"Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ’Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.’ De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’ Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:28–40)
Först, det stora sammanhanget.
Gud Fadern skapade allt som är. Som alltings skapare befinner sig Gud Fadern avskild från skapelsen som sådan, utanför skapelsens tid. Men Gud Fadern ville vara och göra sig till ett med sin skapelse. Därför beredde Gud Fadern plats för sig själv i skapelsens tid med och genom att uppenbara sig. Gud Fadern skapade ett utrymme för sin egen närvaro i skapelsens tid genom att uppenbara sig för det judiska folket. Folket svarade med att muta in ett konkret utrymme i världen och i tiden där Gud Fadern fick och tog plats med sin närvaro i folkets närhet. Först i ökenvandringens tabernakel, sedan i templet i Jerusalem.
Gud Fadern skapade allt som är. Som alltings skapare befinner sig Gud Fadern avskild från skapelsen som sådan, utanför skapelsens tid. Men Gud Fadern ville vara och göra sig till ett med sin skapelse. Därför beredde Gud Fadern plats för sig själv i skapelsens tid med och genom att uppenbara sig. Gud Fadern skapade ett utrymme för sin egen närvaro i skapelsens tid genom att uppenbara sig för det judiska folket. Folket svarade med att muta in ett konkret utrymme i världen och i tiden där Gud Fadern fick och tog plats med sin närvaro i folkets närhet. Först i ökenvandringens tabernakel, sedan i templet i Jerusalem.
Med sin uppenbarade närvaro i det judiska folkets mitt skapade Gud Fadern en gemensam tid och historia med människan, med människorna och med mänskligheten. Guds skapelses poäng är inte alltings tillblivelse utan frambringandet av Gud Faderns och människans gemensamma historia i tiden. För att kunna ha och få en gemensam historia behöver man ta plats i varandras liv, i varandras tid. Gud Fadern tar plats i människans, i människornas och i mänsklighetens liv med uppenbarelsen av sin närvaro i det judiska folkets närhet.
I Jesu gestalt tog Gud Fadern konkret plats och form i tiden med början i Marias livmoder. Med Jesu födelse bryter Gud Fadern in i skapelsen med uppenbarelsen av sin närvaro i tiden och ger sig till känna i, med och genom Sonen. Som ett Guds sätt att ovedersägligt sätt säga till människan, människorna och mänskligheten: ”jag delar min livsberättelse i tiden med er – i vår gemensamma historia – så till den milda grad att jag föds som ni och ska dö som ni. Jag är villkorslöst delaktig i era liv, därför är ni delaktiga i mitt livs levande, som inte har något slut.”
Det är det stora sammanhanget som omsluter berättelsen om när Jesus kom till Jerusalem.
”’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’” Jesus behövde en åsna att rida på. Som varande Gud Fadern kunde han säkert ha ordnat med något annat transportmedel på vägen till händelserna i Jerusalem, som skulle bli uppenbarelsens epicentrum. Men poängen är att Gud Fadern med och i Sonen delar livets villkor med människorna utan kompromisser och utan undantag. Den lilla åsnan bär Gud Fadern i Jesu gestalt i den här verkligheten, i tiden och genom historien. Som åsnor bär andra vanliga människor. Gud Fadern lever med och i Sonen helt och hållet fullständigt tillsammans med människan i tiden på ett sådant sätt att Guds verklighet och historia smälter samman med människans och människornas verklighet och historia. Gud Faderns liv blir och är sammanlänkat med människornas liv.
”’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’” Jesus behövde en åsna att rida på. Som varande Gud Fadern kunde han säkert ha ordnat med något annat transportmedel på vägen till händelserna i Jerusalem, som skulle bli uppenbarelsens epicentrum. Men poängen är att Gud Fadern med och i Sonen delar livets villkor med människorna utan kompromisser och utan undantag. Den lilla åsnan bär Gud Fadern i Jesu gestalt i den här verkligheten, i tiden och genom historien. Som åsnor bär andra vanliga människor. Gud Fadern lever med och i Sonen helt och hållet fullständigt tillsammans med människan i tiden på ett sådant sätt att Guds verklighet och historia smälter samman med människans och människornas verklighet och historia. Gud Faderns liv blir och är sammanlänkat med människornas liv.
Där och då missförstod en del Jesus för att vara en världslig härskare bland andra världsliga härskare. Man tog honom för att vara en kung, en någon som gjorde anspråk på makt och inflytande i människornas värld. Där och då förstod en del inte att mannen som kom ridande till Jerusalem på den där lilla åsnan var Gud Fadern själv i Jesu gestalt och att han inte alls hade några anspråk på världslig och politisk makt. Som alltid i människornas historia så blev det bråk om anspråken på den världsliga makt som de trodde fanns hos Jesus. Lärjungar och fariseer, anhängare och motståndare. Men det var ett onödigt bråk. Det handlade aldrig om värdslig makt.
Åsnan trippade på och fortsatte att bära Gud Fadern i Jesu gestalt i tiden och genom den verklighet som är vår. Lärjungarna ropade av glädje.
”’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” De stenar som i den stunden ropade var stenarna under åsnans hovar. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp… Hovarnas klapprande mot stenarna var ljudet som vittnade om att Gud Fadern själv i Jesu gestalt var på väg i tiden, genom tiden och med tiden till de händelser som skulle visa sig vara den mirakulösa uppenbarelsen totala epicentrum. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp… Åsnan bär Jesus på hans väg mot det skeende som ska fullborda sammansmältningen av Guds tid och liv med människans, människornas och mänsklighetens tid och liv. Mot Golgata och till den kommande uppståndelsen från de döda.
Åsnan fortsätter att trippa fram i tiden och genom vår historia. Ljudet av åsnans hovar som klapprar mot stenarna fortsätter att ropa ut sitt vittnesbörd om att Gud Fadern i Sonens gestalt har varit här och att han fortsätter att vara här. Mitt ibland oss, hos oss och med oss. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp…
Åsnan är kyrkan. Kyrkan är åsnan. Som fortsätter att bära Jesus i tiden, genom historien och mot framtiden. Det är vi som är åsnan. Vi som samlas söndag efter söndag i gemenskap med varandra inför Gud Fadern som genom och med Sonen uppenbarar sig för oss här i gudstjänstens skeende. Vår Herre och Gud är här, buren till oss av stenarnas klapprande rop under åsnans hovar i tiderna som varit före oss.
Åsnan är kyrkan. Kyrkan är åsnan. Som fortsätter att bära Jesus i tiden, genom historien och mot framtiden. Det är vi som är åsnan. Vi som samlas söndag efter söndag i gemenskap med varandra inför Gud Fadern som genom och med Sonen uppenbarar sig för oss här i gudstjänstens skeende. Vår Herre och Gud är här, buren till oss av stenarnas klapprande rop under åsnans hovar i tiderna som varit före oss.
Gud Fadern möter oss i Jesu gestalt, här i vår lilla kyrka. När vi ber och sjunger. När vi ser och lyssnar. När vi tar emot bröd och vin. Det är samma Jesus här och nu som där och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar