"När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ’Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ’Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet’, sade han, ’och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.’ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land." (Matteus 2:1–12)
Jesus var ett av många barn som föddes där och då. Han var ett av alla människobarn som har fötts i och genom alla årtusenden. Jesu födelse orsakade en viss uppståndelse. Det blev lokal uppståndelse med herdarna som samlades runt honom. Det blev internationell uppståndelse med stjärntydarna som kom långt bort ifrån ett annat land för att hylla honom. Till och med skapelsen och själva universum uppmärksammade att Jesus föddes. Med en ovanlig stjärna på nattens himmel pekade hela universum på den lilla pojken som skulle få namnet Jesus. Han var ett vanligt barn och han var samtidigt ett radikalt annorlunda barn.
Jesus blev missförstådd två gånger redan som nyfödd.
Det första missförståndet var att han på något sätt skulle vara en kung i världslig mening. Jesus varken var eller är en kung med världslig makt. Det är inte det att Jesus är helt utan makt. Det är heller inte det att han inte har några anspråk alls. Men det handlar inte om den världsliga makten i någon form av världsligt kungadöme. Saken är den att Jesus anspråk är mycket större och mer omfattande än vad någon kunde eller vad någon kan föreställa sig. Perspektivet och anspråket är nästan obegripligt stort, radikalt och fantastiskt. Den lilla nyfödda pojken Jesus var ingen mindre än Gud Fader Allsmäktig själv – skapare av himmel och jord, av allt som har varit, allt som är och allt som ska bli – i mänsklig gestalt.
Det andra missförståndet var att Herodes trodde att Jesus har kommit för att ta den världsliga makten ifrån honom. Inget kunde vara mer fel. Jesus kom till världen för att rädda Herodes och alla andra människor till livet. Inte för att ta något ifrån någon. Med Jesu födelse gav Gud Fadern själv sig till känna för sin skapelse i ett litet skyddslöst och utsatt litet barns gestalt. Alltihop handlade om inget mindre än livets kamp mot och seger över döden. Ett litet kungarike i en avkrok i östra medelhavet är ett litet kommatecken i den stora kosmiska berättelsen om livet och döden som får en dramatisk vändning i och med att Jesus föds. Herodes och alla andra världsliga kungar fick och får ha sin korta berömmelse kvar.
Man skulle kanske kunna påstå att även stjärntydarna missuppfattade vem Jesus var. De kom långt bort ifrån och de kom för att hylla judarnas nyfödde kung. Men stjärntydarnas hyllning var av ett lite annat och annorlunda slag. De hyllade inte en världslig kung med makt och inflytande. Vid den tiden hade inte judarna någon större makt. De var ett av alla folk som kuvades under den romerska ockupationens förtryck. Om de hade haft en världslig kung så hade den kungen inte haft någon större makt. Stjärntydarna hyllade Jesus som judarnas kung men inte som en världslig härskare eller makthavare.
Judarna är det folk som Gud Fadern själv har avskilt som sitt utvalda folk. Fadern har bekräftat det judiska folkets utvaldhet med och genom förbundet. Som ett vittnesbörd om sig själv i och för världen. Stjärntydarna var inte judar själva. När de kom för att hylla judarnas kung så kom de för att hylla den Gud som var – och som fortfarande är – det judiska folkets kung. Det judiska folkets kung var och är Gud Fadern själv. Stjärntydarna kom inte för att hylla en världslig härskare. De kom för att hylla den levande Guden som förbundet med det judiska folket vittnar om. Om någon frågar om ett bevis för Guds existens då är det enklaste, tydligaste och sannaste svaret: ”Det judiska folket.”
Stjärntydarna såg universums pekande stjärna och förstod att något stort var på gång. Med sina gåvor välkomnade de Gud Fadern i Sonens gestalt till världen. De gav honom guld – ekonomiska resurser. Det behövs ju när man ska leva som människa tillsammans med andra människor. De gav honom rökelse – bönens redskap och verktyg. Det behövs ju för gudsrelationen när man ska leva i den här världen, bland alla människor. De gav honom myrra – det som skulle komma att behövas för den sista smörjelsen. Det behövs ju när man ska leva hos människorna och dö som alla andra. Det var som om stjärntydarna välkomnade Gud till världen och gav honom det mest nödvändiga för att kunna leva och dö här, tillsammans med oss människor – pengar, bönen och insikten om döden.
Vi missförstår Jesus om vi försöker göra honom till en kung som råder över någon i värdslig mening. Om vi tror att Jesus legitimerar världslig makt över andra människor så fortsätter vi att missförstå vem han var och är. Jesus föddes in i och kom till världen för att en gång för alla rädda och befria oss, hela mänskligheten och varje människa. Med miraklet som är Jesu födelse föds ett nytt hopp och ett nytt löfte in i världen – det verkliga hoppet och det sanna löftet som ropar ut i ett oändligt universum att döden inte innebär livets slut. Så obegripligt stort, radikalt och fantastiskt är Jesu anspråk. Så stor, radikal och fantastisk är Guds makt över världens liv.
När det verkligen gäller – när ditt, mitt och våra hjärtan slutar att slå – då förlorar världslig makt all betydelse. Det enda som då på riktigt betyder någonting är att faktiskt våga se Jesus som den han alltid har varit, som den han fortfarande är och som den han alltid ska vara – världens, människornas och varje människas levande frälsare.
