"När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: 'Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.' Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 'Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.' Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."(Lukas 2:22–40)
Symeon och Hanna är kyrkans första vittnen. De vittnade om att det var något anmärkningsvärt och alldeles särskilt med det lilla barnet Jesus som de två fattiga föräldrarna Maria och Josef kom med till tempelplatsen. Det var en dag som alla andra med människor och djur som trängdes där på templets förgård i Jerusalem. Mitt i det vanliga livets levande hände något unikt som Symeon och Hanna fick se och uppleva.
Det lilla barnet i Marias famn såg ut som vilket annat barn som helst. Men det skulle visa sig att det inte var vilket barn som helst. Ofta uppenbarar sig Gud i det som är välkänt och välbekant för oss. I det som ser ut som någonting alldeles vanligt. Så var det för Symeon och Hanna när de såg något som ingen annan såg just där och då. De såg och upplevde miraklet att Gud Fadern själv uppenbarade sig och gav sig till känna i den lilla pojken Jesus. Märkligt men sant. Symeon blev upprymd när Andens uppenbarelse drabbade honom. Han såg någonting radikalt annorlunda och alldeles nytt i den lilla pojken som Maria bar, något som ingen annan hade sett före honom. Något liknande hade aldrig hänt tidigare. Symeon tog barnet i sin famn och utbrast: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Symeon var en gammal man som hade sett mycket. Han hade hoppats och längtat länge. Han hade blivit besviken om och om igen men han hade aldrig slutat att hoppas. Genom sitt långa och strävsamma liv bars han av hoppet som finns i Guds löften. Han var rättfärdig och from. Symeon tog Jesus i famnen och tackade Gud för att Guds löften infriades i just denna lilla till synes vanliga pojke. Efter den stunden kunde han lämna den här världen i frid och i trygghet förvissad om att Guds löften är sanna. Men Symeon såg också att den frid som han såg och upplevde inte bara var hans egen. Friden och Guds löften tillhör hela världen och alla folk. Hela mänskligheten och alla människor. Utan undantag. Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen Jesus är hela världens ljus.
För världens hedningar är uppenbarelsen ett avslöjande av det uppenbarade – att Gud i Jesus är alla människors Gud. I Jesus ger sig Gud Fadern till känna som någon alla människor kan känna igen som den Gud som faktisk existerar och lever i människornas närhet. Det var det oerhörda och anmärkningsvärda som Symeon såg. Den uppenbarelsen bringar frälsning åt alla och härlighet åt Israels folk. Därför att Gud, genom att uppenbara sig i den lilla judiska pojken Jesus, visar att Israels folk har talat sant i alla år. Den Gud som Israels judiska folk har talat om och vittnat om genom att vara ett faktiskt existerande och identifierbart folk i årtusenden är den Gud som alldeles på riktigt existerar och lever. Uppenbarelsen i, med och genom den lilla judiska pojken Jesus vittnar för världen och för mänskligheten att Israels Gud är den Gud som lever, rör sig och finns till i människornas närhet. Där och då. Här och nu.
Maria undrade förstås vad det var som hände när Symeon omfamnade hennes lilla pojke och pratade som han gjorde. Han vände sig till henne och sade: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Symeons förutsägelse har besannats om och om igen sedan dess. Man bråkade tidigt om vem Jesus var och det bråkas fortfarande om vem Jesus är. Jesus har väckt och väcker fortfarande strid och strider. Både i människors inre och i mänsklighetens yttre. Många har fallit och många faller när livet konfronteras av Jesus.
När människans innersta tankar kommer i dagen. När skuld och synd inte får vara i fred i skuggorna utan sätts i det bländande ljuset av Jesus liv, död och uppståndelse då går det som ett svärd genom själen och människan faller hjälplös inför Guds dom. Men när människan faller – och faller, det gör vi alla förr eller senare – då faller vi ner i hoppets, i frälsningens och befrielsens barmhärtiga famn. Guds löften om förlåtelsens möjlighet för syndens skuld i, med och genom Jesus frälsargärning är alldeles sanna. Människan och människor kan upprättas, frälsas och befrias av den Guds nåd, kärlek och barmhärtighet som finns hos den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Alldeles på riktigt.
Hanna såg vad som skulle komma och hon fylldes av glädje. Hon såg det kommande infriandet av löftet om Jerusalems befrielse och människans upprättelse. Hon såg frälsningens hopp i den lilla pojken Jesus som Symeon omfamnade. Hanna tackade och prisade Gud för vad hon hade fått se och hon berättade för alla om vad hon hade sett.
Symeon och Hanna var kyrkans första vittnen. De första som såg, vittnade och berättade om att Jesus var, är och förblir Sonen som Fadern med Anden säger sig vara. Uppenbarelsens mirakel hände där och då, när Gud avslöjade sig för Symeon och Hanna i den lilla pojken Jesus. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud avslöjar sig och låter sig uppenbaras för dig, mig och oss alla i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret. När Jesus uppenbarar sig i ditt liv, i mitt liv, i vår kyrka och i världen – då är det samma Jesus som Symeon och Hanna såg. Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna berätta om vad vi har fått se. För alla våra systrar och bröder som fortfarande väntar, längtar och hoppas.
