27 december 2019

#576. Ärkebiskopens julhälsning…

Senhösten, advent och jultiden innebär bråda dagar i Svenska kyrkans församlingar. Körmedlemmar och musiker har repeterat och övat oräkneliga timmar inför advents-, Lucia- och julkonserter. Överallt i våra församlingar samlas människor och upplever kyrkans lovsång till Gud i musikens skönhet. För och med barnen har församlingarna ordnat otaliga julvandringar och den kristna kyrkans mest fantastiska berättelse har traderats vidare till kommande generationer. Ungdomar har samlats i kyrkor överallt och avslutat höstterminen omslutna av kyrkans konst, historia och traditioner. Kyrkans diakonala arbete har med diskretion och respekt för människors integritet på många olika sätt bistått behövande medmänniskor inför helgdagarna. I vår kyrkas församlingar har människors ensamheter lindrats med gemenskap och sammanhang. Vi firar gudstjänster och kyrkans präster har förkunnat adventstidens förväntansfulla hopp och julevangeliets stora glädje.

Allt detta och mer därför att Jesus föddes för drygt två tusen år sedan. Med honom blev Gud Faderns inkarnation i Sonen till i världen genom Andens mirakel i Maria. Advents- och jultiden är en av den kristna kyrkans största högtider. Det är en helig tid och kyrkans tradition bär den fantastiska berättelsen om att Gud själv en gång för alla gav sig till känna för världen och för hela mänskligheten när Jesus föddes av Maria. Det är en tid och en kristen tradition som är djupt förankrad i hela Sveriges befolkning. Det är på något sätt okomplicerat och öppet mål för kyrkan att vara sig själv som kristen kyrka vid advent och jul.

Mitt i allt det fina och bra som pågår i våra församlingar kom det på julafton en julhälsning från ärkebiskop Antje Jackelén i form av en debattartikel i Expressen. Inte en artikel på en kultursida. Inte en hälsning för uppmuntrans skull. Inte förkunnelse om julens glada budskap. Inte en önskan om god jul. En polariserande debattartikel med fokus på kampen mot "patriarkatet" och en idé om julevangeliet som "patriarkatets slut." Antje skrev bland annat:
”Trots alla år som gått har vi inte upptäckt allt i de gamla sångerna och berättelserna. Ta till exempel detta att Jesus föddes av en jungfru. Hur ofta har inte denna jungfrufödelse gjorts till en sexuell sanning? Med resultatet att sexualitet blir något som smutsar ner, medan Maria framstår som den rena och obefläckade. Det är bara det att evangelisterna som skrev om jungfrun som födde ett barn inte precis var några gynekologer. De var teologer. Vad ville de ha sagt? Jungfrufödelsen är ren emancipation, stod det i en europeisk dagstidning häromåret, i chefredaktörens kolumn. Jungfrufödelsen betyder att något helt nytt kommer till världen, menar denne herr chefredaktör. Den talar om något som inte är framsprunget ur manlig makt. Hans slutsats: julevangeliet börjar med patriarkatets slut. Denna nyans av julevangeliet har dock inte slagit igenom helt och fullt på 2000 år. Patriarkatets slut har vi ännu inte sett.” (Antje Jackelén i Expressen Debatt 24/12)
Var och en som inte är ideologiskt helt förblindad förstår att en sådan anakronistisk och ideologiskt hårt vriden läsning av Bibelns berättelser är dålig exegetik som ofelbart leder till dålig och dysfunktionell teologi, som i sin tur leder till defekt ecklesiologi och dåligt pastoralt omdöme. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Antjes debattartikel. Det är ett stort elände att vår kyrkas ärkebiskop inte kan bättre än så.

På självaste julafton ägnar Antje Jackelén det mediala utrymme hon har tillgång till som ärkebiskop åt att skriva en polariserande och populistisk debattartikel med udden riktad mot världens alla män. Julevangeliet reduceras till att vara någon form av arketypisk berättelse om en mytologisk kamp mellan könen beskriven av en namnlös chefredaktör på en namnlös europeisk tidning. Var det allt vår kyrkas ärkebiskop hade att säga till kyrkans folk och till landets befolkning inför jul, en av den kristna kyrkans största och mest fantastiska högtider? Orden saknas för hur undermåligt det är – exegetiskt, teologiskt, ecklesiologiskt och pastoralt. Vår ärkebiskop framstår mest som sin egen kyrkas antites.

22 december 2019

#575. Fjärde söndagen i Advent…

”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’” (Lukas 1:39–45)
Några dagar tidigare hade Maria fått besök. Ängeln Gabriel uppenbarade sig. Maria blev förskräckt när Gabriel helt oväntat gav sig till känna. Han berättade att hon på ett mirakulöst sätt skulle bli havande och föda ett barn som inte skulle vara som andra barn. Ett heligt barn och Guds son. Maria blev indragen i något som hon inte hade bett om. Hon drabbades av en uppgift som gavs till henne utan att hon kunde säga något om det. Ett gudomligt skeende som var, och som fortfarande är, Guds vilja i relation till världen och mänskligheten.

Maria hade inget val. Hon blev utvald och tilldelad uppgiften att föda Gud in i världen. Det är onekligen en hisnande tanke. Men det var och är sant. Hon tog emot uppgiften och sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Gud Fadern hade delat livet med sitt folk i århundraden och han hade under lång tid tagit plats inuti sin egen skapelse i, med och genom relationen till sitt utvalda folk israeliterna. Han hade gjort sig tillgänglig i världen och för mänskligheten genom att inrätta en plats för sig själv i rummet och i tiden. Den fysiska platsen som Gud intog var utrymmet i folkets närhet. Gud Faderns närvaro i rummet gestaltades i öknens tabernakel och i Jerusalems tempel. Där upptog Gud Fadern ett fysiskt konkret utrymme inuti skapelsen.

Utrymmet i tiden gestaltades av och i det faktum att Gud knöt sig själv till folkets historia och pågående berättelse med och i förbundet. Gud Fadern levde i förbund med folket och folket i förbund med Gud Fadern i århundraden. Så var Gud närvarande i världen.

Av någon anledning beslutade sig Gud Fadern för att manifestera sin närvaro inuti skapelsen på ett nytt och radikalt annorlunda sätt. Gud ville uppenbarligen skapa sig ett nytt fysiskt utrymme och en ny berättelse att knyta an till för att så upprätthålla förbundet med sitt folk. Här kommer den unga kvinnan Maria in i bilden. Marias livmoder är platsen där Gud Faderns närvaro inkarneras i skapelsens rum, när Gud själv i Sonens gestalt upptar ett konkret fysiskt utrymme i världen. Gud Fadern upptar i Sonen en ny plats i tiden genom att förena sig själv med den tid som är Marias liv och livsberättelse.

Maria var en vanlig människa och en vanlig ung kvinna. I, med och genom Sonen och den högst vanliga och unga kvinnan Maria förenar Gud Fadern sig själv i tiden och rummet med högst vanliga människors liv, tid och rum. Just det är det stora miraklet. Att Gud Fadern i Sonen låter sig bli till och manifesteras i relation till en alldeles vanlig människa och att Gud med det upprättar en relation till alla andra vanliga människor. Som du och jag.

Det är inte svårt att föreställa sig att Maria blev skärrad. Av att bli gravid och av allt det märkliga som hände runtomkring. Vem av oss blir inte skärrad när vi ställs inför obevekliga förändringar och en framtid som vi inte råder över? Maria gav sig iväg och hon skyndade sig till Sakarias och Elisabet för att få prata med en erfaren och förtrogen släkting om alltihop. Elisabet var också gravid, trots att hon var till åren kommen. Hon bar på den gosse som senare skulle minnas som Johannes döparen. 

”När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’”

Maria stannade hos Elisabet och Sakarias i tre månader, tills det var dags för Elisabet att föda. Maria och Elisabet var två kvinnor som utan att välja själva blev indragna i Guds plan för världen och mänskligheten. Två vanliga kvinnor, en lite yngre och en lite äldre. Kanske delade de havandeskapets oro och glädje med varandra. Graviditetens möda och förhoppningar. De visste inte vad som komma skulle.

Där och då visste inte Elisabet att hennes pojke skulle bli en avgörande gestalt i berättelsen om världens frälsning. Maria visste ingenting om att hennes lilla pojke skulle gå på vatten, förvandla vatten till vin, lugna stormar, mätta hungriga människor, ge blinda synen åter, förkunna Guds rikes ankomst, bota sjuka, uppväcka döda eller bringa hopp till de som inget hopp har. Hon visste inte att hennes pojke skulle vara till dom och upprättelse för världen och mänskligheten, att han skulle befria de fångna och upprätta de förtryckta. Hon visste inte att han skulle väcka ilska och det romerska rikets raseri. Hon kunde inte ana att hon skulle få se sin son dö en plågsam död, att han skulle avrättas på det där förfärliga korset. Hon kunde inte veta att hennes förtvivlan då skulle få vändas till glädje och förundran när han på något märkligt sätt gav sig till känna igen, trots att de hade begravt hans döda kropp.

Alldeles i början av sin graviditet kunde inte Maria veta att vi skulle samlas här i vår kyrka två tusen år senare för att fira hennes sons födelse, liv, död och uppståndelse.

Men hon visste att hon stod på tröskeln till något nytt. Hon visste att hon skulle gå igenom en prövning med graviditeten och födelsen. Det fanns ett nytt liv som mamma och förälder. Hon skulle älska sitt barn som föräldrar alltid har älskat sina barn. Hon skulle bli prövad när han var i trotsåldern. Hon skulle bli orolig när han blev äldre och var ute för länge med sina vänner. Hon skulle önska och vilja sitt barn allt gott och allt det goda. Samtidigt anade hon kanske en känsla av otillräcklighet, den där känslan som de flesta föräldrar känner ibland.

Vi kan inte leva livet åt våra barn. De har att leva sina egna liv. Det vi kan göra är att rusta dem med kärlek, självförtroende och självkänsla. Maria kunde inte leva livet åt Jesus. Men hon älskade honom och rustade honom så gott hon kunde när han väl kom till världen.

Maria visste det inte när hon gav sig iväg till Elisabet men hon bar Gud själv i sin kropp. Hon visste det inte då men när han föddes och hon höll hans lilla ansikte i sina varsamma och kärleksfulla händer då mötte hon Guds egen blick. När hon pussade den nyfödda Jesus på kinden, då vidrörde hennes läppar Guds eget väsen i Sonens gestalt. När Jesus låg hjälplös och hon kramade honom då omfamnade hennes kärlek och omsorg Gud Fadern själv. 

Maria var en alldeles vanlig ung kvinna. Hon var en vanlig människa som du, jag och vi tillsammans. Den snart nyfödda Jesus var så nära henne att hon kunde känna hans doft. När vi bär vår kristna tro i våra hjärtan då är den uppståndne och levande Jesus lika nära oss som den nyfödda Jesus var nära Maria. Lita på att det är sant.

12 december 2019

#574. Om intervjun med ärkebiskop Antje Jackelén…

Man kan fråga sig varför Svenska kyrkans ärkebiskop ägnar dyrbar arbetstid åt att låta sig intervjuas i en podd om mat. Ingår det i ärkebiskopens ämbetsuppgifter? En transkription av den intervjun finns här. Utöver att det är ganska märkligt att vår kyrkas ärkebiskop gör ämbetet och sig själv till någon form av medial attraktion och sitter och pratar strunt i en massa olika sammanhang som inte har med kyrkans ärende att göra så finns det tre saker i det Antje Jackelén sade som behöver kommenteras – det hon sade om nattvarden, om kyrkans liturgi och om klimatbrevet.

Det första, och kanske det mest allvarliga, som behöver sägas handlar om nattvarden och om den nattvardsteologi som Antje Jackelén gav uttryck för. Hans Naess sade: 
Någonstans har vi ju låtit maten marginaliseras och måltiden, vi har inte tid att äta tillsammans. Men då lyssnade jag på något samtal med dig där du sade att vi behöver… vi hade för femhundra år sedan så hade vi en reformation inom religionen och nu skulle vi behöva reformera ekonomin. Och då tänker jag, i en reformerad ekonomi, vad får maten då för roll? Och måltiden?
Förutom det anmärkningsvärda i att ärkebiskopen svarade och talade om nattvarden utan att ens nämna Kristus så uttryckte hon tre föreställningar som kanske bäst kan beskrivas som blasfemiska heresier. Antje Jackelén sade bland annat:
Utifrån en kristen synpunkt så kan man ju ta sin utgångspunkt i nattvardens sakrament. […] Och nattvarden det är där man delar bröd och vin med varandra, väldigt symbolmättade gåvor. […] Och man föreställer sig gärna att den här cirkeln har en osynlig fortsättning där all de finns med som har gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen. […] Så det här sakramentala ätandet och drickandet det är samtidigt också ett… kan man säga på ett sätt är det politiskt. […] Och jag tänker, här har vi bild av det du frågar efter – en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika.
Den första blasfemiska heresin kom till uttryck när Antje Jackelén benämnde nattvardens bröd och vin ”symbolmättade gåvor.” Svenska kyrkans konstituerande och grundläggande bekännelseskrifter är entydiga och mycket tydliga i relation till nattvardens element. 
Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herre Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (Luthers stora katekes) 
Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda. (Artikel X, Augsburgska bekännelsen) 
…vi försvara den lära, som är antagen i hela kyrkan, nämligen att Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande i Herrens nattvard och där verkligen utdelas tillsammans med de synliga tingen, brödet och vinet. Vi tala här om närvaron av den levande Kristus, ty vi veta, att döden icke mera råder över honom. (Artikel X, Augsburgska bekännelsens apologi) 
Om altarets sakrament. Här lära vi, att brödet och vinet i nattvarden äro Kristi sanna lekamen och blod, som utdelas åt och mottages av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna. (Schmalkaldiska artiklarna)
Jackeléns föreställning och uttryck om nattvardens element som ”symbolmättade gåvor” stämmer inte överens med Svenska kyrkans lära om nattvarden. Ärkebiskopen far med osanning om kyrkans heligaste kärna. Nattvardens bröd och vin är de facto den uppståndne Kristus. Varken mer eller mindre. Brödet och vinet är inte endast symboler eller några "symbolmättade gåvor." Ärkebiskopen visar prov på en flagrant teologisk slapphet, ecklesiologisk likgiltighet och pastoral ansvarslöshet i relation till kyrkans mest centrala element. Antje Jackeléns uppfattning om nattvarden är inte Svenska kyrkans tro.

Den andra blasfemiska heresin relaterar till uppståndelsen. Jackelén talade om de som har ”gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen.” Som om kyrkans lära om uppståndelsen handlar om någon form av symbolisk bild. Den apostoliska trosbekännelsen talar inte om att vi tror på de dödas bildliga uppståndelse och ett bildligt evigt liv. De dödas uppståndelse och det eviga liv som den kristna kyrkans tro och lära talar om är faktisk och i allra högsta grad konkret. Att tala om de dödas uppståndelse som bildlig på det sätt som Jackelén gör är, igen, teologiskt slappt, ecklesiologiskt likgiltigt och pastoralt ansvarslöst. Kyrkans hopp, löfte och lära om uppståndelsen är den kristna trons absoluta epicentrum och uppståndelsen kan inte, får inte och ska inte behandlas så ansvarslöst och talas om på ett sådant doktrinärt felaktigt sätt av en kyrkans ärkebiskop.

Den tredje blasfemiska heresin gäller Jackeléns uttryck om nattvardens "sakramentala ätande och drickande" som politiskt: ”…en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika.” Antje Jackelén likställer nattvarden med att vara ett uttryck för en samhällsekonomisk reformation och en gestaltning av socialismens politiska samhällsideal. Som om 1500-talets reformation av kyrkan handlade om en framtida uppfyllelse av det nu hädangångna DDRs kommande socialistiska kommunism. Det är förstås inget annat än en fullständig villfarelse, en gigantisk livslögn och en grotesk förvrängning av den kristna kyrkans lära och tro att föreställa sig att det förhåller sig med nattvarden på det sätt som Jackelén uttrycker det.
Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen. (Artikel XIII, Augsburgska bekännelsen)
Nattvarden och dess element handlar inte på något sätt om politik utan helt och hållet om människans relation till Gud Fadern, om Gud Faderns vilja och om den kristna kyrkans tro. Om Antje Jackelén inte har förstått det då har ärkebiskopen faktiskt inte förstått någonting av, om och i det mest centrala i den kristna kyrkans utövade tro och i kyrkans sakrament.

Podd-samtalet handlade fortsättningsvis om matproduktionens ekonomiska förutsättningar och om rättvis handel. I samband med det sade ärkebiskopen:
Det finns i kyrkans liturgi en syndabekännelse som har som formulering ”vi har del i världens bortvändhet från Gud” och jag tycker det är ganska bra uttryck. Vi har del i bortvändheten från det goda som skulle kunna vara, för det finns så många orättvisa system.
Kyrkans gudstjänst, liturgiska gestaltning och syndabekännelse har ingenting att göra med det Antje Jackelén vill få det till. Återigen formulerar Jackelén sig som om den kristna kyrkans inre liv handlar om en gestaltning av det omgivande samhället. Synden som vi ber om förlåtelse för i kyrkans gudstjänst har inte med samhälleliga ”orättvisa system” att göra. 
Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den Helige Ande. (Artikel II, Augsburgska bekännelsen)
Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. (Artikel IV, Augsburgska bekännelsen)
Om boten lära de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet fallit i synd, kan vinnas närhelst de omvända sig, och att kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vända åter för att göra bot. (Artikel XII, Augsburgska bekännelsen)
Syndabekännelsen, bönen om förlåtelse och den i gudstjänstens liturgi uttalade förlåtelsen handlar om människans relation till Gud Fadern och om Gud Faderns relation till människan i, med och genom Jesus Kristus, inget annat. Det är förödande för vår kyrka och för kyrkans gudstjänstliv att vår ärkebiskop talar om gudstjänstens liturgi på ett så banaliserande sätt som hon gör. Återigen, det är ett påtagligt uttryck för den ansvarslöshet som präglar Antje Jackelén gärning som ärkebiskop. Det är mycket illa och direkt skadligt för Svenska kyrkan.

Podd-samtalet kom sedan in på Svenska kyrkan som förvaltare av egendomar och Antje Jackelén tog förstås upp biskoparnas klimatbrev:
Vi har ju då som biskopar skrivit ett klimatbrev som i första upplagan kom 2014 och nu i en ny upplaga 2019 där vi har väldigt konkreta uppmaningar till oss själva men också till alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare och så vidare.
Detta biskoparnas klimatbrev har nästan blivit Svenska kyrkans nya evangelium trots att det mest består av lag. Det är en osanning att det var biskoparna själva som skrev biskopsbrevet. Att sätta sitt namn under en text är inte att skriva den. 2014 skrevs den där texten till största delen av någon avidentifierad figur på kyrkokansliet. I samma veva som biskopsbrevet kom ut 2014 rekryterades någon från kyrkokansliet till Westander för att hålla på med klimat- och miljöfrågor. (Jag minns det väl men orkar inte leta upp några länkar.) Man kan undra om det fanns något samband. Det vore bättre och mer sant om det sades att biskoparna undertecknade det där biskopsbrevet 2014.

Man kan fundera på och ställa frågor om hur den teologi, ecklesiologi och pastorala uppfattning ser ut som ligger i botten på föreställningen om att biskoparnas klimatbrev ska vara relevant för ”alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare.” Man kan även fundera på och fråga sig varför våra biskopar, och ärkebiskopen, inte lägger lika mycket eller mer energi, tid och resurser på att uppmuntra till vittnesbörd och förkunnelse av evangeliet om den uppståndne och levande Kristus som på den för stunden populära klimatfrågan. Ty, trots allt, det är Kristus som är Kyrkans kärna och stjärna.

Avslutningsvis, det är ledsamt att ärkebiskopen banaliserar ärkebiskopsämbetet, kyrkans sakrament och kyrkans gudstjänst. Det är illa att vår kyrkas ärkebiskop likställer politiska ideologier med kyrkans tro och lära. Det är förödande att Antje Jackelén saknar förmågan att tala om kyrkliga ting på ett sätt som är i överensstämmelse med Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Det är sorgligt att vår ärkebiskop far med osanning om den kristna kyrkans väsen och om kyrkans plats i relationen mellan människor och Gud Fadern.


PS. Anonyma kommentarer publiceras inte.

#573. Ärkebiskopen, terroir och fisk…

Den 6 december publicerades ett avsnitt av podden Eattech med rubriken "Ärkebiskopen, terroir och fisk" där ärkebiskop Antje Jackelén (AJ) blev intervjuad av Mathias Dahlgren (MD) och Hans Naess (HN). Ärkebiskopen twittrade om saken.



Nedanstående är en transkription av samtalet mellan 19:00-43:30. Det är jag själv som har transkriberat samtalet. Om jag har missuppfattat något och återgivit något felaktigt då uppskattar jag att bli uppmärksammad på det så att det kan korrigeras. Fetstilade avsnitt kommenteras i #574. Om podd-intervjun med ärkebiskop Antje Jackelén…

HN: Antje Jackelén, ärkebiskop. Så spännande att få träffa dig.

AJ: Ja, men tack för inbjudan.

HN: Du, en sak som skulle vilja börja med. Jag är ju född på femtiotalet. Jag fick lära mig tidigt, redan, tror jag, när jag konfirmerades, att jag hade Luther sittande på axeln. Men är det så att Martin Luther förbjuder oss att njuta och glädjas?

AJ: (19:23) Nej, den Lutherbilden är så fel som den kan bli och jag vet inte riktigt varför det är så i Sverige att man har det här Luther på axeln som ser till att vi ska helst ha tråkigt. Den bilden av Luther finns inte i resten av världen. Och jag kan citera Luther om mat, han säger så här: ”Det är ingen synd att en människa är glad för att äta och dricka. Människor som är glada är inte fördömda. Även Kristus drack och serverade vin.” Det finns en tråd, kanske, som går i den här riktningen att man ska vara skeptisk mot njutningen och njutandet. Och det finns hos Augustinus, som skrev en bok i slutet på trehundratalet som heter Bekännelser, Confessiones. Och i den boken så finns det ett ställe där han jämför ätandet med att ta medicin. Man kan tolka det som att här finns exempel på njutnings- och matfobi. Så att det skulle vara så bra om man hade gjort av sig med allt begär och åt som om man tog helst besk medicin. Bara för hälsans skull, men inte för glädjens och begärets skull. Och det går inte ihop med hur Jesus var men förklaringen hos Augustinus är han vill i den här boken gärna skilja kontrasten mellan liv i frosseri och njutning och moraliskt förfall som han levde innan han blev omvänd till tro. Och sen när han är omvänd så lever han ett så mycket bättre liv så han har behov av att överdriva, både det svarta och det vita. Men hos Luther finns alltså väldigt tydligt det här att skapelsen är god, skapelsens gåvor är goda och gemenskapen kring mat och dryck är väldigt viktig. Han sade ju några fina saker om öl också.

MD: Vad bra.

HN: Det här låter ju fantastiskt. Det är ju en bra början för vårt samtal här kring mat att det är inte syndigt att tänka mat och njutning. Frosseri tycker jag inte att vi ska ägna oss åt nånsin men däremot att njuta utav maten.

AJ: Det finns ett annat ställe hos Luther som också är ganska intressant. För han skrev: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då ska du äta, dricka, söka sällskap.” Så lägger han också till, inte helt korrekt idag: ”Om du kan roa dig med tankar på flickor så ska du göra det.” Och det där uttalandet det stack ju i ögonen på generationen efter och då kom det någon som heter Aurifaber som skrev om det till att låta så här istället: ”Den som då är ledsen (jag tror han skriver ’har en mask i samvetet’) ska först hålla sig till ordets tröst, därefter äta och dricka och söka sällskap och samtal med gudfruktiga och kristliga människor. Då ska det bli bättre.” Det fanns ett behov att dämpa levnadsglädjen. Men Luther själv var en mycket levnadsglad person, medan han var glad. Han hade också väldigt stora dippar, han visste vad, som vi idag säger, depression, vad det var. Det visste han.

MD: Han kanske hade gått in i väggen.

AJ: Ja, han levde ju under stor stress, det gjorde han. Så det är inte så konstigt att det fanns toppar och djupa djupa dalar i hans liv.

HN: För mig är mat en central del och produktion av mat, ätande av mat, måltiden är en central del i att skapa ett hållbarare samhälle. Måltiden är ju nån typ utav, nästan – det säger du också med Luther – det är ju nästan som en helig mötesplats. I den meningen att där har vi möjlighet verkligen att möta andra människor. Vi har möjlighet att samtala om både glädje och sorg och vi har möjlighet att överföra kunskap från en generation till den andra. Någonstans har vi ju låtit maten marginaliseras och måltiden, vi har inte tid att äta tillsammans. Men då lyssnade jag på något samtal med dig och där du sade att vi behöver… vi hade för femhundra år sedan så hade vi en reformation inom religionen och nu skulle vi behöva reformera ekonomin. Och då tänker jag, i en reformerad ekonomi, vad får maten då för roll? Och måltiden?

AJ: (24:04) Utifrån en kristen synpunkt så kan man ju ta sin utgångspunkt i nattvardens sakrament. I den Lutherska kyrkan finns det två sakrament, dopet och nattvarden. Och nattvarden det är där man delar bröd och vin med varandra, väldigt symbolmättade gåvor. Så firar man samtidigt att det är en gemenskap över tid och rum. I många kyrkor finns det kvar som en ring runt altaret, eller hur, som är som en halvcirkel och där tar församlingen emot brödet och vinet. Och man föreställer sig gärna att den här cirkeln har en osynlig fortsättning där all de finns med som har gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen. Och där finns också tanken att, jamen det är gemenskap också med dem som gör det just nu på andra platser i världen. Så det här sakramentala ätandet och drickandet det är samtidigt också ett… kan man säga på ett sätt är det politiskt. Det finns en nattvardspsalm som kom till på nittonhundraåttiotalet som sjungs gärna, där refrängen är: ”Vi reser ett tecken, rättvisans tecken. Måltid delad med alla. Vi smakar den framtid, de fattiga hoppas. Tid då murar ska falla.” Det är Jonas Jonsson som skrev den psalmen. Och jag tänker, här har vi bild av det du frågar efter – en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika. Och det här ska ha konsekvenser för bordsgemenskapen i vardag och i fest.

HN: Vi har ju en nödvändig materiell konstruktion – vi måste äta. Mycket utav de andra materiella konstruktioner vi ägnar oss åt den är ju inte nödvändig. Den kan vi ju tillfredsställa med, genom icke- materiellt sätt, trygghet, delaktighet, skapande, avkoppling. Man behöver ju inte långt bort för att få avkoppling. Det kan man ju få vid en måltid. Och så tänkte jag så här, i en reformerad ekonomi, om vi kunde ge måltiden och mötet kring maten en större plats för att tillfredsställa en rad utav våra grundläggande behov så skulle vi ju inte behöva konsumera så mycket materiellt. Det kanske blev lite hållbarare då.

AJ: (26:39) Maten är ju en ständig påminnelse om av att vi är beroende. Vi är beroende av också varandras arbete. Därför att vår värld ser det ju ut så att det är väldigt få människor som är självförsörjande, som odlar allting de behöver för sin egen försörjning själva. Så det är en ständig påminnelse om att vi är i behov av det som andra gör för oss, vi hör ihop i detta. Och jag tänker också på att det finns ju en gammal tradition av att man har i årsrytmen fastetider och festtider. Och det finns en djup vishet i detta att fastetider inbjuder oss också att fundera över dels vårt beroende av varandra och av skapelsen men också att försöka skilja mellan, eller se skillnaden mellan, vad som egentligen är våra behov som behöver tillfredsställas och vad som är begär som egentligen inte behöver tillfredsställas och som kan vara begär som är direkt skadliga för de själva, för andra, för skapelsen.

HN: Det där är jätteintressant. Hur reflekterar vi mer över det skadliga begäret? För det finns ju runt omkring oss hela tiden, och vi drabbas ju själva utav det.

AJ: Jomen, jag tycker många gånger är ju att försöka söka det goda samtalet en väg framåt. Att just fundera över vad är skillnaden mellan behov och vad är skillnaden mellan begär. Och därmed inte sagt att alla våra begär är skadliga. Men just att se skillnaden däremot och lära oss att förhålla oss klokt till våra begär.

HN: Och lära oss att avstå. Det är ju fastan då, som du säger, att lära sig att säga nej tack, jag behöver inte det här.

AJ: Ja, och det hör också till mänsklig mognad och till mänsklig resning och mänsklig värdighet att kunna avstå.

HN: I vår tekniska värld så försöker vi hitta tekniska lösningar till de tekniska problemen, om jag får uttrycka mig så. Och det gör ju att vi distanserar oss, alltså vi tror att lösningen för våra problem det är att vi distanserar oss och skapar kontroll. Vi ska ta bort skadliga gener, vi ska gärna klippa lite i arvsmassan så vi kan få det lite bättre än vad evolutionen, eller skapelsen, har skapat. Vi ska odla, stan ska bli självförsöjande, bli oberoende av sin omvärld, för det skulle bli mer hållbart. Vi skulle ha kontroll genom att odla i källare  så har vi kontroll på allting. Det blir inte den här nyckfulla naturen, kan vi distansera oss ifrån. Det där bekymrar mig. Jag tycker att vi, jag funderar på vad händer med oss människor när vi börjar bli rädda för naturen och den… det är en oerhörd skapelse vi har runt omkring oss. För mig är det en allvarlig fråga. Hur ser du på den?

AJ: (29:34) Genom att många av oss lever inte vardagsnära naturen, om man säger så. Ibland svårt att hitta den här mellanvägen, att hålla oss på vägen. Vi hamnar antingen i diket att vi ser naturen bara som det där som är vackert och där man kan återhämta sig och som man njuter av. Eller så ser man naturen bara som en produktionsenhet eller ännu värre någonting som kan exploateras för vårt välstånds skull och som, ja, som man kan göra vad som helst med. Så vi har ibland svårt att hitta just det där mitt i mellan som ser att ja men bruka är något annat än missbruka. Och ja, visst är naturen jättevacker och ingenting går väl utöver en solnedgång och sådär. Men naturen är ju också grym på det sättet att det är hela tiden ett jagande och dödande också. Så att ha den här realistiska synen tycker jag vi ska ha. Sedan det här med kontrollen. Jag tänker att det är ju i mångt och mycket en illusion. Vi kan aldrig ha fullständig kontroll. Det går inte. Och staden är ju i själva verket mycket sårbar. När jag tänker på infrastrukturen. När el-, vatten- eller transportsystemet slås ut, livsmedelsdistributionen hackar, internet, epidemier, så på sätt och vis är ju landet, har landet ofta en högre grad av motståndskraft, eller resilience som man också säger. Så jag tror att det behövs mer medvetenhet om symbiosen mellan stad och land och det kan nog bli bättre. Och jag tror som människor så behöver vi bejaka både den makt vi har men också vår maktlöshet. Men vi har stor makt. Vi kan bygga ett internet som omsluter världen med tät tät kommunikation och vi kan nå till Mars och ända in i kometkärna och ända in i generna. Och samtidigt så sköljs vi bort som ett löv när naturens krafter släpps loss. Vi är utlämnade åt naturens makter också. Och vi vet att dessutom naturkatastrofernas verkan påverkas av hur vi har skött naturen. De kan ju förvärras av att vi har skövlat till exempel skogar och så vidare. Så att vi har inget annat val än att leva både vår makt och vår maktlöshet, vår styrka och vår skörhet. Men det är mycket det, att inse det.

MD: Var trivs du bäst själv någonstans? Är det i stan eller på landet?

AJ: Jag tror jag är en både ock person. Å ena sidan trivs jag med stadslivet men jag tror alltså den här mellanstora staden än den riktigt riktigt stora staden. Men jag skulle inte trivas med att året runt vistas i en stad. Jag behöver det här att kunna komma ut och vandra i naturen.

MD: Kontrasterna.

AJ: Ja.

MD: Naturen kan ju både vara avkoppling men också en väldig källa till att faktiskt komma i kontakt med sig själv. När man i det många gånger stressade situationer som vi har med våra liv så är det med mobiltelefoner och läsplattor och datorskärmar. Stänga av dem och när man kommer ut i naturen och kommer i kontakt med sig själv så känner man dofter på ett helt annat sätt och man kanske upptäcker en myra på marken och sådär. När man gör det då  känner man så här att det är ju rätt härligt att leva.

AJ: […] Det behövs ju inte så mycket att vi faktiskt ska kunna känna oss rätt så ensamma och utelämnade i naturen. Jamen, det räcker med att gå vilse lite i skogen, eller det blir inte så trevligt väder och man är inte rätt klädd så känns ju litenheten och det här att ja, mina krafter räcker egentligen inte så långt.

MD: Det kan ju vara både ock. Men jag upplever nog att det är lättare att klä sig rätt och se en myra på marken. För mig är naturen… Jag är ju uppväxt väldigt nära naturen, jag kommer ju från en bondgård uppe i Västerbotten. Och det finns ju de som är rädda för att gå in i en skog och när jag går in i en skog så känner jag bara, känner mig omfamnad och väldigt trygg. Det finns ju de som då kanske om man inte kommer från den miljön så kan man känna en rädsla för skogen. Men jag tycker naturen är en väldigt trygg plats för mig.

HN: Jag hävdar att det låga priset på mat är ett väldigt högt pris. Det sätt vi producerar mat för vi över kostnaden på kommande genrationer istället för att ta kostnaden nu. Allt för att producera billig mat. Enligt min uppfattning så kan vi tillåta oss att plåga… jag äter själv kött men avskyr lidande och vi utsätter djur för lidande för vi ska få fram billig mat. Om vi har råd, vi lever i ett samhälle där vi kan få tillgång till mat, ska vi lägga mer utav vår disponibla inkomst på den nödvändiga konsumtionen för att kunna minimera bland annat lidandet, kunna hantera naturen på ett ansvarsfullare sätt?

AJ: (35:16) Det här att synliggöra de verkliga kostnaderna, det tror jag är viktigt på många områden. Och med de verkliga kostnaderna menar jag nu inte bara i penningvärde utan också kostnader i form av lidande och möjligheter som inte går att förverkliga, goda möjligheter. Men det har vi ju talat om, liksom, att synliggöra kostnaderna för ekosystem, tjänsterna att verkligen arbeta för rättvis handel. Och det är viktiga saker det och viktigt att inse att vi alla mer eller mindre är, så att säga, del av orättvisa strukturer. Där vi kan handla någonting billigt som någon annan får betala väldigt dyrt för. Det finns i kyrkans liturgi en syndabekännelse som har som formulering ”vi har del i världens bortvändhet från Gud” och jag tycker det är ganska bra uttryck. Vi har del i bortvändheten från det goda som skulle kunna vara, för det finns så många orättvisa system. Jag tänker ju mer vi hör berättelserna och har ett ansikte på orättvisan. Tänker många gånger på det. Svenska kyrkan har ju ett internationellt arbete som heter Act Svenska kyrkan där vi samarbetar med partner på väldigt många olika ställen på jorden. Och vi hör berättelserna, vad som händer. Till exempel genom orättvis exploatering, vattenkällor sinar eller saltvatten tränger in och odlandet blir omöjligt eller skövlandet har eroderat och så vidare. När vi får, liksom, ansikten på människorna som bor där och drabbas av det då tror jag det blir lättare för oss att säga: ”nämen, nu gör jag ett annat val.” Och jag tror att få hjälp att göra andra val och förstå de här är verkligen bättre val än de andra. Och jag tror att så många människor egentligen är beredda att har de bara råd så är de beredda att betala lite mer för sådant som är rättvist producerat än sånt som är billigare och orättvist producerat. 

HN: Men man talar ju om relationsmat egentligen. Att vi behöver förstå sammanhanget. När vi ser en råvara så ska vi förstå, se, få en bild av, en upplevelse av hur det är producerat. Egentligen skulle man kunna säga att den neoklassiska skolan, den som vi lever i, kapitalismen den kräver ju egentligen full information. Ska jag kunna göra ett rationellt val utifrån mina värderingar ska jag ha full information. Det är ju det du talar om, att man… Jag har ju inte full information och därför kan jag göra val som leder till lidande trots att jag inte är medveten om det.

AJ: Just det. Och jag skulle tro att det är väldigt väldigt få människor som skulle vara likgiltiga för det. Och så vet vi att den här delen av min livsstil bidrar till att andra lider på det  och det sättet. Då blir det ju desto större motivation att faktiskt ändra detta.

HN: Då behöver vi alltså skapa närmare relationer mellan människor så att vi kan se vad våra handlingar leder till.

AJ: Ja.

HN: Du sitter ju på en del makt, som ledare. Och då tänker ju på kyrkans alla egendomar. Jag ser kyrkan som en möjlig förebild för det hållbara samhället. Vill man att kyrkan tar den rollen? Tar man den rollen?

AJ: (38:55) Ja, det tycker jag. Vi har ju då som biskopar skrivit ett klimatbrev som i första upplagan kom 2014 och nu i en ny upplaga 2019 där vi har väldigt konkreta uppmaningar till oss själva men också till alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare och så vidare. När det gäller oss själva, det är klart vi har mycket kvar att göra. Men det finns en medvetenhet. Den finns när det gäller förvaltningen av pengar, att investera dem på ett sätt som är hållbart, också etiskt hållbar. Och våra finansförvaltare var väldigt duktiga på det relativt tidigt och kunde visa att… För det fanns liksom en uppfattning ”okej, antingen så går du för, satsar på störst möjliga avkastning och då kan du inte vara sådär etisk, eller så är det etiskt och då får du finna dig i att det blir sämre avkastning.” Men de kunde visa att det etiska förvaltandet ledde till minst lika bra, till och med bättre, avkastning. Och det var en av de gångerna Svenska kyrkan blev omnämnd i New York Times, berömmande. Så det är jag stolt över. Sen har vi ju mycket mark och skog också. Och jag vet att våra egendomsnämnder har överläggningar om hur, vad som är det bästa sättet att förvalta skogen. Vi har ju i vår kyrkoordning en bestämmelse som säger att tillgångarna ska förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bäst möjliga, uthålliga, totalavkastning. Och så står det dessutom: ”tillgångarna ska därtill förvaltas på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkan grundläggande värderingar.” Och när det gäller skogsbruk så har jag förstått att det inte alltid är så lätt att svara på den här frågan vad som är det bästa. För det är komplext. När det gäller jordbruksmarken så är den ju utarrenderad och arrendatorerna är ju självständiga men jag vet exempel där stiften, egendomsnämnderna, har hjälpt till med till exempel återställande av våtmarker, övergång till ekologisk odling och så vidare. Det har också investerats en del i vindkraft. Men även där har det liksom inte alltid varit så lätt för det finns det här ”not in my backyard.” Det vill säga att trots att man följer alla bestämmelser som finns så finns det alltid grannar som säger ”vi vill inte ha något vindkraftverk i vår närhet och gör ni det då träder vi ur kyrkan.” Det har också försökts med solpaneler och det finns exempel där det har lyckats. Men där är det så att kulturminneslagstiftningen sätter hinder i vägen. Så det goda blir ibland det bättres fiende här. Men det jobbas med det.

HN: Jag tänker att stora markägare som kyrkan, skulle vara så fint om man gick före i den meningen att man verkligen skapade förebilder.

AJ: Det är ju både en prövosten men också en möjlighet att kunna se hur hänger våra ord om det goda förvaltarskapet ihop med handlingen. Och vi strävar ju alltid efter att ord och handling ska vara samstämmiga. Det är en ständig strävan som också präglar arbetet med förvaltningen av de här prästlönetillgångarna, som det heter rent tekniskt.

MD: En sak som jag tänkte fråga om. Tydligen är det ju så att den nuvarande påven, han är ju väldigt förtjust i pizza har jag hört.

AJ: Jaha, det är mer än jag vet.

MD: Han ska tydligen vara det, hans favorit är pizza. Har du någon sån där favoriträtt. Har du nån typ av mat som du är extra förtjust i, som du känner sådär det längtar jag ofta till?

AJ: Nja, framför allt när jag har liksom under en längre tid kanske inte kunnat bestämma själv vad jag äter därför att varit på resa och sådär då brukar jag längta efter en sådan där riktigt fräsch sallad.

MD: Om du får välja själv? Om du lagar hemma, om ni äter hemma då gör du gärna en sallad?

AJ: Nu måste jag ju erkänna att jag lagar inte maten hemma, det gör min man.

MD: Jaha, vad trevligt.

AJ: Mycket trevligt.

MD: Så du hoppas på en sallad när du kommer hem då.

AJ: Ja.