21 maj 2017

#484. Bönsöndagen…

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matteus 6:5–8)
Jesus undervisar sina lärjungar och många andra på ett berg någonstans. Stora skaror av människor har följt honom, folk från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Han är ganska krass och rättfram när han undervisar om bön och om bedjande. Det är inte så mycket prat om hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är sällan eller aldrig särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns." Att tala om bön blir meningslöst om man fastnar i idén om att tillbedjan på något sätt handlar om känslor eller upplevelser. 

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Därför är Jesus osentimental, krass och rättfram. Han säger: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.” Hycklarna är de som gör till synes fromma saker för att få bekräftelse av andra. Hyckleri är inte vackert. Men vem av oss har aldrig – inte någon enda gång – varit i alla fall en liten hycklare? Det är väl få, om ens någon, av oss som har lyckats gå genom livet utan att någon enda gång ha försökt att få åtminstone lite bekräftelse på den egna inre fromheten, i alla fall litegrann. Vem av oss har aldrig varit en åtminstone liten hycklare i det avseendet? Den som är utan skuld må kasta första stenen.

Men Jesus poäng är inte att peka på hyckleri för att peka ut hycklare. Poängen är att bön och tillbedjan inte har med yttre bekräftelse att göra. Med de där orden om hycklare så uppmanar Jesus oss att vara uppriktiga – mot Gud – när vi ber och att inte bry oss så mycket om vad andra har att säga om saken. Den som har haft en nära relation till en annan människa förstår vad Jesus är ute efter. När man är uppriktigt nära den som står en riktigt nära så spelar det ingen roll vad andra människor tycker eller säger om det. Den nära relationens närhet trumfar alla andra relationer. Det är den närheten som Jesus är ute efter. När vi i bön och med tillbedjan umgås med Gud i en sådan närhet då är ärligheten, uppriktigheten och närvaron i bönens samtal det enda som betyder något. Den yttre bekräftelsen från andra människor är ointressant och har inte med saken att göra.

Vad somliga tycker, tänker och säger om andras intima relation till Gud är så ointressant att Jesus uppmanar oss att be i enskildhet. "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” Varför stänger vi om oss när vi vill vara riktigt nära den eller dem som står oss nära? Att stänga dörren om sig skapar ett förtroligheten utrymme som gör det möjligt att man kan och får vara sig själv helt och hållet. I rummet innanför den stänga dörren kan man ge sig hän utan förbehåll. Just för att man inte behöver bry sig om vad andra tycker och tänker. I det fördolda och privata rummet finns plats för närhet, uppriktighet, ärlighet och intim närvaro. I det fördolda rummet är den uppriktiga och ärliga bönen möjlig. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Belöningen är Guds absoluta närvaro i tro och liv. Oavsett om eller hur det känns och hur det upplevs.

”Och när när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord.” Kanske är närvaron av en annan som mest påtaglig i en närhetens frånvaron av ord. När man är nära varandra utan att säga så mycket. Det är inget fel att be med ord. Men vi ska inte be med många men tomma ord. Det vill säga – orden behöver vara på riktigt. Av den enkla anledningen att den någon vi talar med i bön och tillbedjan redan vet vad vi behöver innan vi har bett om det. Vi lurar ingen om vi ber med många, tomma och innehållslösa ord. Jesus säger: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda." (Matteus 6:9–13) Svårare och märkvärdigare än så är det inte att be.

8 maj 2017

#483. Schottenius tre frågor…

”Medvindsjournalist är lätt att vara. Det är värre i motvind. När man vet att det finns en sanning där som inte vill visa sig, och när folk runtom börjar tröttna, blir likgiltiga eller får kalla fötter. […] De som velat diskreditera Sofia Lilly Jönsson har givetvis framhållit fällningen från PON, trots att den inte handlade om innehållet i hennes artikel. Vi brukar ibland prata om hat och hot mot journalister. Innanför ringmuren i Visby pågår det för fullt.”
Maria Schottenius sätter sökarljuset på Svenska kyrkan i dagens DN och belyser tre frågor. Den första frågan handlar om de orättfärdigheter som Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling har utsatt journalisten Sofia Lilly Jönsson för efter hennes granskning i tidningen Dagen i april 2015. Schottenius drar sig inte för att kalla det Visby domkyrkoförsamlings personal och förtroendevalda har utsatt Jönsson för i två års tid för ”hat och hot.” Kan det bli mycket allvarligare än så? Det är vad man kallar sådant som politiska extremistgrupper utsätter journalister för. Och numera även Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling.

Den andra frågan berör den alltmer diffusa formen för Svenska kyrkans episkopala struktur. Schottenius skriver: ”Så även visitationen, biskopens traditionella utvärdering av församlingarnas arbete, kan vara ett spel för gallerierna.” Svenska kyrkans episkopala ordning har länge eroderats inifrån kyrkan själv. Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell skrev en angelägen text om saken den 26 april. Biskopen i Lunds stift, Johan Tyrberg, skrev matnyttigt om behovet av att reformera biskoparnas roll i relation till församlingarna den 5 maj. Det är en angelägen fråga som behöver hanteras med betydligt större intresse och engagemang än vad som hittills varit fallet.

Den tredje frågan belyser problemen i Svenska kyrkans inre organisation. Schottenius skriver: ”I fallet med kyrkohandboken har vi kunnat se hur ett tjänstemanna­välde växt fram och fått orimligt inflytande i en fråga som egent­ligen rör hjärtat av Svenska kyrkan.” Det handlar till viss del om att sakfrågor behandlas av tjänstemän som saknar fördjupad kunskap i de frågor som hanteras. Problemet är tydligt i ljuset av hur musiken har hanterats i frågan om den nya kyrkohandboken. Musikalisk expertis har avfärdats till förmån för en linje som har lagts fast på tjänstemannanivå. Svenska kyrkans teologiska och ecklesiologiska frågor hanteras ofta på liknande sätt.

Maria Schottenius artikel i dagens DN är ännu ett exempel på att Svenska kyrkan behöver journalister och andra som skriver om vad de ser i kyrkan. Det skulle vara bra om ledande och beslutande personer i Svenska kyrkan började ta sig an kyrkans frågor med liknande öppenhet och grad av angelägenhet.

7 maj 2017

#482. Fjärde söndagen i påsktiden…

”När Judas hade gått sade Jesus: ’Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.’”
(Johannes 13:31–35)
När Jesus pekade ut Judas som sin kommande förrädare, då satte han igång det skeende som skulle visa världen och mänskligheten vem han egentligen är. När Judas pekades ut då startade den händelsekedja som skulle komma att förändra allt. Judas förräderi är det första som sker i den serie av händelser som kulminerar med korsfärstelsen på Golgata. Jesu korsfästelse och död var kulmen, men det var inte slutet. Mot alla odds så fick berättelsen om Jesus en fortsättning efter döden på korset. Det skulle visa sig, det har visat sig och det visar sig att Jesus på något mirakulöst sätt uppstod från de döda. Mirakulöst nog är Jesus fortfarande uppstånden från de döda och han lever fortfarande. Alldeles på riktigt.

Det är det Jesus talar om när han säger till lärjungarna: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Ett förhärligande är ett gudomliggörande. När Judas har pekats ut och gått då är bollen satt i rullning. Av allt det som ska komma att hända ska det att framgå bortom alla tvivel att Jesus är Gud och att Gud är Jesus.

Det får förstås konsekvenser. En konsekvens är att Jesus visar sig vara någon annan än den som lärjungarna har känt. De kommer att söka efter den Jesus som de lärde känna. Men han kommer inte att finnas kvar på det sätt som de förväntar sig och tror. Därför att Jesus är inte bara den människa som de har delat livet med. Efter några år tillsammans kan man kanske tycka att man känner den man har delat livet med. Lärjungarna tyckte nog att de kände Jesus. De hade vandrat långt och länge tillsammans. De hade genomgått mödor och konfronterats av problem. De tyckte nog att de kände Jesus ganska väl. Men med allt som ska komma att hända genom Judas förräderi ska Jesus visa sig vara mycket mer än de kunde ana. Den Jesus som lärjungarna lärde känna är en annan.

Därför säger Jesus till dem: ”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.” De kommer att leta efter honom som sådan han var. Som de kände honom. Men sådan ska han inte längre vara och som sådan kommer han inte låta sig finnas. Jesus är på väg mot uppståndelsens liv. Dit kan inte lärjungarna nå. Vi kan inte leta oss fram till Jesus där. Dit når vi inte av egen kraft. 

Lärjungarnas frågor är våra frågor. Så vad ska vi göra då? Om du nu ska "förhärligas" efter all tid vi har delat med dig och du visar dig vara någon annan än den vi trodde? Om du nu ska ta vägen någonstans där vi inte kan finna dig? Dit vi inte kan gå?  Vad ska vi då göra av alltihop? Vad kan vi göra? Vad behöver vi göra? Vad bör vi göra? Om nu Jesus är Gud och Gud är Jesus och Jesus är någonstans där vi inte kan hitta honom samtidigt som han på något sätt finns kvar här hos oss och med oss? Vad ska vi göra av allt det där? Vad är poängen? Det är inte svårt att bli både provocerad och frustrerad av Jesus. Men Jesus har ett ganska okomplicerat svar till lärjungarna och till oss.

Jesus sade och Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Ett budord, ett påbud, en befallning. Inte en förfrågan. Inte ett förslag. Inte en "tanke.". En befallning. ”Ni skall älska varandra.” Inte ”ni bör.” Inte ”ni borde.” Inte ”ni kanske skulle.” Ni ska älska varandra. Det handlar inte om känslomässig kärlek. Vi måste inte tycka om allt och alla. Det handlar om praktiserad kärlek – att vilja andra människor gott och att agera därefter. Vi ska vilja andra och varandra gott. Inte för vår egen skull. Inte för andras skull. För att det är en Jesu befallning. Det är inte svårare än så. Inte enklare heller.

När vi lyder den befallningen då kommer alla andra att förstå att vi är Jesu lärjungar.

1 maj 2017

#481. Första maj…

Fusionen mellan marxism och kristendom sysselsatte 68-kyrkan. Kristendomen har för ändamålet fruktbara begrepp. Hoppet, exempelvis. Hoppet kan handla om livets seger över döden, Kristi återkomst, frälsningen, om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Men det kan lika gärna stå för det vänsterradikala hoppet om revolutionen som transformerar våra samhällen. […] När kristna företrädare börjar tala om hoppet behöver man därför fråga: Är det ett kristet hopp eller ett marxistiskt? En del av dem ser fortfarande inte skillnaden.

Antje Jackelén finner jag i mina egna djupdykningar i material om den kristna studentrörelsen, den rörelse som formeras till den svenska kristna vänstern. Vi befinner oss då i slutet av 1970-talet och inom den svenska vänstern generellt fanns en stor besvikelse över att revolutionen inte förverkligats. För den kristna vänsterns del väcktes (det marxistiska) hoppet under Världskyrkomötet 1968 i Uppsala, de vänsterradikalas himmelrike tycktes nära. Men så blev det inte och den pendelrörelse som präglar vänstern – aktivism och revolutionshopp byggs upp och kulminerar för att sedan plana ut till en tid av besvikelse och byggs sedan upp igen – gjorde sig påmind. Besvikelsen över den uteblivna revolutionen präglade stämningen. […]

Varför satt jag då för några år sedan i forskarsalen på Kungliga biblioteket och studerade några av de material som Johan Sundeen kartlagt och analyserat idéhistoriskt, den kristna studentrörelsens, KRISS, tidningar? Det skedde under en tid efter valet 2010 då en kyrklig tankesmedja med vänsterinriktning började bli en maktfaktor i Svenska kyrkan och se sig själva som en politisk ”watchdog” (ordet använde de själva). Vad var det som pågick? Jag sökte svar. En vän sa: ”Leta rätt på den där ”källaren” där allt det politiska började”. Tankesmedjan finansierades av Stockholms stift, där Eva Brunne är biskop. Brunne var aktiv i KRISS och var även dess ordförande under 1980-talet. Tankesmedjan återanvände KRISS’ devis om att vara i ”kritisk solidaritet” med kyrkan och i smedjans opinionsbildande spalter dök den vänsterkristna generationseliten upp. De som drev smedjan hade även de varit aktiva i KRISS, fast senare. Det var en fråga om ett successionsfenomen. Jag fann en del av ”källaren” - och den samtida efterföljaren. Det Johan Sundeen har gjort är att utforska varje skrymsle och vrå. […]

Johan Sundeens bok har 1865 noter. Den häpnadsväckande och omskakande historien om hur makten togs över en institution som Svenska kyrkan är nu skriven. Och mer finns att utforska, för 68-kyrkan lever än idag.

Annika Borg i Axess