31 oktober 2013

#172. Att ge ett svar...

"Man skulle kunna tänka sig att det teologiska mässandet om komplexitet, förundran och mångtydighet är så pass trivialt att många inte nöjer sig med konstaterandet att allt är svårt, utan faktiskt tar sig an att på olika sätt undersöka frågorna i stället för att bara upprepa dem." (Lena Andersson)
Vi har ett ansvar. Vi som på olika sätt företräder kyrkan. De av oss som har blivit anförtrodda ett kyrkans ämbete har ett särskilt stort ansvar. Ett ansvar för att faktiskt formulera vad allt det här med kyrkan handlar om och betyder – ett ansvar för att undersöka frågorna. Vi behöver göra det med intellektuell hållbarhet, språklig stringens och förnuftiga argument och förklaringar. Om vi inte kan, vill eller förmår göra det så bör vi kliva åt sidan och överlämna uppgiften till någon annan. Allt annat är att svika det Evangelium som har burit och som bär kyrkan genom tiden.

Kyrkan behöver inte be om ursäkt för teologins påståenden och anspråk. Varken kyrkan eller kyrkans teologer behöver ägna sig åt apologetiska övningar. Kyrkan och kyrkans teologi bär och legitimerar sig själv. Men det förutsätter att vi som vill vara kyrka tillsammans kavlar upp ärmarna, ger oss i kast med frågorna och vågar bli lite skitiga under de intellektuella naglarna. Det räcker inte med att bara konstatera att det är svårt. Att göra det är som att komma till starten på Lidingöloppet och nöja sig med att ha kommit dit, utan att ge sig iväg över stock och sten. Den som inte löper loppet får ingen segerkrans.

Dessutom, "jag vet inte" är – om än aldrig så ärligt och uppriktigt menat – inte ett adekvat svar på frågor om kyrkans ärende, uppgift och budskap till världen. De av oss som blivit anförtrodda ett kyrkans ämbete har en särskild skyldighet att kunna ge bättre svar än så på uppriktiga frågor. Om vi, tillsammans med andra teologer, inte har ett svar så behöver vi bemöda oss med att lära oss på nytt. För att försöka förstå på ett sätt så att det går att formulera ett svar till den som frågar. Att sedan varje svar i någon mening är provisoriskt och i sin tur leder vidare till nya frågor är en annan sak. Som kyrka och som teologer måste vi öva upp förmågan att kunna ge förnuftiga, adekvata och konkreta svar på konkreta frågor.

"Jag vet inte" eller "jag kan inte" finns inte som alternativa svar på svåra frågor till kyrkan och teologin. Det enda alternativ som finns, om frågan är för svår, är "vi har ännu inte lärt oss" – följt av en gemensam strävan att försöka förstå. Vi har fått förnuftet för att det ska användas, även i relation till kyrkan och kyrkans teologi. Om vi inte gör det finns alltid risken att ödmjukheten inför den Gud som skapat, skapar och upprätthåller tillvaron får ett förvrängt uttryck just i en kunskapsfientlighet som inte tar viktiga frågor på allvar. 

29 oktober 2013

#171. Karl har ordet...

"I even had to oppose my dear friend Hans Iwand, who in important respects is far superior to me. He gave a lecture, in which he said with the great weight that only he can command, that I advocated a concentration of the whole of theology on christology! I was asked to give my opinion, so I said, 'Sometimes I don't like the word christology very much. It's not a matter of christology, nor even on christocentricity and a christological orientation, but of Christ himself. Any preoccupation with christology – and I have been preoccupied a little with that – can only be a critical help towards coming to the point where we may have the experience of the disciples on the Mount of Transfiguration: "They saw no one, but Jesus alone."'" (Karl Barth citerad av Busch)

28 oktober 2013

#170. Spännande tänkande…

"Ultimately religions are far too complex, wise, rich, nuanced to be abandoned simply to those who actually happen to believe in them, they are for all of us. They are for all of us, especially non-believers." (Alain De Botton)
Ann Heberleins artikel i fredagens DN – som respons till Lena Anderssons artikel från den 19 oktober – illustrerade mer än något annat en kyrklig och teologisk oförmåga att bemöta och hantera ifrågasättande. Särskilt ifrågasättande från dem som inte delar uppfattningen att kyrkans Gud är sann. Den oförmågan är i sin tur är ett symptom på vår kyrkas stora behov av att öva sig i det offentliga, intellektuella och goda samtalets utbyte av tankar och idéer. I det samtalet är det nödvändigt att både acceptera att bli ifrågasatt och att kunna bemöta ifrågasättande med egna och goda argument snarare än med avfärdande av den andres person. För att kunna göra det behöver vi börja lyssna på andra och varandra. Kanske särskilt lyssna på dem som inte delar våra uppfattningar.

För den som är ovan eller ovillig att lyssna på dem av oss som utgår från en ateistisk verklighetsuppfattning kan en bra början vara att lyssna på och läsa Alain De Botton. Om inte annat så för att kanske öppna för möjligheten att se på sig själv med lite större distans och på den andre med lite högre grad av välkomnande och försök till förståelse. Man varken behöver eller måste hålla med, men det är lärorikt att lyssna.

27 oktober 2013

#169. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet...

"Jesus sade: 'Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.'" (Markus 4:26–29)
Guds rike är inte en samhällsordning. Vi kommer aldrig att kunna skapa något som vi kan relatera till eller betrakta som Guds rike. Guds rike är inte ett geografiskt ställe som kan pekas på. Jesus berättar om vad Guds rike är och det är någonting helt och hållet annorlunda. Samtidigt är det något som är helt och hållet välkänt och välbekant för oss. Guds rike är inte av denna världen och samtidigt är den här världen alldeles genomsyrad av och helt och hållet indränkt i Guds eget rike.

Ett rike är en plats. Ett ställe där någon har rätt att säga att det här är mitt rike, det här är en plats där jag råder. En sådan plats är avgränsad och tydligt definierad. Det finns ett innanför rikets gränser och det finns ett utanför rikets gränser. Det är skillnad mellan att befinna sig innanför och att befinna sig utanför rikets gräns. Riket upprätthålls av att det råder ordning inom dess gränser. Utanför riket råder en annan eller ingen ordning. Guds rike är ett sådant rike. Men dess gränser är av helt annat slag än våra gränser.

Jesus berättar om Guds rikes gränser. Rikets ena gräns är övergången från icke-existens till levande existens. När utsädet kommer ner i jorden börjar livet existera som en möjlighet innanför fröets skal. När fröet hamnar i näringsrik mylla väcker Guds livgivande livsande livet till levande liv. Som en omärkbar gnista i myllans mörker väcks livets frö och livet börjar att leva. Omärkbart och alldeles tyst skapas levande liv nere i den näringsrika jordens mörker och gränsen in till Guds rike är passerad. Allt och alla levande lever i Guds rike.

Rikets andra gräns är skördens tid. När strå har växt till ax som har blivit moget vete. Då går skäran och skörden bärgas. Att skörda är inte att avsluta liv. Att skörda är att ta vara på det levande livets mogna vete. Ett vete som förädlas till mjöl som förädlas till näringsrikt bröd. När skördetiden är inne förändras livet utan att avslutas. Det Guds rike vi känner till som vårt levande nu förändras till det Guds rike vi inte känner till. På andra sidan av dödens tröskel lever livet vidare på ett nytt och på ett tills dess okänt sätt.

Guds rike är ett evigt rike som är en plats i tiden snarare än en plats i geografin. Guds rike är just det här innevarande och flyktiga ögonblicket. Det levande livets ständigt pulserande och passerande nu är Guds rikes centrum. Guds rike är våra dagar och våra nätter. Det är just i detta levande liv som vi har att gå från frö till strå till ax till moget vete. En dag är skördetiden inne. Då förändras livet till något annat utan att ta slut. Guds eviga väsen består av Guds trofasthet till livet. Det liv som ständigt och på nytt väcks till nytt levande liv.

Allt liv väcks till levande i mörker och i tystnad. Fröet väcks till liv i myllans mörker. Gud väcker människor och djur till liv i livmödrars mörker. I mörkret omslutna av bräckliga äggskal väcks varelser till liv av Guds livgivande livsande. I havens djup, i jordens mörker, i kroppar, innanför skal, i frön – överallt där livet börjar leva råder mörker som blir det levande livets fantastiska ljus. Vi vet inte hur. Men det händer hela tiden. Guds rike envisas med att bli till i varje ögonblick. Skapat av Guds oändliga kärlek till livet och allt levande.

Guds rike är den plats i tiden där allt och alla levande lever – ett här och nu som varar i evighet. Alldeles på riktigt.

26 oktober 2013

#168. Blinka lilla stjärna...

"The status quo will finally be assured when no one any longer has the patience to read a book through." (@alaindebotton på Twitter 2013-10-25) 
"After a service in a parish church where Barth had been preaching on a Sunday, he was met at the door by a man who greeted him with these words: 'Professor Barth, thank you for your sermon. I'm an astronomer, you know, and as far as I am concerned, the whole of Christianity can be summed up by saying "Do unto others as you would have other do unto you."' Barth replied: 'Well, I am just a humble theologian, and as far as I am concerned, the whole of astronomy can be summed up by saying "Twinkle, twinkle, little star, how I wonder what you are."' (Godsey, John D.)
Hur kommer det sig att just teologi är i stort sett det enda akademiska ämne inom vilket litteraturstudier, kunskap och bildning betraktas som, om inte onödiga så i alla fall, inte särskilt nödvändiga för förståelsen av ämnet? Hur kommer det sig att kyrkliga teologer själva nedvärderar sin egen profession, den teologiska kunskapsbanken och den gemensamma expertisen på området genom att nedvärdera och tillskriva andra människor hånfulla epitet på twitter och i artiklar? Istället för att formulera sakliga teologiska argument? Hur kommer det sig att vår kyrkas offentliga tänkande och den teologiska reflektion som läggs fram i offentligheten i så hög grad saknar just teologiskt tänkande och teologisk reflektion? Och varifrån kommer all småsinthet?

Om twitter var det enda som fanns att gå på skulle intrycket ibland vara att vår kyrka är en ganska småsint och hånfull kyrka som gärna ger sig på den som har mage att ställa frågor om vilka vi är och vad vi står för. Med det trista som ibland kommer från twittrare, som sällan eller aldrig bemödar sig med att själva utförligt formulera en egen tanke eller åsikt, kommer ibland även en rejäl snyting i form av en artikel eller två. Lena Andersson kanske förstår vad som menas. Säkert finns det en och annan i kyrkan som också förstår vad som menas. Det är inte särskilt smickrande för vår kyrka och leder ingenstans.

Igår kom en sådan snyting från Ann Heberlein i form av en artikel i DN. "Ateister föreställer sig att kristna är vetenskapsfientliga, kvinnoförtryckande homofober" skriver Heberlein och jobbar på för att ta all intellektuell heder och ära av Lena Andersson. Samtidigt görs det rymlig plats – i "falanger" – åt de inom kyrkan som ställer frågor om den rådande diskursen. Det tycks som att Heberlein menar att alla inom kyrkan som ställer jobbiga frågor eller ifrågasätter det rådande tillståndet i vår kyrka är unga, dumma, nyfrälsta, konservativa, vetenskapsföraktande eller kvinnoförtryckande homofober och islamofober som mest av allt strävar efter gränser, ordning och reda. Gärna allt på en gång. Är det inte onödigt hånfullt mot Lena Andersson och småsint om de kyrkosyskon som tänker annorlunda än Ann Heberlein själv? Kanske är det bara en etablerad och accepterad retorisk modell? Eller, har jag missförstått det som skrevs och misslyckats med att tolka allt till det bästa?

Oavsett vilket så verkar det som att det bästa vore om biskop Antje fick föra sin egen talan. Vår blivande ärkebiskop för sin egen talan ojämförligt mycket bättre och mer konstruktivt än de flesta som på senare tid har skyndat till och erbjudit sin mediala assistans.

Vi andra kanske ska lägga lite tid på att läsa en svår bok eller två? Så att vi framöver kan anta Lena Anderssons utmaning och försöka formulera vår kyrkas uppgift, ärende och glada budskap på ett intellektuellt hederligt och hållbart sätt. Istället för att hånfullt och småsint avfärda det hon skriver bara för att det blir lite jobbigt och svårt att få frågorna.

21 oktober 2013

#167. Trädet och frukten...?

"A good theologian does not live in a house of ideas, principles and methods. He walks right through all such buildings and always comes out into the fresh air again. He remains on the way. He has his eyes on the horizon, the high mountains and the infinite sea – and at the same time also has at heart the good and the bad, the fortunate and the unfortunate, Christian and pagans, his fellow-men from East and West, to whom he is allowed to make his modest testimony. […] In all circumstances theology is a fine and joyful task … When I began it as a young man I was often troubled and saddened by it. Later I could see that if one understands theology properly, it takes one to a place which – for all the difficulties, all the laborious work that it required – is a happy one, where a man can live and long for the time when he will see 'face to face' (1 Chorinthians 13.13): for himself and for others."

(Karl Barth, citerad av Busch)

"Det biskoparna säger är att Gud, vår skapare, ger oss vår jord och vårt ansvar. Men vårt livsmod får i klimatsorgen leva av att Gud i Kristus ger var och en av oss livet tillbaka mitt i misslyckandet och mitt i övermodet. Biskoparna borde kunna påminna om att Guds heliga ande gör att livet berör oss också när vi har skuld i att jorden är hotad och inte orkar bli berörda längre. Nu förstärker biskoparna istället missmod, ångest och klimatsorg och missar att ansvaret inte lever av kravet på ansvar utan av livets redan av Gud givna förutsättning, trots tillkortakommanden."

(Margareta Brandby-Cöster)

19 oktober 2013

#166. Det dunkelt sagda…

"No discourse that continues across a palpable period of time can do without slogans, particularly if the discourse sometimes becomes an argument. As history piles up, the burden of lining everything out becomes too cumbersome; shortcuts are called for. And as the time grows longer, the need becomes more urgent. […] 
A slogan is not a proposition; though if it is a sentence this may in some context present one. A slogan is not a concept or the label of a practice or a metaphor or other trope. A slogan is a placeholder for and pointer to some complex of such things. […] 
The problem with slogans is that as over time they become increasingly necessary, they just tend to acquire lives of their own, and then can become untethered from the complex of ideas and practices which they once evoked. In that free-floating currency they are then available to be wielded to various ends, often antithetically to their original service and without awareness that this is happening. […] 
For an example more within Christian theology, we may consider the great Johaninne proclamation, 'God is love.' This has the appearance of a regular subject-predicate proposition, but would not long have remained in use were that its function, since it would have been immediatly refuted by daily observation. (As Martin Luther once said, if we judge by how God visibly manages created affairs, we must conclude 'either that God is not or that he is wicked.') Nor does it work as a metaphor — for what should it be one? It doubtless suggests a practice, but is hardly exhausted in that role. It is a complete sentence, and therefore not a concept. 
'God is love' is, then, a slogan, and indispensable in that role. It is shorthand for the whole narrative of God's history with Israel, culminating in Christ's life, death and ressurrection, all grasped in God's saving intent. In theological history the sentence then became an ecumenically accepted theological proposition. […] 
But despite all this varied truth once evoked by 'God is love,' when I now hear the preacher proclaim the formula as if that by itself took care of my problems, or when I sometimes join the popular chant, ubi amor, ibi Deus est, 'Where love is, there God is,' I need to make a mental reservation, 'Well — that depends….' For in wide stretches of American Christianity — to say nothing of pop 'spirituality' — 'love' in 'God is love' is untehtered from the specific story of the Lord's love affair with his people. The suggestion now is that wherever we encounter something we can call love, within whatever discourses we chance to inhabit, there God — or 'the divine' or some similar evasion — must be. This theology is bluntly unchristian, indeed antichristian. For it dissolves the specific God of Israel, the Father of our Lord Jesus Christ, into a soup of our own miscellaneous 'loves'. (Jenson s. 5-8)
Lena Andersson sätter med kolumnen i dagens DN fingret på ett ganska angeläget och påtagligt problem i vår kyrka. Det handlar inte så mycket om ärkebiskopsvalet egentligen. I någon mening handlar det om att vår kyrkas intellektuella förtroendekapital håller på att försnillas tillsammans med delar av det förtroende för vår kyrka som fortfarande finns både i den kyrkliga organisationens egen sfär och i det omgivande samhället.

För det räcker inte med att enbart få ur sig en teologisk slogan eller två när någon ställer frågor om kyrkans och trons innehåll. Det sägs att Ernest Hemingway en gång gav råd till oerfarna skribenter med orden: "All you have to do is write one true sentence. Write the truest sentence that you know." Det kanske inte är en dålig uppmaning nästa gång någon ställer en fråga: "Säg en mening som är sann, säg den sannaste meningen du kan."

Och genast tänker någon – "enkla sanningar finns inte, Gud är större, vi kan inget säkert veta, det finns inget facit" eller någon annan av alla undanflykter som dyker upp när kyrkans anspråk på hur världen är beskaffad uttrycks. Det är undanflykter därför att man med dem flyr undan den intellektuella konfrontationen med konsekvenserna av teologins och kyrkans faktiska anspråk. Med sådana undanflykter behöver man inte göra sig besväret att lyssna på argument eller formulera motargument. Man behöver bara hålla med någon annan eller avfärda andra. Man behöver aldrig läsa på, reflektera, formulera sig själv eller argumentera. Man smiter helt enkelt undan ansvaret för att med övertygelse formulera sig om sin egen uppfattning och argumentera för sin förståelse av vilken fråga det nu är som ligger på bordet. Det är förödande för kyrkans intellektuella liv och det nedvärderar både bildning och faktisk kunskap tillsammans med teologins anspråk. Framför allt – det leder ingenstans.

Det finns en märklig uppfattning om att den enes tydligt formulerade ståndpunkt på något sätt exkluderar andras åsikter eller begränsar andras möjligheter att också formulera tydliga ståndpunkter. Som något av en inverterad dialektisk konstruktion där en tes och dess antites inte kan eller får finnas till samtidigt. Det krävs i det närmaste en intellektuell steloperation för att upprätthålla idén om att ett levande teologiskt samtal består av en ständig och harmonisk syntes. Ändå kommer det där ofta till uttryck. Det som uppfattas som mindre bra eller välformulerad teologi ska bemötas med bättre formulerad teologi, det vill säga med språkliga kategorier och argument som hör till ämnet. Det leder inte samtalet framåt när helt andra och, för det teologiska innehållet, helt irrelevanta kategorier blandas in. (Som till exempel när de icke-relaterade motsatsparen otydlig—tydlig och inkluderande—exkluderande används som argument i det kyrkliga samtalet, gärna i samma mening.)

Det är i konfrontationen mellan olika och tydligt formulerade övertygelser i den intellektuella dialogens form som vi lär oss något nytt om teologi och tro av varandra, inte i det tysta samförståndet kring en till intet förpliktigande och substanslös kyrklig slogan eller två. I den meningen och därför är teologisk tydlighet inte bara önskvärd utan helt nödvändig.

Det kanske är dags för vår kyrkas ledare ta sig tid att skriva genomarbetade böcker istället för att twittra och blogga? Kanske är det även dags att börja lyssna på det som uttrycks från andra än den egna supporterskaran, kanske också att ta det som sägs och skrivs på allvar? Därför att förtroende varken är en outtömlig eller en självgenererande resurs.

18 oktober 2013

#165. Vi måste ha en längtan...

"Vi måste ha en längtan för att leva,
en längtan för att inte kvävas
i vanans gråa rytm och sitta
som torra mumier med döda ögon.
Vi måste alla i den mörka muren
ha några lösa, försåtligt dolda tegelstenar,
som vid behov kan tagas bort
och öppna utsikt mot det vida havet.

Vi skall ej fly. Nej. Vi får inte fly.
Vi måste bara äga ett utanför, ett hav, en utsikt,
ha något annat, något bortom,
ett söndersågat galler på vår cell
som ingen vet.
Vi skall ej fly. Vi skall ej lyfta undan gallret –
vi måste bara ha det,
ha det för vår längtan,
för några blommors skull,
för något annats skull,
därutanför för något annats skull,
för några pärlor på en fjärran strand
som vattnar våra ögon när de vissnar
med hemligt ljus.
Vi måste alla i den mörka muren
ha några lösa, försåtligt dolda tegelstenar,
som vid behov kan tagas bort
och öppna utsikt mot det blåa havet."

  • Svensson, Olle, 1991: Att Vandra Mot Morgon; Valda dikter 1934-74. Simrishamn: Proprius förlag. S. 112.

15 oktober 2013

#164. Om Barth och olikheter...

"In the summer vacation of 1949 he considered for a time wether it might not be the time and place to give a critical lecture on 'Barmen or the Augsburg Confession'. In it he would have liked to have spoken to a German audience about the German church situation, which was causing him growing concern. He saw that the Lutherans there were attaching ever increasing importance to the Augsburg Confession. He had been becoming more and more suspicious of this confession during the summer semester in his seminar (parallel to this he was studying Wolleb's Ethics in his discussion group). It now seemed to him to be a 'deficiant product…It really needs a wooden forehead and a brain to match to want to convince oneself and others that this is the rock on which today's church has to be built.' But the lecture in which this was to be said was never given.

Still, Barth confided these thoughts and hesitations to Ernst Wolf and Georg Merz during a holiday at the Bergli. He found that Wolf understood, but not Merz. 'I have never shaken my head so vigorously over him, and I have never liked him so much as during the days that we spent with him there. For me he is one of the most impressive examples of the way in which friendship between people means being attracted by them, attacking them with all one's power, not being surprised that in the last resort they cannot be changed, and nevertheless still allowing oneself to be involved with them.' […]

However, during the summer holidays of 1949 he did write another lecture which was to be given on an unusual occasion. At the end of August  Barth went to the 'Recontres Internationales de Genève', where he spent ten days in the public discussions on the theme 'Pour un nouvel humanisme'. Along with the French Dominican A. J. Maydieu, he represented 'Christianity…among all kinds of intellectual children of this world'. He himself contributed a lecture on 'The Actuality of the Christian Message' to this meeting.

'The philosophers and historians, orientalists and scientists, theologians and Marxists from all over Europe who were gathered there, not only before the same public but also really round the same table – each coming from his own particular place – spoke together openly and clearly, but also with commitment and at least sometimes with a degree of humour.'

In the discussions Barth got on particularly well with Maydieu, who had already been a good and valued Catholic friend for a number of years. 'My Catholic neighbour and I were strikingly agreed that we should not put forward a "Christian humanism" to counter the ideas advanced by the other participants.'"

  • Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975. S. 365-366

14 oktober 2013

#163. Sången som tystnar...

"Din skicklighet
hämmar
eller uppmuntrar.

Din hjälp
binder
eller befriar.

Din sång
får andra att sjunga
eller att tystna.

Ditt ljus
kan du sprida till andra
eller som en strålkastare
rikta mot dig själv
och så mörklägga omvärlden.

Om din makt
är liten eller stor
gäller ditt val alltid detsamma:
att öka ljuset omkring dig
eller mörkret.

***
All makt är lån
och kan förvaltas
på tre skilda sätt:
till att hjälpa upp
eller trycka ner
eller aldrig tas i bruk.
Alla har frihet att välja!"

Margareta Melin

Biskop Åke Bonniers text från igår träffade mig rakt i solar plexus. Luften gick ur mig för en stund. Kanske kände jag mig träffad? Har ju framfört kritik mot vår kyrkas ledning här. Är jag en av trospoliserna? Biskop Åke skriver ju "trospoliserna" – bestämd form pluralis. Det betyder att det finns ett antal identifierbara sådana. Vilka är det? Är jag en av dem? Rannsakar mig själv. Hur har jag uttryckt mig? Jo, härom veckan reagerade jag på att biskop Antje twittrade på ett, som jag tyckte, oansvarigt sätt avseende en analogi mellan en djup orättfärdighet och kyrkans löften. Ser och förstår att jag uttryckte mig mer än nödvändigt kantigt och irriterat just då. Är det tillåtet att misslyckas ibland? Eller är det något annat som ger mig en plats i den tvivelaktiga skaran av "trospoliser"?

Vad i mitt läsande, övande, prövande, trevande, försökande, kritiserande, ifrågasättande, bristfälliga, tillfälliga, offentliga formulerande och skrivande kan ligga till grund för en sådan etikett? Är det för att jag anser att det är viktigt med klarhet i tanken och tydlighet i orden när vi talar och skriver om teologi? Något annat? Inläggen här är numrerade av anledningen att de ska vara enkla att referera till. Hjälp mig att se och förstå.

Eller så gick luften ur mig för att biskop Åke, med hela sitt ämbetes makt och myndighet, brände av en bredsida av osynliggörande, förlöjligande, dubbelbestraffning och en formidabel mängd påförande av skuld och skam. Som en bedövande illustration av härskarteknik. Men att förstå det på det sättet skulle ju inte vara att tolka allt till det bästa. Så det kan ju inte vara möjligt. Problemet måste ju ligga hos mig. Det måste vara något jag har skrivit eller gjort som väcker den där känslan av att ha fått en råsop i mellangärdet. Det måste vara mitt samvete som gör mig medveten om min skuld. Eller så väcks den där känslan just av att ha blivit utsatt för härskarteknik? Att ta till sig biskop Åkes ord är lite som att få en inre inverterad bannbulla: skammen och skulden läggs in latent utan koppling till något konkret, redo att utlösas om tanken slinter – "trospolis!"

Ska biskop Åkes text anses vara representativ för hur våra biskopar betraktar dem av oss som på olika sätt tar till orda i det offentliga? Är det så snacket går när det är biskopsmöte? "De där förbannade trospoliserna som ingenting fattar och ändå håller på och tjatar och aldrig kan hålla truten." Är det oförskämt att undra? Att ställa frågan? Är det bara att vara polisiärt elak? Istället för att med Luther tolka allt till det bästa? Hur ska det då tolkas? Menas det som skrivs? Skrivs det som menas? Hur ska man tolka "trospolis" till det bästa? Är det en metafor för något annat? Oavsett, om man i maktposition inte kan eller vill bli ifrågasatt kan man heller inte kräva att bli tagen på allvar. 

En vän visade mig en gång ett talesätt: "Älska arbete, Avsky makt och Undvik överheten." Sällan har det känts mer angeläget att som präst i vår kyrka leva efter de orden som efter att ha läst biskop Åkes ord från igår. Skriv upp den 13 oktober, om någon framöver undrar varför vår kyrkas offentliga samtal har tystnat och bleknat ytterligare ett litet steg.

13 oktober 2013

#162. Mot och för...

"Barth's plea for this 'third way' really meant a third way between the courses adopted by the East and West. It meant a resolute plea for peace and against the Cold War. And at the same time it also included a decisive 'no' to anti-communism. 'Not that I have any inclination towards Eastern communism, in view of the face it has presented to the world. I decicedly prefer not live within its sphere and do not wish anyone else to do so. But I do not see that either politics or Christianity require or even permit the conclusion which the West has drawn with increasing sharpness … I believe anti-communism as a matter of principle to be an even greater evil than communism itself … Have we forgotten … that only the "Hitler in us" can be an anti-communist on principle? … I think that the Christian churches should have considered it their task to influence both public opinion and the leaders who are politically responsible by superior witness to the peace and hope of the Kingdom of God. The churches have injured the cause of the gospel by the largely thoughtless manner in which they have identified the gospel … with the badly planned and ineptly guided cause of the West … By human reckoning the cause of the gospel cannot be saved for a long time even by the best ecumenical and missionary efforts.'

Why this clear 'no' to anti-communism as well? 'Anti means against. God is not against, but for men. The communists are men, too. God is also for the communists. So a Christian cannot be against the communists but only for them. To be for the communists does not mean to be for communism. I am not for communism. But one can only say what has to be said against communism if one is for the communists.' In this sense Barth was not a communist, but he was not an anti-communist either. And in this sense he summoned Christians to swim against the stream – and summoned them from both sides of the power blocs, 'in which men's pernicious propaganda prevents people on either side from seeing anything but the splinter in the other person's eye'. (Busch s. 383)

Busch skriver om och citerar Karl Barth i och från det tidiga 1950-talet, när det kalla kriget mellan öst och väst tog och fick sin form. Det var en tid av konflikt. Stalins Sovjet tornade upp sig som ett högst reellt hot från öst. Var och en avkrävdes ett ställningstagande – för eller emot. Som så ofta nyanserade Barth frågan och sökte en egen väg för att säkra den enskilda människans värde mitt i all ideologisk propaganda och alla politiska -ismer.

Att vara mot de ideologiska och politiska strukturerna är ett sätt att vara för människan. Människan och människor – även politiskt engagerade människor – behöver befrias från ideologiskt förtryckande politiska -ismer och platsen för befrielsen är kyrkan. Vägen dit är den beslutsamma förkunnelsen av kyrkans Evangelium och kyrkans berättelse om Guds rike. Detsamma gäller motståndet mot bristfälligt formulerad teologi. Motstånd mot bristfällig teologi behöver drivas med avsikten att vara för människan. Något annat kan en kristen människa inte göra. Det resoluta motståndet mot dåligt formulerad teologi är beslutsam lojalitet med människan och människor. Därför att dålig teologi inte förmår förkunna kyrkans Evangelium och hjälper inte någon att leva i närheten av Kristus.

Att vara kristen är att simma mot strömmen, inte minst att ifrågasätta det makten påstår eller säger. Att vara kristen är att känna ansvar för Evangeliet, kyrkan och sina medmänniskor. Det är att vara intresserad av kyrkans doktrinära frågor – som frågan om Maria och Jesu födsel. Det är att våga ställa frågor. Är till exempel trosbekännelsens förståelse av berättelsen om vem Jesus helt menings- och betydelselös i vår tid?

Det är allas vårt ansvar och vår gemensamma uppgift att kritisera mindre välgrundad, mindre förankrad och mindre välformulerad teologi. Inte för att för att vara mot någon annan människa utan alltid med avsikten att vara för människan och för människor.

11 oktober 2013

#161. När en navigatör lämnar...

Det faktum att Eva Hamberg lämnat sitt uppdrag i Läronämnden, sitt ämbete och sin kyrka under de former som nu har skett är en händelse som kanske kommer att eka länge. Dessvärre kommer hennes beslut och handling förmodligen inte att göra någon skillnad eller påverka något. Vår kyrkas ledning och organisation verkar vara notoriskt oförmögen att lyssna på och ta till sig kritik. Inte ens en så öronbedövande tydligt framförd kritik som Eva Hambergs beslut och handling tycks förmögen att rubba den kyrkliga organisationens koloss på larvfötter från den inlagda kursen mot den avsakraliserade kyrkans avgrund. Det kommer förmodligen att fortsätta att tuffa på som om ingenting har hänt. Trots att en av kyrkans centrala navigatörer har hoppat ur av övertygelse om att den där avgrunden faktiskt är sann och att vår kyrka är på väg att köra sig själv över kanten.

Ett symptom på vår kyrkliga lednings oförmåga till självkritisk reflektion ger sig till känna i slutet av Dagens artikel om Eva Hambergs avhopp: "Ärkebiskopen och ordföranden i Svenska kyrkans läro­nämnd, Anders Wejryd, avböjer att kommentera Eva Hambergs avhopp." Är det inte nästan ett tjänstefel att vår kyrkas egen ärkebiskop, tillika ordförande i den Läronämnd som Eva Hamberg lämnat, i det här sammanhanget "avböjer att kommentera"? Att stänga dörren och låtsas som ingenting?

Tänk dig att en av Riksbankens centrala och ledande ekonomer hoppar av sitt uppdrag med hänvisning till att Riksbanken inte längre förvaltar sitt uppdrag med ett seriöst ansvar. Istället visar det sig att Riksbanken sedan en tid tillbaka försnillar pengar och underminerar vår gemensamma nationella ekonomi. Skulle det då ens komma i närheten av att vara accepterat att Riksbankens chef "avböjer att kommentera"? Att dess ledning och styrelse låter bli att agera? Sannolikt inte. Eller, om en centralt placerad och djupt kompetent tjänsteman på Socialdepartementet avsäger sig sitt upppdrag med anledning av att landets Landsting systematiskt har slutat att ge patienter adekvat medicinsk behandling och istället förser patienter med behandlingar som i bästa fall har någon form av placebo-effekt. Skulle det då accepteras att Socialministern då "avböjer att kommentera"? Att regering och riksdag låter bli att agera? Förmodligen inte.

Vad är det som gör att det är ok att vår kyrkas ledning och styrelse agerar så i vår kyrka? Att vår kyrkas centrala, viktiga och helt avgörande frågor inte tas på allvar av vår ledning och styrelse? Man avböjer att kommentera, låtsas som ingenting och låter alltihop tuffa på?

Det handlar väl återigen om ansvar och ansvarstagande. Eller kanske snarare avsaknaden av och bristen på. Ibland får man intrycket av att graden av befrielse från ansvar ökar ju längre bort från församlingens vardagliga verklighet en kyrkans ämbetsbärare befinner sig. Men det borde väl vara tvärtom? Av dem av oss som har fått mycket ansvar bör vi väl kunna förvänta oss desto mer? Att vår ärkebiskop "avböjer att kommentera" Eva Hambergs avhopp – som dessutom är i direkt anslutning till ärkebiskopens ansvar som ordförande i Läronämnden – är ett sympton på ett för vår kyrka förödande ledarskap.

Det talas ofta om att vi ska vara en levande kyrka. Men när den levande kyrkan ställer jobbiga frågor då stängs inte sällan dörren till kyrkokansliet i Uppsala och man verkar låtsas som ingenting. Eller så mästras det med en tjänstemans hela grötmyndighet. (Fråga SvDs Jenny Nordberg om hur det känns att bli bemött på det sättet när man ställer frågor om kyrkan och kyrkans pengar.) Carolina Johansson har tidigare, i ett helt annat ärende, satt ett tydligt finger på det här kyrkliga problemet (läs om det här).

Många frågor återstår. Till exempel: Vilka bär ansvaret för den kyrkans avsakraliserande kurs och diskurs som Eva Hamberg med sitt avhopp så tydligt pekar på och kritiserar? Vad ska vi göra med den insikt Eva Hamberg försöker ge oss och vår kyrka? Hur ska vi göra? Ska vi gemensamt ta tag i frågorna med alla deras problem och konsekvenser? Eller ska vi följa vår ärkebiskops exempel, stänga dörren och låtsas som ingenting?

10 oktober 2013

#160. Ärkebiskopsintervju...

Ur en intervju av Justin Welby, Archbishop of Cantebury, från maj 2013.

"But I think the key-thing was, in terms of what I was praying, that it wasn't all about me. Because it's actually all about Jesus. Cause the whole point of the thing is that it is all about Jesus. That's what matters." (2:30)

How did you come to faith in Jesus Christ? (6:55) "And then we went and had some supper together. And he explained the cross and what Jesus had done for me on the cross. I think that's just one of the key things for people. That christians… that the moment you understand what God did for us, not what he calls us to do for him. The key moment is what he did for us. Cause that's the transformative point. And at the end of it, we finished talking about this, and he said 'well, so what do you think?' And I said 'well, I think I ought to pray.' So we prayed together and asked Jesus to be Lord of my life. That's how it started anyway." (8:48)

"We were trying to work out what was going on and what God was calling us to. And we all come with particular models in our minds of what a church looks like. But God shapes those models. He takes us, and with great love he shapes us. I think one of the things I find so amazing about Jesus is he never says 'get into the right place and I'll meet you there.' He says 'I am here with you and I'm gonna take you to the right place.' And I think, looking back, the experience of leading a pastorate, I mean what a responsibility it is. I remember forty-fifty people meeting every fortnight and in home-groups the other fortnight, and seeing more and more people coming, seeing people come to Christ, seeing just… [...] I mean there were some pretty tricky times and it was very hard work and we had a young family. But God was at work and the church was growing. And I think that's where I learned that church-growth is natural and what we can expect. And we should be optimistic about the power of the Spirit to bring people to Christ. But it's also very hard work. If anyone thinks that it just comes to you on a plate you're kidding yourself. It's about 'take up your cross and follow me.'" (18:28)

"Again, we just learned and learned and learned and learned and it's the basic disciplines of prayer, of making sure that evangelism is always at the top of your list. But of doing the stuff that you do in the community in love, persistently and without giving up. So, you know, the normal things of two or three funerals a week, of weddings and baptisms, of seeing people of pastoral care. And at the same time of seeking to transform the church." (25:00)

"One of my collegues, one of the churchwarden, said to me on one occasion 'If Jesus isn't at the center of the church we are simply Rotary with a pointy roof.' Rotary is a great organisation, which I support, but it isn't the church and we are not Rotary. Because we are centered on Christ." (26:26)

"The vision was very simple, it came to me again when I was running one morning and praying, and it was summed up in a short phrase, which is 'the cathedral should be a safe place to do risky things in Christ's service.' And I thinks it's… that was a sort of given and we worked with that and the vision was a clear proclamation of who Christ is and a deep commitment to transformation of society. And then you work out the machinery of that, which is the bigger the organisation the more and more complicated it is. I think in Durham, again, the vision was about taking risks. We need to be a risk-taking church. There is no safety in Christ. There is absolute security but there is no safety. And we have to make a big difference between knowing that we're in his arms and knowing that he calls us to do risky things. So the vision is about being a risk-taking church and finding ways of liberating people to be risk-takers in the service of Christ." (30:22)

"We cannot live for our cause to win. We have to live for his cause to win." (34:10)

"I am more optimistic about the church now than I have ever been in my life. Not only here but globally. I think we are seeing a moment where the proclamation of Christ, flexibility and a determination to win people to Christ meets the needs of the world in a way that people realise they have or haven't done for seventy years. And the opportunities are endless and for myself it's just the freedom to be able to talk about Jesus on all kinds of occasions and all kinds of places." (39:50)

9 oktober 2013

#159. Gör din röst hörd...

Att leva i ett demokratiskt samhälle är ett stort privilegium. Det betyder att var och en äger friheten att ha och uttrycka sin åsikt. Det betyder att vars och ens person är och ska gå säker oavsett åsikter. Den personliga tryggheten och integriteten ska garanteras av det demokratiska systemet. Det innebär också att det är nödvändigt att acceptera andras åsikter och uppfattningar, även de åsikter och uppfattningar som går emot den egna ståndpunkten. Till det kommer den nödvändiga förmågan att kunna skilja mellan sak och person, en förmåga vi alla ständigt behöver öva på.

En demokratisk ordning betyder även att var och en erbjuds möjligheten att omvärdera sina ståndpunkter i mötet med andras åsikter. Det är tillåtet att ändra uppfattning i ljuset av andras goda argument och egna nya erfarenheter. Att ge sig själv möjligheten att förstå på nya sätt, utvecklas och förändras. Det är också nödvändigt att tillskriva andra samma förmåga och möjlighet att förstå, utvecklas och förändras. Att försöka se sig själv i den andre. Inte minst behöver vi ge oss själva och varandra tillåtelse att misslyckas. En tillåtelse att pröva de egna tankarna och de egna argumenten genom att uttrycka dem i ord och text. Utan att genast hugga efter strupen om vi inte håller med.

En demokrati är beroende av det där ständigt pågående samtalet, diskussionen och debatten. Demokratins själva väsen och liv är det samtal och den diskussion som pågår inom oss och mellan varandra. I kyrkans sammanhang är det kyrkans eget inre och nödvändiga samtal med sig själv. Vår kyrkas demokratiska ordning betyder inte enbart att vi får göra våra röster hörda genom att rösta vart fjärde år. Att vår kyrka är demokratisk betyder framför allt att det där offentliga samtalet är vår kyrkas organisatoriska livsluft.

Som varje demokrati är kyrkans demokrati behäftad med både rättigheter och skyldigheter. I någon mening är det vår gemensamma skyldighet att hålla det där offentliga samtalet levande. Därför att en demokrati förtvinar utan ett aktivt deltagande av dem som lever och rör sig i den. Så gör din röst hörd. Tycker du att politiska partier hör hemma i kyrkans styrande organ? Tycker du inte att de hör hemma där? Hur tänker du om ledningen av vår kyrka och om ditt eget ansvar? Vad är viktiga egenskaper hos allas vår ärkebiskop? Vem anser du passar för uppgiften? Vad är kyrkans och församlingens viktigaste uppgifter? Hur ska de genomföras? Oavsett vad du har för åsikter om vad – gör din röst hörd.

Att göra sin röst hörd är att utsätta sig för risker. Risken att bli ifrågasatt, risken att bli missförstådd, risken att bli pekad på, risken att misslyckas. Men vad är alternativet till att vi alla hjälps åt och tar ansvar för kyrkans offentliga samtal genom att ta den risken? En kyrkans tystnad, både inåt och utåt? Demokratins levande och livgivande ande är det offentliga samtalet. Det gäller även vår kyrkas demokratiska ordning. Om du är tyst så tystnar vi. När vi tystnar så tystnar kyrkan. Och när kyrkan tystnar så förtvinar den.

Så, gör din röst hörd – i tillit till och i förtröstan på att vi alla har tillstånd att misslyckas.

5 oktober 2013

#158. Livets bok...

"Tack för din reflektion. Jag har inget problem med att förstå 'Livets bok' som Guds utkorelse av människan och hela skapelsen." (@BiskopAntje på Twitter 2013-10-04)

Men, Uppenbarelseboken etablerar begreppet "Livets bok" i relation till martyrerna och en kyrkans apokalyptiska eskatologi. Det framgår väl hyfsat tydligt att Uppenbarelsebokens "Livets bok" snarare har formen av ett predestinationens register som sorterar människor vid tidens slut än avses vara en utgångspunkt för en allomfattande universell utkorelse.
"Den som segrar skall alltså kläs i vita kläder, och jag skall inte stryka hans namn ur livets bok, och jag skall kännas vid hans namn inför min fader och inför hans änglar." (3:5) "Och de invånare på jorden som inte från världens skapelse har sina namn skrivna i livets bok, de skall undra när de ser odjuret som var och inte är men skall komma." (17:8) "Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar." (20:12) "Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön." (20:14-15) "Aldrig skall något orent komma in där och inte heller någon som handlar skändligt eller lögnaktigt utan bara de som Lammet har skrivna i livets bok." (21:27)
Så, just begreppet "Livets bok" är kanske mindre användbart – även om det är ett vackert uttryck i sig – som ett begrepp för Guds utkorelse av människan och hela skapelsen. Om det inte är någon annan "Livets bok" som avses förstås. Vad det gäller utkorelsen av människan och skapelsen är det mer fruktbart att följa Barth i tanken och förstå Kristus som utkorelsens centrum. Kimlyn Bender ger en god sammanfattning:
"Election is, on this account, the decision in which Jesus Christ lives with God and is thus an election of grace, in which God has determined himself to be for the world in Jesus Christ, and in doing so to be gracious to the world. Jesus is the personal realization in time of God's eternal gracious covenant with the world (CD II.1, 100-102). Yet even though the eternal election of Jesus Christ is a gracious one, this does not entail that only election and not reprobation remains. Election is still of a two-fold form, though now Christ himself is both the elect and the reprobate, even as he is both the electing God and the elected human being in one. In regard to the former relation of Christ as elect and reprobate, Barth contends that Christ's suffering and death signify that in the incarnation God has taken upon himself 'all the consequences of man's action — his rejection and his death' (CD II.2, 124). In Christ, God has both elected humainty for fellowship with himself and taken up humanity's own reprobation."
Nåväl, det här får väl avrunda för den här gången. Till biskop Antje – tack för att du tog dig tid att läsa och tack för din respons.

  • Bender, Kimlyn J., 2005: Karl Barth's Christological Ecclesiology. Surrey: Ashgate Publishing Limited. S. 114
  • Biskop Antje responderar via Twitter. Dialogen kan läsas här.

2 oktober 2013

#157. Biskop Antjes utmaning…

"'Gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.' (Jesus) Det finns trots allt ett register som är OK. [#söndagsord] Mikaelidagen"

"Du, tweeten är baserad både på Karl Barth och på teologi efter Auschwitz. Det utmanar, kan t o m missförstås. Pax!"

(@BiskopAntje på Twitter 2013-09-28)

Med det här tar jag biskop Antjes ord på allvar och försöker anta utmaningen. Ambitionen och avsikten är inget annat än att försöka undanröja missförstånd. Jag utgår från att biskop Antje menar det som skrevs och skrev det som menades. Även om det som skrevs kan tyckas vara en kort bagatell så väcker det en och annan fråga om man tar det på allvar. (Här förutsätts också att teologi är på allvar.)

Det jag först reagerade på var att biskop Antje – med orden om att det "trots allt finns ett register som är OK" i relation till Lukastexten – verkade sätta Guds löften i Kristus i ett analogt förhållande till de olagliga register polisen har upprättat över Romer. Vilket register, som inte är OK, avses annars? Allvaret i polisens olagliga registrering kan ju inte ha undgått någon. Det kan bara betraktas som en småsak om man inte tar det som skrevs på allvar. Med sin tweet öppnade biskop Antje dessutom teologins egen Pandoras ask. Idén om ett himmelskt register av upptecknade namn hör ju hemma i det kluster av tankar som omgärdar kyrkans predestinations- och utkorelselära.

Det som sägs om den saken i vår kyrkas bekännelse finns i Konkordiebokens elfte artikel (rätta mig om jag missat något). Utkorelseläran där är påtagligt kristocentrisk men saknar alla kategorier som liknar en registertanke. Läs gärna själv och fundera på om tanken på "ett register som är OK" är ett uttryck som passar ihop med det som sägs om utkorelsen där. Idén om "ett register som är OK" leder snarare tanken åt den dubbla predestinationslära som är central i delar av Calvins teologi, och som emotsägs i Konkordieboken. Det borde inte vara ointressant att åtminstone fundera på det hela. En biskops officiella uttalanden borde väl höra ihop med och stå i relation till kyrkans bekännelse och lära. Eller?

Men det kanske mest intressanta med biskop Antjes tweetar är påståendet i tweet två, att tanken på "ett register som är OK" är baserad på Karl Barths teologi. Ingen blir väl gladare än jag om en av våra biskopar låter sig inspireras av Barth och hans teologi. Men påståendet är både anmärkningsvärt och uppseendeväckande för den som tar teologi i allmänhet, och Barths teologi i synnerhet, på allvar. Därför att det är, såvitt jag förstår, ett helt orimligt påstående.
"The innovation which Barth introduced into the Reformed doctrine of predestination consisted in his rejection of the classical division of the human race into two fixed groups (the elect and the reprobate) whose numbers were fixed and determined from eternity–past by God's decree." (McCormack s. 372)
Vad är ett himmelskt "register som är OK" annat än just en sådan fixerad förteckning som Barth enligt McCormack avvisar? Predestinations- och utkorelseläran finns hos Barth i en helt annan och förändrande form. I The Epistle to the Romans (1922) etableras predestinationsläran som ett uttryck för Guds absoluta frihet i relation till människan med stöd av Paulus utläggning av berättelsen om Jacob och Esau i Rom 9. I The Göttingen Dogmatics från 1924 befäster Barth läran om predestinationen som ett uttryck för Guds absoluta frihet. Samtidigt formuleras både utkorelsen och fördömelsen som varande Guds verktyg i räddningen av människan.
"Predestination means neither fixed will of election and rejection nor vacillation between the two. Its point and goal are always election, not rejection, even in rejection. Rejection does not take place for its own sake but in revelation of the righteousness of God in order that God's mercy might be manifested in his election, and in order that in it all, though in this irreversible order, God himself might be known and praised. For God's electing the decisive point is that God's revelation, which has become possible through his incarnation in Christ and the gift of the Holy Spirit, should unequivocally proclaim our election. Those who are adressed in Christ by the Spirit are elect and not rejected. Rejection does not have the same significance. We cannot deny it. We must always remember it. We must insist on it. Yet it is the shadow side of election." (The Göttingen Dogmatics s. 460)
I Church Dogmatics II.2 får predestinations- och utkorelseläran sin slutliga form hos Barth. Guds absoluta frihet är fortfarande det bärande elementet och både utkorelsen och fördömelsen förläggs i Kristus själv till förmån för mänskligheten och människan. Det radikala nytänkandet hos Barth är brottet med tanken på predestinationen och utkorelsen som något som Gud gör med/mot människan. Istället är det Kristus själv som är centrum för både predestinationen och utkorelsen – som både den samtidigt utväljande och förkastande, som både den samtidigt utvalde och förkastade.
"The doctrine of election is the sum of the Gospel because of all words that can be said or heard it is the best: that God elects man; that God is for man too the One who loves in freedom. It is grounded in the knowledge of Jesus Christ because He is both the electing God and elected man in One. It is part of the doctrine of God because originally God's election of man is a predestination not merely of man but of Himself. Its function is to bear basic testimony to eternal, free and unchanging grace as the beginning of all the ways and works of God." (Church Dogmatics II.2, s. 3)
Det finns förstås mycket mer som kan sägas både om predestinations- och utkorelseläran och om Barths förståelse av den men det här får räcka för stunden.

Oavsett vilken åsikt man har om Barths dogmatik så använder Barth – såvitt jag förstår – inte några kategorier som kommer i närheten av något som liknar "ett register som är OK" någonstans i läran om predestination och utkorelse. Så, när biskop Antje påstår att tanken på "ett register som är OK" bestående av upptecknade namn i himlen är baserad på Barths teologi så ger det intrycket att hon antingen inte har läst på eller att hon utgår från en helt ny förståelse av vad Barth försökte få sagt. Det skulle förstås vara av stort intresse att få höra hur en sådan ny förståelse av Barth i så fall ser ut i sin helhet.

Hur det hela hänger ihop med "teologi efter Auschwitz" lämnar jag till biskop Antje att förklara då jag inte riktigt förstår vad uttrycket "teologi efter Auschwitz" konkret syftar på.

Min poäng är: En biskops främsta och viktigaste uppgift är varken att vara en prisad opinionsbildare eller en medial kyrklig gestalt. En biskops främsta och viktigaste uppgift är att med genomtänkt och ansvarsfullt formulerad teologi tala sant om kyrkans Gud. Om den uppgiften ska tas på allvar så räcker det inte med den teologiska lättja som kom till uttryck i biskop Antjes twittrande häromdagen. Och kyrkans ärende är alldeles för viktigt för att inte försöka säga något om det. Biskop Antje, och våra andra biskopar, kan väl bättre än så?

  • Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1985: Konkordieboken, XI. Göteborg: Verbum. S. 531-535
  • Gerrish, B. A., 2000: The Oxford Companion to Christian Thought: Hastings, Adrian & Mason, Alistar & Pyper Hugh (eds.), Calvin, John. New York: Oxford University Press. S. 90-91.
  • Fergusson, David A. S., 2000: The Oxford Companion to Christian Thought: Hastings, Adrian & Mason, Alistar & Pyper Hugh (eds.), Predestination. New York: Oxford University Press. S. 562-564.
  • McCormack, Bruce L., 1995: Karl Barths Critically Realistic Dialectical Theology; Its Genesis and development 1909-1936.  New York: Oxford University Press.
  • Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. S. 340-361.
  • Barth, Karl, 1991: The Göttingen Dogmatics. Eerdmans Publishing: Grand Rapids. Utg. på tyska 1990 av Theologischer Verlag Zürich. S. 440-475.
  • Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics II.2 The Doctrine of God. T&T Clark: London. Utg. på tyska 1940-42 av Theologischer Verlag Zürich.

PS. Det kan vara så att jag fortfarande har missförstått alltihop. Berätta gärna på vilket sätt i så fall, så får jag möjlighet att ompröva och omvärdera.