31 januari 2015

#285. Teologiskt uppvaknande...

US American author John Updike, giving us some insight on Barth's theological awakening:

"Barth admits that ‘By a miracle of foolishness it is possible to think of God as not existing. But only by this miracle. Anselm had certainly not reckoned with this.’ There is, then, a difference between the modern and medieval theologian--the theologian of crisis and the theologian without a sense of crisis. They are separated by nine centuries in which the miracle of disbelief has so often recurred that to call it a miracle seems an irony. The gap between *credere* and *intelligere* across which Anselm slung his syllogism has grown so broad that only Jahweh’s unappealing imperatives can span it. . . . The Christian believer, awakening from the medieval dream wherein the Church and state, faith and science, thoughts and things seem to merge, has been restored with a vengeance to his primitive desperation."

Review of Barth’s Anselm: Fides Quaerens Intellectumin Assorted Prose (1962): 218-19.

26 januari 2015

#283. Frågan om kyrkans ”radikalitet”…

”@KyrkligaTing Har läst två gånger men förstår inte. Är religionen av naturen radikal eller är radikalism av naturen religiös?” (@Wallmanesque på Twitter 2015-01-19, angående #281. Om kyrkans radikalitet...)
Tack för en bra fråga. Man skulle egentligen behöva börja med att tydliggöra vad man menar med ”radikal” i sammanhanget. Men i relation till vad Hauerwas och Willimon vill få fram i sin bok så är det korta svaret att de inte har något svar på den frågan. De skriver inte om religion i allmänhet, inte ens om kristendom i synnerhet. Deras ärende handlar om kyrkan (som institution och organisation) och om Kyrkan (som teologisk storhet). Deras diskussion berör det specifika fenomenet ”kyrkan” och inte det allmänna fenomenet ”religion”. Det kan tyckas vara hårklyveri men det är en viktig distinktion för att förstå vad de är ute efter. Deras huvudärende är att fråga om eller hur institutionen kyrkan förhåller sig till den teologiska Kyrkan. De försöker därefter formulera på vilka sätt kyrkan behöver förändras för att bättre korrespondera med Kyrkan.

Hauerwas och Willimons kritik handlar om ecklesiologi – förståelsen av vad kyrkan och Kyrkan är och hur de förhåller sig till varandra. Båda två står stadigt grundade i Karl Barths teologi. Barths ecklesiologi är i sin tur både kristocentrisk och omfattande. Kimlyn Bender ger en någorlunda kortfattad beskrivning av Barths ecklesiologi vid tiden för hans ”Göttingen Dogmatics” 1924-25 som sätter lite ljus på den skillnad mellan institutionen kyrkan och den teologiska Kyrkan som ligger till grund för Hauerwas och Willimons kritik:
”What must also be emphasized, however, is that while there is a correspondence between the incarnation and the church, it is a similarity in radical difference. The church is not a second incarnation, for while the person of Christ may be described as a single divine Subject in human flesh, the church is not the incarnation of a divine Subject but the unity of divine initiative and human form, of divine and human agency in distinct yet inseparable union. The nature of the church may be described as divine, but only if this is carefully qualified to mean that the origin and reality of the church lies in God’s action through the Holy Spirit. It in no way signifies a deification of the church. The church is comprised by divine will and human constitution, wherein divine and human agency are neither confused nor divided. One must thereby speak of two subjects in relation to the church: God, from whose decision and act in Christ the church arises through the Spirit; and the church itself which remains always a created and historical reality comprised of human persons. Another way of stating the relation of the invisible and visible church is thus to say that the church as event precedes the church as institution.” (Bender s. 77)
Kyrkan (med stort K) blir till i och av den händelse som är Guds uppenbarelse för människan – där och då är och blir Kyrkan till. Kyrkan (med litet k) är den mänskliga institution och organisation som växer fram som en konsekvens av att Gud har uppenbarat sig i, med och genom den uppståndne Jesus. Institutionen kyrkan har uppgiften att förkunna och vittna för samtiden att uppenbarelsen i Jesus har hänt och att väcka det hopp som finns i löftet om att det kommer att hända igen. Ungefär så, kortfattat.

Det Hauerwas och Willimon kritiserar är att kyrkan ägnar sig åt mycket annat än att vara den kyrka som vittnar om Kyrkan. Det vill säga att kyrkan och kyrkor hämtar sina ärenden från andra håll än från den Guds uppenbarelse som konstituerar både kyrkan och Kyrkan. Att kyrkan och kyrkor låter sig definieras av andra idéer, texter och sammanhang än de som konstituerar kyrkans egentliga varande och själva tillblivelse. Till exempel att kyrkan och kyrkor låter politiska ideologier eller rörelser definiera vad kyrkan är och vad kyrkan ska göra. Kritiken bottnar i att Kyrkans anspråk på människan, människor och världen är så mycket mer radikalt än aldrig så radikala politiska idéer. Den teologiska Kyrkans radikalitet är mer provocerande, utmanande, universell och konstruktiv än all världens samlade politiskt radikala idéer. Därför att Kyrkan är grundad i den Guds uppenbarelse som vänder upp och ner på allt vi trodde att vi visste om tillvaron och om människan.

Om kyrkan har en politisk uppgift i världen så är det att vittna om Kyrkan där Kristus finns i centrum. Inte att liera sig med eller göra sig till ett med politiska partier, idéer eller andra rörelser. Institutionen kyrkans politiska kraft ligger i att med vittnesbördet om Kyrkan ständigt, alltid och överallt vara en omutlig och orädd gemenskap som med sin förkunnelse och genom sitt sätt att vara vittnar om en alternativ och bättre samhällsordning. Institutionen kyrkan kan bara vara en radikalt och sant politiskt konstruktiv kraft om den teologiska Kyrkan är dess enda centrum och utgångspunkt. När kyrkan på riktigt vittnar om Kyrkan så kan kyrkan vara en radikal politisk kraft som ständigt utmanar alla andra rådande idéer om och system för att ordna och organisera våra samhällen. Det kan kyrkan bara göra om kyrkan är fri från lojaliteter mot samhällets andra politiska aktörer. Annars korrumperas kyrkan och kyrkan förlorar då sin sant politiskt radikala potential. Hauerwas och Willimon igen:
”We argue that the political task of Christians is to be the church rather than to transform the world. One reason why it is not enough to say that our first task is to make the world better is that we Christians have no other means of accurately understanding the world and rightly interpreting the world except by way of the church. Big words like ’peace’ and ’justice,’ slogans the church adopts under the presumption that, even if people do not know what ’Jesus Christ is Lord’ means, they will know what peace and justice means, are words awaiting content. The church really does not know what these words mean apart from the life and death of Jesus of Nazareth. After all, Pilate permitted the killing of Jesus in order to secure both peace and justice (Roman style) in Judea. It is Jesus’ story that gives content to our faith, judges any institutional embodiment of our faith, and teaches us to be suspicious of any political slogan that does not need God to make itself credible. […] 
The church does not exist to ask what needs doing to keep the world running smoothly and then to motivate our people to go do it. The church is not to be judged by how useful we are as a ’supportive institution’ and our clergy as members of a ’helping profession.’ The church has its own reason for being, hid within its own mandate and not found in the world. We are not chartered by the Emperor.” (Hauerwas & Willimon s. 38-39)
I samma ögonblick som kyrkan försöker hämta sin legitimitet någon annanstans ifrån än från det uppenbarelsens Evangelium som finns i den teologiska Kyrkans mitt så förlorar kyrkan sin legitimitet, i någon mening hela sitt existensberättigande, och hela sin radikalitet. Om inte kyrkan är en gemenskap som hämtar hela sin legitimitet och all sin kraft ur, som förkunnar och som med sitt sätt att vara vittnar om den teologiska Kyrkan och Evangeliet i dess mitt så är kyrkan en organisation som inte längre kan göra anspråk på att vara Kyrkan.

Vår kyrkas institutionella organisation, Svenska kyrkan av idag, lider av just de problem som Hauerwas och Willimon sätter fingret på med sin kritik. Nåväl, det här var ett försök till förtydligande om Hauerwas och Willimons kritik, som jag har förstått den. Jag vet inte om det här klargjorde något eller om det bara krånglade till alltihop. Det kanske blir tillfälle att återkomma om saken i så fall.

  • Bender, Kimlyn J., 2005: Karl Barth's Christological Ecclesiology. Farnham: Ashgate Publishing Limited.
  • Hauerwas, Stanley & Willimon, William H., 2014: Resident Aliens: Life in the Christian Colony (Expanded 25th Anniversary Edition). Nashville: Abingdon Press.

25 januari 2015

#282. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"När han gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ’Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.’ Jesus sade: ’Skall då jag komma och bota honom?’ Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’ Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.’ Och till officeren sade Jesus: ’Gå. Du trodde och det skall ske.’ Och i det ögonblicket blev pojken frisk." (Matteus 8:5–13)
En officer är ingen småborgerlig figur i en klädsam uniform. En officer är en beslutsam och handlingskraftig gestalt. Han bestämmer, fattar beslut och får saker och ting gjorda. En officer är dessutom en militär, en soldat vars dagliga värv är allt annat än en tebjudning. Han är en någon som litar på sin egen förmåga i alla lägen. För en officer är tilliten till den egna förmågan skillnaden mellan liv och död. Han är sannolikt en romersk officer. Som sådan är han en del av den mäktiga ockupationsmakten. Det är inte svårt att förstå varför Jesus uttrycker en viss förvåning när officeren frågar honom om hjälp. Officeren är en man med makt. Men inför pojkens sjukdom står han maktlös.

Den romerska officeren måste ha hört det talas om Jesus. Han måste ha hört berättelserna om vad Jesus har gjort. Berättelser om mirakulös hjälp. Han måste ha hört något som har skakat om honom i hans innersta. Det finns ingen annan förklaring till att han som officer underkastar sig Jesus. Officeren är den som har det egentliga maktövertaget. Ändå underkastar han sig Jesus. Någon har berättat. Någon har vittnat för officeren om Jesus på ett sådant sätt att han nu är omvänd. Omvänd från att helt och hållet lita på sin egen förmåga till att helt och hållet lita på Jesus förmåga. Han tror att Jesus kan hjälpa honom när hans egen förmåga kommer till korta. Han tror att Jesus kan hjälpa. På riktigt.

Jesus blir förvånad igen. Officerens tillit och tro förvånade Jesus därför att det inte fanns några egentliga skäl till att officeren skulle tro att Jesus kunde och ville hjälpa honom. De var varandras motståndare. Ändå, något har hänt. Någon har vittnat om Jesus förmåga att hjälpa. Ett vittnesbörd som har förändrat allt för denna officer. Inte ens hos och bland sina egna har Jesus sett eller upplevt en sådan tro. En tro som så kompromisslöst har lagt ifrån sig den egna förmågan för att så kompromisslöst lita på Jesus förmåga. Däri ligger den stora skillnaden mellan den som redan tycker sig åtnjuta Guds välvilja och den som inget annat har kvar än hoppet och löftet om att Jesus verkligen och faktiskt kan hjälpa.

När inget annat återstår, när den egna förmågans alla möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om att löftet ska vara sant. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen förmåga kan hjälpa sig själva. Och Jesus ska ta emot var och en och alla som vore var och en och alla hans egna. Men de som i konfrontation med livets begränsningar tror att ”vi kan själva”—som tror att kyrkans världsliga rike är tillräckligt—kommer att uppleva sig lämnade utanför, kommer att gråta och skära tänder av besvikelse. Jesus förmåga bär när det gäller liv och död, inte vår egen.

”Gå. Du trodde och det skall ske.” Pojken blev frisk.
Inte för att officeren trodde. För att Jesus kan.

19 januari 2015

#281. Om kyrkans ”radikalitet”…

”A theologian may at first appear ’radical,’ or at least new, because he or she has identified with the latest leftist political developments. Tillich was a socialist and appeared critical of bourgeois conventions. In fact, even Tillich’s socialism was accommodationist because it continued the Constantian strategy: The way to make the church radical is by identifying the church with secular ’radicals,’ that is, socialists. Today, there are those who take the same path, hoping to update the church, to recover some of the scandal of Jesus by identifying with the newest secular solution: Marxism, Feminism, the Sexual Revolution. Of course Barth was no less socialist than Tillich. Yet  Barth saw how our Christian belief makes a difference for how we are political.

That which makes the church ’radical’ and forever ’new’ is not that the church tends to lean toward the left on most social issues, but rather that the church knows Jesus whereas the world does not. In the church’s view, the political left is not noticeably more interesting than the political right; both sides tend toward solutions that act as if the world has not ended and begun in Jesus. These ’solutions’ are only mirror images of the status quo.

Barth was really more ’new,’ more ’radical,’ than Tillich in his determination to get the church accommodated to the gospel rather than the gospel adapted to the status quo of the world. In Barth we rediscovered the New Testament assertion that the purpose of theological endeavor is not to describe the world in terms that make sense, but rather to change lives, to be re-formed in light of the stunning assertions of the gospel. Each age must come, fresh and new, to the realization that God, not nations, rule the world. This we can know, not through accommodation, but through conversion. As Barth noted, sanctification and justification go hand in hand. We cannot understand the world until we are transformed into persons who can use the language of faith to describe the world right. Everyone does not already know what we mean when we speak of prayer. Everyone does not already believe that he or she is a sinner. We must be taught that that we sin. That is, we must be transformed by the vision of a God who is righteous and just, who judges us on the basis of something more significant than merely what feels right for us.”

  • Hauerwas, Stanley & Willimon, William H., 2014: Resident Aliens: Life in the Christian Colony (Expanded 25th Anniversary Edition). Nashville: Abingdon Press. S 27-28

12 januari 2015

#280. Karl har ordet…

Part of sermon on January 1, 1919…

”The times are long past when we cross over into New Year with pleasant and contented greetings and mutual good-luck wishes. The world now has a serious countenance, as those who are attentive are aware. Persons who live not just for themselves and in their own small circle, but who in a broad sense suffer the problems of the time—such persons go today into the New Year full of concern. Indeed they go into it with greater care than in the last year of the war. Now the war is over, and for this reason we could perhaps for a moment be less concerned.

But now one has to deal with the balancing of accounts regarding who was at fault for causing it, the evil it produced, and what we have learned or no yet learned. Attentive persons recognize that the prospects for this balancing of accounts are not good. The air above us is full of signs of coming storms; the ground trembles beneath us, announcing the coming of serious earthquakes. There are moments when one almost envies those who stand in the midst of these problems and must repent for the sins of the past. I think, for example, of the unfortunate country Russia. I also think of the deeply humiliated German people. What stands before the rest of us: before those who with the air of righteousness savor the victory, or those who are merely observers? Like the old Russia and the old Germany, we in our own way have believed in the forces that brought about the war and the revolution: we have believed in money; in an only outward culture without the cultivation of the person; in a Christianity that is nothing more than decoration; in the might of the military; in social prejudices. Who believes more in these things than the English, the Americans, the Swiss? In some places the house that was built on these basic principles has collapsed in fear and suffering. I remember the words of the Hungarian government official István Tisza, murdered in October of last year: ’It had to happen!’ Are the perverted principles on which we have built everything better able to bear the load in Switzerland than where the collapse is being suffered? World history is uncannily consistent and conscientious; it forgets nothing and reveals what is concealed. What humanity sows, it must reap [cf. Gal 6:7].

The thought of what will happen in the future must be alarming for those who know this. Not even with the most optimistic view of things can one say that in the past several months the victors in this war have sown good seeds. The same is to be said of us Swiss. We have learned very, very little. It may be that the vanquished in the war are far in advance of us in the rethinking and relearning that are now necessary. With astonishing certainty and self-justification, we Swiss are traveling farther on the same roads that led to the world war. We are astonishingly at ease in the confidence that what has been, with all its idols, can continue into eternity. The price will have to be paid for that. Serious persons are aware and concerned. Not rest and quiet are to be expected, but rather new disturbances; not peace and understanding, but new oppositions; not the dissolution of of tensions, but new and difficult problems and sufferings. Apparently we want all this, and in any case we have it: we are choosing the way of old Russia and of old Germany. In some way or other, and some time or other, we will have to share their fate. For God will not be mocked [Gal 6:7].”

  • Willimon, William H., 2009: The Early Preaching of Karl Barth. Louisville: Westminister John Knox Press. S. 89-90

11 januari 2015

#279. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.’ Jesus svarade: ’Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.’ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’” (Matt 3:13–17)
Johannes är ingen vän och fager gestalt. Tvärtom. Johannes är minst sagt både väderbiten och kärv. Han lever ute i de yttre regionerna av den samhälleliga gemenskapen. Han är närmare vildmarkens kompromisslösa kärvhet än det välputsade livets konstlade och ordnade tillvaro. Både i sitt sätt att vara och i sitt sätt att vittna för världen om vem Gud egentligen är. Han bär kläder av kamelhår och läder. Han lever på gräshoppor och vildhonung. Johannes är allt annat än en välkammad figur som passar in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men många människor från vida omkring söker upp honom för att låta sig döpas av honom. Många tror och litar på att det Johannes säger och gör är viktigt och på riktigt. Kanske för att han talar sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. Han predikar envist ”Omvänd er. Himmelriket är nära."

Johannes dundrar när fariseer och saddukeer kommer för bli döpta av honom. När de religiösa ledarna dyker upp, de som konstruerat en välputsad, ordnad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse, så dundrar han av helig vrede. ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Han utmanar och provocerar och erbjuder inga tillrättalagda visor. ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikar han.

Sedan kom Jesus för att döpas av just denna väderbitna, kärva och provocerande Johannes. Deras mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes har anat att det är något utöver det vanliga med Jesus. Han tycker att det är lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterar och säger ”Låt det ske Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Johannes döper Jesus på samma sätt som han döper alla andra. Och det är nu miraklet sker. Det Johannes har anat bekräftas i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrar allt. För alla människor. I alla tider. ”Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”

Jesus lät sig döpas av Johannes av en enkel anledning. Jesus delade kompromisslöst människans och människors livsvillkor. Det fanns ingen gräddfil vid sidan av det liv som alla andra människor levde som Jesus kunde glida förbi livets svårigheter i. Även Jesus behövde underkasta sig villkoren för Johannes dop. Och Johannes döpte för omvändelsens skull. Omvändelse i meningen att vända om för att vända sig till Gud. Det är först när även Jesus har underkastat sig en sådan omvändelse som Guds uppenbarelse slår ut i full blom och himlen öppnar sig. Jesus delade till fullo livets villkor som en människa bland människor för att det ska stå klart bortom alla tvivel att Gud en gång för alla i Jesus har uppenbarat sig för människan och för mänskligheten. Här, i det verkliga levande livet. Alldeles på riktigt.

Gud ger sig till känna helt och hållet när himlen öppnar sig efter Jesus dop. Gud blottlägger sitt innersta väsen när Faderns röst talar om Sonen med Andens manifestation. Det är inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbaras en gång för alla Guds egen och innersta treeniga identitet. Det är som om Gud där och då säger till hela sin mänsklighet ”det här är vem jag är”. Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem Gud är – Gud är Fadern, Sonen och Anden. Ingen annan och inget annat. Varken mer eller mindre.

Det blir ingen välkammad, välpolerad och tillrättalagd ”religion” av att Gud uppenbarar sitt innersta treeniga väsen. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig fångas av ord och tankar. Därför behöver vi leva i omvändelse varje dag. Vi behöver ständigt vända om för att vända oss till Gud som ständigt ger sig till känna på nya sätt. Johannes anade något av allt det där när han gav sig ut i öknen och envist förkunnade ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

En dag hände det alldeles på riktigt. Himmelriket kom nära när Gud uppenbarade sig med hela sitt innersta väsen. Johannes döpte Jesus och ”himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”

Det hände då, det händer igen och det är fortfarande sant.