"Han talade till dem i liknelser. ’En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ”Min son kommer de att ha respekt för.” Men arrendatorerna sade till varandra: ”Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.” Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.’ De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg." (Markus 12:1–12)
Jesus befann sig i Jerusalem. När han och lärjungarna kom till staden välkomnade folket honom som om han var en kunglighet. Det första han gjorde när han kom till Jerusalem var att gå till templet och där ställde han till med bråk. ”Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” sade han högt när han välte omkull bord och drev ut dem som gjorde affärer i och vid templet. Översteprästerna och de skriftlärda blev arga förstås. Det var ju deras affärsverksamhet som Jesus bråkade om. Maktens människor har i alla tider tyckt illa om när någon har synpunkter på deras orättfärdiga affärer. Så de sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen. Samtidigt som de var lite rädda för honom, de såg ju att han hade ett starkt stöd bland folket.
Jesus och lärjungarna lämnade Jerusalem efter bråket och kom tillbaka dagen efter. De gick upp till tempelplatsen igen och där konfronterade översteprästerna och de skriftlärda Jesus om bråket dagen innan. ”Vad har du för fullmakt att göra detta?” frågade de honom och det blev en diskussion dem emellan. Jesus förde in diskussionen på teologiska frågor och frågade bland annat om vem de uppfattade att Johannes döparens var. Översteprästerna och de skriftlärda stod svarslösa. Det var då Jesus gav dem liknelsen om vingården och arrendatorerna.
Det var ganska kärva ord i den där liknelsen. Mannen som i liknelsen planterade en vingård, det är förstås Gud Fadern själv. Vingården är Guds utvalda folk. Stängslet kring vingården är de rituella och religiösa avgränsningarna som avskiljer och identifierar vilket av alla folk det är som är Guds folk. Presskaret är uppenbarelsens förädling. Det vill säga det Guds folks vittnesbörd om Guds uppenbarelse i världen som ska bli och vara till frälsning och välsignelse för alla folk. Vakttornet är den institutionaliserade offerkulten i templet och det prästerskap som gavs uppgiften att med och genom tempelkultens ritual hålla folkets relation till Gud Fadern sanningsenlig.
Att vingården arrenderades ut betyder att Gud Fadern anförtrodde förvaltningen av Guds folk till människorna. Arrendatorerna är de bland Guds folk som fått förtroendet att förvalta platsen för Guds uppenbarelse i världen, det vill säga översteprästerna och de skriftlärda som ansvarade för templet. De överstepräster och skriftlärda som Gud hade anförtrott folkets väl blev sig själva nog. Det ansvarsfulla förtroendet och den förvaltande uppgiften som de fick omvandlades till en egennyttans maktposition. Tempelkulten, vars funktion var att upprätthålla folkets relation med Gud och Guds relation med folket omvandlades till en affärsverksamhet. Istället för att ta sitt ansvar för Guds folks väl utnyttjade översteprästerna och de skriftlärda makten de hade fått för egen vinnings skull.
Tjänarna som vingårdens ägare sände för att hämta en del av vingårdens skörd är profeterna som Gud sände till folkets förvaltare för att utkräva ansvar och hämta hem frukterna av Guds folks vittnesbörd i världen. Men profeterna motarbetades, fördrevs, fängslades eller slogs ihjäl en efter en. I liknelsen skickade vingårdsägaren till slut sin son i hopp om att arrendatorerna skulle ha respekt för honom. Men arrendatorerna såg istället möjligheten att tillförskansa sig hela vingården genom att ha ihjäl sonen. Så de slog ihjäl honom. Men arrendatorerna fick inget arv. Istället drog de på sig vingårdsägarens vrede och han hämnades sin son genom att ha ihjäl arrendatorerna och ge vingården åt andra.
Jesus drev hem poängen och sade: ”Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.” Han talade förstås om sig själv. Hörnstenen, grundstenen som bär hela bygget. Den osannolika stenen som husbyggarna ratade blir och är genom Guds försorg den sten som hela tillvarons existens vilar på. Översteprästerna och de skriftlärda förstod att hans liknelse var riktad mot dem. De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket, därför lät de honom vara och gick sin väg.
Jesus gav översteprästerna, de skriftlärda och oss en ganska kärv liknelse. Som så ofta när Jesus är skarp och kärv i tonen så gjorde han det för att inskärpa allvaret i hans ärende. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Vare sig där och då eller här och nu handlar Jesus ärende om någon rosaskimrande låtsasvärld. Han ger oss en kärv liknelse för att vi ska förstå och inse att det som Jesus kommer med är allvar på liv och död. Den kristna kyrkans vingård och kyrkans vittnesbörd om Guds uppenbarelse i världen handlar inte om något annat än om huruvida vi och alla andra människor ska leva eller dö. Den kristna kyrkans vittnesbörd i världen är på dödligt allvar till förmån för livet.
Nu står vi här i den kristna kyrkans vingård som vår Herre har planterat i världen. Det finns avgränsningar som avskiljer och identifierar vad den kristna kyrkan är och inte är. Det finns presskar i kyrkans församlingar som är till för att förädla Guds uppenbarelses frukter till frälsning och välsignelse för alla folk. Det finns vakttorn i den kristna kyrkans tro, tradition och bekännelse som reglerar innehållet i och formen för vår relation till Gud och Guds relation till oss. Det finns sådant som är sant och det finns sådant som är osant om vem Gud är och om hur människans relation till Gud Fadern ser ut.
Vi har tillsammans fått uppgiften att vara den kristna kyrkans arrendatorer i vår tid. Det är vår uppgift att förvalta Guds uppenbarelses hemligheter och synligheter till glädje och hopp för andra och varandra. Vi behöver hjälpas åt med att förvalta den kristna kyrkans vingård. Så att den kyrkliga vingården bär vittnesbörd om att Gud Fadern faktiskt uppenbarar sig i folkets närhet. Vi behöver hjälpas åt och förvalta kyrkans Evangelium så att vittnesbördet i vår kristna tro blir till välsignelse och frälsning för många. Allt i medvetenhet om det djupa allvaret som Jesus gjorde tydligt med sin kärva liknelse.
