19 januari 2020

#579. Andra söndagen efter Trettondedagen…

"Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.” (Johannes 5:31–36)
Jesus hade botat en sjuk man vid bassängen vid Betesda. Den välkända berättelsen när Jesus sade ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Mannen blev genast frisk och tog sin bädd och gick hem. Det var en sabbatsdag och de skriftlärda blev irriterade på mannen eftersom han bar sin bädd när han gick därifrån. Att bära något är en form av arbete och arbete fick inte utföras på sabbatsdagen. De skriftlärda blev irriterade och det blev en diskussion om saken.

Lite senare dök den botade mannen upp på tempelplatsen och de började bråka med honom igen. Han sade att det var Jesus som hade botat honom och de skriftlärdas irritation riktades mot Jesus, som hade botat mannen och med det utfört ett arbete på dagen då inget arbete fick utföras. När de började bråka med Jesus sade han ”Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” De tyckte då att Jesus påstod att Gud var hans far och att han därmed jämställde sig med Gud. Då blev de riktigt arga och bestämde sig för att försöka få honom dödad. Jesus vände sig då till sina belackare och höll något av ett försvarstal. 

”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen.” Vem som helst kan påstå vad som helst om sig själv. Men om man själv är den enda som hävdar något om en själv då kan det vara svårt att få andra att ta det man säger som sant och giltigt. Den som påstår något om sig själv eller den som gör anspråk på att vara något särskilt behöver kunna visa någon form av yttre bekräftelse för att vara trovärdig. Så är det nu och så var det då. Jesus lyfte fram Johannes och menade att hans vittnesbörd bekräftade det Jesus påstod om sig själv.

"Och detta var Johannes vittnesbörd när judarna i Jerusalem sände präster och leviter för att fråga honom: ’Vem är du?’…Han sade: ’Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt.’…Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.” (Johannes 1:19, 23, 28)

Johannes döparen var en sann profet som med sin gärning pekade på Jesus. Varje sann profet pekar i riktning mot Kristus. Den som i vår tid får många att lyssna och följa efter må ha ett viktigt ärende och må ha viktiga saker att säga. Men om vederbörande pekar åt något annat håll än mot Kristus då är hon inte en Guds profet. Johannes var en Guds profet och han pekade på Jesus med det han gjorde och med det han förkunnade. Folket lyssnade på honom. Många erkände Johannes som en auktoritet och lät sig döptas av honom. 

Johannes sade om Jesus: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten. Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.' Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde." (Johannes 1:29-34)

Johannes vittnade om att Jesus är Guds utvalde och det var Johannes förkunnelse som Jesus hänvisade till när han diskuterade med prästerna och leviterna som ifrågasatte honom för att han hade botat den sjuke på sabbaten. Samtidigt sade Jesus: ”Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus.”

När Fadern sänder Sonen till världen då behöver han egentligen inte människors vittnesbörd för att stärka sin sak och bekräfta sitt ärende. Jesus behöver inte människors bekräftelse. Sonen som är sänd av Fadern är med Anden lika mycket Gud oavsett vad människorna tror, tycker eller tänker om honom. Men eftersom vi människor är som vi är så behöver vi en människas vittnesbörd om vem Jesus är för att vi ska kunna ta det till oss. Johannes vittnesbörd om Jesus är till för vår skull, inte för Jesus skull.

Johannes talade sant om vem Jesus är. Det är ofta hänförande när någon talar sant. Minns till exempel den hänförande sanningssägaren Hans Rosling. Folket hänfördes av Johannes därför att han talade sant om vem Jesus är. Samtidigt sade Jesus: ”Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.”

Johannes beredde vägen för Guds uppenbarelse med vittnesbördet som talade sant om vem Jesus är. Hans förkunnelse fungerade som en katalysator som satte igång rörelsen runt Jesus. Johannes gjorde människorna uppmärksamma på att med, i och genom Jesus skulle det börja ske stora ting. Men det visade sig att Jesus i allra högsta grad var självgående i uppenbarelsen av Guds gärningar och löften. De verk som han fullbordade talar för sig själva. Han botade, helade, tröstade, hjälpte och förkunnade frihet åt de fångna. Han skulle komma att dö och mot all mänsklig erfarenhet och i trots mot förnuftet så skulle han uppstå från de döda. Allt detta för att vittna om att han, Sonen, är sänd till världen av Fadern.

Betydelsen och innebörden av alltihop skakade om tillvaron i dess grundvalar. Där och då var allting fortfarande fördolt i den okända framtiden. Johannes bekräftade Jesus i och med dopet och Jesus lyfte fram Johannes dop som sin egen legitimering. När vi döps i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn då fogas vi in i den lärjungarnas gemenskap som började med Johannes dop av JesusNär vi bekräftar våra dop då bekräftar vi vår tillhörighet till den gemenskap som började med Jesus eget dop.

”Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ’Där är Guds lamm.’ De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ’Rabbi (det betyder mästare), var bor du?’ Han sade: ’Följ med och se!’ De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen." (Johannes 1:35-39)

Att idag bekräfta sitt dop och låta sig konfirmeras är att vara en lärjunge och tillsammans med Johannes peka på Jesus med orden ”Där är Guds lamm.” Att bekräfta sitt dop och låta sig konfirmeras är att följa Jesus och gå med honom tillsammans med alla lärjungar som har gått före. Att på så sätt leva i sin kristna tro är att vittna om tilliten till och förtröstan på att hur än allt kommer att bli så möter vi den kommande framtiden i gemenskap med den uppståndne och levande Jesus Kristus. Alldeles på riktigt.

När vi undrar och frågar hur det ska bli, i den här världen i den kommande, då kan vi med dopet och vår kristna tro vila i att vår Herre vill oss väl och allt gott. Vi undrar och frågar ofta var livet ska ta vägen och hur allt ska bli. Om vi lyssnar noga då kan vi höra att Jesus svarar oss som han har svarat sina lärjungar i alla tider: ”Följ med och se.”

6 januari 2020

#578. Trettondedag jul…

"När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ’Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ’Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet’, sade han, ’och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.’ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land." (Matteus 2:1–12)
Skapelsen själv uppmärksammade att Jesus föddes. Med en ovanlig stjärna på nattens himmel pekade universum på den lilla pojken som skulle få namnet Jesus. Han var ett vanligt barn. Samtidigt var han ett radikalt annorlunda barn som blev en man som förändrade allt.

Jesus hade inga anspråk på att vara en världslig kung med världslig makt. Det är inte så att Jesus inte har några anspråk. Det är inte heller så att han inte har någon makt. Men Jesus anspråk är ojämförligt mycket större än världens alla kungars anspråk och Jesus makt omfattar oändligt mycket mer än världens alla kungadömen. Det Jesus kommer med är obegripligt stort, radikalt annorlunda och alldeles fantastiskt.

Men världslig makt är den form av makt som vi människor är mest bekanta med och Herodes trodde att Jesus kom för att ta den världsliga makten ifrån honom. Inget kunde vara mer fel. Jesus kom inte till världen för att ta något vare sig från Herodes eller från någon annan. Jesus kom till världen för att rädda Herodes och alla andra människor till livet.

Med Jesus födelse gav Gud Fadern sig till känna för sin skapelse i ett skyddslöst och utsatt litet barns gestalt – i Sonen. Alltihop handlade om inget mindre än livets kamp mot och seger över döden. Den stora kosmiska berättelsen om livet och döden, levandet och döendet, fick en dramatisk vändning när Jesus föddes. Herodes fick, och alla andra världsliga kungar i historien får, ha sina världsliga kungadömen kvar. Den världsliga makten är betydelselös i relation till Jesus och meningslös i förhållande till livet och döden.

Stjärntydarna kom långt bort ifrån och de kom för att hylla judarnas nyfödde kung. Vid den tiden hade inte judarna någon makt så de hyllade inte en kung med världslig makt och politiska anspråk. Det judiska folket var ett av alla folk som kuvades under den romerska ockupationens förtryck. Om de hade haft en världslig kung så hade den kungen inte haft något större inflytande. Stjärntydarna hyllade Jesus som judarnas kung men inte som en världslig härskare eller makthavare. Jesus var en annan sorts kung, en livets Herre.

Gud Fadern avskilde det judiska folket som sitt utvalda folk, som ett vittnesbörd om sig själv i och för världen. Relationen mellan Gud och folket manifesteras i förbundet. Stjärntydarna var inte judar själva. Men när stjärntydarna såg universums pekande stjärna då förstod de att något stort var på gång. När stjärntydarna kom för att hylla Jesus som judarnas nyfödde kung då hyllade de den levande Gud som förbundet med det judiska folket vittnar om.

Med sina gåvor välkomnade de Gud Fadern i Sonens gestalt till världen. Med guldet gav de honom ekonomiska resurser, som behövs när man ska leva som människa bland andra människor. Med rökelsen gav de honom bönens redskap, som behövs för gudsrelationen när man ska leva med människorna i den här världen. Med myrran gav de honom det som skulle komma att behövas för den sista smörjelsen, som behövs när man ska dö som alla andra. Det var som om stjärntydarna välkomnade Gud Sonen till världen och gav honom det mest nödvändiga för att han skulle kunna leva och dö som en människa bland människor.

Med Jesu födelse föddes ett nytt hopp och ett nytt löfte in i världen. Det verkliga hoppet och det sanna löftet som ropar ut i ett oändligt universum att döden inte innebär livets slut. Jesus föddes in i och kom till världen för att en gång för alla rädda och befria hela mänskligheten och varje människa från dödens intighet. Så obegripligt stort, så radikalt och så fantastiskt är hoppet och löftet som föddes in i världen tillsammans med Jesus.

Med den kristna trons ögon är det möjligt att se den nyfödde Jesus som den han alltid har varit, som den han fortfarande är och som den han alltid ska vara – världens, människornas och varje människas levande frälsare.

5 januari 2020

#577. Söndagen efter nyår…

”Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’ Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig. Judarna sade då till honom: ’Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?’ Jesus svarade: ’Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.’ Judarna sade: ’I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du skall låta det uppstå igen på tre dagar!’ Men det tempel han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.”
(Johannes 2:13–22)
En av årets största och viktigaste högtider närmade sig – Pesach, påskfesten. Det var en helig tid när den kanske viktiga händelsen i det judiska folkets historia högtidlighölls och firades, befrielsen från fångenskapen och uttåget ut ur Egypten.

Andra Mosebok berättar att en lamm skulle offras och: ”Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. […] Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom — jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.” (2 Mos 12:7–14)

Påskfesten högtidlighöll berättelsen som konstituerar det judiska folkets relation till den Gud som trofast och till varje pris räddar och bevarar sitt folk. Påskfesten firades och var viktig därför att befrielsen från fångenskapen i Egypten var den djupast liggande berättelsen och vittnesbördet om att Gud Fadern är trofast och pålitlig. Påskfesten påminde folket om att Gud Fadern levde och verkade med och för sitt folk i den verklighet som är folkets historia i tiden.

Påskfesten – Pesach – firas av våra judiska syskon fortfarande. Om någon undrar om det finns ett faktiskt och konkret bevis på Guds existens så är våra judiska systrar och bröder ett sådant synligt bevis. Det folk som Gud Fadern sedan urminnes tider har utvalt som sitt finns fortfarande kvar här hos oss och med oss. Till vittnesbörd om Gud själv och Guds förbund med människorna. Våra judiska syskon är det folk som Gud räddade och befriade från fångenskapen i Egypten. Samma folk som samlades i Jerusalem inför påskfesten när Jesus var där finns här hos oss fortfarande. Våra judiska syskon och det judiska folket vittnar om Guds trofasta relation till människorna och om förbundets pågående välsignelse. Det förbund med Gud och den Guds välsignelse som den kristna kyrkan lever i och är helt beroende av.

När Jesus gick upp till Jerusalem och påskfesten närmade sig då klev han rakt in i en av folkets viktigaste och heligaste högtider. Den högtid som påminde om det förbund med Gud som etablerar det judiska folket som Guds folk. Som påminde om att det judiska folkets Gud är den Gud Fadern som faktiskt lever. Allt detta heliga, stora och fantastiska manifesterades i Jerusalems tempel och i den ständigt pågående offerkulten som pågick där. Det var därför Jesus blev så arg när han kom dit och såg kommersen vid templet.

I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’

Djuren som köptes och såldes vid templet var ämnade att vara offerdjur. Både köparna och säljarna gjorde Jesus arg. Köparna därför att de skaffade ett djur som inte var deras eget genom att köpa ett djur som skulle offras. Det köpta djuret var på så sätt inte någon autentisk offergåva. Säljarna drog på sig ilska eftersom de hade gjort folkets gudsrelation till en affärsidé och en verksamhet för att tjäna pengar. Detsamma gällde valutaväxlarna som tjänade pengar på pengar. Både köparna och säljarna av djuren vid templet hade slutat att vårda sin egen och folkets gudsrelation tillsammans med allt vad offerkulten i Jerusalems tempel betydde och innebar. Det verkade som att folket hade slutat att bry sig om sin Gudsrelation och att de inte längre tog templets liv på allvar. Så Jesus blev arg och gjorde en piska av rep och började jaga ut dem samtidigt som han slog ut pengarna på golvet och välte omkull borden de hade.

Det finns populära armband som det står WWJD på – What Would Jesus Do? De är tänkta att fungera som någon form av etiska imperativ. Så att man med armbandet tänker efter och funderar på vad Jesus kanske skulle ha gjort i den situation man befinner sig i. Så att man som Jesus kanske är lite mer empatisk, snäll och omtänksam i relation till andra människor. Men den som ställer frågan ”what would Jesus do?” för att med det söka vägledning för sitt handlande behöver vara beredd på att svaret skulle kunna vara att man som Jesus ska göra en piska av rep och att man av rättfärdig ilska ska börja välta omkull bord och driva ut de som håller på med vad det nu kan vara i Guds hus och i kyrkan.

Jesus blev arg på den kommers och girighet som korrumperade människornas och folkets relation till Gud Fadern. Det är inte bara rimligt utan kanske till och med påkallat att av lidelse för den kristna kyrkan som Guds hus faktiskt bli arg och agera med beslutsamhet i relation till det korrumperande mångleri som pågår i vår egen Svenska kyrkan och i andra samfund. Allt det där som vår kyrkor håller på med som inte handlar om att vårda folkets kristna tro och relation till vår Herre. Gud själv vet att det finns åtskilligt som skulle behöva drivas ut från från våra kyrkors förgårdar. Så, ställ gärna frågan om vad Jesus skulle ha gjort. Men var då beredd att ta ansvar och agera om svaret är att Jesus nog skulle ha blivit riktigt förbannad, gjort en piska av rep och börjat välta omkull bord för att försöka åstadkomma en förändring.

Judarna sade då till honom: ’Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?’ Jesus svarade: ’Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.’

Jerusalems tempel var Guds boning hos folket, Guds närvaro i folkets närhet. Inte i någon metaforisk mening utan i faktisk och konkret mening. Gud Fadern befann sig i templet i Jerusalem. Templet var en gestaltning av och en manifestation av den levande Gudens närvaro. Guds levande närvaro hos och med sitt folk. När Jesus talade om att riva ner templet då talade han om förutsättningen för Gud Faderns närvaro i folkets närhet. I överförd betydelse talade han om sig själv som förutsättningen för Guds närvaro i folkets närhet. Men allt det där förstod lärjungarna först senare, efter hans död och uppståndelse.

Det är kanske inte så konstigt att de reagerade på det Jesu sade. Där och då hade det som Jesus talade om ännu inte blivit till, han talade om en kommande framtid när Guds närvaro i folkets närhet skulle gestaltas på ett annat och dittills okänt sätt. Han talade om sig själv som varande Guds närvaro i världen. En Guds närvaro som skulle bli till på ett helt nytt och radikalt annorlunda sätt. En Faderns närvaro i Anden genom den uppståndne och levande Sonen. Det var något okänt och ofullbordat då. Det är den kristna kyrkans verklighet som vi lever i här och nu. Och det är samma Gud här och nu som där och då.