Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, anmälde mig till domkapitlet. Rimligen för att om möjligt få mig ”avkragad” för att jag skrivit om Visby domkyrkoförsamling och hans agerande i tjänsten som domprost. Han säger till Kyrkans Tidning att han ”tycker att man ska vara glad att det går att anmäla och få saker prövade och få det friat eller fält av kunniga personer. Det är en jätteviktig del av demokratin i kyrkan.” Förutom att prövningen av ämbetsbärares lämplighet inte är en demokratisk fråga utan en tillsynsfråga som ytterst biskopen och domkapitlet i varje stift har ansvar för så är det fint att Mats Hermansson är glad för att han kunde anmäla mig till en sådan prövning.
Det enda egentliga resultatet är att domprostens trovärdighet har urholkats ytterligare.
Kyrkans Tidning skriver: ”Han sa att jag var en lögnare, men det tycker inte jag att man kan säga. Därför ville jag fråga domkapitlet om det var för mycket. Men det går under hans yttrandefrihet, säger domprosten och tillägger att han är nöjd med friandet.” Oavsett vad Hermansson tycker om saken så har han själv sagt att han har ljugit och har därmed själv erkänt sig vara en lögnare. Att han nu säger att ”det tycker inte jag att man kan säga” om något han själv har sagt och medgivit väcker onekligen en del frågor. Dessutom kan man fråga sig hur han kan vara nöjd med att jag blev friad. Varför anmälde han då över huvud taget?
Kyrkans Tidning skriver: ”Han sa att jag var en lögnare, men det tycker inte jag att man kan säga. Därför ville jag fråga domkapitlet om det var för mycket. Men det går under hans yttrandefrihet, säger domprosten och tillägger att han är nöjd med friandet.” Oavsett vad Hermansson tycker om saken så har han själv sagt att han har ljugit och har därmed själv erkänt sig vara en lögnare. Att han nu säger att ”det tycker inte jag att man kan säga” om något han själv har sagt och medgivit väcker onekligen en del frågor. Dessutom kan man fråga sig hur han kan vara nöjd med att jag blev friad. Varför anmälde han då över huvud taget?
Mats Hermansson sätter sig på höga hästar när han säger: ”De här som är så oerhört negativa är inte särskilt många. Det är en liten grupp, tycker jag. Det finns en stor positiv samhällskraft som heter Svenska kyrkan, sedan finns det en liten grupp inom kyrkan som är väldigt kritiska och som genom moderna medier blir väldigt högljudda.” Tydligare än så kan nog inte domprosten förminska och nedvärdera alla andras åsikter och ståndpunkter. Mats Hermansson uppfattar sig uppenbarligen företräda någon slags "majoritet" i Svenska kyrkan. Med en arrogant knyck av handleden tar Hermansson sig rätten att avfärda den, dem och alla andra vars åsikter skiljer sig från domprostens som "en liten men högljudd grupp."
Mats Hermansson ger en liten fingervisning om var en sådan ogenerad hybris-uppfattning kan komma från när han säger: ”Under Världens fest intervjuade jag Wanja Lundby Wedin i Västerås domkyrka. Hon berättade att hon var chockad över debattklimatet inom Svenska kyrkan, jämfört med LO. Det var något som överraskade henne.” Hermansson tar fram det tunga artilleriet och skickar en tydlig signal om var hans sociala kapital är förankrat. Wanja Lundby Wedin är Socialdemokraternas ankare i kyrkopolitiken och vice ordförande i kyrkostyrelsen – ett tungt namn fyllt av makt. Mats och Wanja är alltså kompisar. Med det ska alla vi andra förstå att vi inte har något att säga till om och att vi gör bäst i att hålla tyst.
Berättelsen om maktfullkomligheten i Visby fortsätter att skriva sig själv.
Han tycker allt så mycket, domprosten. Man kan såklart tycka att ca en fjärdedel av en yrkeskår är en liten del, men om alla dem som inte säger något, vet man ingenting. De tysta missnöjda låter sig ofta nöja med att ett fåtal högljudda missnöjda för deras talan.
SvaraRaderaOch samtalsklimatet i vår svenska kyrka (om det nu ens förekommer samtal...) präglas av just det du skriver, broder Patrik; att vi som inte tycker "rätt" ska tiga och lyda.
Så tig inte, utan tala!