31 juli 2016

#408. Jonas kallelse...

”Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ’Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.’ Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren.” (Jona 1:1-3)
Tarshish finns inte och har aldrig funnits. Tarshish är en önskedröm. En rikedomens stad, en framgångens stad och en lyckans stad som bara finns som en fantasi. En önskedröm om hur livet borde vara. Det är dit Jona försöker fly när Gud kallar honom och ger honom en konkret uppgift. Jona flyr till sin egen önskedröm om hur det borde vara.

Nineve ligger långt bort och är en stad fylld av folk och människor som är annorlunda. Folk som är av andra etniska, religiösa, sociala och språkliga härkomster än Jona själv. Nineve är en stad till brädden fylld av hedningar. En stad av främlingar med främmande seder och bruk. Dit vill inte Jona åka. Där vill inte Jona predika. Jona vill hellre fly dit allt är som han vill och önskar att det ska vara. Till Tarshish. En plats och en verklighet som bara finns i hans fantasi. Vi minns hur det gick. Med hjälp av en storm på havet får Gud Jona kastad i havet där han slukas av en stor fisk. Efter tre dagar spyr fisken upp honom på land.
”För andra gången kom Herrens ord till Jona: ’Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.’ Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt. Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: ’Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.’” (Jona 3:1-49)
Nineve var stort, kanske större än vad Jona trodde. Där går han och predikar det som Gud har sagt åt honom att predika. Kärva ord som förmodligen ingen i Nineve blir glad av att få höra. Men de lyssnar och kungen beslutar att alla i staden tillsammans ska visa Gud att de både har lyssnat och förstått. Gud avstår från det straff Jona varnade för. Guds nåd, barmhärtighet och godhet mot hedningarna gör Jona arg, upprörd och besviken. Gud tillrättavisar Jona för hans småsinthet.

Av Jona kan vi lära oss fyra saker om vad Guds kallelse handlar om. Det första är att Gud kallar oss till tjänst där Gud behöver oss. Det är inte alltid där vi vill vara eller där vi önskar att vi fick vara. Vi, var och en av oss, kallas att förkunna och vittna i Nineve. Vårt Tarshish finns inte. Det andra är att vi kallas till tjänst bland människor som vi inte känner. Vi kallas ut att förkunna bland hedningar. Bland dem som inte är som vi. Vi kallas ut för att vittna om Jesus bland människor och i sammanhang som är okända för oss.

Det tredje är att vår kallelses uppdrag är att förkunna det Gud vill ha förkunnat bland människorna. Evangeliets glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Världens, skapelsens, mänsklighetens och varje människas frälsning i, med och genom Jesus Kristus från Nasaret. Det fjärde är att Gud är absolut fri att agera i relation till mänskligheten och människor. Vi kan tycka och tänka vad vi vill. Men Guds kärlek, nåd och barmhärtighet omfattar alltid långt fler människor än de vi för stunden förmår att tycka om eller relatera till. Att Guds frälsning omfattar hela mänskligheten och alla människor må vara en utmanande och provocerande tanke. Men det är likväl en sann tanke.

Minns Jona om eller när tvivel på kallelsen dyker upp. Guds kallelse finns kvar oavsett hur det är eller hur det blir. Även när det inte blir som vi själva hoppas, önskar eller tror att det ska vara. Lita på Paulus ord till församlingen i Rom: "Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse" (Rom 11:29). Gud kallar dig att förkunna och vittna i världen. Lita på att det är sant.

27 juli 2016

#407. Ondskans hantlangare…

”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.’” (Uppenbarelseboken 12:9–12)
Blodtörsten. Besinningslösheten. Barbariet. Våldet. Dödandet. Hänsynslösheten. Föraktet för livet. Död. Dödande. Förstörelse. Djävulska krafter som förför med illusionen om att förstörelse och dödande är makt. Allsmäktighet. Dödandets allsmäktighet. Djävulskt. Sataniskt. Ondskans hantlangare säljer sina själar till djävulen för en kort stund av att vara till i den skräckslagnes blick. Ondskans hantlangare lever av döden. Och dör därför.

Den enda kraft och verkliga makt som i sanning kan möta, hindra och bekämpa ondskans djävulska hantlangare är den frälsande kraften i det frälsningens rike som en gång för alla har etablerats i, med och genom Jesus Kristus. Frälsningens och det levande livets eviga rike som våra ögon ännu inte ser. Där de många vars levande här togs ifrån dem nu är. Där Jacques Hamel nu är. Det levande livets eviga rike som trotsar all ondska och död.

Inför livets Herre är ondskan, döden och dödens hantlangare maktlösa. Jesus har en gång för alla besegrat döden och all världens ondska med livets uppståndelse. Döden är inte livets slut. Tidens martyrer vittnar om tro, hopp och tillit burna av den uppståndne Jesus själv. En tro, ett  hopp och en tillit som vi behöver för att inte gå under av kampen mot ondskan. Vi får inte låta oss förföras. Vi får inte ge efter för hämndens begär. Då är allt förlorat.

När andens frukter verkar vara långt borta, det är då vi behöver dem som mest. Kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trofasthet. Ödmjukhet. Självbehärskning. (Gal 5:22–23) Det är den väg vi behöver gå. Trots allt. Vi måste och vi ska försvara oss själva och varandra om eller när det behövs. Men vi får inte gå över gränsen och låta oss förföras. Vi får inte själva bli som ondskans hantlangare i vår och världens kamp mot den verkliga ondskan.

26 juli 2016

#406. Prayer for Jacques Hamel…

Almighty God, we remember before you today your faithful servant Jacques Hamel; and we pray that, having opened to him the gates of larger life, you will receive him more and more into your joyful service, that, with all who have faithfully served you in the past, he may share in the eternal victory of Jesus Christ our Lord; who lives and reigns with you, in the unity of the Holy Spirit, one God, for ever and ever. Amen.

17 juli 2016

#405. Barron om Rutledges "The Crucifixion"...

"Fleming Rutledge´s book 'The Crucifixion' is one of the best theology books I have read in the last ten years."


9 juli 2016

#404. ”Lugn”…?

”@KyrkligaTing Lugn. Har talat om förföljda kristna direkt i P1. Vår kyrka står bakom https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/council_2016_-_resolution_on_supporting_arab_christians_in_the_middle_east.pdf (@BiskopAntje på Twitter 6/7)
Jag blev lite förvånad. ”Lugn” och en länk till en pdf som är irrelevant i relation till vad jag försökte få sagt. Funderade på om det där ”Lugn. Har talat om förföljda kristna direkt i P1” var riktat till mig? Eller riktat till den irakiske prästen Fr. Douglas Bazi vars berättelse jag återgav? Eller riktat till våra kristna syskon som har drabbats av förföljelse och folkmord i Mellanöstern de senaste åren? Själv blev jag inte särskilt lugn. Som sagt, olika världar.

Vår ärkebiskop gjorde två framträdanden i P1 i veckan. (Jag har letat men inte hittat mer.) Den 5 juli: ”Ärkebiskopen samtalar med Morgan Johansson om flyktingsituationen, asyl och migration”. Den medverkan fanns angiven på svenskakyrkan.se under ”Här är ärkebiskop Antje Jackeléns Almedalsprogram i sin helhet”. Förföljelserna av kristna nämns inte såvitt jag hör. På svenskakyrkan.se stod inget om ärkebiskopens framträdande hos Cecilia Uddén i P1 den 4 juli. Då sades följande:
(25:40) Det talas inledningsvis om att biskop Antje ska åka till Egypten för att träffa den koptiska kyrkans ärkebiskop. 
(26:37) Cecilia Uddén: ”Svenska kyrkan och svenska medier får ibland kritik för att vi ägnar för lite tid åt förföljelser av kristna minoriteter i Mellanöstern. Vad säger du om det?” 
Ärkebiskopen: ”En del av den här kritiken är faktiskt ett sätt att instrumentalisera kristendomen för att odla främlingsfientlighet och islamofobi. Men så som situationen ser ut i Mellanöstern så är det ingen som kan säga att vi gör tillräckligt för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. Det är en ytterst besvärlig, dramatisk situation. Det vi gör som Svenska kyrkan det är att vi odlar själva, och genom våra samarbetspartners, långsiktiga relationer till våra kristna bröder och systrar i Mellanöstern. Frågar hur tycker ni att vi bäst kan hjälpa och stödja. Och så arbetar vi naturligtvis med humanitär hjälp för att göra akutinsatser. 
Cecilia Uddén: ”Och många i den koptiska kyrkan utsätts ständigt, även under Abdul Fatah al-Sisi som nu är president i Egypten som lovade att det skulle bli bättre för de kristna i Egypten när Muslimska Brödraskapet föll. Men så sent som i förra veckan så dödades en koptisk präst i Sinai, en kristen kvinna tvingades springa gatlopp naken i en liten by efter att hennes son anklagades för att ha haft ett förhållande med en muslimsk kvinna. Hur ser du på dessa allvarliga incidenter? 
Ärkebiskopen: ”Det är förfärliga saker. Men, det är så lätt för oss att säga att det är så viktigt för oss att utifrån en kristen övertygelse att värna om människans värdighet. Och så är det dessa berättelser. Vi har bland annat ett projekt där vi arbetar just med den koptiska kyrkan som ska hjälpa unga ledare, både kristna och muslimer, att lära sig konflikthantering och interreligiös dialog. För det har vi talat om med biskopar också i den koptiska kyrkan. Det ser de som en viktig väg att gå.
Cecilia Uddén: ”Ärkebiskop Antje, får man vara avundsjuk om man är ärkebiskop?” 
Ärkebiskopen: ”Du sade ju igår till mig att du skulle prata om avundsjuka så jag har funderat lite över avundsjuka under tiden här och kommit fram till att det är nog inte för ingenting som det räknas bland de så kallade dödssynderna.” (29:06) 
Sedan talas det om avundsjuka och om ”helig avundsjuka” och biskop Antje berättar att hon är lite avundsjuk på kvinnan Lydia i Apostlagärningarna. (30:30)
Två och en halv minut som inte förändrar något i sak. Det är fortfarande ledsamt dåligt att vår Svenska kyrkan inte gjorde ens något litet för att lyfta upp den pågående utrotningen av kristna i Mellanöstern på agendan i Almedalen. Man borde ha avsatt minst en hel dag åt ämnet. Man skulle ha bjudit in Nuri Kino med A Demand for Action, Amnesty International, Lars Adaktusson och andra kunniga aktörer och försett dem med rikliga resurser för att förmedla så mycket kunskap som möjligt om vad har hänt och om vad som händer. 

Det enda arrangemang i Almedalen, såvitt jag kan se, som berörde folkmordet på kristna var ”Hur kan IS folkmord mot kristna i Syrien och Irak stoppas?” arrangerat av Dagen, Pingst och Frälsningsarmén genom ”(G) som i Gud”. Lars Adaktusson stod för innehållet.

Det här handlar om oss allihop. Vi i Svenska kyrkan är oerhört priviligierade kristna. Det är inget annat än vår absoluta skyldighet att göra allt som står i vår makt för att hjälpa och rädda våra kristna syskon undan den förföljelse och de plågor som har drabbat och som drabbar dem. Det är en stor skam att vi inte hörs mer, inte syns mer och inte gör mer för att hjälpa våra kristna syskon. Nästa år eller imorgon kan det vara för sent. Utrotningen pågår.


PS. Om jag har återgivit det som sades på ett felaktigt sätt, påpeka gärna det i så fall. Skicka gärna länkar om jag har missat något annat av betydelse.

5 juli 2016

#403. Olika världar…

”The war started in 2003. My church was a shelter for around one hundred people. The people just came to sleep at the church during the night, but during the day they would go to their homes. The problems with Islamist violence started after. It was in the beginning of 2004, 2005. Early in 2006, they blew up my church in front of me. I survived.”
Tisdag 5/7 Svenska kyrkan i Almedalen: ENDAST EN SEKULÄR STAT KAN FÖRSVARA GUD Om religion och utveckling i en tid där förståelsen av religionens roll i samhället är begränsad och förenklade resonemang om religiösa utövare ökar. Om risk för polarisering och fragmentering. Föreställningar om sekularisering, religion och global utveckling utmanas.
”When we arrived where they held their captives, they told me, ’We are giving you a blindfold and you have to tie it on your eyes. If you open your eyes, we will shoot you. We will put a bullet in your head.’ One of them had hit me with his knee, in my face. When I woke, I realized that it was blood on my face. They took me inside the house and they were going, ’Think you got him? Did you bring him? The infidel?’ They brought chains. They tied my hands. I spent nine days in this situation. Tied. Blind.”
Onsdag 6/7 Svenska kyrkan i Almedalen: DEN KRACKELERADE VÄLFÄRDSSTATEN? Många upplever utsatthet, ensamhet, tomhet och meningslöshet. Hur kan meningsfullhet vara politiskt? Samhällsutmaningar utifrån ett existensperspektiv. Hur ser välfärdskontraktet ut idag ur ett samhälls- och existensperspektiv? […] Vad innebär det för ett samhälle att inte ha någon relation till grannarna i trapphuset?
”One day, they used a hammer. They brought me to the clean room, the bathroom. They turned on the Islamic channel named al-Quran. That one was just for Quran, twenty-four-seven. They turned up the volume, for two reasons. If I’m going to shout, no one will hear my voice. Also to show the neighbors how spiritual, what believers they are, because they are set to Quran, twenty-four-seven. Of course they stopped that because I never shouted. They used cigars, bad words, beatings. One of them said, ’Bring the hammer.’ Suddenly I felt something hit me in my face, my mouth. They found one of my teeth inside. I spat a lot of blood. One of them said, ’Don’t worry. You have a lot of teeth and we have all the night.’”
Onsdag 6/7 Ärkebiskopen i Almedalen: När tar robotarna över politik och media? AI blir allt intelligentare. Redan idag skapar AI underlag till rapporter, debattartiklar och nyhetsinslag snabbare och mer exakt än vad någon människa klarar av. Vad händer när olika robotar och program genererar en ny sorts insikter? Hur påverkas våra värderingar, vår etik? Och hur påverkas samhällsdebatten?
”One important thing to understand is the life there in Iraq. For Christians, we know what it is to live among others. This is not the first time. We grow up with persecution. So if you look to our history, I’m not talking about a couple hundred years ago, I’m talking even today, just yesterday. For priests, when they ordain us, we know that we are not going to die normally. We know that we are going to be killed. Usually in Baghdad, we keep our last wills with each other. I gave mine to this priest, he kept my last will. Because we have no idea what is going to happen. It is normal to us. This has changed me positively. We have to prove ourselves. We cannot just live with giving the excuse that, okay, it’s a terrible time. No. We are unique, we have to be unique.”
Onsdag 6/7 Ärkebiskopen i Almedalen: Hur långt sträcker sig människans ansvar? Vi beter oss idag som om vi ägde jorden. Som att naturen är en resurs vi fritt kan nyttja för vårt eget välstånd. Men är det så? Hur långt sträcker sig vårt ansvar, som privatperson, som nation? Vad bör vi ta ansvar för idag och för hur många generationer framåt? Detta är ett samtal om klimatfrågan utifrån en moralisk, filosofisk och existentiell utgångspunkt.
”They were among 125,000 people fleeing Mosul, but the other 50,000, they went to another city. I’m talking about four dioceses disappearing in Mosul in one day. Four dioceses. Our diocese—we are doing everything. Humanitarian aid, shelter, medicine, food. One of the good things I find with our people is that no one actually blames God for what has happened. No one is saying, ’It is because of God.’ What happened to them is by men, not by God. Day by day they realize, they’re always saying, ’God, we lost our home. God, we lost, but thank you. You saved us. Thank you for saving us.’”
Torsdag 7/7 Svenska kyrkan i Almedalen: VART ÄR VÄRLDENS "MODERNASTE" LAND PÅ VÄG? Om förändringar och värderingar. Om hur vi påverkas av mötet med varandra. Sverige är format av arvet från reformationen. Vår syn på staten, jämlikhet och att alla är myndiga medborgare och viljan att ifrågasätta, allt har rötter tillbaka till 1500-talet. Vilka värderingar styr idag? Vart vill vi?
”When I talk with a Christian, I’m always saying, ’Look, I’m not here begging for help. Because this is your duty. We are the same body. If one part of the body gets hurt, the whole body gets hurt. We belong to each other.’ My people, we need hope, we need a future. I put this in three words: Pray for us, help us, and save us. My people, we are full of dignity. When you offer help, we look to your face. Because it's important to us to say, ’When I was in need, you helped me, so I don’t want to forget your face.’ We never forget who stood with us. We are going to forget and forgive who persecuted us, who abandoned us. Those we are going to forget, but we are not going to forget who stands with us.”
Förföljelsen och förintelsen av Mellanösterns kristna pågår fortfarande. Inte ett seminarium, inte ett ord om saken från Svenska kyrkan eller ärkebiskopen i Almedalen. Ingenting. Samma kristna kyrka. Olika världar. Där – en värld av verkligt, konkret och fysiskt lidande. En kyrka som lider, plågas och dödas. Här – en illusorisk låtsasvärld. En kyrka som hellre vill vara en i gänget med den politiska makten än att ropa högt för att hjälpa sina lidande syskon i världen. Där – kyrkliga ledare som lever, lider och dör med sin kyrkas folk. Här – kyrkliga ledare som säljer ut kyrkans själ för en skärva medial uppmärkamhet och inbillad relevans.

4 juli 2016

#402. Moment 22…

”’Of course they’re crazy,’ Doc Daneeka replied. ’I just told you they’re crazy, didn’t I? And you can’t let crazy people decide whether you’re crazy or not, can you?’
Yossarian looked at him soberly and tried another approach. ’Is Orr crazy?’
’He sure is,’ Doc Daneeka said.
’Can you ground him?’
’I sure can. But first he has to ask me to. That’s part of the rule.’
’Then why doesn’t he ask you to?’
’Because he is crazy,’ Doc Daneeka said. ’He has to be crazy to keep flying combat missions after all the close calls he’s had. Sure, I can ground Orr. But first he has to ask me to.’
’That’s all he has to do to be grounded?’
’That’s all. Let him ask me.’
’And then you can ground him?’ Yossarian asked.
’No. Then I can’t ground him.’
’You mean there is a catch?’
’Sure there’s a catch,’ Doc Daneeka replied. ’Catch-22. Anyone who wants to get out of combat duty isn’t really crazy.’
There was only one catch and that was Catch-22, which specified that a concern for one´s own safety in the face of dangers that were real and immediate was the process of rational mind. Orr was crazy and could be grounded. All he had to do was ask; and as soon as he did, he would no longer be crazy and would have to fly more missions. Orr would be crazy to fly more missions and sane if he did’t, but if he was sane he had to fly them. If he flew them he was crazy and didn’t have to; but if he didn’t want to he was sane and had to. Yossarian was moved very deeply by the absolute simplicity of this clause of Catch-22 and let out a respectful whistle.
’That’s some catch, that Catch–22,’ he observed.
’It’s the best there is,’ Doc Daneeka agreed.”
(Joseph Heller)
Galenskap skapar galna som skapar galenskap. Bara den som är galen gör villigt det som är galenskap och bara galenskap skapar villiga galna. De galna ser och erkänner bara galenskap. Galenskap ser och erkänner bara de galna. Du måste låta galenskapen göra dig galen för att de galna ska se dig. Den som inte är galen och inser att galenskapen är galenskap och att de galna är galna gör sig omöjlig i galenskapen bland de galna.

Att den kristna kyrkan och Svenska kyrkan ska vara en politisk maktfaktor som är lierad med och invävd i den partipolitiska makten är en teologisk anomali och renodlad galenskap. Det är samma sorts galenskap som leder till att Svenska kyrkan villigt och glatt gör sig till en del av dansen kring de partipolitiska guldkalvarna i Almedalen. En galenskap som bara är möjlig om eller när kyrkans ledare har förlorat sitt teologiska fot- och rotfäste och har tappat bort relationen till den kristna kyrkans kärna, stjärna och herre – den verkligt uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus.

Den som inte är galen inser att Svenska kyrkan som kristen kyrka inte kan vara, inte ska vara och inte bör vara som en partipolitisk makthavare bland partipolitiska makthavare. Den som inte är galen inser och förstår att Svenska kyrkan behöver stå utanför den galenskapen för att kunna vara trogen och sann i sin kallelse att vara en kristen kyrka här och nu. Men, den som inte är galen, den som ställer sig utanför galenskapen och påpekar galenskapens galenskap, betraktas som galen av galna kyrkliga makthavare som med galenskapens makt har gjort sin galenskap till allas galenskap och galenskapen till kyrkans sanning.

1 juli 2016

#401. Missuppfattad uppgift…

"Biskopspositionen görs i ena stunden till en plattform för dagspolitisk påverkan, men ändras till en kyrklig sådan när det passar. Någon bekännelse av självklarheter, som att vi ska värna barnen och hävda deras rättigheter, av biskop Fredrik Modéus har jag inte efterfrågat. Men det är talande för biskoparnas världsbild och självbild att de kallar krav på ansvarstagande och konsekvensanalys för 'försåtlig retorik'." (Annika Borg)
Vår kyrkas biskopar skrev under en text på DN Debatt med avsikten att vara politiskt opinionsbildande i den dagsaktuella flyktingfrågan. Annika Borg ställde frågor om den texten och om våra biskopars ansvar i Världen Idag och fick ett ”goddag yxskaft” till svar av biskop Fredrik Modéus i samma tidning. Dag Sandahl har kommenterat det hela på BloggarDag.

Några tankar…

Biskoparna ägnar sig åt politisk opinionsbildning utan att ha varken makt, förmåga eller resurser att ta ansvar för de politiska beslutens konsekvenser. Med Dag Sandahls ord: ”Men blir det inte lite lätt löjligt när biskopar politiserar utan att behöva ta politiskt ansvar. Politik är både att vilja och att välja, inte bara välvilja.” Jo, det blir faktiskt lite löjligt när man rider fram på en till intet förpliktigande opinionsvåg av välvilja. Mer än något annat framstår det som en välvillig men verklighetsfrånvänd och mycket naiv idealitet parad med en hybrisliknande uppfattning om den egna och mycket högt stående moralen. Andra är liksom lite sämre.

Vår kyrkas biskopar verkar ha missuppfattat sina uppgifter. Det episkopala ledarskapet behöver riktas inåt mot kyrkan själv för att vara relevant. Att rusta, uppmuntra och stärka kyrkans och Guds folk till att leva liv i efterföljelse med den uppståndne och levande Jesus i centrum är den centrala och egentligen enda uppgiften som våra biskopar har. Att ikläda sig rollen som och ta på sig uppgiften att vara någon form av offentligt moraliskt dåligt samvete är inte en episkopal uppgift. Det kan tänkas och kanske förmodas att våra biskopar tyckte sig göra en ”profetisk” insats med sina namn under debattartikeln. Men det är i så fall inget annat än en missuppfattning både av den episkopala och av den profetiska uppgiften.

Det är inte helt olikt rikspolischefen som alldeles uppenbart helt och hållet har missuppfattat sin uppgift och verkar tro att ett högst verkligt och mycket allvarligt samhällsproblem som våld, övergrepp och trakasserier mot kvinnor kan lösas med lite medial opinionsbildning, ett armband och en hashtag. Sådan naivitet behöver vi inte mer av. Kyrkan behöver mindre av politisk "opinionsbildning" från sina biskopar. Vi behöver mer förankrad och uppriktig teologisk reflektion och fler teologiskt relevanta samtal om vem Gud är och om vilka konsekvenser det kan/bör/ska ha för våra liv, för den verklighet och för det samhälle vi lever i.