”Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ’Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.’ Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ’Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.’” (Markus 14:3–9)
Jesus och lärjungarna befann sig i Betania, en mindre by straxt utanför Jerusalem. Jesus hade med sin förkunnelse om befrielse för de fångna och med sina många välgärningar mot de i samhället som var mindre ansedda skaffat sig många motståndare och några fiender bland de religiösa och politiska makthavarna. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att gripa honom och försöka få honom dödad. De romerska myndigheterna hade tröttnat på vad de uppfattade som ett begynnande uppror bland dem som tog till sig av vad Jesus sade och gjorde. Det började att dra ihop sig, Jesus och hans lärjungar var eftersökta.
De världsliga makterna och makthavarna gör alltid vad de kan för att undanröja den eller dem som undergräver deras anspråk på makt över människor. Men påsken var bara två dagar bort och med så mycket människor i rörelse omkring högtiden ville makthavarna vänta med att ge sig på Jesus tills efter helgen för att undvika oro bland folket. Jesus och lärjungarna lämnade Jerusalem och begav sig till Betania, utom synhåll för myndigheterna.
Jesus var hemma hos och åt tillsammans med Simon den spetälske. Att ens vara i närheten av en spetälsk var befläckande och var socialt helt oacceptabelt. Att dessutom sitta till bords och äta tillsammans med en spetälsk var under alla omständigheter fullständigt orimligt enligt alla gängse sociala regler och normer.
Att dela bordsgemenskap och att äta ihop var någonting som var väldigt viktigt. Den rituella och symboliska innebörden av att äta tillsammans var mycket betydelsefull. Att äta tillsammans var en gemenskapshandling som skapade och vidmakthöll ett förbund mellan dem som delade måltidsgemenskapen. Man visade att man hörde ihop med varandra genom att äta tillsammans. Att Jesus åt tillsammans med Simon den spetälske i hans eget hus positionerade Jesus allra längst ut i ytterkanten på den sociala gemenskapens skala, tillsammans med de föraktade.
Att Jesus – som skulle visa sig vara Guds son – åt tillsammans med en spetälsk berättade någonting avgörande och kanske för många provocerande om vem Gud är och hur Gud betraktar människan och människor. Jesus visade att det inte finns några mänskligt konstruerade gränser över huvud taget som stänger ute någon enda människa från gemenskapen med honom. I, med och genom Jesus är Gud en någon som inkluderar hela mänskligheten och alla människor i förbundet med sig själv. Alla människor – även var och en och alla de som av olika anledningar föraktas av andra, och kanske av oss.
Så kom då kvinnan som hade en flaska av det dyrbaraste som fanns. Nardus, en väldoftande parfym som extraherats från en sällsynt växt från högt uppe bergen i norra Indien och i Nepal. Den lilla förslutna flaskan innehöll den mest potenta och fantastiska vällukt som tänkas kan. En droppe på en fingertopp fyllde hela rummet med en alldeles fantastisk och underbar doft. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut allt innehåll över Jesu huvud. Det rann ner längs tinningen på honom, ner i pannan, ner i nacken. Hon gav sin största skatt till Jesus, det mest dyrbara hon hade, och den mest ljuvliga och makalösa doft man kan tänka sig fyllde rummet till övermättnad. Hon anade och förstod vad som komma skulle och gav honom det vackraste hon hade innan han skulle dö.
Ett förtätat ögonblick uppstod när kvinnans ögon mötte Jesu blick och doften från nardusdropparna fyllde rummet med den fantastiska doften. Som ett ögonblick av människans intima gemenskap med den levande Guden som har skapat allt. Som om människan med och genom kvinnans ögon såg sin levande Gud i Jesus från Nasaret. Det var som om hennes ömhet och omtanke var hela mänsklighetens bekräftelse på Guds uppenbarelse i Jesus. Som om hela mänskligheten med kvinnans kärlekshandling såg Gud själv uppenbarad i Jesus och sade: ”Vi ser dig, vi vet att du är här. Vi förstår att du ska offra ditt liv för oss så att vi ska få leva.”
Det oerhörda, stora och vackra i det ögonblick som hände gick lärjungarna förbi. De blev istället arga och började tjafsa om pengar. De såg bara det ekonomiska värdet i den nardusbalsam som kvinnan hällde över Jesus och de började moralisera över att hon slösade bort något av värde som kunde användas till annat. Skuldbeläggande moralism är ingenting nytt i kyrkans värld. Men Jesus tog henne i försvar. ”Låt henne vara!” sade han. ”Varför gör ni henne ledsen?” Jesus förstod det som lärjungarna inte hade förstått.
Jesus visste att hans tid var ute. Han visste att när de gav sig iväg till Jerusalem för att fira påsken så skulle han att gripas, dömas och dödas. Han förstod att han skulle dödas som en brottsling. Och brottslingars döda kroppar blev inte smorda inför begravningen. Jesus förstod att kvinnan förstod vem han var och vem han är. ”Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Vi ska komma ihåg henne, den namnlösa kvinnan som såg Gud själv uppenbarad i Jesus från Nasaret. Vi ska berätta för andra och varandra om vad hon gjorde och varför. Vi ska berätta om vem hon såg där hemma hos Simon den spetälske – Jesus från Nasaret. Och vi ska berätta om vem Jesus är. Han som med sin död på korset och genom sin uppståndelsen visade sig vara Gud själv i mänsklig gestalt. Jesus, han som på ett outgrundligt och mirakulöst sätt fortfarande lever här. Hos oss, med oss och för oss.
