”När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ’Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?’ Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ’En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.’” (Matteus 13:53-57)
Jesus hade gjort sig ett namn och han hade blivit ganska välkänd. Han hade predikat för stora folkskaror och gjort många mirakel. Samtidigt som Jesus gjorde underverk förkunnade han om Guds rike och han försökte förklara vad han menade med en lång rad liknelser. Det Jesus gjorde och det han förkunnade ställde till med uppståndelse och han fick både makthavarnas och folkets uppmärksamhet.
Han kom hem till Nasaret. Där undervisade han i synagogan så att de som hörde honom häpnade och började ifrågasätta honom. ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?” undrade de. Vi vet inte vad Jesus undervisning i synagogan handlade om. Men vi vet ganska mycket om visdomen som fanns i hans övriga undervisning. Vi vet också ganska mycket om underverken som han gjorde. Berättelserna finns ju. Men de ifrågasatte inte visdomen i sig. De ifrågasatte Jesus som person. ”Vem tror han att han är?” Ungefär.
”Är det inte snickarens son?” fortsatte de. Josef var ju snickare. Vi vet inte så mycket om Josef. Men de få berättelser som vi har om honom vittnar om att han var en ganska enkel man som hade ett stort hjärta. Det är nästan som att de försökte skambelägga Jesus genom att hänvisa till hans pappa, som ju inte var någon märkvärdig figur. Josef var ju liksom bara en av alla vanliga människor. Om nu Jesus kom ur sådana enkla förhållanden, då kunde han väl inte hålla på att göra sig själv märkvärdig. Det var ju ungefär vad de sade.
”Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?” De hänvisade till Jesus familj som någon form av argument mot honom. Men, ett kort tag tidigare hade Jesus haft en diskussion om just sin relation till familjen. ”Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ’Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.’ Han svarade honom: ’Vem är min mor, och vilka är mina bröder?’ Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.’” (Matteus 12:46-50) Jesus vidgade familjebegreppet på ett sätt som kanske var obegripligt för många och sannolikt var provocerande för de flesta. Hans ärende var större och mer omfattande än vad som rymdes i tidens sociala ramar. Argumentet om att hans familj inte var märkvärdig nog bet inte.
”Och bor inte alla hans systrar här hos oss?” fortsatte de. De ifrågasatte Jesus för att han i allt väsentligt var lika vanlig som hans syskon. Om nu hans systrar bor här hos oss och är helt vanliga kvinnor då kan väl inte han vara särskilt märkvärdig, ungefär. Det är förståeligt att de tänkte så. Där och då såg och hörde de en till synes vanlig människa bland vanliga människor. Vem Jesus egentligen var i djupet av sitt väsen, det var dolt bakom en slöja av vardaglig vanlighet. Jesus fullständiga väsen och verkliga identitet skulle uppenbaras först senare, när han gav sig till känna som uppstånden från döden han dog på korset.
”Varifrån har han då allt detta?” undrade de. Det var en berättigad fråga förstås. Jesus var ju en son till en vanlig snickare och som sådan hörde han inte till den grupp av människor som vanligtvis stod för visdomen. När det nu visade sig att Jesus var en vis förkunnare så var det kanske inte så konstigt att de som visste vem han var undrade var i hela friden han hade fått allting ifrån. Återigen, det var en berättigad fråga. De visste inte där och då vem Jesus var i sin helhet. Nu vet vi att Jesus var och är en någon som är mycket mer än en vanlig snickarson från Nasaret, men det visste de inte då.
Så blev han en stötesten för dem. En stötesten är en svårighet. Många olika saker kan vara stötestenar. På vilket sätt Jesus blev och var en svårighet för dem är lite oklart. Kanske var det allt det där som han förkunnade om Guds rike som var svårt för dem. Det kanske var svårt för dem att hantera det faktum att han faktiskt gjorde underverk som hjälpte människor på ett sätt som ingen hade sett eller upplevt förut. Kanske var det Jesus vanlighet som var problemet. Det han undervisade om, det han förkunnade, predikade och gjorde var ju något radikalt annorlunda och alldeles nytt. Ändå var han ju så vanlig. Det gick kanske inte riktigt ihop. Så Jesus blev en stötesten, en svårighet och ett problem.
”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem” svarade Jesus. En profet är en någon som går Gud Faderns ärende. En profet förkunnar ett besvärligt budskap om omprövning och omvändelse – från de världsliga tingen till de gudomliga angelägenheterna. En profet konfronterar sin samtid med ett radikalt och provocerande budskap om att den riktning som folket rör sig i behöver korrigeras och att den nya nödvändiga riktningen har folkets relation till Gud Fadern som utgångspunkt, centrum och mål. Den som drabbas av profetens uppgift blir osvikligt ringaktad i sin hemstad och av sina närmaste. Av den enkla anledningen att en profets ärende går utöver allt som vederbörande tidigare har varit. Profetens uppgift innebär ett kompromisslöst brott med allt det som tills dess har definierat hans eller hennes identitet och sammanhang. Den som bryter med gamla vänner, bekanta och släktingar för ett högre syfte blir ofelbart ringaktad. För vi ska ju inte tro att vi är något. Men en sann profet är något alldeles särskilt och det får konsekvenser.
Jesus var, bland mycket annat, en alldeles sann och tvättäkta profet som gick Gud Faderns ärende och förkunnade ett radikalt budskap om omvändelse. Han undervisade i synagogan i Nasaret. De som hörde honom häpnade och ifrågasatte honom, för att han var lika vanlig som hans syskon och de andra där i byn. De som ifrågasatte Jesus använde hans vanlighet som ett argument mot honom. Det skulle senare visa sig att det var just Jesus vanlighet som var och är det mest fantastiska med honom.
I ljuset av hans uppståndelse från döden har det visat sig att Jesus från Nasaret – i all sin vanlighet – är Gud själv uppenbarad i Sonen. Här finns den kristna trons absoluta epicentrum. Gud är ingen abstrakt idé eller ett transcendent något som befinner i någon annan del av verkligheten än här. Gud är inte tidlös. Gud står inte utanför tiden, evig i sin oföränderlighet. Tvärtom – med och genom uppenbarelsen i Sonen har Gud Fadern en gång för alla visat världen och mänskligheten att han lever här i tiden, med oss, och att han delar livsvillkoren med alla och envar.
Där och då var Jesus vanlighet en stötesten för dem. Här och nu, i ljuset av uppståndelsens mirakel och i ljuset av Jesus fortsatta närvaro i Anden, är Jesus vanlighet hans styrka. Han är här, lika närvarande som var och en av oss, lika vanlig som du, jag och alla andra. Att Jesus är alldeles vanlig är kanske det största miraklet av alla. Det faktum att Gud Fadern har uppenbarat sig och fortsätter att uppenbara sig med Sonen i Anden här i den högst vardagliga och vanliga verkligheten som vi står och går i tillsammans är utan tvekan ett fantastiskt och ständigt pågående mirakel i all sin vardagliga vanlighet.
Att Jesus var och är tillgänglig på ett vanligt sätt kanske kan vara en stötesten för någon, nu som då. Samtidigt är det just det att Jesus är tillgänglig på ett vanligt sätt som gör Jesus till den absoluta, fasta och högst verkligt existerande hörnstenen i vår kristna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar