22 februari 2015

#288. Första söndagen i Fastan…

”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ’Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.’ Jesus svarade: ’Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ’Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.’ Jesus sade till honom: ’Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.’ Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ’Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.” (Matteus 4:1–11)
Vem är han? Djävulen? Den där gestalten vars existens vi inte längre räknar med? Han som för ut Jesus i öknen för att sätta honom på prov? Som frestar Jesus? Vem är han? Han som personifierar ondskan? Framför allt är han en lögnare och en mördare. Som sådan är han Guds absoluta antites. Guds yttersta motsats. Gud vill sanning och liv. Djävulen är en lögnare som sprider död omkring sig. Någonstans i urtiden fanns han som en av flera i hovet kring Guds tron. Sakarja och Job känner honom som Satan, anklagaren. Han som orsakar människors lidande utan anledning. Jesus har sett honom slungas ner från himlen som en blixt. Nu härjar han här i denna värld. Med lögner och spridande av ond bråd död. Vi har bestämt oss för att han inte finns. Ändå flödar världen över av allt det som sedan urminnes tider har varit hans kännetecken – lögner, våld, ond bråd död och allsköns djävulskap.

Så, det är en lögnare och mördare som för ut Jesus i öknen för att sätta honom på prov. Jesus hungrar och djävulen uppmanar honom att göra bröd av stenar. Om han nu är Guds son så borde det väl vara en smal sak för honom att med ett enkelt handgrepp ta sig ur sin prekära situation. Men Jesus ärende i världen är inte att med hjälp av små tricks undvika livets svårigheter. Tvärtom. Jesus har kommit till världen för att kompromisslöst, helt och hållet dela livets alla villkor med varje människa och med hela mänskligheten. Där hunger finns hungrar Jesus. Det erbjuds ingen kvick och enkel lösning på hungerns problem. Hungern vittnar om människans och mänsklighetens beroende. Vi är inte bara beroende av bröd och föda för vår överlevnad. Vi är också beroende av Guds ord. Guds ord är inget annat än Guds pågående skapelseakt. Allt som är och finns blir till i varje ögonblick av Guds yttrade ord – bli till. Vi lever inte bara av bröd. Vi lever av och tack vare tillblivelsen i Guds ständigt skapande ord. Vi är helt och hållet beroende av Guds ord.

Den mördande lögnaren tar med sig Jesus upp på en av stadsmurarna. Utmana ödet lite grann, säger han. Om nu Jesus är så märkvärdigt viktig så låter väl inte Gud honom komma till skada. Men återigen, det ingår inte i Jesus uppdrag och uppgift att bli särbehandlad. Inte ens i relation till gravitationslagen. Jesus lever under samma villkor som alla oss andra. Skapelsens naturlagar gäller honom likväl som oss. Jesus visar att hans tillvaro och existens inte på något sätt är avskild från vår tillvaro och existens. Där människor faller faller Jesus. Det finns inget övernaturligt med Jesus. Ingenting i honom står över naturen och naturlagarna. Däri finns Jesus hela radikalitet. Det är inte genom att på något övernaturligt sätt ställa sig över tillvarons villkor som Jesus förändrar allt i, genom och med uppståndelsen från de döda. Uppståndelsens mirakel och allt annat som Jesus gör och säger är bara meningsfullt om det sker inom ramarna för den verklighet som vi faktiskt lever i och känner som sann. Allt annat gör Jesus till ett tomt och meningslöst PR-trick. 

Lögnaren och mördaren erbjuder Jesus makten över världens riken och deras rikedomar i utbyte mot att Jesus underkastar sig honom. Denna världens destruktiva härskare tror ofta att det mest betydelsefulla som finns är just den makt som de själva råder över. Makten älskar maktens makt och makten tror ofta att makt är vad alla människor vill ha. Därför att makten själv vill ha makt. Så, denna världens makt erbjuder sig själv till Jesus i utbyte mot att Jesus underkastar sig makten själv. Satan avslöjar sig i relation till världens makter. ”Gå din väg, Satan.” Ge dig iväg på den väg som är din. Den världsliga maktens väg mot icke-existensens intighet. Världens alla makter är maktlösa när tillvaron ställs på sin spets. När det verkligen gäller. När det gäller liv och död. Så gå din väg Satan. Gå längs den världsliga maktens väg som leder till ingenstans och till ingenting. Vi följer Jesus åt ett annat håll.

Det finns bara en som på riktigt råder över liv och död. Det finns bara en som kan hjälpa när det verkligen gäller. Det finns bara en som på riktigt leder oss till livet om vi följer. Som leder oss till det liv som trotsar dödens intighet. Det är ingen annan än Fadern som gav sig till känna i Sonen som med Anden fortfarande lever här hos oss och med oss. Honom ska vi tillbe, dyrka och följa. Ingen annan.

12 februari 2015

#287. Löftet som bär…

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:20)

Ofta tänker och talar vi om vår tro som om allting hänger just på vår egen tro. Ibland fastnar vi i tanken och får för oss att det är just vår egen tro – eller vår brist på tro – som gör att kyrkan står eller faller. Som om det var vår förmåga att tro som bär kyrkan. Det är inget annat än ett stort missförstånd. Kyrkan bärs inte av tro, varken vår egen eller någon annans. Kyrkan bärs helt och hållet av Jesu löfte. Inget annat. Om, när och där vi samlas i Jesu namn så finns Jesus där mitt ibland oss. Inte för att vi tror utan för att Jesus har lovat att det är så. Det är Jesu löfte som bär kyrkan och vår tro, inte tvärtom. 

Ibland fastnar vi även i tanken på upplevelsen, eller kanske i bristen på upplevelse. Som om det vi talar om och gör i kyrkan bara är på riktigt om det skapar en upplevelse som är något utöver det vanliga. Även det är ett missförstånd. Jesus ger inget löfte om extraordinära upplevelser. Jesus utlovar ingen upplevelse utöver det levande livet självt. Den som i kyrkan förväntar sig en upplevelse som är något annat än upplevelsen av att vara vid liv har missförstått kyrkans innehåll. Jesus lovar bara att vara med oss och att vara hos oss. Jesus lovar att vara här mitt ibland oss. Inte mer och inte mindre. Men det är stort nog.

8 februari 2015

#286. Kyndelsmässodagen…

”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."
(Lukas 2:22–40)
Josef och Maria är nyblivna föräldrar. De är två av alla vanliga fattiga föräldrar som kämpar på för att få livet att gå ihop. Deras lilla pojke Jesus kom till världen precis som alla andra barn. Ändå är han inte som något annat barn. När han föddes kom herdar från de närliggande ängarna till Maria och Josef. De berättade att de hade hört märkliga ting sägas om den lilla pojken som då låg lindad i en krubba ute på ett fält mitt i natten. Nu har det gått en tid. Traditionen bjuder att föräldrarna tackar Gud för sitt barn och de har tagit sig till Jerusalem för att tacka med en offergåva i templet. Två duvor var det offer som även de fattiga hade möjlighet att tacka med.

Nu står de där på gården utanför templet. Solen skiner och det är ganska varmt. Det är mycket folk i omlopp utan att det är trångt. Högljudda röster köpslår om djur, mynten skramlar när man kommit överens. Getter bräker och duvor låter. Hovar klapprar mot sten. Det doftar mustigt av allehanda djur och det luktar rök och bränt kött över hela tempelplatsen. Djur leds in på templets förgård. Offerritens slakt sker i avskildhet. Inne i templets heligaste läggs köttstycken på altaret och förtärs när Gud själv med eldens lågor tar emot folkets offer. Maria står där på tempelgården med sin lilla pojke i famnen. Josef står med de två köpta duvorna och väntar på sin tur. De är där för att tacka Gud för gåvan de fick när de blev föräldrar till den lilla pojken som har fått namnet Jesus.

Symeon är en gammal man. Han har levt länge och han har sett mycket. Kanske för mycket. Han vet alltför väl vad romarnas hårdhänta styre över Jerusalem med omnejd innebär. Romarna tar i med hårdhandskarna när det behövs. Och det har ofta behövts i Jerusalem och i området däromkring. Han hoppas på och väntar på en tröst i all den bedrövelse som han har sett sitt folk drabbas av. Och Gud har på något outgrundligt sätt låtit honom förstå att han faktiskt ska få uppleva trösten innan han dör. Han ska få se hoppet och löftet om befrielse infrias. Han går till templet. Väl där drabbas han av Guds högst konkreta uppenbarelse. Oväntat. Märkligt. Konstigt. Men alldeles på riktigt. Han ser något som ingen annan kan se i den där lilla pojken som alla kan se. Symeons hjärta brister av glädje: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hanna, Fanuels dotter, rör sig bland alla människor runt templet. Hon är alltid där och hon ser när något avviker från det vanliga. Hon drabbas av samma uppenbarelse som Symeon. Hon ser något i pojken Jesus som ingen annan ser. Hon drabbas och fylls av en tacksamhet som flödar över och blir till vittnesbörd. Hon har sett något som alla andra bara måste få höra om – hoppet om att befrielsen är nära. Hanna flödar över av tacksamhet och berättar för alla inom hörhåll om den ännu okända pojken Jesus som bärs av Marias starka armar.

Josef och Maria står där med sin pojke och sina två duvor. De undrar förstås vad, vem och varför? Symeon visar sig ofarlig och välsignar dem. Hanna är fylld av en smittande glädje. Maria står oförstående med en frågande blick. Symeon vänder sig till Maria med kärva ord. ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Det är vad som har uppenbarats för honom om den Jesus som ännu bara är ett litet, nästan nyfött, barn. Det kanske är det mest sanna som har sagts om Jesus. Det sades då av en gammal man, en dag för länge sedan, på gården utanför templet i Jerusalem. Det är kanske de ord som fortfarande är de mest sanna av allt som har sagts och av allt som sägs om Jesus.

Många kommer till korta och på fall inför Jesus. Många har upprättats och många ska upprättas av Jesus. Det väcker fortfarande ofta stridigheter när det talas om Jesus. Vi är oftare oense än överens om vem Jesus egentligen är. Det går ett svärd genom ens inre när man konfronteras av Jesus. Och mångas inre tankar blottläggs i ljuset av Jesus. På gott och på ont. Symeon såg att Jesus var, är och förblir frälsningen för alla folk, för alla människor och för varje människa. Hanna såg att Jesus var, är och förblir ett uppenbarelsens ljus för hedningarna, för var och en som ännu inte har drabbats av trons uppenbarelse. Symeon och Hanna såg att Jesus var, är och förblir den som fortfarande vittnar om att Israel är och förblir Guds eget folk. Symeon och Hanna såg allt det där. Där och då.

Alltihop är fortfarande sant. Här och nu.