28 september 2015

#336. Diskussionsunderlag…

”Under ett sammanträde i februari med styrelsen för Sjömanskyrkan uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be. Vi resonerade kring frågan och det kom idéer och förslag. Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler. Precis så som redan görs i gemensamma bönerum på flygplatser och i en del sjukhuskapell. Det är viktigt att det finns platser för bedjande systrar och bröder och vi visar gästfrihet och tolerans oavsett tro. Goda och bedjande människor av olika tro måste kunna mötas och hjälpa varandra. Att tillfälligt upplåta ett rum för människor av annan tro, innebär inte att vi backar från vår egen tro. Präster är kallade att förkunna Kristus. Det gör vi varje dag och i varje möte med människor. Men det innebär inte heller att vi är snåla mot människor av annan tro. Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. (Hebréerbrevet 13:2)" (Biskop Eva via Stockholms stift 26/9) 
”Det handlar inte om ’att bära ut Kristus’, men att göra ett inbett rum tillgängligt för tillfälliga gäster.” (@biskopeva på Twitter 27/9)
Tsakfrågor. I samtalet refererades till det interreligiösa bönerummet på Heathrow och den indikation som finns på golvet där som exempel. Jag har inte varit där men det kan knappast vara något annat än en permanent markering. Om krucifixet på väggen föreslogs att det antingen skruvades ned och togs bort eller försågs med ett skynke som vid behov kunde skyla korset. Det sades ingenting om övriga saker, som till exempel dopfunten.

Kyrkans kapell kan rimligen inte likställas med bönerum på flygplatser och sjukhuskapell hur som helst. Den kristna kyrkans kyrkor och kapell är inte vilka allmänna utrymmen som helst. Kyrkans kapell och kyrkor byggs och inreds för att vara kristna gudstjänstrum avsedda för tillbedjan av treenig Gud som omvittnad i kyrkans Bibel och bekännelse. Att företag, institutioner eller andra organisationer tillhandahåller utrymmen för ”andlig vård” är en annan sak. Sådana utrymmen kan inte likställas med kyrkans egna gudstjänstrum. Jag kan tycka att en biskop borde kunna se och förstå den skillnaden.

Jag bortser från den retoriska knorren som beskriver den eller de som har en annan åsikt som intoleranta och ”snåla mot människor av annan tro.” Det enda argumentet som biskop Eva egentligen för fram till stöd för sin uppfattning är ”gästfrihet.” En vers ur Hebréerbrevet anförs som stödargument. Vad svarar man på det? Inte mycket till underlag för diskussion, som en kollega uttryckte det. De teologiska, ecklesiologiska, pastorala och ämbetsrelaterade frågorna hänger orörda kvar i luften. Det kanske bara återstår att citera ur samma brev som biskopen. Hebréerbrevet har ganska mycket att säga om vår tids kyrkas sätt att vara kyrka i tiden. Och det handlar inte bara om gästfrihet. Det är ofta ganska kärva ord.
”Ty människor som har avfallit fast de en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, dem är det omöjligt att på nytt föra till omvändelse, eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje. En åker som får rikligt med regn har Guds välsignelse om den suger upp vattnet och skänker odlaren hans gröda. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös. Förbannelsen är inte långt borta, och slutet blir att åkern bränns av.” (Hebréerbrevet 6:4–8)
Gör vi ibland Guds son till åtlöje i vår kyrka? Vill vi att den kyrkliga åkern ska ge god gröda eller ska vi låta den bära törnen och tistlar? Är vi i förbannelsens tid, när åkern ska brännas av? För att bereda plats för något annat och och något nytt? Frågor som kan läggas till alla andra frågor som har utkristalliserats den senaste veckan. Med det här sätter jag punkt och hoppas att någon ansvarskännande med större befogenhet och mer resurser än jag plockar upp de för kyrkan viktiga frågorna som väckts. I bästa fall i sammanhang där även kritik och kritiska röster får plats och blir lyssnade på. Kanske en serie samtal i Storkyrkan till våren? Det finns ett diskussionsunderlag rikligt fyllt av frågor att utgå från.


PS. Jag har förstått att de inomkyrkliga och teologiska frågor jag har försökt att ta upp här dessvärre har plockats upp av andra med helt andra avsikter. Jag ska vara så tydlig jag kan. Det jag skriver här handlar INTE om ett ställningstagande mot islam eller mot muslimer. Att vara för den kristna kyrkans kristna identitet betyder inte att vara mot andra människors rätt till annan religiös identitet. Jag är ovillkorligt för att alla människor med muslimsk eller annan tro har och ska ha rätt att utöva sin tro på samma villkor som kristna människor utövar sin kristna tro här i vårt land. Jag protesterar mot alla försök att använda det jag har skrivit för att hetsa mot enskilda människor eller för att hetsa mot religiöst/etniskt definierade grupper av människor. Främlingsfientlighet är ett stort socialt problem i vårt samhälle som behöver och ska bekämpas var och hur det än kommer till uttryck. I alla sammanhang. Alltid.

24 september 2015

#335. Respons och avsikt…

Någon tyckte att #334 var att göra en höna av fjäder, att det inte var något att bråka om eller ha synpunkter på. Kanske, men var går gränsen för när något spelar roll eller inte? Gränsen för vad som är viktigt och inte? Någon undrade om jag är bitter. Svaret är nej. Att ifrågasätta är ett uttryck för att man försöker förstå, inte ett uttryck för bitterhet. Någon undrade om det inte är illojalt att ifrågasätta sin biskop. Ibland är tystnad den högsta formen av illojalitet. Ibland är det mest lojalt att ifrågasätta. Jag ifrågasätter för att jag att jag bryr mig om det som sägs och för att jag tar det som sägs på allvar. För att jag tar kyrkan och biskopen på allvar. Dessutom, jag tilltror min biskop förmågan att kunna hantera att bli ifrågasatt.

Jag avfärdar alla påståenden om att Svenska kyrkan inte är kristen på grund av vad jag har beskrivit och jag avfärdar alla liknande påståenden om min biskop. Sådant prat är inget annat än dumheter. Den som tar det jag berättat som intäkt för personangrepp på biskop Eva har inte förstått någonting och gör bäst i att lämna den här diskussionen helt. Det här handlar om ett försök till kritiskt ifrågasättande av teologi, sak och idé. Inte ett angrepp på person. Försök att förstå den skillnaden en gång för alla.

Någon har menat sig inte vara helt med på resonemanget om en socialdemokratisk agenda. Tanken på en partipolitisk agenda i bakgrunden till det som sades är en hypotes baserad på mönster och samband. Enligt min uppfattning en sannolik hypotes. Men ändå, en hypotes. Det är fullt möjligt att det är en felaktig hypotes som kan falsifieras, att det visar sig att den inte stämmer. Om det finns en annan, ännu okänd, mer plausibel förklaring och bakgrund till det där förslaget. Men den förklaringen lyser ännu med sin frånvaro. Därför kvarstår hypotesen om partipolitisk bakgrund. Igen, hur ska man annars förstå det?

Varför skriva, "bråka" och ifrågasätta? För att försöka väcka kritiska och för kyrkan viktiga frågor. Frågor som i bästa fall kan bli ett samtal som leder oss och kyrkan vidare och framåt. Frågor vi skulle behöva hantera innan vi gör en massa saker. Det skulle vara bra om vi tillät oss att ställa alla jobbiga frågor. Om vi kunde vrida och vända på dem. Öppet och offentligt. Utan att hänfalla åt personangrepp och "han är dum" retorik.

Till exempel: Vad är kyrkans roll och uppgift egentligen i relation till det vi kallar ”religionsdialog?” Hur förhåller sig kyrkans religiösa integritet till andra religiösa traditioners integritet? Var går vilka gränser för kompromisser i det interreligiösa sammanhanget? Vad är och är inte förhandlingsbart? Vad har kyrkans ämbetsbärare för roll och uppgift i det sammanhanget egentligen? Vad är och är inte förhandlingsbart i relation till kyrkans teologi och ämbeten? I relation till prästers och biskopars ämbetsutövning? Var går vilka gränser för ämbetets lojalitet mot vad? Hur ser vilka teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor ut i relation till de interreligiösa frågorna? Hur ser det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan egentligen ut? Vilket partipolitiskt inflytande råder över vilka frågor i kyrkan? Hur bör eller bör inte det partipolitiska inflytandet se ut i kyrkan?

Det finns förstås många fler frågor som kan och behöver ställas. Jag inbillar mig inte att vi kommer att vara överens ens om lite. Det är heller inte meningen att vi måste vara överens. Poängen är att våra olika uppfattningar, åsikter och ståndpunkter behöver bli tydliga. Det är olikheterna, diskussionen och det offentliga samtalet som är själva poängen.

PS. Eftersom frågan har dykt upp. Jag var med på mötet och hörde själv.

22 september 2015

#334. Ganska anmärkningsvärt…

Det är ju ganska anmärkningsvärt” svarade kollegan när jag berättade att vår biskop Eva, inspirerad av det interreligiösa bönerummet på Heathrow i London, föreslog att en indikation på golvet i Sjömanskyrkan Stockholms lilla kapell skulle kunna peka ut riktningen till Mecka och att det ganska stora krucifixet på väggen i kapellet skulle kunna bäras ut eller täckas över och så att rummet skulle bli "tillgängligt för andra trosbekännare.” Det var den 6 februari i år och biskop Eva var inbjuden till Sjömanskyrkan Stockholms styrelse för att informeras om verksamheten. Det ganska anmärkningsvärda förslaget föregicks av information om arbetet med sjömännen på båtarna som anlöper Stockholms hamnar. Många är katoliker och några få är muslimer. Det var när det lilla antalet muslimska sjömän kom på tal som biskop Eva delade med sig av ”något att tänka på” om Sjömanskyrkans kapell.

Man kan fundera en stund på det förslaget. Man kan samtidigt fundera på den smygande sammanblandningen av religioner som allt oftare kommer till utryck i vår kyrka, inte minst i här i Stockholms stift. I grunden verkar det finnas en uppfattning som innebär att Jesus bokstavligen kan och ska lyftas ut ur rummet för att göra plats för andra trosbekännare när det är möjligt. Man kan fundera på varifrån en sådan teologiskt ogenomtänkt, ecklesiologiskt oansvarig och pastoralt katastrofal uppfattning kommer? Varifrån kommer en sådan total nihilism i relation till den kristna trons innehåll hos en kyrkans ämbetsbärare?

Jag kan inte förstå det på annat sätt än att det handlar om politik. Inte om kyrkan som en kritisk och teologiskt formulerad politik, som ett alternativ till samhällets politik, utan om renodlad partipolitik. Om socialdemokratisk kyrkopolitik, förstås. Det verkar som att partiet vill att Svenska kyrkan ska bli och vara någon form av interreligiös paraplyorganisation. När partiets intressen är överordnade så är förstås Jesus och allt annat som kristen tro håller för sant förhandlingsbart. Då är det helt logiskt att krucifixen lyfts ut om de är i vägen för partiets ambitioner. Det gestaltar ganska tydligt en politisk idé om kyrkan som någon form av diffust religiös organisation i vars hägn "de religiösa" av olika slag ska samlas, gärna under parollen "religionsdialog." Vår biskop prioriterar helt enkelt partiets kyrkopolitiska ärende framför kyrkans väl. Hur ska man annars förstå det?

Religionsdialog är bra. Det vill säga, dialoger mellan människor, betraktade som jämlikar, som har olika erfarenheter, åsikter och uppfattningar är alltid bra och ofta nödvändiga. Det behövs i alla sammanhang. Men det är uppenbart att ”religionsdialog” ofta tolkas på ett för kyrkan ganska förödande sätt. Dialogens utgångspunkt kan inte vara att de egna identitetsmarkörerna görs irrelevanta och lyfts ut ur rummet. Man åstadkommer inte en dialog mellan jämlikar om eller när förutsättningen är att de egna sanningarna relativiseras till oigenkännlighet eller helt ogiltigförklaras. Då är det som kallas dialog ingen dialog.

Förutom att det är teologiskt, pastoralt och ecklesiologiskt förödande så är ett sådant förhållningssätt ganska respektlöst. Särskilt mot de som inte är kristna men från sitt håll förväntas gå med på att vi alla egentligen tror på samma gud i samma gudstjänstrum på det sätt "vi" har bestämt. Det går inte att komma ifrån att det finns ett ganska styvmoderligt och näst intill kolonialt förhållningssätt till "den andre" bakom alltihop. Dessutom genomsyras det hela av ett betydande förakt för den kristna kyrkans religiösa integritet. Inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla det "religionsdialog."

Jo, det var ganska anmärkningsvärt att höra sin egen biskop föreslå monteringen av en riktningsvisare till Mecka i ett kyrkans kapell och att krucifixet med fördel kunde lyftas ut ur rummet. Men, det är än mer anmärkningsvärt att det är alldeles tyst i den offentliga debatten om att Socialdemokraterna i Svenska kyrkan – med och utan kyrkliga ämbeten – ogenerat och målmedvetet arbetar för att reducera kyrkans kristna identitet, kyrkans kristna innehåll och kyrkans religiösa integritet till någon form av allmänreligiöst ingenting. Det skulle vi behöva föra en ganska stor och omfattande dialog om. Kanske ett samtalsämne över koppen kaffe mellan sammanträdena, såhär i kyrkomötestider?


PS. Sjömanskyrkan Stockholm är en kyrka och stiftelse som är knuten till Svenska kyrkan genom att stiftsstyrelsen i Stockholms stift utser styrelsen och genom att en representant för stiftet har en plats i styrelsen. Av tradition finns det en plats i styrelsen för en präst från den församling i vilken Sjömanskyrkan Stockholm befinner sig.

20 september 2015

#333. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ’Mästaren är här och kallar på dig.’ När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ’Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.’ När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade: ’Herre, kom och se.’ Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ’Se, hur mycket han höll av honom.’ Men några av dem sade: ’Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?’ Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ’Ta bort stenen.’ Den dödes syster Marta sade då: ’Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.’ Jesus sade till henne: ’Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?’ De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ’Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.’ Sedan ropade han med hög röst: ’Lasaros, kom ut.’ Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ’Gör honom fri och låt honom gå.’” (Johannes 11:28–44)
Marta, Maria och Lasaros är syskon och goda vänner till Jesus. När Lasaros blir sjuk skickar de bud till Jesus och ber honom att komma till Lasaros hjälp. Jesus beger sig dit. Han går till fots. Dagarna går och Jesus kommer för sent. Lasaros dog i sin sjukdom och blev begravd enligt sed. Jesus verkar svårbegripligt oberörd av sin gode väns sjukdom och död. På vägen dit talar Jesus om att Lasaros sover fast han är död. Han talar om att det som har hänt Lasaros ska bli ett vittnesbörd om någonting annat. Något större. Oklart vad.

När de kommer fram förebrår Marta Jesus: ”om du hade varit här så hade min bror inte dött.” Jesus säger att Lasaros ska uppstå. Marta tror att Lasaros ska uppstå, på den sista dagen. Jesus svarar henne då: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarar att hon tror att Jesus är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. Marta går hem och hämtar Maria. Även Maria förebrår Jesus, ”om du hade varit här hade min bror inte dött.” Marta och Maria är fyllda av förtvivlan, sorg och saknad.

Lasaros, Marta och Maria, det är vi. Vi lider av sjukdomar. Våra kroppar åldras. Vi försvagas och vi dör. Våra liv är till synes lika förgängliga som våra bräckliga kroppar. Vi begraver våra döda. Våra nära och kära som till synes lämnar livet bland de levande. Vi sörjer och vi saknar. Vi förebrår högre makter när vi drabbas. ”Varför hon?” ”Varför han?” ”Varför jag?” Om denna Gud som vi tror på bara hade gripit in så hade det aldrig behövt hända. ”Om du bara hade varit här så hade min bror, min syster, min mor, min far, min vän, min älskade inte behövt dö.” Lasaros, Marta och Maria, det är vi. Deras liv är vårt och vårt liv är deras.

Jesus lyssnar och ser. ”Var har ni lagt honom?” frågar han med upprördhetens tårar i ögonen. ”Ta bort stenen.” Graven öppnas och Jesus konfronterar Lasaros död. Döden är omöjlig att bortse från. Omöjlig att väja för. Dödens väsen väller ut ur graven när gravstenen tas bort. Döden är högst konkret och påtaglig. Dödens intighet har börjar tära på Lasaros kropp. Dödens hemska väsen griper tag i Marta. Hon protesterar och värjer sig. Det är för makabert, ”han luktar redan.” Dödens intighet är obehagligt påträngande när den kommer nära. En påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Närvaron av livets frånvaro.

Mitt i detta mödosamma och svåra. När de konfronteras av livets och själva existensens yttersta gräns, när det är som allra svårast, säger Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet sker. Livet återvänder till Lasaros lika mirakulöst som det kom till honom när han en gång blev till och föddes. Uppståndelsens liv blir synligt och sant. Det levande livet trotsar döden. Livet besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Lasaros, Marta och Maria, det är vi. Jesus fylls av medlidande när han ser vår förtvivlan inför livets förgänglighet. Våra till synes begränsade liv är fyllda av möda och vånda. Lasaros död är vår död. Systrarnas förtvivlan är vår förtvivlan. Jesus vet att döden inte innebär livets slut. Det är en sanning om verkligheten som är fördold i Guds fullbordade framtid. Jesus ser vår förtvivlan inför det liv som till synes är kort och fyllt av möda. Jesus är fylld av medlidande som vill trösta när han ser människors vånda. Så Jesus öppnar ett uppenbarelsen ögonblick och visar den verklighet som ska bli och som redan är. En verklighet där döden inte finns mer. En uppståndelsens verklighet som är alldeles sann och alldeles på riktigt. Här och nu.

Jesus är herre över livet och över döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I Jesus Kristus finns ett löfte om att döden inte innebär livets slut. Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt för alla. Så stort och så viktigt är det glada budskap som kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi har fått uppgiften att vittna om, för och i världen. Så stort och så viktigt är det. Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Tro detta och lita på att det är sant.

15 september 2015

#332. Vad är det som händer...?

Om du bara har tid att läsa en artikel och vill förstå lite mer om vad som händer runt om i vår värld och varför så är Koert Debeufs artikel "Tribalization; Or the End of Globalization" att rekommendera. Han lyfter upp och pekar på många globala pusselbitar i det som händer i vår tid. Här några utdrag. Men läs gärna hela artikeln, länk nedan.

"When societies and countries lose direction and face identity crises, they tend to look back. They dig through the old sandbox of ideas and beliefs that seem to have worked in the past. For societies, just like for people, a loss of status is hard to swallow. So instead of looking forward, societies look back to what they believe was the basis of some past grand status. This anchoring in myths of the past, this use of old discourse is exactly what we are witnessing in the world of today. […]

Most Arabs feel totally lost now. All ideologies are broken. Not one has fulfilled its promises. They don’t know anymore what to make of their religion. The ones with the deepest identity crisis see the Islamic State as the last resort, in the Arab World but also in Europe. It is no doubt the most extreme example of tribalization and people’s preference for extreme negative identity over a weak identity. For all the other Muslims, the Islamic State is proof of the lack of new ideas. As long as these ideas are not there, most Arabs don’t know what to choose anymore: stability or democracy, religion or secularism, pan-Arabism or nationalism, looking to the West or turning away from it. […]

European integration is in danger. Traumatic experiences have raised questions in the minds of many Europeans whether the EU is the problem rather than the solution. There are voices to leave the eurozone and in the case the UK leaves the EU itself. Fearing Russia Eastern European countries ask for a new militarization. Feeling lost and anxious they go back the old European tribal ideology: authoritarian nationalism. Nationalist and even racist parties in almost all European countries are calling for less European integration. For the first time since WWII racist mass demonstrations are seen in Germany. This time the enemy is not the Jew, but the Muslim, whether he lives inside or outside Europe. The current refugee crisis will make things only worse. Tribalization is hitting again in the heart of Europe. It is further weakening the EU internally and externally. It’s hard to say how this is going to end but a disintegration of the European Union may be around the corner. […]

Putin’s tribalization strategy is not only popular with Russians, who seem to be happy that their country is again stable inside and feared outside. In the Arab world and in Turkey new soft dictators are learning lessons from him. Now president of Turkey, Recep Erdogan, was elected after having served his maximum term as prime minister. Together with current prime minister Ahmed Davutoglu, Erdogan is looking back to Turkey’s pre-Atatürk Ottoman past, where Islam was a pillar of the state. Erdogan too has created quite a lot of ennemies: the liberals, the Gülen supporters, the army, Israel and now Egypt.

Putin’s strategy is even popular in Europe where the extreme right finds in Putin an ally against liberal democracy of the ‘decadent’ West. It is hard to overestimate how the tribal strategy of Putin’s authoritarian nationalism is hurting the cause of human rights and democracy on a global level. […]

The combination of these traumatic experiences made many Americans plunge into an identity crisis. The high-achieving country par excellence has lost a great deal of confidence in a relatively short period of time. More importantly, there is no clear way out of this. In the United States too, the result is tribalization. More people than ever are in favor of a new kind of isolationism. PEW Research shows that not less than 52 percent of the Americans thinks that the US “should mind its own business internationally’, the highest score since the research started in 1964. However, an even more trend is that people, feeling lost, are entrenching themselves in the tribe they know best: their party. […] This tribalization is hurting the United States. It has become more difficult to pass legislation in Congress. It also hurts American foreign policy. […]

All indicators show that the world is again reaching again a decline of globalization. The cause is to be found in a few traumatic experiences. For every continent these traumas are different, but the result is the same. There is a general loss of confidence, leading to a collective identity crisis. The reaction to these crises are similar: people look back to what they know best. They look for psychological security in their tribe, be it a religion, a nation or a party."

9 september 2015

#331. Dialog är bra, mission är bättre…

Q: ”How would you advice theologians, especially those who are looking at Karl Barth seriously, to engage with the religions today, in the reality in which we live?” Jürgen Moltmann: ”Dialogue is good, mission is better. Evangelize the muslims, and the buddhists and everybody, believers and non-believers. Because dialogue has no goal. If you convince your partner the dialogue is over. You must not convince your partner, so the dialogue goes on and on and on. And therefore I and my friends are fed up a little bit with the inter-religious dialogues and we want to evangelize these foreigners. If I may say so.”
Dialog är bra, mission är bättre. Evangelisera muslimerna, buddhisterna och alla andra. Troende och icke-troende. Dialog har inget mål. Om du övertygar din samtalspartner så är dialogen avslutad. Men du behöver inte övertyga din samtalspartner, så dialogen bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Därför är jag och mina vänner ganska trötta på de interreligiösa religionsdialogerna och vi vill bringa Evangeliet till dessa utlandsfödda. Om jag får säga så. Ungefär så svarade Jürgen Moltmann på frågan som han fick om hur kristna teologer och kyrkan kan förhålla sig till andra religioner.

Kanske är Moltmanns svar det enda rimliga för en kyrka som tar sin uppgift och sitt uppdrag seriöst. Mission, vittnesbörd och evangelisation är oundvikliga och omistliga konsekvenser om eller när kyrkan tar sin egen tro, sig själv och trons anspråk på allvar. Bara den kyrka som har slutat att tro och slutat leva slutar att missionera, vittna och evangelisera. Även om Jürgen Moltmann med en sådan hållning möjligen drar på sig en bannbulla från Uppsala så är han inte ensam. Justin Welby, ärkebiskopen av Canterbury, menar att evangelisation, mission och vittnesbörd är kyrkans just nu enskilt viktigaste uppgifter. Om man tar det på allvar så föranleder det funderingar om vad som menas med de där orden. Från Canterbury kommer förslag på semantiskt innehåll:
Evangelisation betyder att visa andra – med våra ord, handlingar, attityder och våra ömsesidiga relationer – att Gud har erbjudit var och en av oss en ny start. Eftersom det budskapet handlar om personen Jesus Kristus så är det budskapet alltid kärleksfullt, alltid vänligt och alltid partikulärt. Ytterst är det Guds verk, men det här arbetet fordrar av oss att i varje ny situation överväga hur vi kan visa andra att de är älskade av Gud. 
Att vittna handlar om vad vi gör med det har sett: Guds kärlek i Jesus Kristus. Det flödar från vårt personliga möte med Jesus: vi är i första hand vittnen om hans kärlek och nåd, hans förlåtelse och barmhärtighet, hans godhet och ljus, hans välkomnande och liv. Vi är de som har hört honom tilltala oss, vi känner honom som den som har tagit bort vår skuld. Han har kallat oss vid namn och satt oss att vara vittnen för de som finns omkring oss. Vittnesbörd är varje kristen lärjunges uppgift. Som bottnar i en tillit till att det bästa beslut en människa kan ta är att bli en Jesu Kristi lärjunge. (Min översättning.)
Är vår kyrka på väg att glömma bort att vi i första hand är en vittnesbördets gemenskap? En gemenskap som genom sitt sätt att tala, göra och vara – i allt – ska vittna om Jesus från Nasaret? Har vår kyrka kanske rent av redan glömt? Har vår kyrka alldeles glömt hur man skapar en kristen gemenskap som fostrar, uppmuntrar och stärker lärjungar att leva ut en vittnesbördets tro? Har vi glömt att kristen tro behöver synas och höras som kristen för att vara en kristen tro som spelar roll? Har vi glömt vår egentliga uppgift i det kyrkliga etablissemangets iver att vara en allas dialogpartner som för dialog om allt och inget i alla sammanhang? Istället för att vara ett missionerande och evangeliserande vittne i världen?

3 september 2015

#330. Tänk om…

Tänk om vi får höra vår kyrkas ärkebiskop säga något sådant här om flyktingkatastrofen och kyrkan, i TV ikväll…

”Vintern är i antågande och det finns ingen tid att förlora. Människors lidande ökar i omfattning och intensitet varje dag. Tiden för tomt prat är förbi. Vi har på Svenska kyrkans riksnivå den senaste veckan inventerat Svenska kyrkans fastighetsbestånd runt om i landet. Vi har för avsikt att ställa så många lokaler som möjligt till förfogande för akut mottagande av människor som flyr från det pågående kriget i Syrien och Irak. Vi har i dagarna inlett ett riksomfattande projekt som omfattar samtliga av Svenska kyrkans församlingar runt om i landet. Biskoparna i samtliga stift samlar sina kyrkoherdar på måndag för att planera och organisera denna stora kraftsamling. Ett omfattande material tas i detta nu fram för att på måndag och tisdag informera och kommunicera ut i församlingarnas minsta delar. Hela Svenska kyrkans organisation är inblandad på ett eller annat sätt. Alla kyrkans medarbetare och medlemmar behöver hjälpas åt och bidra, bokstavligen alla.

Vi räknar med att i ett första skede – med början senast den 24 september och i samarbete med berörda myndigheter – bereda plats för 6000 personer. Kyrkans fastigheter, personal och övriga resurser ställs till förfogande för att i samarbete med andra aktörer lösa allt från transporter, sjukvård, hygien, boende och mat till akut vård av traumatiserade personer. Utbyggnaden av kapaciteten runt om i landet fortsätter därefter. En andra fas ska vara slutförd senast den 14 oktober och vi räknar då med plats för ytterligare 6000 personer. Senast den 28 oktober ska vi ha gjort plats för och tagit emot upp till 12000 flyktingar i kyrkans lokaler och fastigheter runt om i landet. En tredje fas beräknas vara genomförd till den 20 november. Vi ska då ha kapacitet för och vara beredda att ta emot ytterligare 8000 personer. Innan året är slut ska Svenska kyrkans församlingar, medarbetare och medlemmar ha tagit emot och på ett ansvarsfullt sätt tagit hand om upp till 20000 personer som har drivits på flykt av kriget i Syrien och Irak. Enligt våra beräkningar är det en högst rimlig och möjlig målsättning.

Vi har avsatt ansenliga resurser på riksnivå för att göra detta möjligt. I dagsläget finns det ingen annan fråga som har större prioritet. Det finns inget alternativ till denna omfattande satsning på att hjälpa och stödja våra medmänniskor och syskon som har drabbats svårt av krigets helvete. Jag är helt övertygad om att det finns mycket vilja, betydande förmåga och stor kapacitet runt om i landet som kommer att se till att det här blir genomfört på bästa tänkbara sätt. Och jag är säker på att var och en av vår kyrkas medarbetare och medlemmar kommer att göra sitt yttersta för att bidra, var och en på sitt sätt. Vi befinner oss i ett skarpt läge och det är nu det gäller. Inte imorgon eller nästa vecka. Nu och idag.

Svenska kyrkan vill också uppmuntra och stödja andra enskilda initiativ, från organisationer och privatpersoner, som har avsikten och målsättningen att möjliggöra ett så stort mottagande av flyktingar från det pågående kriget som möjligt. För ändamålet har en fond upprättats från vilken organisationer och privatpersoner har möjlighet att söka ekonomiskt stöd för insatser som möjliggör mottagandet av så många människor på flykt som möjligt. Mer utförlig information om det tillhandahålls av kansliet i Uppsala.

Som sagt, vintern är i antågande och det finns ingen tid att förlora. Människors lidande ökar i omfattning och intensitet varje dag. Tiden för tomt prat är förbi. Vi måste agera beslutsamt och handlingskraftigt – och vi måste agera nu.”

Tänk om…

1 september 2015

#329. Hauerwas om kyrkan som politik…

One of the challenges Christians confront is how the politics we helped create has made it difficult to sustain the material practices constitutive of an ecclesial culture to produce Christians. The character of much of modern theology exemplifies this development. In the attempt to make Christianity intelligible within the epistemological conceits of modernity, theologians have been intent on showing that what we believe as Christians is not that different than what those who are not Christians believe. […]

Put even more strongly, in the interest of being good citizens, of being civil, Christians have lost the ability to say why what they believe is true. That loss is, I want to suggest, a correlative of the de-politization of the church as a community capable of challenging the imperial pretensions of the modern state. […]

The politics of modernity has so successfully made Christianity but another life-style option, it is a mystery why the new atheists think it is important to show what Christians believe to be false. Such a project hardly seems necessary given that Christians, in the name of being good democratic citizens, live lives of unacknowledged but desperate unbelief just to the extent they believe what they believe as a Christian cannot be a matter of truth.

As a result, Christians no longer believe that the church is an alternative politics to the politics of the world, which means they have lost any way to account for why Christians in the past thought they had a faith worth dying for. […]

I suspect humans always live in times of transition; what is time if not transition? But I believe we are living in a time when Christendom is actually coming to an end. That is an extraordinary transition whose significance for Christian and non-Christian has yet to be understood. But in the very least, it means the church is finally free to be a politic.”