#531. Bloggardag…

Dag Sandahl har låtit meddela att han har slutat att skriva på Bloggardag. Jag kommer att sakna hans skrivande och hans texter. Det har varit uppfriskande och inspirerande att läsa Bloggardag. Han varit en röst som har talat sant. Jag har inte alltid hållit med Dag Sandahl om det han har skrivit även om jag ofta har tyckt att han har haft rätt i sin kritik. Men han har talat sant och det har varit viktigare för mig än samförstånd och gemensamma åsikter. Just förmågan och viljan att tala sant är en bristvara i allmänhet och i kyrkan i synnerhet. I det avseendet lämnar Dag Sandahl ett tomrum efter sig när han nu har slutat skriva på Bloggardag. Det finns inte så många som försöker tala ärligt och sant i vår kyrka.

När jag började skriva här då inspirerade Bloggardag till att våga försöka att skriva sant om det som är och händer i Svenska kyrkan. Det kan kosta på att säga och skriva vad man faktiskt tycker och tänker, att försöka att vara ärlig, uppriktig och sann. Därför att man då säger och skriver sådant som andra tycker och tänker olika om. Vi är dåliga på att hantera olikheter i vår kyrka. Inte sällan saknas förmågan att skilja mellan sak och person och åsiktskiljaktigheter tas som intäkt för synpunkter på och åsikter om någons person. När jag har upplevt det då har Bloggardag varit som en fyrbåk på ett mörkt och stormig hav – en navigeringspunkt som varit till hjälp för att försöka navigera med sanningen som riktmärke.

Även om Dag Sandahl kanske inte delar mina uppfattningar om Karl Barths teologi så delar Dag ett karaktärsdrag med Karl – viljan och beslutsamheten att vara ärlig och sann. När Barth var ny pastor i församlingen i Safenwil så var han öppet kritisk mot både människor och företeelser som det fanns anledning att vara kritisk mot. Han mötte motstånd och församlingsfolket hade synpunkter och åsikter om att han hade synpunkter och åsikter. Han bemötte sina belackare och kritiker bland annat genom att svara så här:

Oh yes, the pastor should speak the truth, but he should not say anything against the businessman or against the manufacturer or against the teacher or against the trade unions or against the sports club or above all against me! Dear friends, the truth is not against anyone. It is for everyone. Believe me, I love you all equally, just as God loves us all equally. But my calling is to speak and to speak clearly…If I wanted to be liked, I would keep quiet.

”Min kallelse är att tala och att tala klart och tydligt, om jag ville bli omtyckt då skulle jag vara tyst.” Jag kan någonstans tycka mig ana att Sandahl och Barth delar just den delen av kallelsen. Jag hoppas och önskar att Dag Sandahls röst fortsätter att roa, oroa och stöka omkring i kyrkeriet på andra sätt än på Bloggardag. Vår kyrka behöver röster som talar sant, även om sanningen ibland är lite jobbig. Eller kanske just därför.

• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975. S. 62-63.

#530. Veckans resa…

Ärkebiskop Antje Jackelén åker till Israel tillsammans med kyrkostyrelsen i veckan. Annika Borg har ställt kritiska frågor om resans ensidiga innehåll och Leif Thybell har skrivit en kritisk debattartikel om saken i Kyrkans Tidning.

I söndags avrättades två unga israeler och ytterligare en israel skadades av en ung palestinier. Ett fruktansvärt terrordåd som har gått obemärkt förbi i svenska medier tillsammans med det faktum att palestinier firade morden med att dela ut godsaker. Den palestinska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen och mord på israeler sanktioneras av den palestinska myndigheten med belöningar i form av utbetalningar till gärningsmännens familjer. De palestinska ledarna har ett otvetydigt och stort ansvar för den hatfyllda antisemitism som unga palestinier indoktrineras med och som gör unga palestinska män till terrorister och mördare.

Det finns anledning att undra och fråga om det problemet är något som vår ärkebiskop har funderat på i relation till den kommande resan till Israel och i förhållande till de palestinska företrädare som man kommer att träffa. Inte minst i ljuset av söndagens hemska terrordåd. Antje Jackelén fick frågan på Twitter utan att ge något svar. 

Det kunde ha varit ganska enkelt. Ärkebiskopen kunde ha svarat: ”Det som hände i söndags var fruktansvärt. Allt borde göras för att det inte ska hända igen. Nej, jag kommer inte att säga något mer om det och jag kommer inte att kommentera palestiniernas ansvar för det som har hänt.” Det hade varit ett fullt legitimt svar. Istället visar vår ärkebiskop återigen prov på härskartekniker med förlöjligande och osynliggörande av den eller de som framför kritik eller ställer frågor.

Det hade varit välgörande om Antje Jackelén tog kritik, kritiker och frågor på allvar. Som det är nu verkar vår ärkebiskop sitta i ett elfenbenstorn omgiven av ja-sägare, ointresserad av att ta till sig andras perspektiv, oförmögen att bemöta kritik och ovillig att svara på frågor. Det är inte ett bra ledarskap.

Kyrkostyrelsens resa till Israel präglas av ensidighet i relation till konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza och på Västbanken. Det hade varit bra, och kanske hade det även varit belysande, om vår kyrkas ärkebiskop också ställde frågor om palestiniernas ansvar för konfliktens konsekvenser. Veckans resa hade varit ett bra tillfälle.

#529. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ’Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.’” (Markus 12:41–44)

Jesus undervisade på tempelplatsen i Jerusalem. Han varnade för de skriftlärda som söker berömmelse och kändisskap – religiösa företrädare som förväntar sig socialt anseende och förmåner. Domen kommer att bli hård för de ögontjänare och hycklare som har gjort och som gör kyrkan till ett växthus där man bara odlar pompös självrättfärdighet och det egna egot. De som bara ger för att få tillbaka.

När den kristna trons värld och den kristna kyrkans gemenskap blir en plats för självupptagenhet och fåfänga då kommer domen att blir hård. För den som har levt ett liv fyllt av fåfängliga uppfattningar om sig själv, sitt anseende och sin förmåga kommer Guds dom och domens påföljd som ett hård överraskning. Domens utmätande av påföljden är inget mindre och inget annat än döden själv. Döden är en konkret, tydlig och ofrånkomlig slutpunkt för den mänskliga fåfängans aspirationer. 

Sedan satte sig Jesus vid tempelkistan. Tempelkistan var något av en gränspostering mellan, å ena sidan, människornas uppfattning om sin förmåga att kontrollera tillvaron och klara sig själva och, å andra sidan, påbudet och insikten om att vi faktiskt behöver varandra. Tempelkistan var något av ett etiskt imperativ där Gud sade ”ni behöver varandra, ta hand om varandra, hjälp varandra.” Viljan eller oviljan att dela med sig av det det som är ens eget till förmån för andra säger något om hur man ser på sig själv i relation till gemenskapen man ingår i. Vid tempelkistan var det mycket som blev tydligt. Vad som är mitt, ditt och vårt.

Jesus såg att många rika gav mycket av sitt överflöd. Det var gott. Ingen skugga faller på den som har mycket och som efter förmåga ger av det man har. De flesta av oss faller väl in i den kategorin. De flesta av oss här har det väl ganska bra. I jämförelse med många andra i vår värld är vi ganska rika. I alla fall vad det gäller vardagens pengar. Jag vet med mig att jag själv är en av dem. Det ska ingen behöva skämmas för. Ingen ska inte skämmas för de gåvor av trygghet som livet har skänkt.

Så kom den där fattiga änkan och lade ner sina sista två kopparslantar i tempelkistan. Någon skulle kunna säga att hon var ansvarslös som gav bort allt hon hade. Någon kanske skulle mena att hon var naiv. Kanske lite dum. Men hon var varken ansvarslös, naiv eller dum. En änka hade en särställning och det fanns tydliga påbud om att man skulle ta hand om, bistå och hjälpa den som var änka. Som änka hade hon ingen familj och därmed ingen försörjning. Gemenskapen runt templet – de troendes gemenskap – var allt hon hade att förlita sig på. När hon gav allt hon hade till andra då lade hon sitt liv i gemenskapens händer i förtröstan på Guds löften och i tillit till Guds påbud.

Änkan levde redan som Apostlagärningarnas första kristna. ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.” (Apg 4:32–35)

Jesus såg den kristna kyrkans framtid i änkan. För sanningen är att vi alla är som änkan, mer eller mindre. Ingen av oss klarar sig helt ensam. Vi behöver varandra. Vi behöver ta hand om varandra. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver hjälp av varandra. Guds löften och påbud finns nedlagda och inbäddade i den kristna kyrkans gemenskap. Det är här – hos oss, med oss och mitt ibland oss – som Guds löften i Kristus lever och är sanna. Det här är det enda vi har. Vi har bara varandra, Guds påbud och Guds löften i Jesus. Allt annat är förgängligt.

”När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: ’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’ Jesus svarade: ’Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.’” (Markus 13:1–2)

Allt ska brytas ner och allt ska förgås. Det enda vi har av verkligt värde är gemenskapen med varandra, våra små kopparslantar och vår ibland lite bräckliga tro på Guds löften i Jesus Kristus. Inte mer och inte mindre. Men det lilla räcker långt. Med RS Thomas ord: ”Jag tror att jag kanske kommer att vara litet säkrare på att vara litet närmare. Det är allt. Evigheten finns i insikten att detta lilla är mer än nog.”