#636. Andra söndagen i Påsktiden…

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.’ Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Johannes 20:24–31)

Tomas Tvillingen tvivlade och blev Tomas Tvivlaren. Av Tomas tvivel lär vi oss tre saker om oss själva som människor och tre saker om Jesus som den han är.

Det första vi lär oss av Tomas är att vi människor gärna vill ha synliga och konkreta bevis för sådant som vi säger oss tro på. Vi sätter gärna upp egna villkor för den kristna trons sanningar och för hur den kristna trons innehåll ska manifestera sig. Vi gör gärna den kristna tron beroende av vår egen personliga och privata upplevelse. Om inte just jag får se, höra eller uppleva det där som kristen tro påstår på just det sätt som jag själv tycker och vill att det ska vara, då kan det ju inte vara sant. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte” sade Tomas.

Men den kristna trons innehåll blir inte till av vad vi själva tycker, tänker eller upplever. Kristen tro är en naturkonstant som kommer till oss utifrån. Kristen tro väcks i oss av Jesus när han på olika sätt uppenbarar sig för oss. När han plötsligt står mitt ibland oss och säger: "Frid åt er alla." Ibland på ett överväldigande sätt. Ofta stillsamt, nästan obemärkt. Uppenbarelsen händer alldeles oavsett vad vi tänker eller tycker eller tror om saken.

Det andra vi lär oss om oss själva hänger ihop med det första. Tillsammans med Tomas Tvivlaren sätter vi gärna upp villkor för uppenbarelsen och vi vill gärna kontrollera när, var och hur Jesus ska ge sig till känna. Ibland vill och försöker vi rent av att bestämma hur uppenbarelsen ska manifesteras för att vi ska vilja betrakta den som sann. Som Tomas sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Vi gör ett stort misstag om vi sätter upp begränsande villkor för Guds uppenbarelse. Det är ett stort misstag och en stor missuppfattning om vi tycker att vi ska kunna bestämma när, var och hur Jesus ska uppenbara sig som förutsättning för att vi ska tro. Vi är inte de första i världshistorien som i så fall vill och försöker att kontrollera Gud men det är likväl ett stort misstag. Kontroll över Guds uppenbarelse ligger bortom all mänsklig förmåga.

Det tredje vi lär oss om oss själva av Tomas Tvivlaren är att vi gärna misstar kristen tro för att vara en bekräftelse på våra egna förväntningar. Jesus gick Tomas till mötes och gav sig till känna på det sätt som Tomas ville och förväntade sig. Först då erkände Tomas Jesus och sade: ”Min Herre och min Gud.” Det är förstås begripligt att Tomas tvivlade och att han ville ha bevis för det som andra hade påstått om Jesus. Men om kristen tro bara väcks när de egna förväntningarna infrias då finns det inte mycket i kristen tro att tro på. Vi gör ännu ett misstag om vi knyter vår kristna tro till bekräftelsen av våra egna föreställningar.

Alltså, av Tomas lär vi oss om oss själva: 1) att vi gärna sätter upp egna villkor för den kristna trons sanningar, 2) att vi gärna vill och försöker att kontrollera Jesus uppenbarelse och 3) att vi missförstår innehållet i kristen tro om vi tror att den är och ska vara en bekräftelse av våra egna föreställningar.

Det första vi lär oss om Jesus är att den uppståndne och levande Jesus är fullständigt fri att uppenbara sig när, var och hur som helst. ”Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’” Jesus låter sig inte begränsas av vare sig tid eller rum. Jesus uppenbarade sig en vecka efter att Tomas hade uttryckt sina tvivel i ett sammanhang som till synes inte hade med det att göra. Jesus gav sig till känna för lärjungarna utan att någon kunde ana eller föreställa sig det i förväg. Jesus uppenbarade sig för dem där och då av den enkla anledningen att han själv valde att göra det. Jesus är absolut och fullständigt självständig och fri att uppenbara sig när, var och hur som helst.

Det andra vi lär oss om Jesus är att han är kroppsligt uppstånden från de döda. Han uppenbarade sig inte för lärjungarna i det låsta rummet som någon form av abstrakt idé eller känsla. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida” sade han. Han var fysiskt och kroppsligen där. Det var samma Jesus som avrättades på korset, dog och begravdes, som stod där mitt ibland dem. De kroppsliga såren fanns kvar, det var samma Jesus. Det finns bara en Jesus.

Det tredje vi lär oss om Jesus är att hans uppenbarelsen inte alltid är så konkret och påtaglig som den var i det där rummet. Jesu uppenbarelse märks ofta inte för någon annan än den som drabbas. Uppenbarelsen syns inte alltid för andra. Jesus sade: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Jesus uppenbarar sig när, var och på det sätt som Jesus själv väljer att låta sig uppenbaras. Ibland på ett överväldigande sätt. Ofta stillsamt, nästan obemärkt. Om eller när Jesus uppenbarar sig då väcks kristen tro i oss och andra. När det händer då förändras allt.

Alltså, vi lär oss om Jesus 1) att han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst, 2) att Jesus är kroppsligt och konkret uppstånden från de döda och 3) att Jesus kan uppenbara sig när, var och hur som helst. Ibland nästan utan att det märks, syns eller hörs.

Att som Tomas betvivla det som någon annan har sagt om Jesus är inte att inte tro. Tvivel i sig är inte frånvaro av tro och hopp. Tvivel är ett uttryck för en uppriktig tro som lever och som söker trons sanningar. Tvivel är en konsekvens av en levande kristen tro. Att betvivla som Tomas är att tvivla med bibehållen tro och med bibehållet hopp.

Men den som tvivlar utan tro och utan hopp förtvivlar snart. Vi behöver hjälpas åt att tro med våra egna och med våra gemensamma tvivel och bistå varandra så att vi inte förtvivlar. Vi behöver prata med varandra om vår tro och om våra tvivel. Och vi behöver påminna varandra om att den uppståndne och levande Jesus inte är beroende av vår egen förmåga att tro. Oavsett hur vi tror och tvivlar eller tvivlar och tror så är Jesus kroppsligen uppstånden från de döda, han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst och han envisas med att fortsätta att uppenbara sig för människor. Även om det inte alltid märks, syns eller hörs.

Så, låt oss i förtröstan på och tillit till att Jesus de facto är uppstånden från de döda och lever med oss här och nu hjälpas åt med att fortsätta att tro och tvivla tillsammans med varandra.

#635. Långfredagen…

”Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ’Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.’ Pilatus svarade: ’Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.’ Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ’Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.’ Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.  Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ’Kvinna, där är din son.’ Sedan sade han till lärjungen: ’Där är din mor.’ Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ’Jag är törstig.’ Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten — det var en stor sabbat — bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.” (Johannes 19:17–37)

Romarna hade ingen brist på obehagliga sätt att orsaka lidande. Påhittigheten när det gällde att plåga människor var lika omfattande som den var fasansfull. Av alla sätt att utsätta en människa för ett långt utdraget lidande och en ond bråd död var korsfästelsen ett av de mest utstuderade. Den outhärdliga smärtan var ofattbar. Plågan och förnedringen som den korsfäste utsattes för var tillgänglig för allmän beskådan. Den offentliga förnedringen var en del av poängen med korsfästelsen. Som en del av det fick offret själv bära korset till sin egen avrättning.

Den Romerske ståthållaren Pontius Pilatus är en dokumenterad världslig makthavare. Med Pilatus är Jesus korsfästelse förankrad i tid och rum. Det är något av en anomali i religiösa hjälteberättelser att den gudomliga gestaltens baneman har och får en framträdande plats i berättelsen. Det är unikt för kristen tro att Gud ens är inom räckhåll för de världsliga makthavarna. Men Pontius Pilatus verkställande dom och hans anslag på korset är avgörande för vem Jesus faktiskt är och för den kristna tron som är konsekvensen av hans död och uppståndelse. 

Att Jesus är underkastad Pilatus dom innebär och betyder att den levande Guden inkarnerad i Jesus är förankrad i och lever med människan här i den tid och det rum som är vårt eget livsutrymme. Gud befinner sig inte någon annanstans, i någon tänkt låtsasvärld bortom eller utanför tiden och rummet som vi lever i. Med och genom Jesus visar Gud att han är med oss här i tid och rum och delar livets villkor fullt ut med oss människor. Pilatus vittnar om att Jesus och kristen tro är förankrade i det faktiska livet som vi lever tillsammans här och nu.

Soldaterna kastade lott och delade upp Jesus kläder mellan sig. Med andra ord, Jesus korsfästes alldeles naken. Det var så Romarna gjorde. För att förnedra sina offer så långt det gick. Men, om vi tittar på varje krucifix i varje kyrka i hela världen så är Jesus på korset alltid försedd med ett klädsamt litet höftskynke. Trots att vi vet att Romarna korsfäste sina offer nakna och trots att evangelierna berättar att soldaterna kastade lott och delade upp hans kläder mellan sig. Inte ens den kristna kyrkan själv står ut med att konfronteras av den totala och kompromisslösa förnedring som Jesus utsattes för på Golgata.

Inte ens den kristna kyrkan själv står ut med tanken på att Gud själv i, med och genom Jesus låter sig utsättas för livets, lidandets och dödens fasansfulla villkor som en dödlig människa bland dödliga människor. Att Gud själv underkastar sig det mänskliga livets yttersta villkor så till den milda grad att Gud själv lider och dör som en utsatt människa på Golgatas kors är en tanke som är så svår att ta till sig att till med den kristna kyrkan själv hänger på Jesus ett lite förmildrande skynke runt höften när vi avbildar det som hände. Men Jesus var alldeles naken på korset.

Mitt i den djupaste smärtan på korset förde Jesus samman sin mor Maria med lärjungen han älskade. Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Även i skuggan av den oundvikliga döden visar Jesus oss att våra mellanmänskliga relationer är ovärdeliga. I dödens närhet såg han till att hans mor var omhändertagen och trygg när han själv inte längre kunde ta hand om henne. När Jesus hade försäkrat sig om sin mors trygghet då visste han att allt var fullbordat. Han drack det sura vinet, böjde sitt huvud och överlämnade sin ande.

Jesus död på korset var inte en metaforisk död, en symbolisk död eller en skenbar död. Jesus kroppsliga död bekräftades med lansen i hans sida. Hans alldeles på riktigt kroppsliga död var inte av något annat slag än alla andra människors faktiska kroppsliga död. Han avled som en av oss, som en sann människa bland verkliga människor.

En öronbedövande, dov och stum tystnad föll över hela skapelsen, världen och verkligheten. Hela tillvaron stannade i steget och drog efter andan. Det otänkbara och alldeles oerhörda hände när Jesus dog, alldeles naken och utsatt på korset på Golgata utanför Jerusalem. Med Jesus från Nasaret dog Gud själv alldeles på riktigt. I den stunden var Gud själv alldeles på riktigt död. Med Jesus på korset på Golgata dog Gud själv till en verklig och sann död av samma slag som alla människors död. Gud själv slutade att andas, livets puls upphörde.

Det är ofattbart och alldeles oerhört. Gud är död. Skapelsen, världen och människan är lämnade alldeles ensamma i ett oändligt stort, mörkt och livsfientligt universum. Människorna är lämnade utan hopp i en stum tillvaro som är alldeles öronbedövande tyst.

#634. Palmsöndagen…

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ’Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.’ En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.’ Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ’Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.’ (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)" (Johannes 12:1–16)

Marta och Maria var Lasaros systrar och alla tre var nära och kära vänner till Jesus. Lasaros blev allvarligt sjuk en gång. Systrarna skickade bud efter Jesus men Lasaros hann dö innan Jesus kom dit. När han väl kom fram då hade Lasaros varit död i fyra dagar. Marias sorg och förtvivlan skakade om Jesus i hans innersta och han kallade tillbaka Lasaros till livet. Lasaros uppstod från de döda och steg av egen kraft ut ur sin egen grav. Lasaros är en av få människor som har upplevt sin egen faktiska uppståndelse här, i den här världen.

Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania och träffade Marta, Maria och Lasaros igen. De ordnade med en måltid och de åt tillsammans. När de låg till bords då kom Maria och smorde Jesus fötter med nardusbalsam och hela huset fylldes av väldoft. Maria hade sett när Jesus uppväckte Lasaros från de döda. Vad hon och de andra såg och upplevde när Jesus uppväckte Lasaros från döden och kallade ut honom ur hans grav, det var inget annat än ett alldeles verkligt och sant mirakel. Maria uttryckte sin tacksamhet för vad Jesus hade gjort och smorde hans fötter med dyrbar nardusbalsam.

Miraklen som Jesus gjorde var och är ögonblick av vittnesbörd om hur verkligheten kommer att bli och vara i Guds fullbordade framtid. Det är som om Jesus med miraklen visade människorna och sade: ”Så här ska det bli och vara i Guds fullbordade rike.” När Jesus botade sjuka då vittnade miraklen om att i Guds rike är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. När Jesus tog sig an de minst ansedda, de svagaste och de mest utsatta då vittnade miraklen om att i Guds fullbordade framtid omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor, utan undantag. När Jesus uppväckte Lasaros från döden då vittnade miraklet om att när tiden är fullbordad då är uppståndelsens liv i Guds rike ett liv utan död.

De låg till bords och åt tillsammans. Där och då, i den tiden, var bordsgemenskapen något mer än att bara äta mat tillsammans. Den gemensamma måltiden var en stark symbolisk ritual som etablerade och befäste förbund och överenskommelser. Att Jesus lade sig till bords och åt och drack med den uppståndne Lasaros är svindlande och alldeles oerhört i all sin rituella och symboliska kraft. Det som hände var inget mindre än att Gud själv i Sonens gestalt med bordsgemenskapen etablerade och befäste förbundet mellan sig själv och uppståndelsens mänsklighet i Lasaros gestalt. Att Jesus låg bords med Lasaros var och är ett vittnesbörd om att människans och människornas uppståndelse från de döda ingår i Gud Faderns förbund med mänskligheten.

Här och nu finns Guds fullbordade framtid som ett orubbligt löfte omvittnat i Jesus mirakel. Vid tidens horisont finns Guds fullbordade framtid som en faktisk och sann möjlighet. Där och då är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. Där och då omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor utan undantag. Där och då är uppståndelsens liv i Guds rike ett liv utan död. Lasaros uppståndelse ska bli vår och alla människors uppståndelse. Alldeles på riktigt.

Judas Iskariot reagerade negativt på vad Maria gjorde. ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Det har alltid funnits människor som värderar världsliga skatter högre än de rikedomar som finns i den kristna trons hopp och löften. Det har alltid funnits hycklare som likt Judas har sagt sig vilja göra gott med kyrkans resurser och pengar men använt dem för egen vinnings skull. De finns fortfarande. De som likt Judas egentligen inte bryr sig om de fattiga. Tjuvar som har hand om kyrkans kassa och tar av det som läggs dit och använder pengarna i egna intressen. Det har alltid funnits och det finns alltid småsinta typer som i Judas anda tittar snett på och baktalar den eller dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots småsinthet lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas och överhetens vilja att ha ihjäl alla levande vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller främmande för den som är bekant med kyrkans inre liv. Även i vår egen kyrka förekommer det mer eller mindre ofta att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att släcka de flämtande lågor av uppriktig kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i världens och kyrkans mörker. Den kyrkliga maktens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa den kyrkliga överhetens nycker och pekpinnar. De har hellre ihjäl både Lasaros och Jesus än att de förlorar makten över och i kyrkan. Det är lika ledsamt och sant nu som då.

Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Ett kyrkans folk som följer Jesus låter sig inte styras eller kuvas. Oavsett vad den världsliga maktens överstepräster och den kyrkliga överheten tycker om saken så tar vi tillsammans med kyrkans alla kristna våra palmkvistar och ger oss ut på gatorna för att möta och hylla Jesus när han kommer ridande rakt in i våra liv. Tillsammans med Jerusalems invånare och alla våra kristna syskon runt om i världen tar vi med glädje emot Jesus när han kommer till oss som den någon vi känner igen som vår Gud. Vi tar emot honom i våra liv och ropar: ”Hjälp oss! Rädda oss! Du som kommer i Herrens namn! Du som är Israels konung!”

”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Vi har ingenting att frukta i den här världen. Varken världsliga makthavare eller den kyrkliga överheten har någon egentlig eller faktisk makt över den kristna kyrkans folk. Tillsammans med våra kristna syskon runt om i hela vår värld har vi blott en Herre – den uppståndne och levande Jesus från Nasaret. Ingen annan och ingenting annat.