”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.’ Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.’ Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ Maria sade: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.’ Och ängeln lämnade henne." (Lukas 1:26–38)
Ni måste förstå att jag var en vanlig ung kvinna. Jag har sett hur ni har föreställt er mig. Jag känner inte igen mig. Ni hänger på mig guld och draperar mig i vackra färgrika tyger. Ofta har ni satt mig på någon form av piedestal. Som om jag var upphöjd på något sätt. Svåråtkomlig. Genom åren har jag hört mig beskrivas som någon jag inte alls känner igen. Ibland som någon jag faktiskt inte vill kännas vid. Ni måste förstå att jag var en vanlig ung kvinna. Lika vanlig som ni. Det var inget speciellt med mig. Jag var inte särskilt annorlunda. Jag hade min familj och mina vänner. Jag åt, sov, tänkte, talade, funderade och kämpade på med livets vardag precis som ni. Ni måste verkligen förstå att jag var en vanlig människa. Om ni inte på riktigt förstår det då förstår ni inte heller innebörden av allt det oerhörda, mirakulösa och fantastiska som hände när min son Jesus levde, dog och gav sig till känna igen efter sin död.
Allting började den där märkliga dagen. Jag skötte om vardagliga bestyr hemma när han plötsligt stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jag var ensam hemma. Jo, det var en han. En reslig gestalt. Gabriel – Gud är min krigare. Jag har lite svårt att beskriva hur han såg ut. En ängel liknar ingen annan och inget annat. Jag hade hört talas om att vår Gud hade sänt sina budbärare till oss i förgången tid. Vi kände ju alla till berättelserna. Men jag hade aldrig sett någon på riktigt med egna ögon. Förrän han stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jätterädd faktiskt. När han talade gick det en rysning genom hela kroppen, genom märg och ben. Det var en röst som kom från någon som sett allt. En röst som talat sedan urminnes tider. En röst som dundrat som kriget. En röst som viskat om döden. En röst som skapat liv ur ingenting. Jag blev förskräckt och undrade vad det handlade om.
Han sade att jag inte skulle vara rädd. Det hjälpte förstås inte. Inte blev jag lugnare av att han sade att jag skulle bli mamma. Josef och jag hade valt varandra. Men vi hade ännu inte delat säng och jag kan inte påstå att jag kände mig redo att bli förälder. Även om Elisabet och jag talade mycket med varandra om familjeliv så var det där med att bli förälder fortfarande en ganska obekväm tanke. Jag kände mig helt enkelt inte redo. Så när Gabriel sade att jag skulle bli mamma till en son som skulle få namnet Jesus då blev jag både rädd och orolig. Han verkade ju vara så säker på sin sak. Det var inte jag. Alltihop var verkligen konstigt. Overkligt. Jag var ganska omtumlad när Gabriel fortsatte att prata och började berätta om märkliga saker som hade med min kommande son att göra. Jag förstod inte då vad allting handlade om. Det var först väldigt långt senare som det Gabriel sade blev begripligt. Men just där och då förstod jag faktiskt inte vad det handlade om.
Jag är glad att jag samlade ihop mig tillräckligt mycket för att få ur mig den mest pressande frågan. Hur det skulle kunna bli så som hade sade. Även om jag var ung så visste jag hur barn blir till. Och där hade jag och Josef inte varit med varandra ännu. Då började Gabriel att tala om en Helig ande och den Högstes kraft. Den där rysningen kom tillbaka när han sade det. Ni förstår, jag trodde förstås att vårt folks Gud var verklig och sann. Jag och Josef höll på vårt folks traditioner. Vi lyssnade på berättelserna om hur Gud räddade oss ur en fångenskap för länge sedan. Vi hörde om profeterna och om vårt folks långa vandring genom tid och rum fram till där vi befann oss då. Att Gud var med oss var ju både tydligt och påtagligt i Jerusalem där templet fanns. Men att denna vårt folks Gud verkade vilja ha med mig att göra, det fick nackhåren att resa sig av rysning.
Jag blev överraskad när han nämnde Elisabet. Samtidigt blev det som en bekräftelse på att det han sade hade med verkligheten att göra. Jag visste ju att Elisabet var gravid trots att de sedan länge hade förlorat hoppet om att få bli föräldrar. Att Elisabet blev gravid tog vi alla som ett mirakel och som ett vittnesbörd om att Gud faktiskt kan skapa liv mot alla odds. Och nu sade Gabriel att det som skulle hända mig var lika sant som att Elisabet var gravid. Vad skulle jag säga om det? Jag blev mest skärrad och rädd igen. Både för den där Gabriel och för vad han sade. Kom ihåg att jag var en vanlig ung kvinna när jag drabbades av det där. Jo, jag säger drabbades. För jag tycker att jag blev drabbad av något som jag inte valde själv. Ni säger ibland att jag var utvald. Som om det var någonting fint och bra. Men kom ihåg – att vara utvald är inte samma sak som att välja. Jag fick inte välja. Kom ihåg det när ni minns att jag svarade honom ”må det ske med mig som du har sagt.” Jag hade inget val.
Hade jag fått välja så hade jag kanske valt annorlunda. Om inte för något annat så för att få slippa det där hemska korset. Min lilla pojke växte upp och blev vuxen. Han växte in i allt det där som Gabriel talade om. Jag gladde mig så mycket åt honom. Jag var så stolt. Som bara en mamma kan vara. Det gjorde mig ont när så många ville honom illa. När de tog upp honom på Golgata och spikade fast honom på det där hemska korset – då gick jag i tusen bitar. När han dog var det som om jag också dog. Hade jag fått välja då hade jag nog valt att inte behöva uppleva den dagen.
Jag vet att det inte tog slut där. Jag vet att min pojke Jesus visade sig vara en någon som var så mycket mer än jag någonsin kunde ana. Jag vet att allt det där som Gabriel sade blev sant. Jag vet att min son Jesus är en annan. En någon som mirakulöst nog fortfarande lever. Jag vet att han mirakulöst nog uppstod från döden. Jag vet att han fortfarande är en någon som älskar oss alla, utan undantag. Jag vet allt det där. Men kom ihåg att jag var en vanlig människa. En ung kvinna som inte hade något val. Jag blev utvald men fick inte välja. Det är viktigt att ni verkligen förstår att jag var lika vanlig som ni är. Annars kommer ni aldrig att förstå innebörden av det oerhörda, mirakulösa och fantastiska som hände min son Jesus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar