"Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: 'Ge mig något att dricka.' Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: 'Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.' (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: 'Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' Kvinnan sade: 'Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?' Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.' Kvinnan sade till honom: 'Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.' Jesus sade: 'Gå och hämta din man.' Kvinnan svarade: 'Jag har ingen man.' Jesus sade: 'Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.' Kvinnan sade: 'Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.' Jesus svarade: 'Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.' Kvinnan sade: 'Jag vet att Messias kommer' (alltså den Smorde) 'och när han kommer skall han låta oss veta allt.' Jesus sade till henne: 'Det är jag, den som talar till dig.'" (Johannesevangeliet 4:5-26)
Den samariska kvinnan var tveksam och skeptisk när hon mötte Jesus. De tillhörde olika folk och hon visste att de hade olika tro och olika uppfattningar om Gud. Men hon började diskutera med Jesus. Hon konfronterades av sina egna brister när hon insåg vad Jesus menade. När hon i ljuset av Jesu ord mötte sig själv och konfronterades av sitt innersta då började hon tala om bönens relation till Gud. Jesus sade då till henne att bönens relation till Gud är större än vad hon tror. Deras samtal ledde henne fram till hoppet och löftet om en kommande Messias. En befriare och en frälsare vars befrielse och en frälsning ska omfatta även henne. Om denna kommande Messias sade Jesus – "Det är jag, den som talar till dig”.
Den första reaktionen när Jesus kommer på tal, eller när Jesus tilltalar oss, är ofta att vi tvivlar, tvekar och är skeptiska. Har han verkligen funnits? Gick han verkligen på vatten? Alla vet väl att när man är död så är man död, så om han dog på ett kors då är han väl fortfarande död? Även om han funnits så kan han väl inte finnas? Den historiska Jesus är kanske okej – men den uppståndne Jesus är väl omöjlig. Förresten, vad har han med mig att göra? Hur kan han be mig om vatten? Inte är väl jag värdig, tänker vi ibland. Jag är väl inte tillräckligt kristen, god eller snäll. Jag hör väl inte till Guds folk, jag vet ju inte ens om jag tror. När Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar oss då väcks ofta en känsla av otillräcklighet. En påträngande tanke om att inte duga till. Föreställningarna om hur man borde vara krockar ofta med medvetenheten om hur det verkligen är. För, jag går ju inte i kyrkan så ofta. Jag tror på något men vet inte vad. Jag tror på mitt eget sätt. Jag är väl mest som en samarier som inte hör till Guds folk.
När vi talar om den levande Jesus eller när Jesus tilltalar oss då räcker språket ofta inte till. Ordens och språkets gränser flyttas och förändras. Kristendomens och teologins språk blir en snårskog som tankarna och orden fastnar i. Det som betyder en sak här betyder en annan sak där. Nya ord med okänt innehåll dyker upp och ibland vet man varken vad man tycker, tänker eller tror. Eller ens om man kan vara kristen. Den kristna trons språk snärjer ibland tanken och skymmer det faktum att kristen tro är svaret på ett tilltal. Kristen tron är ett okomplicerat svar på Jesu tilltal. Men orden och språket krånglar till det ibland. Om man med tankarna och orden inte når ner i den djupa brunnen, varifrån ska man då hämta det levande vattnet?
Men, när Jesu tilltal tränger igenom språket och når in i vårt innersta då blottläggs allt det som är vårt verkliga jag. Våra djupaste hemligheter, vår största skuld och våra yttersta brister ligger blottade för Jesu blick. Ingenting kan eller behöver dölja vårt innersta jag när det levande vattnet flödar in i vår kropp, själ och ande. Då finns det inget alternativ till den absoluta och nakna ärligheten, den mest uppriktiga bekännelsen av de egna bristerna. Det finns inget som är mer befriande än när Jesus ser rakt in i våra hjärtan, när han hör vår mest uppriktiga bekännelse och med nåd och barmhärtighet svarar "där talade du sanning". Att som den samariska kvinnan våga tala sant om sig själv med Jesus är befriande på riktigt och frälsningens början.
Jesus står kvar hos oss. Om vi med vår kristna tro vågar bli kvar hos Jesus då behöver vi be. När vi ber då står vi kvar i närheten av Jesus. Oavsett hur vi ber, på vilken plats, med vilka ord eller i vilken form. Oavsett alla yttre omständigheter är sanningens Ande bönens verkliga och sanna väsen. Sanningen består av ärlighet, uppriktighet och ödmjukhet inför hur det verkligen är. Anden är det som finns kvar när allt som är viktigt i den här världens ögon har lagts åt sidan. När all prestige, alla sociala konventioner och alla prestationskrav har lagts åt sidan då är Anden det som finns kvar. Att be i sanning och Ande det är att våga ställa sig naken inför den Gud som känner oss alla och alldeles på riktigt vara fullständigt ärlig och sann om sig själv.
Att vara kristen är att stå alldeles naken och utsatt inför Gud Fadern i ljuset av Andens hopp och Jesu löften om att det finns en någon som tar emot oss med kärlek, nåd och barmhärtighet. Att våga tro att det finns någon som på riktigt befriar och frälser oss från allt som fjättrar oss i den här världen. Att vara buren av hoppet och löftet om att det finns en någon som på riktigt ska frälsa från oss den yttersta rädslan. Någon som ska befria oss från döden till livet. Att vara kristen är att vara en gudstillbedjare som ber i ande och sanning, som säger "Jag vet att Messias kommer” och litar på att det är sant.
När vi står där som den samariska kvinnan – med all vår tveksamhet, med vår otillräcklighet, med språkets tillkortakommanden, med medvetenheten om våra brister, med våra böners längtan efter befrielse och frälsning – då finns det en någon som möter oss med ögon fyllda av all världens kärlek. Den någon som ska ta emot oss när vi tar steget över tröskeln och lämnar den här världen för att skåda en annan och en ny verklighet. Den någon som varje dag viskar i allas våra öron – jag älskar er gränslöst, jag kommer alltid att förlåta er allt och jag lämnar er aldrig någonsin ensamma. Denna någon är ingen annan än samma Jesus som den samariska kvinnan mötte vid Sykars brunn – den nu uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar