#501. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ’Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’ Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ’Aldrig har vi sett något sådant!’”

(Markus 2:1-12)

Många samlades när ryktet gick att Jesus var i närheten. I Kafarnaum blev de så många att det inte gick att ta sig in eller ut ur huset där han var. De fyra som kom dit med en lam man bröt upp taket och firade ner den lame för att han skulle komma i närheten av Jesus. ”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’” När han såg deras tro. Deras, de som bar dit honom. Inte den lames. Den lame kunde rent fysiskt inte ta sig dit själv. Han bars dit av de fyra. Men det var inte bara det fysiska bärandet som var viktigt. De fyra männen bar fram den lame till Jesus med sin tro. Det var deras tro som Jesus såg när han helade den lame.

När vi kan, orkar och förmår då ska vi bära fram varandra till Jesus med vår tro. När vi själva inte kan, orkar eller förmår då kan vi bäras fram till Jesus av andras tro. Miraklet sker när vi tror tillsammans och bär fram varandra till Jesus. Den lame kan vara du eller jag i våra svaga stunder. De fyra som bär fram oss till Jesus är den kristna kyrkan.

Det har alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas dem som ser på den ärliga, uppriktiga och okomplicerade kristna tron med småsinthet. Skriftlärda då. Maktmänniskor av annat slag idag. De som ifrågasätter den kristna trons hopp och kyrkans anspråk på att bära en sanning om tillvaron. Jesus såg dem då och ser de nu. ”Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan?’” Jesus har inte så mycket till övers för dem som försöker att ta den kristna trons hopp ifrån andra.

Jesus konfronterade och konfronterar dem. ”’Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’” Jesu befriande frälsargärning är inte beroende av våra ord. Jesus befriar, hjälper och frälser utan att låta sig begränsas av att någon försöker att vränga orden. Jesu gärning föregår vår förståelse av den.

Vi får inte ta ifrån varandra den okomplicerade trons bräckliga hopp. Det var hoppet som fick de fyra att bryta upp taket och fira ner den lame till Jesus. Hoppet om att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla växer fram ur löftena som finns hos, med och i relation till den levande Jesus. Den kristna trons hopp får ingen ta ifrån någon annan.

Jesus är kompromisslös i sin vilja att hjälpa människor, människan och mänskligheten. Vi kan krångla till det och göra vårt bästa för att förklara eller bortförklara det Jesus har gjort och gör för människor. Men Jesus låter sig inte hindras eller begränsas av våra mer eller mindre lyckade försök att förstå. Gud Fadern har i, med och genom Jesus en gång för alla befriat och frälst varje människa, människan och hela mänskligheten. Det spelar ingen roll om eller hur vi förstår det hela. Det har redan hänt. Precis som det en gång för alla hände med den lame, som bars fram av sina vänners tro och blev botad av Jesus.

Berättelserna om Jesus spred sig snabbt redan när han levde här. Han ingav människorna hopp med det han sade och gjorde. Hopp har alltid varit en bristvara. När Jesus förkunnade och gjorde mirakel då spreds ett efterlängtat hopp bland människorna tillsammans med ryktet om honom. Han vandrade omkring levande där och då. Han finns kvar hos oss här och nu. Lika levande nu som då. Människans, människors och mänsklighetens livsnödvändiga och yttersta hopp var, är och förblir knutet till den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Samma Jesus nu som då.