#273. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

"Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig." (Johannes 17:18–23)

Jesus vet att slutet på hans jordiska gärning närmar sig. Vad finns det kvar att göra när slutet är nära? När det mesta redan är sagt och gjort återstår inget annat än att be. Så Jesus ber och han ber för oss. Han ber för dig, för mig och för alla människor – för oss alla som är Guds mänsklighet. När han ber så ger han oss samtidigt svar på några av frågorna som människan har ställt ända sedan Jesus gav sig till känna i världen. Ända sedan Gud Fader allsmäktig själv uppenbarade sig i Sonens gestalt och för all framtid förändrade tillvarons villkor för varje människa och hela mänskligheten.

Ända sedan dess har människan undrat vem det var som uppenbarade sig där och då. Vem som fortfarande uppenbarar sig här och nu. Med andra ord – vem är den Gud som uppenbarar sig? Den frågan får följdfrågan: vad gör denna någon som uppenbarar sig? Alltså, vad gör Gud? Om Gud nu gör något så vad innebär det? Vad åstadkommer det Gud gör? Eller, vad får det Gud gör för konsekvenser? Svaret Jesus ger oss är förförande enkelt och samtidigt nästan obegripligt. Svaret är Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

Så, vem är Gud? Jesus ber till Gud Fadern. Denna någon som har sänt Sonen som en uppenbarelse av sig sig själv till sin mänsklighet. Till sin mänsklighet därför att Gud Fadern har bringat allt som är till existens ur intet. Till sin egen mänsklighet, därför att livet och allt levande är Gud Faderns egen skapelse. Gud är Fadern som uppenbarar sig själv genom att sända Sonen till världen för hela mänsklighetens skull. Den kvarvarande och levande sanningen om det uppenbarelsens mirakel som en gång för alla har förändrat allt är den Heliga Andens levande liv.

Med, i och genom den Heliga Andens levande fortgår den uppenbarelse som hände där och då. Den Heliga Andens levande liv är gårdagens, dagens och morgondagens pågående uppenbarelse av Faderns uppenbarelse i Sonen Jesus Kristus. Den Heliga Andens levande liv är vad som knyter samman Fadern med Sonen och Sonen med Fadern. Och det är inget annat än den Heliga Anden som knyter samman Sonen med hela mänskligheten och hela mänskligheten med Sonen och genom Sonen med Fadern. Så, vem är Gud? Ingen annan än Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

Vad gör då Gud? Gud uppenbarar sig. Det kan låta banalt och enkelt. Men det är ett absolut och fantastiskt mirakel att det har hänt, att det händer och att det kommer att hända igen. Guds uppenbarelse har en form som ingen kan förutse eller förutspå. När Gud uppenbarar sig så sker det alltid på ett nytt sätt. Formen för Guds sätt att uppenbara sig varierar i det oändliga. Men innehållet är alltid detsamma. Innehållet är alltid det glada budskapet om att döden inte är livets slut. Det är den härlighet som Gud Fadern har gett sin mänsklighet genom Gud Sonen. För att vi alla en gång ska bli ett med Gud och med varandra.

På samma sätt som Sonen är ett med Fadern i Anden ska varje människa och hela mänskligheten fullkomnas och bli och vara ett med sin skapare Fadern genom Sonen i Anden. Att vara i Anden är inget annat och inget mindre än att vara vid liv, att vara levande. Så, vad gör Gud? Jo, Gud har befriat, befriar och ska befria varje människa – utan undantag – och hela mänskligheten från dödens intighet. Det har skett, det sker och det kommer fortsätta att ske i, med och genom  uppenbarelsen av Fadern, Sonen och Anden.

Vad får alltihop för konsekvenser? Jesus ber att världen ska ”förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” Om eller när vi förstår att ta uppenbarelsens mirakel på allvar då sker just det. Om eller när vi förstår att Fadern på riktigt med Anden älskar Sonen då förstår vi att Fadern även älskar oss. Då kan vi förstå att Gud älskar dig, mig och varje annan människa. Alla människor och allt levande utan undantag. Om eller när vi på riktigt förstår att varje människa är älskad av Gud då förändras allt. Igen. Och igen. Och igen. Då kommer vi att förstå att Anden lever i oss. Samma Ande som lever i Fadern och i Sonen. Alldeles på riktigt.

Då kommer vi att förstå att vi alla är ett. Att vi alla hör samman med Fadern och Sonen i Anden och att vi hör ihop med varandra. Om vi på riktigt förstår det så finns det inte längre några främlingar. Då finns det bara systrar och bröder. Då kan vi faktiskt på riktigt se att vi alla är syskon, att vi hör ihop med varandra och att vi alla hör ihop med allas vår Gud. Denna någon som har skapat och som skapar allt som är, som befriar från dödens intighet och som är det levande livets innersta mirakel – Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

#272. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariséerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.’” (Markus 2:23–28)

Hur var det med David och hans hungriga män? Hur kom det sig att man bröt de religiösa föreskrifternas regler för deras skull? Varför använder Jesus just den berättelsen i relation till vad lärjungarna gjorde på sädesfältet? Vad innebär den slutsats som Jesus drar av alltihop?

David var på flykt undan den regerande kungen Saul. David hade i hemlighet smorts till kung av Samuel och David blev indragen i maktkampen runt kungen Saul. David drog på sig Sauls vrede och Saul bestämde sig för att ha ihjäl David. Med hjälp av Jonatan flydde David och han var på flykt för att rädda sitt liv när han kom till Nov, strax norr om Jerusalem. Han var på flykt undan döden och han hade inte ens mat till sig själv. Han bad prästen Achimelek om hjälp och Achimelek försåg honom med de bröd som låg på altaret. Det vill säga de heligaste offergåvorna som var ämnade åt Gud. Så omständigheterna som David och hans män befann sig i när de fick äta av skådebröden var extraordinära omständigheter. Det handlade om liv och död. Om liv eller död.

De religiösa föreskrifterna gäller. Men livet i sig har företräde. Om eller när livet sätts på spel så är livet överordnat religiöst definierade regler. Få företeelser förkroppsligar livets behov tydligare än hunger. När man är hungrig är livet satt på spel. Den som någon gång har varit riktigt hungrig vet hur livets behov är överordnat det mesta annat som kan vara viktigt. När man är riktigt hungrig är inget annat viktigt. När det handlar om liv och död. Om liv eller död. Då har livet i sig företräde tillsammans med livets behov.

Lärjungarna var hungriga och hade inget annat. I den meningen liknade deras situation Davids och hans mäns. Enligt föreskriven lag så fick de ta sädesax med händerna i andras sädesfält. De fick inte skära av några sädesax men de fick ta vad de kunde med händerna. Kanske gnuggade de axen mellan handflatorna för att få fram de näringsrika kärnorna. Så åt de vad de kunde få fram. För att de var hungriga och för att de inte hade något annat att äta. Fariséerna ifrågasatte det hela. Det är lite oklart vad det var som fariséerna ansåg vara ett brott mot sabbatsreglerna. Antingen så var det plockandet av axen, som skulle kunna anses vara skörd. Eller så var det gnuggandet av axen, som skulle kunna anses vara ett tröskandets arbete. Oavsett vilket så var det ett arbete som fariséerna betraktade som ett brott mot de rådande religiösa föreskrifterna.

Vi tittar gärna snett på fariséerna och tycker att de är jobbiga typer som har en massa åsikter om vad Jesus och lärjungarna gör. Men de gjorde vad de gjorde för att de ansåg att det var viktigt att föreskrifternas regler efterföljdes. Av den enkla anledningen att lagens regler är givna åt folket av Gud för att den ordning som Gud avser för världen ska upprätthållas. Fariséerna gjorde som de gjorde för att det var viktigt. För att det spelade roll att man följde reglerna. Därför att det är regler ur en lag som är given av Gud själv. En lag som är given för skapelsens skull. Sabbatsbudet är en sådan regel ur den lagen. Därför bråkade fariséerna med Jesus om saken.

Jesus reaktion är lika oväntad som den är radikal i sitt anspråk. Han konstaterar först att sabbaten är till för människan. Alltså, vilans dag är instiftad för att människan behöver och ska få vila från arbetet som behövs för livets fortlevnad. Sabbatsdagen är en nådens dag. Med sabbatens instiftande är det som att Gud säger till människan: ”Vila nu. Vila och lita på att jag upprätthåller livets förutsättningar medan ni vilar. Jag finns här hos er. Jag håller skapelsen och livet i min hand. Jag tar hand om allting den här dagen. Lita på mig och vila nu.” Sabbatsbudet är inte ett krävande påbud som tvingar människan till något. Sabbatsbudet är ett nådens påbud som gör verklig och sann vila möjlig. Det är det första Jesus säger till fariséerna. Det andra han säger är än mer radikalt och fullständigt bedövande i sitt oerhörda anspråk.

”Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” Vad är det han säger med det där egentligen? Jo, han antyder det oerhörda, det fantastiska, det märkliga, det obegripliga som lärjungarna och världen ska förstå först efter hans död på korset och efter uppståndelsen. Han antyder att det är han som är herre över sabbatsbudet. Att det är han själv som har instiftat det. Han säger att han själv är den Gud som en gång i urtiden gav sitt folk den sabbatsdag som var sjunde dag i alla tider har påmint folket om den Guds nåd som ständigt skapar och upprätthåller allt. Han säger att han själv är den som har burit, som bär och som skall bära hela skapelsen vidare. Hela tillvaron skakar i sina grundvalar vid tanken. 

Människans frihet finns i just detta. Att det är Guds nåd allena och Guds ständigt pågående skaparverk som upprätthåller hela tillvaron och allt som är. Det betyder att i relation till livet självt så är människan alldeles och fullkomligt fri. Därför att Gud Fadern är den som skapar och av nåd upprätthåller allt – ditt liv, mitt liv, allt liv och livets själva förutsättning. Därför att Gud Sonen en gång för alla har befriat hela sin mänsklighet och varje människa. Till och med från döden själv. En gång för länge sedan gav Gud Fadern människan sabbaten som påminnelse om att människan av nåd är fri i relation till livet. I, med och genom uppståndelsen visar Gud Sonen att den friheten omfattar allt. Även frihet från döden.

Lita på att det är sant.