#289. Andra söndagen i Fastan…

"Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: 'Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.' Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: 'Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.' Han svarade: 'Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.' Men hon kom och föll ner för honom och sade: 'Herre, hjälp mig.' Han svarade: 'Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.' — 'Nej, herre', sade hon, 'men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.' Då sade Jesus till henne: 'Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.' Och från den stunden var hennes dotter frisk." (Matteus 15:21–28)

Jesus drar sig undan för att han behöver få vara ifred. På den ena platsen efter den andra dyker det upp folk som antingen vill ha något av honom eller som vill diskutera och bråka med honom. Han drar sig undan så långt bort han kan. Trakten kring Tyros och Sidon är området vid kusten långt norrut. Han har dragit sig undan så långt att han har lämnat sitt eget folks geografiska område. För att inte bli igenkänd. För att få vara ifred. Han befinner sig bland kanaaneer. Bland främlingar som en gång för länge sedan var fiender.

Man kan ana att Jesus för stunden är lite trött på människor. Han har dessutom en utpräglad känsla för vilka som hör till och vilka som inte hör till. Den etniska tillhörigheten baserad på stam, klan och familj är mycket stark. Den tillhörigheten är basen för hela samhällets ordning och med den regleras det mesta i samspelet mellan människor. Jesus är inget undantag och Jesus står inte utanför de rådande sociala ordningarna. Fram tills nu är Jesus helt på det klara med att hans gärning och uppdrag enbart gäller Israels folk. Hans uppdrag bygger på Guds förbund med Israels folk. Inget annat förbund och inget annat folk.

När Jesus är på väg genom området kring Tyros och Sidon så finns det alltså inte mycket – om ens något – som ger honom anledning att bry sig om de människor som han möter där. De tillhör inte hans eget folk och han tillhör inte deras folk. Därför bryr han sig inte om kvinnan som ropar efter honom. Därför ger han henne inget svar. Trots att hon, anmärkningsvärt nog, tilltalar honom med ”Herre, Davids son.” Hon är en kanaaneisk kvinna. Hon har ingen anledning att underkasta sig Jesus genom att kalla honom ”Herre.” Hon har heller ingen anledning att tillskriva styret i Jerusalem någon betydelse genom att hänvisa till Davids ätt. Hon tillhör inte hans folk och han tillhör inte hennes folk. Ändå ropar hon till honom och ber om hans förbarmande över hennes dotter. Något får henne att tro att Jesus medkänsla är större än vad de rådande sociala och kulturella ordningarna egentligen tillåter. Så hon ropar.

Lärjungarna blir irriterade förstås. Det är klart. Det är ju jobbigt med en främmande kvinna som ropar om förbarmande över sin utsatta dotter när man har viktiga saker för sig. Vem av oss har inte någon gång blivit lite irriterad på de främmande kvinnor som här och nu ber oss om förbarmande i tunnelbanan och på gator och torg? Andra människors utsatthet är ofta svår att hantera när den är påtaglig och närvarande. ”Säg åt henne att ge sig iväg” sades då – som det så ofta sägs idag.

Jesus förklarar varför han inte bryr sig om henne. Hans uppgift och hans uppdrag är helt och hållet relaterade till Israels folk. Inga andra. Men den kanaaneiska kvinnan bärs av ett hopp som är större än Jesus uppfattning om sin uppgift. Hon tar sig ända fram till Jesus. ”Hjälp mig.” Han svarar henne med en djup förolämpning. Han kallar de sina för barn och henne för en hund. Att kalla henne för en hund är inget annat än en djup, djup förolämpning. De gåvor av förbarmande och helande som Jesus fram tills nu har delat med sig av som en del av sitt uppdrag har helt och hållet varit förbehållna Israels folk. Inga andra. Det har varit barnens bröd, inte hundarnas.

Den kanaaneiska kvinnan visar prov på en beundransvärd och enastående integritet. Hon låter sig inte kuvas. Små smulor är också bröd. Små smulor av hopp är också hopp. Små smulor av barmhärtighet och nåd är också nåd och barmhärtighet. Hon vet vad det är att vara utan ens smulor. Hon har ju sin älskade dotter där hemma. Sin älskade och utsatta dotter. Om smulor är allt hon kan få så är smulorna det hon ska se till att få. ”Unna min dotter åtminstone små smulor av all den nåd och barmhärtighet som du visar ditt eget folk” säger hon ungefär. Då händer något med Jesus.

Jesus hör och ser den kanaaneiska kvinnans hjälplöshet inför sin dotters utsatthet. Och Jesus ändrar sig. Det är som om Jesus plötsligt inser och förstår att hans gärning och uppgift är mycket större än vad han dittills har trott. Att Guds förbund med sitt folk omfattar fler människor än vad han har förstått. Det är som om Jesus plötligt inser vidden av sitt uppdrags betydelse när han förstår att kvinnan tror att han kan hjälpa trots att han själv först inte vill. Den kanaaneiska kvinnan får Jesus att ändra sig. Hon får honom att förstå den ofantliga vidden av den Guds nåd och barmhärtighet som finns i det förbund som hela hans liv och gärning ska vittna om. Tack vare den kanaaneiska kvinnan så förstår Jesus där och då att Guds förbund omfattar och inkluderar många fler än vad han själv tidigare förstått.

Kvinnans dotter blir frisk. Inte för att hon tror. För att Jesus kan. Att dottern blir frisk är ett mirakel i sig. Det stora miraklet är att Jesus ändrar sig i mötet med en kanaaneiska kvinnan. Det stora och fantastiska miraklet är att Guds förbund med sitt folk öppnar sig och tar emot den som tidigare var en främling. Men det största miraklet av alla är att förbundet mellan Gud och människan som öppnades där och då fortfarande är och förblir tillgängligt för varje människa och för alla människor. Här och nu. Utan undantag. Alldeles på riktigt.

I, med och genom Jesus Kristus från Nasaret.