så ställer sig Levi helt sonika upp och följer med.

Men Jesus tar inte med sig Levi ut i världen för att göra stordåd eller för att han ska ägna sig åt märkvärdiga ting. Jesus bryr sig inte ens om Almedalen där folk som tycker sig vara viktiga frotterar sig med andra som tror sig vara viktiga. Jesus tar med Levi till någon helt annan stans. Levi följer Jesus hem till sig själv. Man kan tänka sig att Levi blev lite konfunderad. Att följa Jesus ledde honom hem till sig själv. Det är ju vad som händer. De ligger till bords hemma hos Levi. Där finns Levis vänner och kamrater. De är precis som Levi tullindrivande syndare allihop. Väl på plats så äter de tillsammans. Men det är inte vilken måltid som helst. Det är vanlig mat, vanligt bröd och vanligt vin, men det är en ovanlig måltid. För det är inget mindre än Gud själv som i Jesu gestalt än en gång bekräftar sitt förbund genom att äta med de sina.

Fördold i Gud Sonens gestalt uppenbarar sig Gud Fadern för sitt folk. Den Jesus som ligger till bords med Levi och hans vänner är samma Gud som i Sinai öken en gång för länge sedan slöt ett förbund med sitt folk och bekräftade det genom att äta tillsammans med Mose, Aron, Nadav, Avihu och sjuttio av Israels äldste uppe på det där berget. Med måltiden bekräftade Gud Fadern förbundet med sitt folk. Med måltiden bekräftar Gud Sonen förbundet med sitt folk. Det är samma Gud och det är samma förbund som bekräftas med samma sorts måltid. Bröd och vin.

Inte konstigt då att de skriftlärda och fariseerna – de som verkligen kan berättelsen om Guds förbund med sitt folk – blir irriterade och säger det där andra som sägs: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Kan det verkligen vara så att den levande Guden som är heligare än allt heligt, större än allt stort och mäktigare än allt mäktigt verkligen har något intresse av de människor som bland människor är minst värda av alla? Tullindrivare och syndare? Tiggare från Rumänien? Förbrytare i fängelse? Småtjuvar och storsvindlare? Lögnhalsar och fegisar? Vanligt folk som du och jag? Ingår verkligen kreti och pleti, stort och smått, högt och lågt i det förbund som berättelsen berättar om? Det verkar som att det är så.

Tur är väl det. För vi är alla förbrytare, tiggare, lögnare och syndare på något sätt. Ingen är utan skuld. Den där lilla tanken som gör att vi reagerar på att Jesus ligger till bords med syndaren Levi påminner oss om att vi alla är syndare. Men samtidigt står ingen utanför nåden. Ingen människa står utanför den Guds nåd som är förbundets puls. Jesus frågade inte Levi om något, han frågade inte Levi om hans vandel eller rättfärdighet. Därför att han visste att Levi, tillsammans med oss och alla andra människor, kommer till korta om han ställer frågan. Men Jesus vet också att om eller när människor får syn på sig själva i ljuset av den nåd, kärlek och barmhärtighet som Guds förbund består av då händer mirakel och människor förändras.

Därför sade Jesus bara ”följ mig!” Följ mig och lev i ljuset av det nådens förbund som aldrig upphör att gälla och som för all tid omfattar allt och alla. Följ mig och tro på att du är rättfärdig trots all din orättfärdighet. Följ mig och lita på att den nåd, kärlek och barmhärtighet som Gud Fadern känner för allt och alla människor omfattar även dig. Följ mig, kom med och se att du är av nåd förlåten, försonad och upprättad. Vem du än har varit och vem du än är. Följ mig och möt ditt nya jag, den du är i Guds ögon. Oändligt älskad. Alltid förlåten. Aldrig lämnad ensam. Sådan är du i Guds ögon.

Det stör förstås den mänskliga ordningen. Det stör förstås att även de som kanske inte varken bryr sig eller är intresserade omfattas av samma förbund som oss, som ju tycker att vi försöker. Det irriterar förstås eftersom nåden verkar gälla även de som inte ens försöker. Därav den sura kommentaren. Det stör den mänskliga ordningen. Den där ordningen av vi och dem, ni, vi och de där andra. Allt det där sorterandet som vi så gärna ägnar oss åt. Det stör förstås att Guds kärlek omfattar och omfamnar även de som vi själva kanske inte förmår att tycka om.

Trösten finns i det tredje som sägs: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Det betyder inte bara att det finns plats för Levi och hans vänner, de där tullindrivande syndarna. Det betyder också att det finns plats för dig, mig och alla andra. Trots våra tillkortakommanden. Trots att vi dömer dem som Jesus befriar. Trots att vi så ofta och så gärna vill få förbundet att vara vårt eget. Jesus kallar inte några rättfärdiga till efterföljelse av den enkla anledningen att det inte finns några rättfärdiga människor. Ingen människa är utan skuld.

Men alla människor omfattas av den oändligt barmhärtiga och kärleksfulla nåd som pulserar i Gud Faderns förbund med sitt folk. Alla människor – utan undantag! – omfattas av den frälsning som Gud Fadern har utgjutit över sin mänsklighet och sin skapelse i, med och genom Sonens uppståndelse från de döda. Den Sonen är ingen annan än den Jesus Kristus som då talade till Levi, samma Jesus Kristus som idag, här och nu, talar till dig, mig och oss. Och Jesus säger inget annat än det mest väsentliga: ”Följ mig!” Kom till bords med mig. Dela livet med mig. I bröd och vin.

11 juni 2014

#263. Kort paus...

Halleluja! 
Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn!
Lovat vare Herrens namn nu och för evigt!
Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat.
Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet.
Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt,
han som ser så djupt ner — vem i himlen, vem på jorden?
Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk.
Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. 
Halleluja!

(Psaltaren 113)

Efter en kort paus återupptas skrivandet här veckan efter midsommar.

9 juni 2014

#262. Karl har ordet…

”Revelation engenders the Scripture which attests it: as the commission or burden laid on the prophets and apostles, as the object which introduces itself in distinction from them, as both the judge and the guarantor of the truth of what they say, and as the event of inspiration in which they become the speakers and writers of the Word of God. Because revelation engenders the Bible that attests it, because Jesus Christ has called the Old and New Testaments into existence, because Holy Scripture is the record of a unique hearing of a unique call and a unique obedience to a unique command therefore it could become the Canon, and again and again it can become the ’living’ Canon, the publisher of revelation, the summons and command of God, God’s Word to us.

If in the prophets and apostles the Church has a concrete counterpart by which it is reminded of God’s past revelation, set in expectation of future revelation, and thus summoned to proclamation and empowered for it, this takes place because it really has in them the publishers of past revelation. But the prophets and apostles did not appoint themselves the publishers of revelation, nor are they ever this intrinsically or as a matter of course. What makes them this is the occurrence of God’s revelation itself apart from their own existence. The occurrence, and so we must call this thing that happened to them: Deus dixit [God said]. What has engendered Scripture and what Scripture for its part attests has happened truly and definitively, once and once-for-all.

We have already discussed in outline what it was that happened: God was with us, with us His enemies, with us who were visited and smitten by His wrath. God was with us as in all the reality and fulness with what He does what He does. He was with us as one of us. His Word became flesh of our flesh, blood of our blood. His glory was seen here in the depths of our situation, and the full depths of our situation were disclosed for the first time when illumined then and there by the Lord’s glory, when in His Word He came down to the lowest parts of the earth (Eph. 49), in order that there and in that way He might rob death of its power and bring life and immortality to light (2 Tim. 110). This happened, and this is what the Old Testament as a word of prophecy and the New Testament as a word of fulfillment both proclaim as having happened, as having happened conclusively, totally, and sufficiently.

This makes the biblical witnesses remarkable figures like John who cannot be brought under any morphology of genius. This is why it its true of them, though in different ways: ’The zeal of thine house hath eaten me up' (Ps. 699). This is why, although they seek no authority, even with their fallible human word they can continually claim and enjoy the most unheard-of authority. This came upon them, and through them it constantly seeks to come afresh upon the Church and to be cried aloud as absolutely the most urgent thing that any age and any man in any age and any man in any respect can and must hear: This ’God with us’ has happened. It has happened in human history and as part of human history. Yet it has not happened as other parts of this history usually happens. It does not need to be continued or completed. It does not point beyond itself or merely strive after a distant goal. It is incapable of any exegesis or of even the slightest addition or subtraction. Its form cannot be changed. It has happened as self-moved being in the stream of becoming. It has happened as completed event, fulfilled time, in the sea of incomplete and changeable and self-changing.”

  • Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics; I.1 The Doctrine of the Word of God. New York: T&T Clark. (Utg på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1932-1938.) S 112-113; KD S 115-116.

8 juni 2014

#261. Pingstdagen…

Heliga Ande!

De kände Dig som Ruach Elohim,
den levande Anden som gav liv
åt allt levande.

De kände Dig som vägmärket,
ledsagaren från fångenskapen,
tillbaka till löftets hem.

Heliga Ande!

De kände Dig som elden,
eldens lågor som åt sina offer
på templets altare.

De kände Dig som Ruach Mikeddem,
den förbrännande vinden från öster,
vedergällningens ödeläggelse.

Heliga Ande!

De kände Dig som Pneuma de Theo,
urtidens Ande som i duvans dräkt
fyllde Honom vi följer.

De kände Dig som kärlekens ögon,
ögon som såg och älskade
med samma genomträngande blick.

Heliga Ande!

De kände Dig som naturens kraft,
som grät med regnets tårar
när vi dödade Honom.

De kände Dig som Hans närvaro,
starkare än dödens frånvaro,
som vände förtvivlan till hopp.

Heliga Ande!

De kände Din kvardröjande blick,
seende med osedda ögon
den som ingen annan ser.

De kände Din förlåtelse,
kärlekens sanning,
mitt i vår levda verklighet.

Heliga Ande!

Ge oss liv!
Led oss hem!
Bränn oss rena!
Fyll oss!
Se oss!
Gråt med oss!
Väck vårt hopp!
Förlåt oss!
Älska oss!

Heliga Ande!

Kom!
Var oss nära!
Påminn oss
om att Du är här.


5 juni 2014

#260. Att sortera…

Hur kommer det sig att vi så ofta och så gärna använder oss av avhumaniserande etiketter när vi ska hantera våra mellanmänskliga olikheter? Hur kommer det sig att uteslutning ur gemenskapen så ofta betraktas som en legitim metod för att lösa konflikter? Är vi så dåligt rustade för att leva i gemenskap med andra och varandra att lösningen när vi har olika åsikter verkligen behöver bestå av ett nedvärderande av den andra och/eller av en uteslutning av den andre ur den gemenskap vi betraktar som ”vår”? Förresten, vilka är de där ”vi” som ligger bakom ”vår” när vi talar om ”vår” kyrka eller ”vårt” samhälle? Menar vi verkligen, som det ofta verkar, att det finns andra som inte ingår i det ”vi” som kan säga ”vår” om kyrkan eller ”vårt” om samhället? Det verkar faktiskt som om vi ofta menar att det alltid finns någon eller några som inte får eller ska ingå i den gemenskap som är vårt gemensamma ”vi”. Att och när det händer så är det inget annat än djupt bedrövligt.

Vissa grupper och gemenskaper bygger på ett sådant exklusivitetsanspråk. Vissa mer än andra. Gemenskaper kring fotbollslag bygger på strikta regler av sådant slag. Yttre identitetsmarkörer i form av tröjor, flaggor och färger förstärker både det exklusiva anspråket och känslan av tillhörighet till den exklusiva skaran. Det finns ett tydligt innanför och ett lika tydligt utanför. Politiska partier fungerar ungefär på samma sätt. Symboler och färger kopplade till åsikter och ”värderingar” skapar en tydligt avgränsad gemenskap – ”vi som står för det här” – med tillhörande identitetsmarkörer. Det finns ett tydligt ”i gemenskapen” och det finns ett tydligt ”utanför gemenskapen”. HBT-rörelsen under regnbågsflaggan verkar ha rört sig åt det hållet. Regnbågsflaggan som tidigare var en symbol för tolerans och inklusivitet verkar ha omformats till att anta en mer exklusiv och exkluderande form. Åtminstone används symbolen tidvis och delvis på det sättet i kyrkliga sammanhang.

Gemenskaper av det slaget har ofta verktyg för att likrikta åsikter, värderingar och beteenden. Det finns ofta olika former av sanktioner som kan användas för att likrikta medlemmarnas åsikter, värderingar och beteenden. Sanktionerna fungerar som uttryck för gemenskapens självbevarelsedrift, en överlevnadsstrategi om man så vill. Därför att åsikterna, värderingarna och beteendena är de faktorer som konstruerar och konstituerar gemenskapen som sådan. Om man inte ställer upp på gemenskapens krav så kommer sanktionssystemen att aktiveras och så kräva rättning i ledet. Om det inte hjälper så kan och kommer gemenskapen att utesluta den som inte anpassar sig ur gemenskapen. En uteslutning som kan anta olika former. Gemenskaper sorterar på så sätt människor i ”de som hör till” och ”de som inte hör till”.

Allt det där är begripligt och i någon mening legitimt vad det gäller klubbar, politiska partier, intresseorganisationer, föreningar och en lång rad liknande gemenskaper. Men det finns åtminstone två gemenskaper som inte kan, får eller ska sortera människor på ett det sättet. Den ena gemenskapen är samhället som sådant och den andra är kyrkan.

Samhället vi lever i är den mest grundläggande gemenskapen som vi har att ingå i. Här, i vårt lilla hörn av världen, har vi lyckan av att leva i ett någorlunda stabilt samhälle. Det är ett samhälle där varje människa och alla människor som befinner sig här har en självklar rätt till en plats i gemenskapen. Samhället får under inga omständigheter stöta ut människor ur gemenskapen. Det finns inga kategorier alls som kan eller får användas för att definiera ut människor som ”icke tillhöriga” den gemenskap som är allas vår gemensamma. Det finns inget ”vi” som kan eller får utesluta någon till att vara ”dem”. Det finns inga legitima yttre identitetsmarkörer som i vårt gemensamma samhälle kan ligga till grund för att sortera ”vi som hör till” från ”dem som inte hör till”. Det finns heller inga legitima sanktioner som kan, får eller ska exkludera någon enda människa ur den samhällsgemenskap som är allas vår gemensamma. Alla våra olikheter ingår i det gemensamma "vi" som vi alla är en del av.

Kyrkan är likaså en gemenskap från vilken människor inte kan, får eller ska uteslutas. Dopet konstituerar tillhörigheten. Den som är döpt hör till och dopet är ovillkorligen öppet, kostnadsfritt och alldeles gratis för alla och envar som vill vara med. Den som är med är med genom vått och torrt. Ingen har rätt att efter dopet sätta upp några villkor som kan ligga till grund för sortering i kategorierna ”hör till” och ”hör inte till”. Kyrkan innehåller förvisso yttre identitetsmarkörer som gestaltar och stärker gemenskapens identitet. Det finns även kluster av åsikter, värderingar och beteenden i kyrkan. Men ingenting av allt det som finns i kyrkan kan, får eller ska användas för att definiera en exklusiv och exkluderande gemenskap. Kyrkans gemenskap är alltid helt öppen och inkluderande – alltid och under alla omständigheter ovillkorligen öppen och inkluderande. Ingen människa får nekas tillträde och ingen människa får ställas utanför. Inte av någon anledning alls.

Hur kommer det sig att vi både i samhället som sådant och i kyrkan ägnar oss åt att hitta på olika sätt att sortera för att exkludera? Hur kommer det sig att vi så ofta försöker lösa konflikter genom att försöka få de andra, vars åsikter, ursprung eller utseende vi av någon anledning inte tycker om, att försvinna ur den gemenskap vi betraktar som ”vår”? Hur kommer det sig att vi är så dåligt rustade för att leva i gemenskap med andra och varandra?

3 juni 2014

#259. Förbluffande…

Om någon undrar hur kyrkans forntida häxprocesser fungerade – hur det kunde komma sig att människor förr om åren lät sig duperas av fabricerade sanningar om andra människor och så lät sig övertygas att de där andra borde brännas på bål – så kan man alltid titta på förra veckans Uppdrag Granskning. Det är förbluffande hur effektivt insatsen för inomkyrklig partipolitisk opinionsbildning har genomförts. Och det är förbluffande hur många som har låtit sig duperas, som har låtit sig övertygas om att det finns medmänniskor och trossyskon som har gjort sig förtjänta av att brännas på bål.

Det är förbluffande att en (självständig?) SVT-redaktion har låtit sig utnyttjas av en part i det inomkyrkliga politiska spelet i akt och mening att sänka en annan. HBT-frågan var ju bara verktyget. I första hand handlade det ju om att svartmåla Frimodig Kyrka och om att brännmärka alla som associeras med dem. Programmet är en konstruktion vars innehåll helt har formats av och anpassats efter den avsikten och med det syftet. Sällan har väl en ”journalistisk” insats bestått av så många ledande frågor, fabricerade halvsanningar och åsiktsbaserade fakta. Man kan undra vad eller vem som fått en hel redaktion på SVT att helt och hållet sälja ut sin professionella och journalistiska trovärdighet för att gå partipolitiska ärenden i inomkyrkliga frågor. Kanske samma effektiva spindoktor som för ett drygt år sedan, inför kyrkovalet, lurade i DNs Niklas Orrenius att kyrkan är ett högerextremistiskt fäste?

Det är förbluffande hur ett TV-program förmår att skapa en verklighet som inte finns och att så många okritiskt gör den till sann. Hela upplägget är ju en konstruerad verklighet.
Cristina Grenholm: – Vi har inte haft anledning att tro att det är någon omfattande sådan verksamhet. Och anledningen till att vi inte har anledning att tro det är ju att vi är så många bland oss som själva är homosexuella och som vet vad som händer i den världen så att säga. Inte bara inom kyrkan utan också att ha kontakter med andra delar av HBTQ-rörelsen. (ur UG 28/5)
Det kan väl inte bero på något annat än att det egentligen inte förekommer? Men med enträget och manipulerande tjat, styrande frågor och effektiv redigering kan man väl få det att framstå som att vem som helst har sagt vad som helst. Det är verkligen märkligt att en så tydligt fabricerad verklighet har tagits emot och behandlats som någon form av universellt etablerad sanning. Ett effektivt spindoktorsarbete lade grunden förstås. Men var tog den medvetna och sunt kritiska hållningen vägen, i det allmänna och offentliga samtalet efteråt? Är vi så enkla att manipulera med så enkla mediala metoder? 

Det är förbluffande att vi inte är mer medvetna och sunt kritiska när flaggor och flockbeteenden verkar för, syftar till och avser att stöta ut människor ur gemenskapen. Det förra århundradets alla exempel borde ha skapat viss medvetenhet om hur flaggor och flockbeteenden kan spåra ur och användas för att söndra och exkludera istället för att bygga upp och inkludera. Därför är det förödande för HBT-rörelsen att exkluderandet ur kyrkan betraktas som en legitim metod att hantera våra mellanmänskliga olikheter i relation till HBT-frågor. Sedan när blev regnbågsflaggan en exkluderande symbol? Är inte det rakt emot symbolens avsikt? Om det är vad den ska betyda framöver så ber jag att få reservera mig.

Det är förbluffande att vår kyrkas biskopar har lagt sig helt platta, spelat med och utan att tveka låtit kyrkans präster bli kastade på det mediala bålet. Man kan verkligen fråga sig om avsaknaden av ecklesiologisk, pastoralteologisk och evangelisk ryggrad är en förutsättning för eller en konsekvens av att bli tilldelad biskopens ämbete i vår kyrka? En biskop i en evangelisk kyrka som verkligen menar att präster eller andra medlemmar ska lämna kyrkan på grund av olika åsikter i specifika frågor är inget annat än en humbug-biskop. Ändå verkar våra biskopar beredda att på riktigt låta människor sorteras bort på grund av åsikter (påstådda eller verkliga) gällande sexfrågan. Men, sedan när blev sexualitet kyrkans centrala och avgörande fråga? Är inte tron på Kristus kyrkans centrum och dopet den fråga som avgör vilka som kan vara med? Man kan även undra hur det står till med biskopsmötets teologiska reflektionsförmåga när sexfrågan får kyrkosplittrande proportioner samtidigt som idéer som avviker från kyrkans konstituerande lära – till exempel om Guds treenighet, jungfrufödseln, Kristi gudomlighet eller kristendomens anspråk – inte bara passerar obemärkta förbi utan dessutom innehas och uttalas av en del av biskoparna själva.

Det är förbluffande att kyrkopolitiska spindoktorer tillåts sätta en agenda för kyrkans offentliga samtal baserat på en fabricerad verklighetsbeskrivning – att kyrkan låter sig duperas av spindoktorer med en agenda av formen ”krona så vinner jag, klave så förlorar du”. Det är förbluffande att så mycket tid och resurser läggs på kyrkans och kyrklig ”opinionsbildning” och så fenomenalt lite på kyrkans grundläggande teologiska samtal med sig själv. Det är förbluffande att kyrkan avkrävs lojalitetsförklaringar i relation till en flagga som inte är hennes egen. Det är förbluffande att kyrkan under den flaggan ägnar sig åt häxjakt på oliktänkande. Det är förbluffande att kyrkans maktmänniskor lägger ner så mycket tid, kraft och resurser på att härska genom att söndra, istället för att leda genom att ena. Det är förbluffande att vår kyrka i och med sexfrågan har blivit en kyrka som helt och hållet har gått vilse i sig själv, i någon form av antropocentrisk narcissism, och helt har tappat riktningen i relation till den Jesus som är kyrkans egentliga och enda centrum.

Förbluffande är ordet…


PS. Förutsatt att vi talar om ömsesidiga sexuella relationer mellan vuxna människor så finns det bara en människa som får och kan ha åsikter om en annan människas sexualitet. Det är den partner som sexualiteten delas med. Ingen annan kan, får eller ska ha några åsikter.