#589. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ’Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.’ Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ’Var inte rädd, tro bara.’ Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ’Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.’ Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.” (Markus 5:35–43)

Döden. Den oåterkalleliga intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro. Att förlora varandra. Förlora oss själva. Den kvarvarande tomheten. Förtvivlan. Sorgen. Saknaden. Allt det där drabbade synagogföreståndaren. ”Din dotter är död.” Avgrunden öppnade sig. Världen gick sönder. Verkligheten fick en ny och annorlunda färg.

”Du ska inte besvära Mästaren längre” sade de till honom. Det som nyss var viktigt var inte längre viktigt. Döden avbryter livet och tar all uppmärksamhet. Frånvarons närvaro tränger sig på och fyller den plats som nyss var fylld av liv. Intighetens tomhet blir konkret och vi står som slagna inför avgrunden. Så är det ofta. Nästan alltid. När någon tas ifrån oss och livet ersätts av dödens närvaro. Där stod han, synagogföreståndaren, med rummet fyllt av hans dotters frånvaro. Med allt som började röra sig i hans inre. Med vulkanen av sorg som började mullra i djupet av hans väsen. Hans tankar famlade efter något att hålla sig i när han hörde Jesus röst: ”Var inte rädd, tro bara.”

Rädsla är dödens följeslagare. Rädslan finns på något sätt alltid där, i närheten av tanken på dödens realitet. Det vi människor fruktar mest av allt är det okända. Döden är det största okända. Få är de som sanningsenligt kan påstå sig vara orädda inför dödens ankomst. Jesus uppmaning ”Var inte rädd” griper an vid roten. Jesus vet att synagogföreståndaren är rädd. Rädd för att det ska vara sant att hans dotter är död. Rädd för att han ska ha förlorat henne. Rädd för att han ska ha förlorat den han älskar och den han är älskad av.

”Tro bara” sade Jesus till honom. Vad skulle han tro, där han stod inför avgrunden? Jesus ville inte att han skulle förlora tron på och tilliten till livet. Med tron på och tilliten till livet följer hoppet om att det finns en framtid. Att inte tro är att förlora hoppet om att livet har en framtid. Att förlora hoppet är att förtvivla. Jesus ville ingjuta tilliten till livet och hoppet om framtiden i honom, så att han inte skulle förtvivla.

Så tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och de gick hem till föreståndaren där dottern hade dött. Där hade förtvivlans upprördhet tagit över och de grät och klagade högt. Dödens närvarande frånvaro fyllde hemmet. Hon var död och de såg ingen framtid. Så som det så ofta är när döden tar någon ifrån oss.

”Varför ropar ni och gråter?” sade Jesus när han kom in. Det kan vid första anblicken verka hjärtlöst att någon ställer en sådan fråga till de som sörjer. Men det finns något djupt själavårdande i frågans uppmaning att sätta ord på sorgen. ”Varför gråter ni?” lämnar utrymme att benämna det som har hänt. Att med ord göra sorgens orsak konkret och därmed lite mer hanterbar.

Jesus sade: ”Flickan är inte död, hon sover” och avslöjade något oerhört med de orden.

Den som är död är inte tillgänglig i tiden. Den som är död saknas i den kommande tiden som är de levandes möjlighet. Den som är död har lämnat den tid som är livets själva livselement. Flickan var ju död. Och nu påstod Jesus att hennes död var en sömn. Den som sover vilar fortfarande i tiden, finns ju kvar här i den tid som är vårt livselement, om än inte kontaktbar. Den sovande har en framtid, en plats här i tiden med oss levande. Den sovande kan återta sin plats i tiden genom att vakna.

Med orden om att flickan inte är död utan sover avslöjar Jesus sin relation till tiden. För honom har hon inte lämnat den tid som är hans livselement, trots att hon med sin död har lämnat den tid som är hennes levande fars och mors livselement. Den tid som är Jesus livselement innefattar och omfattar den fullbordade framtiden som ska bli till genom uppståndelsen, på andra sidan döden. För Jesus innebär inte flickans död att hon har fallit utanför den tid som är det levande livets livselement definierat av uppståndelsen. För Jesus är den döda flickan bara tillfälligt okontaktbar, hennes liv och plats i livets tid är intakt.

”Då skrattade de åt honom.” Det är klart att de skrattade, mitt i deras förtvivlan och sorg. Det Jesus sade var ju absurt. De såg ju att hon var död. Skratt förlöser när diskrepansen mellan det som sägs och det som är blir så stort att det blir absurt. Ibland kan man inget annat göra än att skratta åt saker. Även åt det som är smärtsamt och svårt. Skrattet är en emotionell säkerhetsventil. De skrattade åt Jesus när han sade att flickan som var död inte var död för att alltihop var så smärtsamt.

Jesus agerade beslutsamt och körde ut allesammans. Han tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där flickan låg. Det var som om Jesus bestämde sig för visa dem vad han menade. Han behövde bli konkret och handfast.

Så han tog barnets hand och sade: ”Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” Jesus rörde vid henne och tilltalade henne som man tilltalar någon som lever. Miraklet skedde. Flickan reste sig upp. Det berättas inte att hon började att leva igen. Hon bara reste sig upp. För Jesus var hon inte död, hon befann sig fortfarande i den tid – i det livselement – som definieras av Jesus uppståndelse. Hon hade inte fallit utanför livets tid. Hon behövde bara resa sig upp. Hon gick omkring i rummet som om inget hade hänt, hon var tolv år gammal. Det berättas att hon var tolv år gammal för att vi ska förstå att det är samma tolvåriga flicka som nu lever efter att hon varit död.

De blev utom sig av förvåning. Det är kanske inte så svårt att förstå. Vem av oss skulle inte bli utom sig av förvåning om någon som var död reste sig tillbaka till livet mitt framför våra ögon? Den förvåningen hör ihop med tron på att Jesus är den han är. När tron på Jesus visar hur tillvaron är beskaffad, vad livet är i ljuset av Jesus död och uppståndelse, när det visar sig att verkligheten är på ett annat sätt än vad vi kanske trodde att vi visste, då är förvåning det första som händer. Förvåningen lever kvar som en förundran inför tillvaron i ljuset av den kristna tron.

Jesus förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Han hade avslöjat en hemlighet för dem. Hemligheter ska man ju hålla. Miraklen som Jesus gjorde avslöjar hemligheten om hur det ska bli och vara vid tidens slut. Hur det ska bli när Guds rikes fullbordade framtid är den verklighet som är och som ska vara.

I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på de sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av hur det ska bli. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är som konkreta exempel på tillståndet i det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om.

Sedan sade Jesus åt dem att ge flickan något att äta. Den vardagliga och konkreta handlingen att ge henne något att äta visar oss två saker. Det ena är att flickan är uppväckt till det liv som hon levde här i tiden. Hon är densamma som innan hon dog och äter som förut. Uppståndelsens liv är inte av något annat slag än det liv som vi lever här och nu.

Det andra är sammansmältningen av vår tid med Jesus tid. Tiden är elementet i vilket vi lever. När den uppståndna flickan åt var hon uppstånden som in i Guds rikes fullbordade framtid samtidigt som hon var konkret levande i den tid som var hennes föräldrars och vårt livselement. Miraklet var en försmak på sammansmältningen av Guds rikes fullbordade tid och det levande livets tid som vi känner till. Som det ska bli på uppståndelsens dag.

Döden. Intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro – är inte slutet på berättelsen om livets levande. Synagogföreståndarens dotter dog, som vi alla ska dö. Jesus rörde vid henne och tilltalade henne, som Jesus ska röra vid och tilltala var och en av oss. Flickan reste sig och livet levde vidare som livet alltid har levat, som vi ska resa oss och leva vidare som vi alltid har levat.

Det finns ett löfte i Jesus Kristus om att döden inte innebär livets slut. När den dagen kommer, när vi kliver över tröskeln och lämnar det här livet bakom oss, då ska vi på något sätt få höra Jesus röst: ”Du är inte död, du sover. Var inte rädd, tro bara.” 

#588. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

"Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” (Johannes 17:18–23)

Jesus livsgärning som människa här i tiden närmade sig sitt slut. Han summerade sitt liv med människorna och försökte förbereda sig själv, lärjungarna och världen på att tillvaron skulle bli annorlunda när han lämnade livet som vi känner det bakom sig. Han gjorde det med bönens ord och bad till Gud Fadern. Det är som om vi får lyssna till en Guds egen inre dialog om det viktigaste inför den oundvikliga förändringen som är på väg när han ska lämna lärjungarna och de troende för att tas upp i uppståndelsens fullbordade framtid.

Han sade: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen.” Fadern sände Sonen till världen med en avsikt och en uppgift. Faderns avsikt och Sonens uppgift är klart och tydligt uttalade. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16) Faderns avsikt var att befria mänskligheten, människan och alla människor från dödens intighet. Sonens uppgift var att med sitt liv, sin förkunnelse, sin död och sin uppståndelse åstadkomma frälsningens befrielse från döden. Jesus sände ut lärjungarna i världen med samma avsikt och med samma uppgift. Avsikten är att de som tror på Jesus genom lärjungarnas förkunnelse inte skall gå under utan ha evigt liv. Uppgiften är att förkunna detta glada budskap för alla som vill höra och ta det till sig.

Jesus sade: ”För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” För lärjungarnas skull ska Jesus bli ett heliggjort offer som på korset ska åstadkomma försoningen mellan Gud och mänskligheten en gång för alla. Det glada budskapets sanning – Evangeliets sanning – är att Guds försoning med människorna är alldeles sann och alldeles på riktigt. Att ta denna sanning till sig, att göra den till sin, att i hjärtat och på riktigt tro att frälsningens befrielse är sann, det är heliggörande för de som tror. De som tror att Jesus är den han är i enlighet med lärjungarnas förkunnelse skall inte gå under i dödens intighet utan ha evigt liv. Uppgiften att förkunna detta glädjebud för världen kvarstår för oss som tror även idag.

Han sade: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Jesus bad inte bara för lärjungarna. Han bad också för oss och för alla andra som genom lärjungarnas förkunnelse har kommit till tro på Jesus. Lärjungarnas ord, vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är, det är vad som leder oss till den kristna tro som frälser och befriar. Någon annan frälsning finns inte. Vi har fått och vi får deras förkunnelse om Jesus till oss i, med och genom profeternas och apostlarnas vittnesbörd i Bibelns berättelser. Några andra frälsande ord finns inte. Vår uppgift är att fortsätta att vittna om Evangeliets befriande och frälsande budskap, här och nu där vi står och går. Att vara kristen är att ha kommit till tro på Jesus efter att ha hört Evangeliet och att därefter berätta om dess glada budskap för andra. Vi kan inte och vi får inte hålla den kristna trons fantastiska glädjebudskap för oss själva.

Jesus sade: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Jesus bad för vår enhet. För att vi, tillsammans med lärjungarna och världens alla kristna, ska vara en sammanhållen gemenskap. Det betyder inte att vi ska vara en enighetens åsiktsgemenskap där alla tycker, tänker och agerar likadant. Enhetstanken är relaterad till Fadern och Sonen i Anden. Det är i vårt förhållande till Gud Fadern med Sonen i Anden som vår kristna enhet är viktig. När vi är ett – i betydelsen att vi kristna var och en för sig och alla tillsammans med och i vår kristna tro definierar oss i relation till Fadern med Sonen i Anden och agerar därefter – då kan och ska världen tro att Jesus är den han är och att han är sänd av Fadern.

Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara kristna. Vi behöver vara kristna så att det märks att det betyder något. Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att Evangeliets glädje lyser igenom, så att Guds kärlek till världen i Jesus blir synlig för andra.

Han sade: ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.” Härligheten som lyser om Jesus är hans intima relation till Fadern. Så oerhört intim och nära att de är ett. Så intim och så nära att de inbördes delarna inte går att skilja åt. Sådan är relationen till Gud Fadern som är tillgänglig för oss alla i tron på Jesus. Att leva i sin kristna tro är att tas upp i och omfamnas av den intima och nära relationen till Fadern som Jesus befinner sig i. Om och när vi ser och förstår att vi tillsammans med Jesus är inneslutna i en intim och nära relation med Gud själv då kan vi också fullkomnas och förstå att vi är ett med varandra. När vi i den kristna trons ljus inser att vi i tron på Jesus hör ihop med varandra och på riktigt lever i enlighet med den insikten då blir den kristna kyrkan och Evangeliets glada budskap synligt och tydligt i världen. Och Jesus sade: ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Jesus summerade sitt liv bland människorna med bönens ord. Det var som en Guds egen inre dialog där han pekade ut riktningen för lärjungarnas, för alla kristnas, för kyrkans och för vår framtid. Han bad om att Evangeliets avsikt och uppgift skulle vara tydliga för oss. Han bad för att vi inte ska hålla den kristna tron för oss själva, för att vi ska fortsätta att vittna, berätta och föra det glada budskapet om frälsningen genom Jesus vidare till andra. Han bad för att vi ska lita på att Evangeliets löfte om befrielse från döden är sant. Han bad för att vi ska förstå att vi i vår kristna tro hör ihop med varandra. Han bad för att vi ska leva tillsammans med varandra så att Guds kärlek till världen och människorna blir synlig och tydlig. Så att vi med våra liv vittnar om att "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”