5 november 2017

#503. Söndagen efter Alla helgons dag…

Jesus sade: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
(Lukas 20:37–38)
Tanken på uppståndelse från döden är utmanande. Föreställningen om att döden inte är livets slut går på tvärs mot den mänskliga erfarenheten. Dödens obeveklighet är i mänskligt avseende plågsamt tydlig. På olika sätt påminns vi om de som faktiskt har avlidit och de finns inte längre finns kvar hos oss. De fattas oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden. I människans erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är något annat än frånvaro av liv.

Men Jesus talar om livet och döden ur ett annat perspektiv. Gud Fader själv definierar med Jesu ord det liv som han har skapat och skapar. Ända sedan Moses upplevde Guds uppenbarelse i den brinnande törnbusken står det klart att livet som Gud skapar är ett liv som inte slutar att leva. Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar. Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Ett levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande som trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.

1 kommentar: