#343. Är det sant…?

”Innan du säger något om en människa ska du tänka som Jeanna Oterdahl gjorde: är det sant, är det snällt, är det nödvändigt?”

(@BiskopEva på Twitter 151104)

”Och än en gång, det handlar om ett kort samtal med provtänkande i ett slutet styrelserum som prästen Patrik Pettersson valde att offentliggöra. Olämpligheten i att offentliggöra ett samtal i ett slutet styrelserum har jag samtalat med Patrik Pettersson om den 6 oktober. Samtalet berörde också det egna ansvaret för de ’troll’ som man i sociala medier lockar fram framförallt när det gäller nämnandet av islam och muslimer. Jag har aldrig sett så mycket och så obehagligt hat mot muslimer som denna tråd har fört med sig i sociala medier.” (ur Biskop Evas svar till Ansvarsnämnden för biskopar 151029)

Samtalet mellan Sjömanskyrkans styrelse och biskop Eva den sjätte februari i år hölls inte inom ramen för ett slutet styrelserum. Biskop Eva var på ett studiebesök i Sjömanskyrkans lokaler för att informeras om verksamheten och träffa medlemmarna i Sjömanskyrkans styrelse. Att träffa medlemmarna i en styrelse är inte likställt med att delta i ett slutet styrelsemöte. Styrelsen hade två slutna och protokollförda möten senare samma dag. Varken protokollet för den dagens konstituerande möte eller protokollet för den dagens ordinarie styrelsemöte nämner biskop Evas närvaro. Av den enkla anledningen att biskopen inte var närvarande vid något möte i ett slutet styrelserum.

Jag har gjort vad jag har kunnat för att samtalet inte ska handla om personfrågor utan om sakfrågor. Biskop Eva har valt att göra precis tvärtom – undviker sakfrågorna och försöker styra in diskussionen på personfrågor. Det vill säga på frågor om mig, min person och mitt agerande. Både i det enskilda samtalet, i det offentliga och i sitt formella svar till Ansvarsnämnden. Min biskop försöker få det att framstå som att jag har berättat något jag inte fått berätta, att jag på något sätt har brutit mot en tystnadens plikt i relation till ett formellt slutet sammanhang. Det är inte sant. Hon får det dessutom att framstå som att jag på något sätt är ansvarig för den anonyma horden av hatare som på nätet har angripit henne och hetsat mot andra. Det är en ganska hårresande anklagelse.

Istället för att rakryggad stå för sina åsikter och utförligt argumentera för sina ståndpunkter så ägnar vår biskop kraften åt att försöka kväva samtalet och misskreditera den som har framfört kritiken. Istället för att ta de frågor som har aktualiserats av hennes – de facto uttryckta – förslag om Sjömanskyrkans kapell på allvar så använder biskop Eva härskarteknikerna misstänkliggörande och påförande av skuld och skam för att försöka få tyst på den av sina präster som ifrågasatt det rimliga i det hon har gett uttryck för.

Enligt Kyrkans Tidning har biskop Eva anfört att hon blivit felciterad. Att det jag har beskrivit stämmer bekräftades av biskop Eva själv: ”Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler” (Biskop Eva via Stockholms stift 150926). Det förslaget är sakfrågan som min kritik och mina frågor riktat sig mot. Med det sagt kan biskop Eva omöjligt påstå att hon har blivit felciterad av mig.

För övrigt, det där samtalet den 6 oktober som biskop Eva refererar till och beskriver innehållet i ovan – inför det samtalet frågade jag biskop Eva per telefon om någon annan skulle vara med under samtalet. Hon svarade nej och fortsatte: ”Det är bara mellan dig och mig.” Det var ett enskilt samtal som i allra högsta grad omgärdades av en tydligt uttryckt överenskommelse om tystnad. Det var inte jag som bröt den tystnaden.

• Ingen åtgärd mot biskop Brunne (KT 12/11).
• Sofia Lilly Jönsson: Laglöst Land (Tidskriften Evangelium 13/11).
• Dag Sandahl: Till biskop Evas försvar! (15/11).

PS. Det var inte jag som anmälde biskop Eva till Ansvarsnämnden. Biskop Evas svar till Ansvarsnämnden är en allmän handling och är delvis citerad i Kyrkans Tidnings artikel.