#613. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ’Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?’ De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ’Rabbi, kom och ät.’ Han svarade: ’Jag har mat att äta som ni inte känner till.’ Lärjungarna sade då till varandra: ’Kan någon ha kommit med mat till honom?’ Jesus sade: ’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.’ Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ’Han har sagt mig allt som jag har gjort.’ När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ’Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.’” (Johannes 4:27–42)

Jesus var på väg från Judeen till Galileen och passerade genom Samarien. Det fanns en gammal konflikt mellan judarna och samarierna som gjorde att samarierna inte stod särskilt högt i kurs bland judarna. När Jesus och lärjungarna kom till staden Sykar stannade de vid Jakobs källa. Det var mitt på dagen och lärjungarna gick in till staden för att köpa mat. Jesus blev kvar vid källan. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten och Jesus bad henne att ge honom något att dricka. De började att samtala med varandra. Kvinnan var väl införstådd med att judarna inte höll samarierna särskilt högt och undrade hur Jesus som jude kunde be henne som samarisk kvinna om hjälp. Samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan utvecklade sig till något som förändrade världen en gång för alla.

Det judiska folket utvaldes av Gud Fadern till att vara det folk på jorden som genom sin blotta existens ska vittna för alla folk om Guds existens och Guds förbund med människan. Förbundet var exklusivt och det judiska folket var ett vittnesbörd för världen genom att Gud uppenbarade sig i deras närhet. Det judiska folket pekade bort från sig själva och vittnade om Gud Faderns relation till människan när de levde i enlighet med förbundets lagar och traditioner. Med samtalet vid Jakobs brunn förändrades förbundets förutsättningar. När Jesus gav sig till känna som Messias för kvinnan vid källan då uppenbarade sig Gud för en någon som inte var en del av förbundets folk. ”Jag vet att Messias kommer” sade hon. Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Det gick som en stötvåg genom kvinnan och ut över hela världen. När Jesus talade med den samariska kvinnan och uppenbarade för henne att han är den Guds Messias som människan har väntat på då inträffade ett paradigmskifte. Av någon anledning beslutade sig Gud för att utvidga utrymmet för uppenbarelsen av sig själv. När Gud Fadern uppenbarade sig i Sonens gestalt för en kvinna som befann sig utanför förbundsfolkets gemenskap – hon var dessutom en någon som var av ett folk som låg i fejd med Guds eget folk – då utvidgades uppenbarelsens utrymme till att omfatta hela världen och till att omfamna alla folk.

Just då kom lärjungarna tillbaka. De förstod förstås inte vad som hade hänt. De såg Jesus och kvinnan och fastnade i de gamla vanliga frågorna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna. Ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Men kvinnan hade förändrats i sitt inre och gav sig iväg för att berätta för andra om vad hon sett, hört och upplevt. Hon gick bort till staden och började vittna om att Jesus hade känt till hennes innersta och talat med henne som ingen annan. Folket i Sykar blev nyfikna och följde med henne ut ur staden för se Jesus med egna ögon och höra honom med egna öron.

Samtidigt som kvinnan vittnade och folket i staden gav sig iväg för att höra och se Jesus pågick ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lärjungarna erbjöd Jesus den mat de hade köpt. Jesus började då att tala om mat, föda och näring på ett annat och ett nytt sätt. Han talade om att hans mat, föda och näring är att göra Guds vilja och fullborda Guds verk. Han liknade arbetet för Guds rike vid sådd och skörd och försökte få lärjungarna att förstå att de också var en del av det arbetet. Jesus uppmuntrade lärjungarna att lyfta blicken och se att Guds uppenbarelses skörd är stor och att de hade en uppgift att fylla i det pågående arbetet att fullborda Guds verk och avsikt med mänskligheten. Arbetet som lärjungarna skulle bidra med var vittnesbörd och förkunnelse. Att skörda är att med vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är bringa in människor till trons gemenskap runt och med Jesus.

Medan Jesus lärjungarna stod där vid källan och talade om sådd och skörd kom folket från Sykar. De hade genom kvinnans vittnesbörd kommit till tro på att Jesus faktiskt är den han utger sig sig för att vara och de bad Jesus att stanna hos dem. Jesus stannade i staden i två dagar och många fler kom till tro genom hans egna ord. Många av de boende i Sykar var samarier. Att Jesus stannade hos dem var ett brott både mot konventioner och mot de gamla konflikternas ordning. Att Jesus uppenbarade sig för samarierna och att de kom till tro på Gud Fadern var ett brott mot den dittills rådande uppfattningen om förbundets utformning och omfattning. Att Gud Fadern lät sig uppenbaras i Sonen utanför den ordinarie ordningen och ramen för förbundet öppnade upp förbundet med Gud för alla som inte är värdiga. Det vill säga, även för var och en av oss och alla andra människor.

Jesus samtal med den samariska kvinnan vid Jakobs källa utanför Sykar var ett paradigmskifte i den långa berättelsen om Guds relation till sitt folk och om Guds relation till mänskligheten. Från den dagen råder det inga tveksamheter om att Gud Faderns omsorg och kärlek omfattar och omfamnar varje människa och alla människor. Guds förbund med mänskligheten är öppet och tillgängligt för var och en och alla som vill ta Evangeliets vittnesbörd och förkunnelsen om Jesus till sig och göra den kristna tron till sin i kyrkans gemenskap. Om eller när vi tillsammans gör det och menar det då kan vi med samarierna från Sykar vända oss till alla som vill lyssna och tillsammans säga om Jesus: ”Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.

Jesus uppmuntrade lärjungarna att bidra till fullbordandet av den mänsklighetens frälsning som Gud Fadern påbörjade med Jesus – genom att vittna om och förkunna det glada budskapet som Jesus liv, död och uppståndelse skulle visa sig vara. Att vittna om Evangeliet och berätta om Jesus för andra är att följa den uppmaningen och göra sig till en vingårdsarbetare som bidrar till den rikliga skörden. Jesus uppmaning till lärjungarna kvarstår och den är nu riktad till oss och till alla kristna. Vittna och förkunna.

#612. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ’Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’ På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. […] När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” (Lukas 3:15–22)

Johannes var ingen välkammad och fager gestalt. Tvärtom. Johannes var väderbiten och kärv. Han levde i en vildmarkens kompromisslösa hårdhet i utkanten av samhällets gemenskap. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Johannes var allt annat än en välkammad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men många kom från vida omkring och sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många litade på och trodde att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. Kanske för att han talade sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. 'Omvänd er. Himmelriket är nära' förkunnade han högt och tydligt.

När de som hade konstruerat en välputsad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse dök upp då fylldes Johannes av helig vrede. Johannes dundrade när de religiösa makthavarna fariseerna och saddukeerna kom för bli döpta av honom. 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.' Johannes utmanade och ifrågasatte dem som trodde sig ha rätt till någon världslig makt i förhållande till relationen mellan Gud och människan.

Johannes var så övertygande i sin förkunnelse att folket började fråga sig om det det kanske var han som var Messias. Men Johannes visste att han stod i annans tjänst och svarade dem: ’Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’

Johannes var kärv som få och han förkunnade ankomsten av en någon som var om möjligt ännu kärvare. Han förstod att hans förkunnelse och dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska han skilja agnarna från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Sedan kom Jesus för att låta sig döpas av denna väderbitna, kärva och utmanande Johannes. Jesus och Johannes mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes tyckte att det var lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade. Johannes döpte Jesus på samma sätt som han döpte alla andra. Och det var då miraklet skedde. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor i alla tider. Himlen öppnade sig och den heliga anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’

Guds uppenbarelse slog ut i full blom när Johannes döpte Jesus och himlen öppnade sig. Gud blottlade sitt innersta väsen när Faderns röst talade om Sonen i Andens manifestation. Det var inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbarade Gud sitt innersta väsen och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är.' Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem den levande Guden är – Gud är Fadern och Sonen och Anden. Ingen annan och inget annat.

Johannes döpte Jesus, himlen öppnade sig och den heliga Anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad. En röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Himmelriket var nära för en kort stund när Gud uppenbarade sig för världen med sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden. Det hände där och då. Det händer fortfarande här och varje dag.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” av att den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar. Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning och leva i omvändelse varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att istället vända oss till vår Herre och Gud som oupphörligt uppenbarar sig på nytt. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'