#344. Söndagen före Domsöndagen...

"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)

Jesus förmanar och inskärper ett allvar i relation till livets gränser och begränsningar. Förmaningar som uppmanar oss att ta livet på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid du har. Ta ansvar för dig själv och för ditt liv. Det kommer en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när vi har det vi har och inget mer. Som en överraskande stund vid midnatt.

På vårt livs sista dag kan vi inte låna någon olja av varandra. Det finns ingenting som vi kan ge varandra, eller få av varandra, som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns någon olja. De hade bara inte sett till att förse sig. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga med tillförsikt tända sina facklor. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de var utan olja.

Det som är oförståndigt är att leva i förnekelse av livets begränsning. Att leva med en illusion om att det alltid ska vara som det är. En illusion som skymmer behovet av en hoppets olja. Om man tror att allt ska förbli som det är så finns det inget bortre gräns. Då behövs ingen hoppets olja som kan få tron, hoppet, tilliten och tillförsikten att brinna och kasta ljus in i den okända framtidens mörker. När det är dags och livets fackla saknar hoppets olja ser oförståndet ingen väg genom mörkret.

Att vara förståndig är att leva med insikten om livets gräns. Att vara medveten om att det kommer en dag då inget av allt jag äger, strävar efter eller jobbar för kommer att vara till min hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Tilliten till, förtröstan på och tron på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller våra facklor brinnande. Att vara förståndig är att förse sig med denna trons och hoppets olja redan innan det är dags.

Liknelsen handlar inte om tio enskilda individer. De tio unga flickorna är allas vårt inre jag. Vem av oss har inte både förstånd och oförstånd i sig? Vem av oss går inte utan hopp vissa dagar och fylld av hopp andra dagar? Vem av oss tvivlar inte ibland? Vem av oss tror inte ibland? Om än aldrig så lite? Även om vi kanske inte är helt och hållet till häften oförståndiga och till hälften förståndiga så bär vi båda sidorna i oss. 

Att det som är oförståndigt – allt det som saknar hopp, tillit, tro och förtröstan – ska lämnas utanför betyder inte att någon ska lämnas utanför. När dagen och stunden kommer ska det oförståndiga i oss lämnas utanför. Ljuset i lågan som brinner av tillit, hopp och tro, om än med en aldrig så liten flämtande låga, ska leda oss in till himmelrikets glädje.