”Jesus sade: Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.”(Johannes 16:5–11)
Jesus försökte att förbereda lärjungarna för en framtid där han inte längre fanns kvar hos dem på samma sätt som han varit. Det var förstås ingen enkel uppgift. Det är intill omöjligt svårt att föreställa sig någon annans icke-existens och absoluta frånvaro. Det är dessutom smärtsamt att försöka föreställa sig att någon som vi håller av inte längre ska finnas kvar hos oss. Det var lika svårt för lärjungarna som det är svårt för oss. Det är klart att hjärtat fylls med sorg av tanken på att vi inte längre ska få ha kvar varandra. Så lärjungarna lyssnade på Jesus med hjärtan fyllda av sorg. De frågade inte vart han skulle ta vägen. Det är väl kanske inte den första frågan som dyker upp när man talar om döden. När man talar med någon som ska dö frågar man sällan ”vart ska du ta vägen, vart går du?"
Men Jesus pekade på en ny och radikalt annorlunda verklighet. En verklighet där den frågan faktiskt är relevant. Jesus talade om sin egen död på ett sådant sätt att döden inte innebär livets slut. Jesus sade att han skulle lämna dem. När han lämnade dem så skulle han ta vägen någonstans. Han skulle inte upphöra att existera. Därifrån, vart det nu var som Jesus skulle ta vägen, skulle han sända Hjälparen till lärjungarna. Han sade att han behövde lämna dem för att Hjälparen skulle kunna komma till dem. Jesus förberedde lärjungarna och oss inför framtidens möte med den Heliga Anden. Vare sig Gud eller den Heliga Anden är särskilt sentimentala. Den verklighet som ska uppenbara sig kan verka och kan kanske upplevas som ganska kärv. Så Jesus försökte att förbereda lärjungarna och oss på vad som komma skall.
Jesus talade om Hjälparen, den Heliga Anden. Denna levande någon är en livsform vars väsen trotsar allt vi kan, vet och förstår. Denna någon är Gud själv lika mycket som Fadern är det och lika mycket som Sonen är det. Denna någon skulle ge sig till känna för lärjungarna. När Jesus lämnar lärjungarna ska den Heliga Anden sändas till dem, till oss och till hela mänskligheten. Den Heliga Anden ska visa sig vara lika lite sentimental som Gud Fadern och livet självt. För att mötet med den Heliga Anden skulle vara lite mindre chockartat försökte Jesus att förbereda lärjungarna genom att berätta något om vad den Heliga Anden ska visa dem. Tre saker ska uppenbaras när det Heliga Anden uppenbarar sig – vad synd, rättfärdighet och dom är. De tre orden som rymmer en verklighet som är allt annat än sentimental.
”Synd: de tror inte på mig.” Det var vad Jesus sade om synden som den Heliga Anden ska uppenbara för lärjungarna och för oss. Synden orsakar en avgrund mellan människan och Gud. Att inte tro på att Jesus är den han utger sig för att vara orsakar en avgrund och ett avstånd mellan människan och Gud som människan inte kan överbrygga. En uppfattning om Jesus som inte är kristen tro ställer sig som en låst dörr mellan människan och Gud. Synden är som en låst dörr som bara kan låsas upp från Guds sida genom att Gud själv uppenbarar sig och väcker en levande kristen tro på att Jesus är Guds Son manifesterad. Talet om synd är ganska kärva ord och det är inte särskilt sentimentalt. Men det är sant och det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.
”Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre” sade Jesus. Den Heliga Anden ska uppenbara att Jesus är den som hos Fadern åstadkommer människans och människors rättfärdighet inför Gud. När lärjungarna inte längre ser Jesus, när han har lämnat dem, är Jesus hos och med Gud Fadern. Där manifesterar Sonen människans rättfärdighet inför Gud – människans färdighet att ställas inför rätten, färdigheten att rannsakas inför rätten. Jesus har med sin död på korset avtjänat det mänsklighetens straff som förbundsvillkoren utmäter som straff för synden. Därmed är mänskligheten rättfärdig och människan är färdig att ställas inför rätta. Genom Jesus uppståndelse från döden leder Gud Fadern människan och mänskligheten vidare till frälsningens frihet när straffet är avtjänat. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.
Jesus sade: ”Dom: denna världens härskare är dömd." Denna världens härskare är döden själv. Allt och alla dör obevekligen och döden tycks härska över allt och alla. Ingen och ingenting verkar komma undan döden som världens härskare. Förbundsvillkoren stipulerar att döden är straffet för synden. Men Jesus har med sin död och uppståndelse gjort mänskligheten och människan rättfärdig. Domen för mänsklighetens och människans synd är utdömd och Jesus har avtjänat straffet en gång för alla. Jesus har så gjort mänskligheten och varje människa rättfärdig inför Gud. Människans rättfärdighet inför Gud dömer döden till att dö. Jesus uppståndelse från döden vittnar om att existens och livets levande en gång för alla har besegrat dödens icke-existens och intighet. Döden är dömd till icke-existens. Döden som sådan ska inte finnas mer. Inte för någon. Det är vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.
Jesus försökte att rusta lärjungarna inför den okända framtiden. Han försökte att ingjuta tro och hopp i dem. Vi gör gott i att låta oss fyllas av samma tro och samma hopp. Med hoppet som finns i relation till Jesus och i tron på att Jesus är den som han utger sig för att vara kan frågan när vi närmar oss livets begränsning faktiskt ställas: ”Vart går ni?” Med hoppet som finns i Jesu löften och med tron på att Jesus är uppstånden från de döda kan vi svara: ”Döden innebär inte livets slut. När vi lämnar det jordiska livet bakom oss då följer vi Jesus och går vidare till det levande livets evighet hos vår Herre.” Det är något av vad den Heliga Anden uppenbarar.
