15 juni 2016

#400. Policy, politik och moral…

”Politics is the whole process by which a community chooses what sort of community it will be in the future; politics is the process of communal moral choice. It is important to emphasize ’moral’ at this point. It is only when a community deliberates what it ought to be that politics are afoot. All the rest is housekeeping… […] But moral choice, whether done by communities or families or individuals, depends upon the posit of eternity. It depends, that is to say, upon the faith that, in some way or other, what I have been and what I will be cohere, that in some way or other the person that I am now, determined by all that has happened to me, and the future person about whose coming into existence I am now called to decide, in fact make one person, so that indeed I can decide about that person. […] Moral choice, therefore, depends upon the posit of eternity, of some coherence of past and future. So then does communal choice. The possibility of politics depends upon the community’s faith in some eternity or other, in some aspect or piece or level of reality in which past and future hangs together.” (Robert Jenson)
En policy syftar till att reglera beteenden. En policy hör ihop med politik – skapandet av ordning i det som är vårt gemensamma. Det kan sägas att politik är den process i vilken en gemenskap beslutar sig för vilken sorts gemenskap den ska vara i framtiden. Det visade sig att Grahl återgav innehållet i Kyrkostyrelsens förslag till policy för nationellt förtroendevalda sanningsenligt och att den kritik som bygger på hans text därmed är vederhäftig. I ljuset av det och av diskussionen som har följt kan man fråga sig vilken kyrka som vår ledning vill att vi ska bli och vara i framtiden. Vilken moral ligger till grund för den politik policyn vittnar om?

Att skvallret om att det är ärkebiskopen själv som är förslagets ursprung inte är ett brott mot åttonde budet är illavarslande. Att föreslå en bindande policy som reglerar och begränsar åsikts- och yttrandefriheten för förtroendevalda är ganska dåligt kyrkligt ledarskap. Den ledare, oavsett vilken, som inte värderar och värnar sina medarbetares intellektuella frihet utan istället vill och försöker reglera vad som kan tänkas och hur det ska sägas utövar ett i alla avseenden dåligt ledarskap. Att dölja kontrollbehovet bakom ord som ”vägledning” och ”stöd” gör inte saken bättre. Det gör bara ledarskapet mer falskt och mindre trovärdigt.

Om det verkligen handlade om att bara ge råd och vägledning till förtroendevalda i vår kyrka för hur man kan/bör/ska agera i sociala medier då skulle det räcka med råd och tips i punktform på ett A4-papper. Något som någon av kyrkokansliets alla kommunikatörer förmodligen ganska enkelt skulle kunna få ihop på en knapp förmiddag. Något formellt beslut av Kyrkostyrelsen om saken skulle i så fall vara både onödigt och överflödigt. Nej, ett Kyrkostyrelsens beslut om en sådan policy är något annat. Det är en liten del av den politik som formar vår kyrkas framtid. Ett litet steg mot en kyrka i vilken ledningen tillskrivs rätten att litegrann reglera och begränsa åsikts- och yttrandefriheten. Det kommer inte att sluta där. Det gör det aldrig. Makten är och blir aldrig nöjd.

En alternativ och bättre väg är att i alla sammanhang alltid och kompromisslöst värna åsikts- och yttrandefriheten. Att istället för att försöka begränsa kritiken ta emot kritik som en möjlighet att förstå lite mer, lite annorlunda, lite nytt. Vår kyrka skulle må bra av att vi odlar ett lite mer akademiskt förhållningssätt till våra olikheter istället för att sträva efter att begränsa uttrycken för olikheterna. Lester A. Lefton, dåvarande president of Kent State University formulerade det väl i samband med en kontrovers 2011:
"We value critical thinking at this university, and encourage students to engage with ideas that they find difficult or make them uncomfortable. We hope that our faculty will always model how best to combine passion for one’s position with respect for those with whom we disagree.”
Det är inte Kyrkostyrelsens och inte ärkebiskopens sak att med en bindande policy reglera varken hur vår kyrkas förtroendevalda eller hur någon annan uttrycker sig, formulerar sig, tycker eller tänker. Vår kyrka mår bäst av att tanken och ordet är verkligt fria. Vår kyrkas framtid kan bara formas i ett intellektuellt öppet och tillåtande sammanhang. Olikheter ska mötas med argument, inte med krav på konform anpassning. Kyrkans öppna och offentliga samtal med sig själv ska inte och får inte på något sätt begränsas av kyrkans ledning.


PS: Att säga emot eller uttrycka en annan åsikt är inte att vara respektlös.

12 juni 2016

#399. Myggor och kameler…

”Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet. […] Därför skall jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad.” (Matteus 23:24-28,34)
”Nyheten ligger i bilagan, förslaget till en ’policy för användning av sociala medier för förtroendevalda’ i Svenska kyrkan. Själva kärnan i saken återfinns vid en samläsning av texterna under rubrikpunkterna 2 respektive 3.5. Där sägs att policyn blir bindande för förtroendevalda på nationell nivå i kyrkan. Där sägs vidare att de sålunda bundna förtroendevalda i sina inlägg på sociala medieplattformar ska använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan jargong ’som kan väcka anstöt’; att de aldrig ska använda en nedlåtande ton om andra; att de ska undvika ironi, samt att de bör tänka på att inte ’förminska eller förlöjliga’ någons upplevelse.” (Thomas Grahl på kyrkanstidning.se den 10/6.)
Thomas Grahl berättar i Kyrkans Tidning om det beslut som Kyrkostyrelsen ska fatta på tisdag. Wanja Lundby Wedin och Mats Hagelin skriver i Kyrkans Tidning under något som ska föreställa ett svar direkt. Det verkar påtagligt svårt att formulera ett sammanhängande och begripligt försvar av en sådan absurditet som kommer till uttryck med förslaget till beslut.

Om policybeslutet fattas så är det ännu ett exempel på vår kyrkas nationella lednings oförmåga att leva med och i den mångfald av tankar, idéer och uttryck som finns i vår kyrkas inre liv – levande och kristna människors olika tankar, idéer, åsikter och uttryck. Ska ledningen fungera som någon sorts smakdomare som ska avgöra vad som ska låta sig sägas och inte? Det är inte helt olikt det sätt som diktaturer agerar för att ta makten över människors tankar. Genom att till exempel sanktionera vad som är bra, fin och god konst och vad som är dålig och förkastlig konst. Likriktning av ord och likriktning av tankar verkar i så fall vara vår nationella lednings ambition och recept. Vår kyrka formas mer och mer efter mallen för ett hur ett politiskt parti fungerar.

Om det dessutom är sant, som Thomas Grahl skriver, att initiativet till att införa en policy av det slag som avses kommer från ärkebiskopen själv och från kretsen kring henne då är det hela ännu mer ett intellektuellt haveri av rang. Är vår kyrkas ärkebiskop verkligen rädd för ord? Är vår ärkebiskop så rädd för ord att vissa ord från vissa ska förbjudas från att uttalas genom en bindande policy? Kan man annat än anta att de ord som ska förbjudas definieras av samma instans som föreslagit och infört förbudet? Ledningen i Kyrkostyrelsen menar sig med andra ord förstå lite mer och lite bättre än alla oss andra vad som passar sig att säga och vad som inte passar sig? Man kan undra vilken intellektuell skola som har fostrat fram ett sådant sätt att tänka om sig själv och om andra människors tankar, ord och åsikter.

Vår kyrkas nationellt förtroendevalda ska alltså berövas sin grundlagsskyddade åsikts- och yttrandefrihet och hindras från att vara ironiska eller på annat sätt "väcka anstöt." Samtidigt brottas vår kyrka med stora problem som inte hanteras – till exempel: bristande teologisk trovärdighet, teologisk vilsenhet och bristfälligt/obefintligt teologiskt ledarskap. Blinda ledare som silar mygg och sväljer kameler. Ett prydligt yttre som döljer ett inre hyckleri och en inre orättfärdighet. Blinda ledare som piskar och jagar iväg den som säger något om det som faktiskt är. Jesus visste redan då och vet fortfarande något om hur religiösa ledare fungerar.

Där man förbjuder ord förbjuder man tankar och där tankar är förbjudna råder totalitarism. Kyrkostyrelsens policybeslut är ett litet steg mot en tankens totalitarism i vår kyrka. Ironi förbjuds idag, saklig kritik förbjuds imorgon. Det som föreslås gälla för nationell nivå idag föreslås gälla nationellt imorgon. Det som gäller några idag ska gälla alla imorgon. Åsiktsdiktaturen tar med Kyrkostyrelsens policybeslut sakta ett fastare grepp om vår kyrka.

5 juni 2016

#398. Andra söndagen efter Trefaldighet…

"Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ’Där är Guds lamm.’ De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ’Rabbi (det betyder mästare), var bor du?’ Han sade: ’Följ med och se!’ De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ’Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas’ (det betyder Petrus). Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ’Följ mig!’ Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: ’Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.’ Natanael sade: ’Kan det komma något gott från Nasaret?’ Filippos svarade: ’Följ med och se!’” (Johannes 1:35–46)
Johannes döparens röst ropade i öknen. Han vittnade om den som skulle komma. Han förkunnade kärvt om behovet av folkets omvändelse och han döpte med vatten. Som ett vittnesbörd om Andens dop av världen som skulle komma med och genom Messias. När Jesus gav sig till känna då kände Johannes igen honom fast han inte kände honom. Han pekade på Jesus och sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Johannes döparen såg Anden i en duvas gestalt peka ut Jesus som den som döper med helig ande. ”Jag har sett det” sade Johannes döparen ”och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Nu, dagen efter, ser Johannes Jesus komma gående igen. Han vittnar för sina lärjungar, pekar på Jesus med orden och säger ”där är Guds lamm.” Johannes döparen var en helig man. Men hela hans gärning bestod av att peka bort från sig själv. Han pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Hans egna lärjungar lämnar honom för att följa Jesus. Johannes vet att hans ärende inte är varken att samla egna lärjungar eller att samla egen rikedom. Hans livsgärning är att med allt han säger och med allt han gör peka på Jesus.

Joannes två lärjungar följer Jesus. De ställer en lite märklig fråga till den någon som de har fått höra ska frälsa världen med Andens dop. ”Var bor du?” Det finns en viktig tanke i just den frågan och i Jesus svar. Vad frågan egentligen frågar är ju ”Är du verkligen här? Hör du hemma här? Är du verkligen en av oss?” Frågan är som ett lackmustest på om Jesus är sann och om Jesus verkligen är på riktigt. ”Följ med och se” svarar Jesus och Johannes lärjungar får se att Jesus bor här, som en av oss. En hel dag får de tillsammans med Jesus som är konkret här som en av oss. Här, mitt ibland oss.

Andreas, Simon Petrus bror, hörde Johannes förkunnelse och mötte Jesus där och då. Han berättar för sin bror Simon att ”Vi har funnit Messias.” Simon möter Jesus för första gången. Men Jesus känner redan Simon. ”Du är Simon, Johannes son.” Jesus känner Petrus bättre än Petrus känner sig själv. Jesus skådar in i Simons inre och ser att han har en eld som brinner i hans bröst. ”Du skall heta Kefas.” Klippan. Namnet betyder något mer än identitet och person. Våra namn berättar vilka vi är. Våra namn bär också framtidens löfte. Namnet berättar vem vi kan bli och vem vi kan vara. Jesus ser att Simon kan och ska bli Kefas – Klippan. Jesus ser och vet att Simon kan bli och vara mer än vad han själv tror.

Följande dag kallar Jesus Filippos till efterföljelse. Jesus möter Filippos och säger ”Följ mig.” Såvitt vi vet sökte inte Filippos efter Jesus. Filippos var ingen ”sökare.” Han blev uppsökt. Filippos fann inte Jesus. Han blev funnen av Jesus. Det enda Jesus säger är ”Följ mig.” Inga förutsättningar, inga löften, inga krav, inga förväntningar. Jesus kallar Filippos till förutsättningslös efterföljelse. Någonting händer med Filippos och han berättar för Natanael att den någon som vi och vårt folk har väntat på är här nu. Den gamla tidens löften och förhoppningar har infriats i, med och genom Jesus, Josefs son, från Nasaret. Natanael är skeptisk. Kan det verkligen komma något gott från den där byhålan Nasaret? Det finns bara ett sätt att få veta. Och Filippos svarar ”Följ med och se!”

Vi lär oss fyra saker om tro och efterföljelse. Det första är att tron pekar bort från oss själva. Tillsammans med Johannes ska vi peka på Jesus med allt vi säger och med allt vi gör. Jesus är hela poängen med allt vad kristen tro handlar om. Det andra är att Jesus är här i högst konkret mening. Han ”bor” här hos oss, med oss och mitt ibland oss. Jesus är inte någon annanstans än här. Det tredje är att Jesus känner oss alla bättre än vi känner oss själva. Jesus vet vem du är, vem jag är och vilka vi är. Jesus vet också att vi kan bli och vi kan vara mer än vad vi själva tror. Det finns en Kefas i oss alla. Det fjärde är att efterföljelse är att ge sig ut på okänd mark. Att på riktigt med ärlig och uppriktig tro följa Jesus med och i livet det är att kallas ut till en alldeles ny och okänd framtid. En trons framtid som är fylld av hopp, av möjligheter och av stor glädje. Följ med och se!

1 juni 2016

#397. Allt är inte väl…

"Så säger Herren Sebaot: Skörda en andra gång, som från en vinstock, dem som är kvar av Israel! Plocka rankorna rena som druvplockarna gör! Till vem skall jag tala, vem lyssnar på min varning? Deras öron är tillslutna så att de inte kan höra. För Herrens ord har de bara förakt, de vill inte veta av det. Av Herrens vrede är jag fylld, jag orkar inte hålla den tillbaka. Töm ut den över barnen på gatan och över de unga som samlas där! Man och kvinna skall drabbas, gamla och ålderstigna. Andra skall överta deras hus, deras åkrar och hustrur. Ty jag lyfter min hand mot dem som bor i landet, säger Herren. Alla, hög som låg, vill girigt roffa åt sig. Alla, profet som präst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger ’Allt är väl, allt är väl!’ men allt är inte väl. De handlar skamligt och avskyvärt — ändå känner de ingen skam, har inte vett att blygas. Därför skall de falla bland de fallna. De skall störta till marken i hemsökelsens stund, säger Herren." (Jeremia 6:9–15)
Svenska kyrkans organisation granskas. Frågor ställs om pengar och resor. Frågor om vad man gjort för medlemmars pengar. Vår kyrka står skyldig och naken som plockade vinrankor. För att vi inte har lyssnat på profeternas varningar. Profeterna som varnar oss genom tid och rum med Bibelns ord. Varnar för att makt och rikedom korrumperar.

Varningarna har inte gått fram. Tillslutna öron. Nu står vi här – korrumperade av makt och rikedom. Blottade i vår skuld. Jo, det är vår gemensamma skam och vår gemensamma skuld. Ingen av oss som tillsammans är Svenska kyrkan går fri. Ingen är oskyldig. Det är vår gemensamma skuld. Vi har gemensamt misslyckats med att hålla ordning på och i vår kyrka.

Vår Herre ser att ingen är utan skuld. Alla vill vi girigt roffa åt oss på olika sätt, hög som låg. Vi, biskopar och präster, handlar svekfullt när vi botar skadan på ytan. ”Kritiken måste tas på allvar…” ”Regelverk och policyer…” ”Allt är väl, allt är väl.” Men allt är inte väl. Vi har handlat skamligt men känner ingen skam, har inte ens vett att blygas för vad vi gjort. Vill inte förstå.

Herrens vrede ger sig till känna i människornas vrede. De upprörda rösterna som förfasar sig över det ekonomiska slöseriet är tillsammans Guds egen upprörda röst. Den upprörda vreden över hur vi förvaltar vår kyrkas pengar och resurser som hörs i medier och andra sammanhang är Guds egen upprörda vrede. Vår Herre har lyft sin hand mot vår kyrka.

Har vi bara förakt kvar för vår Herres ord? Vill vi inte veta av det? Det visar sig i om vi låter oss rannsakas av profeternas ord eller inte. En Svenska kyrkans stora omvändelse är den enda vägen framåt. Fortsätter vi på den inslagna vägen leder det vår kyrka längre in i korruptionens obarmhärtiga fördärv. Profeterna protesterar och predikar omvändelse.

Den profetiska rösten har talat och pekat på vår kyrkas brister. Korrupt och ansvarslös ekonomisk förvaltning. Vår Svenska kyrkans organisation är delvis korrupt och korrumperande. Vi ska hemsökas av vår skuld. Vår kyrka ska falla och störtas till marken. Om vi inte låter oss omvändas. Om vi inte vänder om och vänder oss till Jesus. 

Vår kyrka måste vända om. Vi behöver låta oss omvändas. Till Fadern, med Sonen, i Anden.
Enskilt, gemensamt, tillsammans och på riktigt.