28 juni 2015

#319. Kyrkan i Almedalen…

"När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ’Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.’ Aron svarade dem: ’Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!’ Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ’Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.’ När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: ’I morgon firas en högtid till Herrens ära!’ Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig." (2 Mos 32:1–6)
Vår kyrkas nationella ledning har en uppgift inte helt olik Arons – att hålla ordning på folket, att hålla dem på rätt spår och att ledsaga dem när den av Gud utvalde av någon anledning är tillfälligt frånvarande. Som Aron misslyckas man med sin uppgift och låter sig vilseledas av vad man tror att folket frågar efter. Istället för att tålmodigt vänta för att utröna åt vilket håll Gud vill att man ska gå så gjuter man under Arons ledning en kalvskulptur av insamlat guld. Som ersätter folkets verkliga, sanna och levande Gud.

Folket tillber inte guldkalven i sig. Man tillber den gudom som tänks vara stående på guldkalven. Det vill säga den gudom man tänker sig bärs fram av guldkalven. I brist på tålamod förväxlas den tänkta gudomen med Israels sanna och levande Gud. Aron bidrar till och leder det hela. Han reser ett altare och dagen efter offras djur enligt sed och man äter och dricker. Ätandet och drickandet beseglar och bekräftar förbundet med den icke-existerande men tänkta gudomen som guldkalven tänks bära fram till folket.

Vår kyrkas nationella ledning är som Aron i vår tid. Så här i Almedalstider blir det skriande tydligt, igen. Man har gjutit en guldkalv som tänks bära fram någon form av gudom till folket. Guldkalven består av idén om kyrkan som en i första hand medial och politisk samhällsaktör. Man har länge fyllt guldkalvens gjutform med hjälp av PR-jippon, låtsaspriser och mediala kampanjer. Den tänkta och påhittade gudom som guldkalven tänks bära fram till kyrkans folk är politiskt inflytande, ”relevans” och uppfattningen om att vara omtyckt av många. Både guldkalven i sig och den tänkta gudomen på dess rygg är falska gudar. Icke-gudar. Avgudar. Som förför och förleder kyrkans folk bort från Guds avsikt.

Vår kyrkas nationella ledning verkar tro att det är sådana gudar som Guds och kyrkans folk behöver, att det är vad folket ropar efter på sin ökenvandring bort från statskyrkans fångenskap. Men det finns en avgörande skillnad mellan vad ledningen verkar tro att Guds folk vill ha och vad Guds folk faktiskt behöver.

Om vår kyrkas nationella ledning tog sin teologiska kallelse på allvar då skulle vår kyrkas program i Almedalen ha sett helt annorlunda ut. Då skulle kyrkan inte ha organiserat ett enda seminarium, en enda programpunkt eller någon enda aktivitet som inte på något sätt handlade om Jesus. Då skulle den kristna teologins frågor och anspråk med kraft kunnat ifrågasätta samtliga idag rådande politiska diskurser. Då skulle Kyrkans icke-sentimentala förkunnelse och envisa proklamation av evangeliets aldrig sinande hopp ha genomsyrat allt vad kyrkan ska göra. Istället är det tvärtom. Inte ett enda ord om varken Jesus eller om den kristna kyrkans evangelium i de aktiviteter som vår kyrkas nationella ledning pålyser som kyrkans i Almedalen. Mycket tal om annat och allt om inget.

I Almedalen handlar det om allt annat än det evangelium om Jesus som har burit Kyrkan i närmare två tusen år. ”Syftet med Svenska kyrkans engagemang i Almedalen är att bidra till det politiska samtalet” står det på vår kyrkas hemsida. Tydligare än så kan vår kyrkas guldkalv och dess påhittade och tänkta gudom inte beskrivas. En kyrka som primärt ger sig själv ett sådant syfte har lämnat den led som leder bort från statskyrkans fångenskap. Man har lämnat vägen som leder till ett nytt land med ecklesiologisk frihet och stora möjligheter. Man har slagit sig ner ute i öknen runt ett dött beläte av förföriskt blänkande metall.

Jag tror förstås inte och föreställer mig inte heller att någon med tjänst i vår kyrkas nationella ledning bryr sig om det här. Guldkalvens och dess tänkta gudoms förföriska fördelar är ju oemotståndliga. De skapar den där förförande känslan av att vara efterfrågad, inflytelserik och ”relevant”. Det är vad man verkar tro att kyrkan och Guds folk vill ha och behöver. Men kyrkan och Guds folk behöver något helt annat.

Vi behöver en kristocentrisk och teologiskt relevant ärkebiskop och nationell ledning. Vi behöver en ärkebiskop och nationell ledning som tar sin egen och kyrkans teologiska kallelse på allvar. Vi behöver en ärkebiskop och en nationell ledning som med självförtroende, frimodighet och teologisk stringens ofta vittnar om Jesus. En ärkebiskop och en nationell ledning som pekar bort från sig själv och pekar i riktning mot Jesus. Som med tydlighet och emfas förkunnar det förlösande, befriande och frälsande evangelium som vår Bibel berättar om. I vått och torrt. Här, där och alltid. Inte minst – kanske alldeles särskilt – i Almedalen.

Nej, man får nog inga PR-priser om man gör det. Men man är trogen sin kristna kallelses uppgift och man är trogen mot det kyrkliga ämbetets uppdrag. Det kanske är viktigare.

19 juni 2015

#318. Teologisk skörbjugg…

Skörbjugg är en bristsjukdom som orsakas av ett för lågt intag av C-vitamin. Om det har gått långt kan skörbjugg orsaka tandlossning. I svåra fall förtvinar musklerna. Extrem trötthet och förstoppning kan också drabba. Sjukdomen botas och förebyggs med intag av C-vitamin.

Svenska kyrkan som organisation visar ibland symptom på teologisk skörbjugg: teologisk tandlöshet, förtvinade teologiska muskler, extrem teologisk trötthet och teologisk förstoppning. Vår kyrka verkar ibland lida av en akut brist på intellektuell C-vitamin: det konstruktiva teologiska samtalet. Alltså samtalet om teologi i ordets rätta betydelse – mödosamt och i ämnet förankrat läsande, tänkande, talande och skrivande om den Gud som har uppenbarat sig, som uppenbarar sig och som kommer att uppenbara sig i den uppståndne Jesus Kristus från Nasaret som Bibeln berättar om, tillsammans med alla de frågor som väcks i sammanhanget.

Den teologiska tandlösheten ger sig till känna bland annat i oförmågan att hantera teologiska frågor som vi kanske inte är överens om i vår kyrka. Frågor som betraktas som slutdiskuterade. Teologiska frågor som tystas med formella beslut som argument. Som om en teologisk fråga upphör att existera när ett beslut har protokollförts i Uppsala. Frågor som vi egentligen skulle behöva tala mer om med varandra. Teologisk tandlöshet råder när vi inte kan, vill eller vågar diskutera teologiska frågor som vi har olika åsikter om.

De förtvinade teologiska musklerna och den extrema teologiska tröttheten ger sig till känna på olika sätt: De obefintliga teologiska samtalen mellan kollegor i våra församlingar. De teologiskt irrelevanta manifestationerna, kampanjerna och arrangemangen som kyrkan i stort och smått ägnar sig åt. Oviljan (eller oförmågan) att med förankrade argument föra teologiskt relevanta samtal i det offentliga. Det ofta illa dolda föraktet för teologisk kunskap och det faktum att allmänt och löst tyckande premieras högre än teologisk reflektion och tanke.

Den teologiska förstoppningen ger sig till känna i det faktum att det produceras påfallande lite intressant teologi i vår Svenska kyrkan. Gångna tiders teologi betraktas ofta som irrelevant och den samtida teologin reduceras till pamflett-retorik i plakat- och symbolfrågor. Den kyrkliga centralmakten i Uppsala vill uppenbart inte ha självständigt reflekterande och tänkande präster som läser, tänker, talar och skriver konstruktiv teologi. Det man helst verkar vilja ha är lydiga präster som avslutar diskussioner i enlighet med kyrkomötesbeslut.

Ett konkret exempel på en konsekvens av vår kyrkas teologiska skörbjugg är cirkusen kring det nya förslaget till kyrkohandbok. Ingen kan väl säga annat än att turerna kring förslaget på ny handbok uppvisar tydliga symptom på teologisk tandlöshet, teologisk trötthet och teologisk förstoppning. Den kyrkliga centralmakten avvisar viktiga frågeställningar med protokoll. Med en elegant knyck av handleden avfärdas all annan expertis (teologisk och musikalisk). Man bortser helt enkelt från vad kunniga och engagerade människor i vår kyrka kan, tänker och anser. Med andra ord, det är ett projekt som lider av en skriande brist på kyrkans intellektuella C-vitamin – det konstruktiva teologiska samtalet.

De enda som kan råda bot på kyrkans teologiska skörbjugg är du, jag och vi alla tillsammans. Vi behöver börja tala med varandra om teologi. Vi behöver läsa på ordentligt och vi behöver lyssna. Vi behöver skriva – artiklar, bloggar och böcker. Vi behöver trotsa åsiktmonopolet och ställa obekväma frågor. Vi behöver vara tydliga med argument och ståndpunkter. Vi behöver kunna argumentera mot varandras åsikter utan att vara mot varandra. Vi behöver betrakta varandra som teologiska medspelare istället för som motspelare, även när vi tänker olika. Framför allt – vi behöver hålla oss till teologins ämne och de frågor som ämnet i sig själv väcker.

Kanske kan vi då tillsammans generera tillräckligt mycket teologisk C-vitamin så att vår Svenska kyrkan kryar på sig och blir teologiskt frisk och stark igen.

17 juni 2015

#317. Kyrklig fördelningspolitik…

Den 8 september förra året fattade stiftsstyrelsen i Stockholms stift beslut om ”strukturbidrag” för år 2015. Seglora Smedja tilldelades då två hundratusen kronor. Under åren 2012-2014 fick Smedjan hundrafemtiotusen kronor årligen. För 2015 ansökte man om tre hundratusen kronor men fick nöja sig med en höjning på femtio tusen till två hundratusen kronor. En ansenlig summa oavsett. Inte minst med tanke på den obefintliga kyrkliga nyttan i den verksamhet som bedrivs med hjälp av de pengarna.

I söndags, den andra söndagen efter trefaldighet, togs en stiftskollekt upp i våra församlingars gudstjänster. Halva kollekten tillföll Seglora Smedja. Det var förstås ingen slump att kollekten till Smedjan togs upp just den 14 juni. Det var prästvigning i Storkyrkan som därmed var full vilket borgade för en riklig kollekt. Ska man försnilla kollektpengar kan man ju lika gärna göra det ordentligt.

Seglora Smedja har sedan starten varit ett renodlat partipolitiskt socialdemokratiskt projekt. Det har handlat om att skapa och vidmakthålla en kyrkopolitiskt ”opinionsbildande” medial plattform. Det socialdemokratiska partiet betraktar uppenbarligen Svenska kyrkan som en del av partiets politiska organisation. Socialdemokratiska partifunktionärer, med och utan kyrkliga ämbeten, i kyrkans beslutande organ verkar i olika frågor i enlighet med partiets linje. Så tillämpar man i vissa fall en kyrklig fördelningspolitik som för över kyrkans pengar till partipolitisk verksamhet. Till exempel – i form av bidrag och kollekter till Seglora Smedja, vars hemsida Dagens Seglora (nej, det är ingen tidning, det är en hemsida) sedan årsskiftet har fått en tydlig prägel av vara ett forum för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Nej, den beskrivningen håller man ju inte med om varken från Smedjans eller stiftsstyrelsens sida. Man vill ju gärna odla och upprepa myten om att Seglora Smedja är en oberoende röst i den offentliga debatten. Men det är en myt som helt enkelt inte är sann. En ofta upprepad lögn är fortfarande en lögn. Smedjan har aldrig varit och är inte partipolitiskt oberoende.

Allt det där – partipolitisk, socialdemokratisk, opinionsbildande – ska Smedjan och dess verksamhet förstås vara om det är vad man vill vara. Men det ska inte bekostas av Svenska kyrkans medlemmars pengar. Varken i form av bidrag eller i form av kollekter. Det socialdemokratiska partiet ska bekosta sina egna projekt och opinionsbildande verksamheter. Det är djupt orättfärdigt att under förmenta former försnilla kyrkans pengar för att använda dem i partiets intressen. Smedjan ska helt enkelt inte få några pengar av kyrkan.

Man skulle kunna önska att de socialdemokratiska partifunktionärerna, med och utan kyrkliga ämbeten, som sitter i kyrkans olika beslutande organ lärde sig skillnaden mellan mitt och ditt och att de samtidigt funderade några varv på det sjunde budet.

14 juni 2015

#316. Andra söndagen efter Trefaldighet…

”Till sin värd sade han: ’När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.’ En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: ’Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.’ Jesus svarade: ’En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ”Välkomna, allt är färdigt.” Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ”Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.” En annan sade: ”Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.” En tredje sade: ”Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.” När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” Och tjänaren sade: ”Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.” Då sade mannen till sin tjänare: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”’” (Lukas 14:12–24)
Jesus firar sabbat och är på middag hos en farisé. Inte vilken farisé som helst utan en som sitter rådet. Det vill säga en skriftlärd som har viss makt. Han hamnar i diskussioner om vad man får, bör och ska göra i olika sammanhang. Prestige och social status diskuteras och Jesus kommer, återigen, på kant med dem han talar med när han vänder upp och ner på gängse normer och värderingar. Jesus menar att man gör gott i att ha en ödmjuk inställning i relation till de sociala konventionerna. I motsats till dåtidens och samtidens uppmaningar till jakt på både prestige och status. Så kommer det prestigefyllda spelet med middagar som social statusmarkör på tal. Vilka bjuder man på sina middagar och varför?

Den minnesgode kommer ihåg gårdagens begivenhet. Man kan fundera på hur det hade blivit om inbjudningarna till gårdagens middag på slottet hade gått ut till stadens trashankar, till våra rumänska systrar och bröder, till Stadsmissionens klienter, till halta, lytta, fattiga och krymplingar, till gubbarna på bänken och till tjejerna på Malmskillnadsgatan. Istället för till stora och små kungligheter från när och fjärran. De lyckliga tu hade kanske inte fått någon världslig belöning. Men en sådan middag på slottet hade varit i linje med vad Jesus talar om. En sådan bröllopsmiddag hade förmodligen ekat ända fram till uppståndelsens dag.

Man kan också fundera på vad man själv hade gjort om en inbjudan till en middag på slottet trillade in genom brevinkastet. Skulle man ha svarat ”tack, men jag har just köpt ett nytt sommarställe med en lite täppa och jag behöver åka dit för titta till den, förlåt att jag inte kan komma”? Skulle man ha svarat ”tack, men jag har just skaffat en ny liten hund och jag behöver gå ut med den för att se vad den går för, förlåt att jag inte kan komma”? Eller skulle man ha svarat ”jag har just gift mig, så jag kan inte komma”? Kanske inte. Mest sannolikt är väl att de flesta av oss hade tackat ja för att sedan börja fundera på vilka kläder som skulle behöva införskaffas. En middag på slottet är ju ändå en middag på slottet.

Den festbjudande mannen i Jesu liknelse blev arg och besviken på dem han bjöd som inte ville komma. Fast besluten att fylla upp alla platser kring de dukade borden såg han till att bjuda alla som ville komma. Han ville fylla sitt hus. Så han bjuder in alla. Om liknelsens festbjudande man är Gud och middagen han bjuder till är en försmak av Guds rike så kan man börja fundera på vem man själv är i relation till honom. Man kan även börja fundera på vad man har gjort med sin egen inbjudan. Var och en har sitt eget hjärta att rannsaka.

Vår Herre och Gud har en stående inbjudan utställd till var och en. En inbjudan till den försmak av måltiden i Guds rike som vi kallar tro. Vår Herre och Gud bjuder in var och en och oss alla med orden ”Välkomna, allt är färdigt.” Trons grund är lagd i, med och genom Jesu uppståndelse från de döda. Allt är färdigt. Bordsgemenskapen finns i kyrkans gemenskap och du är inbjuden. Det som bjuds är liv och liv i överflöd. En middag på slottet är en knappt märkbar västanfläkt i jämförelse. Att leva i tro är att leva med en försmak av måltiden i Guds rike. En föraning om infriandet av Guds löften. Du, jag och alla andra människor sitter med en personlig inbjudan i handen. Att tacka ja till Jesu inbjudan att leva i tro – det förändrar allt.

13 juni 2015

#315. Vigselgudstjänst…

Vigselgudstjänst. Lilla kyrkan fylld till bredden. Ögon strålande av glädje. Tårar fyllda av tacksamhet. Kärlek och glädje flödar över. Så mycket kärlek och glädje på en och samma plats. En kärlekens nollpunkt. Kärlekens epicentrum. En kärlekens konkreta och påtagliga skönhet. Vackert på det vackraste sättet. Gripande, glädjande och fantastiskt. 

Tacksam att få vara med. Att få bidra med lite till det stora. Att få gå med en liten stund på vägen ut i det nya. Att få dela ord som bär. Att få be för livets framtid. Att få välsigna allt det vackra som redan är deras. Att få säga att Gud älskar er, Gud kommer alltid att förlåta, Gud kommer aldrig någonsin att lämna er ensamma. Att få säga lita på att det är sant.

#314. D. B. Hart om ondskan…

”The Christian understanding of evil has always been more radical and fantastic than that of any theodicist; for it denies from the outset that suffering, death, and evil have any ultimate meaning at all. Perhaps no doctrine is more insufferably fabulous to non-Christians than the claim that we exist in the long melancholy aftermath of a primordial catastrophe, that this is a broken and wounded world, that cosmic time is the shadow of true time, and that the universe languishes in bondage to ’powers’ and ’principalities’ — spiritual and terrestrial — alien to God. In the Gospel of John, especially, the incarnate God enters a world at once his own and yet hostile to him — ’He was in the world, and he made the world, and the world knew him not’ — and his appearance within ’this cosmos’ is both an act of judgement and a rescue of the beauties of creation from the torments of fallen nature.”

”But, simply said, there is no more liberating knowledge given us by the gospel — and none in which we should find more comfort — than the knowledge that suffering and death, considered in themselves, have no ultimate meaning at all.” […]

"We can rejoice that we are saved not through the immanent mechanisms of history and nature, but by grace; that God will not unite all of history’s many strands in one great synthesis, but will judge much of history false and damnable; that he will not simply reveal the sublime logic of fallen nature, but will strike off the fetters in which creation languishes; and that, rather than showing us how the tears of a small girl suffering in the dark were necessary for the building of the Kingdom, he will instead raise her up and wipe away all tears from her eyes — and there shall be no more death, nor sorrow, nor crying, nor any more pain, for the former things will have passed away, and he that sits upon the throne will say, ’Behold, I make all things new.’”

  • Hart, David Bentley, 2007: Tremors of Doubt. I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 109.
  • Hart, David Bentley, 2007: Tsunami and Theodicy. I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 113,117.

11 juni 2015

#313. Vardagsänglar...

Skolavslutning. Våra unga firar. Avslut och början på något nytt. Ett nytt sommarlov. Ett sista sommarlov. En sista sommar innan vuxenlivet tar vid. En ny tid i livet. En ny framtid. En kväll fylld av glädje, hopp och tillförsikt. Våra unga firar och söker sina vägar ut i vuxenlivet. Firar i kvällen som blir natt.

Det är många som vill våra unga väl. Som vill finnas där. Till stöd, hjälp och uppmuntran. När det behövs. När stegen ut i vuxenvärlden blir snubblande. När firandet inte blev som det var tänkt. När avslutet inte blev en glad början. Om det blev knasigt och fel. Då finns det goda krafter som vill våra unga väl.

Fantastiska fältassistenter med massor av erfarenhet, kunskap och klokskap. Fantastiska föräldrar fyllda av omsorg som vandrar i natten. Fantastiska kvinnor och män i polisens uniform. Som möter, samtalar, stöder, hjälper och vägleder. Som ger av sig själva. Som med sina sätt att vara bär ett budskap som väcker hopp. Tvättäkta vardagsänglar. Som inte väsnas så mycket. Som nästan inte syns eller hörs. Men som gör all skillnad i världen.