#212. Kyndelsmässodagen...

"När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: 'Herre, nu låter diu din tjänare gå hem,i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.' Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 'Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.' Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."

(Lukas 2:22–40)

Symeon och Hanna är kyrkans första vittnen. De såg något och berättade för andra om vad de hade sett. De såg något som de sedan vittnade om. De såg att det var något anmärkningsvärt med det där lilla barnet som de där två fattiga föräldrarna kom upp till tempelplatsen med. Mitt i allt stök och stoj, bland alla djur och människor som trängdes där på templets förgård. Mitt i allt det där som är det vanliga livets levande hände något som Symeon och Hanna fick se. Det lilla barnet såg ut som vilket annat litet barn som helst, men det var inte vilket litet barn som helst. När Gud uppenbarar sig så uppenbarar sig Gud ofta i det som är välkänt och välbekant för oss. I det som ser ut som vanligt men som inte är som vanligt. Vad vanligt nu är? Symeon och Hanna såg något som ingen annan hade sett före dem. De såg att Gud Fader själv – skaparen av allt som varit, som är och som ska bli – uppenbarade sig och gav sig till känna i den lilla och späda pojken Jesus. Märkligt men sant.

Symeon blir upprymd när Andens uppenbarelse drabbar honom och han ser något nytt och alldeles extraordinärt i den där lilla pojken som Maria bär. Han tar barnet i famnen och utbrister: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Symeon är en gammal man som har sett mycket. Han har hoppats och längtat. Han har blivit besviken och hoppats igen. Han har genom sitt långa och strävsamma liv burits av hoppet som finns i Guds löften. Hoppet om att det inte ens i döden är slut på livets möjligheter. Symeon håller i Jesus och tackar Gud för att i just denna lilla pojke har Guds löften infriats och hoppet om livets möjligheter uppfyllts. Symeon ser löftena och hoppet infrias och uppfyllas i relation till allt som har varit hans eget liv. Han kan efter den där stunden lämna den här världen i frid och i trygghet.

Symeon ser också att den frid som han på riktigt upplever inte bara är hans egen. Friden, hoppet och frälsningens löfte – som finns i Guds uppenbarelse i Jesus – tillhör hela världen och alla folk. Hela mänskligheten och alla människor. Utan något som helst undantag. Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen Jesus är hela världens ljus. För världens hedningar, de av oss människor som ännu inte har sett och upplevt Guds uppenbarelse, är uppenbarelsen ett avslöjande av det uppenbara. Det faktum att Gud i Jesus är allas Gud därför att Gud i Jesus har gett sig till känna som en av oss. Som en någon vi kan känna igen. Det var det oerhörda och anmärkningsvärda som Symeon såg. Det bringar frälsning åt alla och härlighet åt Israels folk. Därför att Gud genom att uppenbara sig i den lilla judiska pojken Jesus visar att Israels folk har talat sanning i alla år. Den Gud som israeliterna i alla år har talat och vittnat om – genom att vara ett folk – är den enda Gud som på riktigt lever, rör sig och finns till.

Maria undrade förstås när Symeon omfamnade hennes lilla pojke och pratade som han gjorde. Han vände sig till henne och sade: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen." Symeons förutsägelse blev och blir fortfarande sann. Man bråkade tidigt om vem Jesus hade varit och det bråkas fortfarande om vem Jesus är. Jesus har väckt och väcker fortfarande strid och strider. Både i människors inre och i mänsklighetens yttre. Många har fallit och många faller när livet konfronteras av Jesus. När människans innersta tankar kommer upp i dagens ljus, när skuld och synd inte får vara i fred i skuggorna då faller människan till marken. Då går svärdet genom själen och människan faller hjälplöst. Då faller var och en av maktlöshet inför Guds dom. 

Men när människan faller – och faller, det gör vi alla förr eller senare – då faller vi ner i hoppets, löftets, förlåtelsens, upprättelsens och frälsningens barmhärtiga famn. Många har fallit men många fler har upprättats. Människor upprättas och befrias fortfarande av den Guds nåd, kärlek och barmhärtighet som finns hos den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Hanna såg vad som komma skulle och fylldes av glädje. Hon såg löftet om Jerusalems befrielse och människans upprättelse. Hon såg frälsningens hopp i den lilla pojken Jesus som Symeon omfamnade. Hanna tackade och prisade Gud för vad hon hade fått se. Och hon berättade för alla om vad hon hade sett.

Symeon och Hanna var kyrkans första vittnen. De första som såg, vittnade och berättade om att Jesus var, är och förblir den människa som Gud säger sig vara. Uppenbarelsens mirakel hände där och då, när Gud avslöjade sig för Symeon och Hanna i den lilla pojken Jesus. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud avslöjar sig och låter sig uppenbaras i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret. När Jesus uppenbarar sig i ditt liv, i mitt liv, i vår kyrka och i världen – då är det samma Jesus som Symeon och Hanna såg. Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna berätta om vad vi har fått se. För alla våra systrar och bröder som fortfarande väntar.