28 juli 2013

#132. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'"
(Lukas 12:41–48)

Jesus pratar på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han är kärv, provocerande och utmanande. Jesus står inte och säger någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Ingenting om att "Jesus är svaret", "Jesus gillar alla" eller någon annan av alla idéer som vi gärna använder för att bädda runt oss själva och varandra med kuddar. Jesus säger ingenting av det vi så gärna vill höra. Det han säger stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi så gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället säger han det vi behöver höra. Jesus säger att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar. Jesus ställer konkreta krav och förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket – det är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men rika vittnesbörd om att Gud har uppenbarat sig för och i världen. Det är stort, viktigt och det är mycket att förvalta. Det kräver ett stort mått av gemensamt ansvarstagande att förvalta Evangeliets vittnesbörd om att Gud – som har skapat allt som är – lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna med och i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Det är Guds Evangelium och ingen annans. Men vi har fått den konkreta uppgiften att förvalta Evangeliets vittnesbörd här i vår tid.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra också vill vara det. Vi behöver, med det vi säger och gör, visa att Evangeliet spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vitnnesbördet till en annan gång. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden kring det hela – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen något vi behöver lyssna på.

Vår uppgift är att vara Evangeliets vittnen. Vi är samtidigt varandras tjänare och varandras förvaltare. Vi har ett ansvar för andra och varandra, på olika sätt. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Att vittna om Evangeliet är att ta ansvar för varandra som systrar och bröder. Samtidigt – att ta sitt ansvar för det gemensamma och för andra är i sig ett vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska inse och förstå allvaret i ansvaret för Kyrkans vittnesbörd och i ansvaret vi har för varandra. Det är på riktigt och det gäller här och nu. Ta ditt ansvar, med glädje.

26 juli 2013

#131. Klotter...

Kyrkoval 2013 – svårt att uppmuntra andra till ett entusiastiskt deltagande i det kyrkliga sammanhanget när inte ens kyrkans egna ledare – intervjuade i landet största dagstidning – verkar ta kyrkans konstituerande uppgift på allvar.

Pia Sundhages fotbollslandslag – kämpaglöd, kraft, beslutsamhet, initiativrikedom, ansvarstagande, vilja, professionalitet, glädje, målmedvetenhet, passion, stolthet och briljans. Till föredöme och inspiration för varje församling.

Upplevelsen av meningen med och betydelsen av ett sammanhang hänger oupplösligt ihop med innehåll och identitet.

"Heliga Rum" och "Himmelska Rum" på reklamaffischer i Stockholms lokaltrafik – som om Kyrkans röst självmant redan har gett upp och uppmanar stenarna att ropa istället.

En doktrin är en lärosats med sanningsanspråk. En dogm är en etablerad doktrin som konstituerar och grundlägger följande doktriner. Varje doktrin måste stämmas av mot och korrigeras i relation dess föregående och konstituerande dogm. En doktrin utan förankring i en dogm är irrelevant.

Kyrkans första, konstituerande och mest grundläggande dogm är påståendet "Jesus är uppstånden från de döda". Med dess inneboende sanning står eller faller hela Kyrkan, allt Kyrkan gjort och allt Kyrkan sagt i alla tider.

Den som påstår att "teologi är politik" har antingen inte förstått någonting av vad teologi är och relaterar till, eller fullständigt missuppfattat vad politik handlar om.

Underhållning eller undervisning – det ena utesluter inte det andra, men Kyrkan måste välja rätt utgångspunkt i relation till samtiden, framtiden och vittnesbördets egentliga innehåll.

Pia Sundhages ledarskap – i ett dialektiskt förhållande till vår kyrkas episkopala ledarskap.

24 juli 2013

#130. Den borttappade kärnan...

"As to how I would revivify trinitarian piety in the congregations, were I in position to do so I would issue two decrees. I would make the clergy take time out from administration and 'prophetic' politics to read a difficult book or two. And I would for the immediate future ban all 'relevant' liturgy, most of which all too blatantly verifies Raimer's observation that trinitarian faith has little role in Western pop Christianity – though he was of course too polite to use that last adjective." (Robert Jenson)

Apropå Gyllenbergs intervju av Biskop Eva och Domprost Hans i DN.


PS. Vad betyder att "ha symbolgemenskap"?

11 juli 2013

#129. Karl har ordet...

"The Reformation in its original intention begins with revelation, with the Word, and with faith. It is thoroughly unpedagogical. It does not begin with human interests, among which emerges finally, ultimately, and as the highest point, the interest in God; rather, it begins with God's interest in the human person. It does not show the way that the human should seek and follow, but rather, the way that God has already found to him. It is impractical: It demands of humans either too much or too little, depending on one's view. In terms of its intention, it is very difficult if not impossible for it to integrate itself into what humans otherwise want. With its conception of life it stands there like an erratic block between the splendor of of the medieval and the not less splendid modern consciousness. It proclaims that the human is not the measure of all things, least of all Christianity, and positions him before the reality of God. The Reformation is only truly itself in this battle position. One must, in fact, say that it lived from that conflict." (Barth s. 208)

  • Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster John Knox Press. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1998. (Barth gav föreläsningarna i Göttingen sommaren 1923.)

7 juli 2013

#128. Sjätte söndagen efter Trefaldighet...

"Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas." (1 Kor 9:19–26)

Paulus skriver till församlingen i Korint för att inspirera dem att vittna för alla om evangeliets glada budskap. Paulus skriver till oss genom tid och rum för att inspirera oss att göra detsamma. Han försökte tala med sina judiska syskon på ett sätt som gjorde att de förstod vad han menade. Han försökte berätta för sin tids hedningar och andra på sätt som gjorde att de förstod. Paulus talade "till bönder på bönders vis och med vise på latin" för att i alla sammanhang få fram evangeliets glada vittnesbörd om att Jesus, mot alla odds, är uppstånden från de döda. Vår uppgift är att göra detsamma.

Paulus gjorde allt för att försöka förstå alla andra, allt var han inför andra. Inte för att ställa sig in. Inte för att göra sig till. Utan för att försöka göra allt för att det glada budskapet ska gå fram på ett sätt som gör det möjligt för andra att förstå. För att andra ska kunna ta det till sig. Paulus drevs av evangeliets löften. De var så viktiga för honom att han gjorde allt han kunde för att andra skulle förstå och evangeliets glädje så skulle få spridning. Paulus hade den aldrig vissnande kransen för sin blick och drevs av glädjen som fanns i evangeliets löften. Paulus slog inte i luften, han skuggboxades inte. Det vill säga han låtsades inte, han fejkade inte. För honom var evangeliet på allvar. Att vittna om evangeliet var för honom en kamp i vilken man kunde få både en fläskläpp och näsblod.

Med hela sin gärning pekade Paulus bort från sig själv. Det var aldrig hans eget lidande, hans egen kamp eller hans egen möda som var poängen. Paulus pekade med allt sitt vittnande, med hela sin efterföljelse, med allt han gjorde och skrev, på den uppståndne Jesus. Han gjorde det genom att berätta berättelsen om Jesus. Han gjorde det genom att lägga ut de gamla texterna, genom att förklara hur det hela hängde ihop, genom att tolka och förstå vad som faktiskt hade hänt i ljuset av de gamla texterna, genom att med allt detta vittna om den uppståndne Jesus – denna någon som är någon annan än Paulus själv. Paulus vittnade genom att peka på Jesus. Med sin efterföljelse riktade han ständigt uppmärksamheten bort från sig själv.

Om vi vill leva i efterföljelse, om vi vill försöka vara den kyrka som växte fram i Paulus fotspår, så behöver vi göra detsamma. Vi behöver ständigt peka bort från oss själva. Med allt vi gör, skriver och säger behöver vi peka på evangeliets glada budskap om den uppståndne och levande Jesus. Det vill säga, vi behöver rikta uppmärksamheten bort från kyrkan själv. Kyrkans uppgift är inte att i en Almedal göra allt för att ge sig själv så mycket uppmärksamhet som möjligt. Kyrkans uppgift är att i livets jämmerdal göra allt för ge evangeliets budskap, hopp och glädje så mycket uppmärksamhet som möjligt. Att ta mindre uppmärksamhet för sig själv och ge mer uppmärksamhet åt den uppståndne Jesus. Kyrkans uppgift är att göra sig själv mindre så att Kristus kan bli större.

Evangeliets löfte, hopp och glädje är på riktigt och det är sant. Om detta behöver vi vittna och berätta "för bönder på bönders vis och för vise på latin" så ofta vi kan, orkar och förmår.

"The Church is not in the world to present a message about certain ideas and directions concerning the condition of the world. At bottom, the Church is in the world only with a book in its hands. We have no other possibility to bear witness except to explain this book. And if we are asked, What have you to say?, we can only answer, Here something has been said and what is said we want to hear. Whenever we make our own ideas our theme and subject, our testimony is no longer pure. The speaker is then no longer like unto John who says, He must increase and I must decrease. He may be a little bit of a philosopher, perhaps a bit of a theologian. He may be very much moved, very passionate, very sincere and very well-meaning. But he is no longer what the Scripture call a witness. In the meaning of the Holy Scriptures, a witness is man who expounds, explains, interprets; a man who points to the place where prophets and apostles have spoken." (Barth s. 107-108)

  • Barth, Karl, 2005: God in Action. Eugene: Wipf and Stock Publishers. Utg. av Round Table Press Inc 1936.