”När Judas hade gått sade Jesus: ’Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.’”(Johannes 13:31–35)
När Jesus pekade ut Judas som sin kommande förrädare, då satte han igång det skeende som skulle visa världen och mänskligheten vem han egentligen är. När Judas pekades ut då startade den händelsekedja som skulle komma att förändra allt. Judas förräderi är det första som sker i den serie av händelser som kulminerar med korsfärstelsen på Golgata. Jesu korsfästelse och död var kulmen, men det var inte slutet. Mot alla odds så fick berättelsen om Jesus en fortsättning efter döden på korset. Det skulle visa sig, det har visat sig och det visar sig att Jesus på något mirakulöst sätt uppstod från de döda. Mirakulöst nog är Jesus fortfarande uppstånden från de döda och han lever fortfarande. Alldeles på riktigt.
Det är det Jesus talar om när han säger till lärjungarna: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Ett förhärligande är ett gudomliggörande. När Judas har pekats ut och gått då är bollen satt i rullning. Av allt det som ska komma att hända ska det att framgå bortom alla tvivel att Jesus är Gud och att Gud är Jesus.
Det får förstås konsekvenser. En konsekvens är att Jesus visar sig vara någon annan än den som lärjungarna har känt. De kommer att söka efter den Jesus som de lärde känna. Men han kommer inte att finnas kvar på det sätt som de förväntar sig och tror. Därför att Jesus är inte bara den människa som de har delat livet med. Efter några år tillsammans kan man kanske tycka att man känner den man har delat livet med. Lärjungarna tyckte nog att de kände Jesus. De hade vandrat långt och länge tillsammans. De hade genomgått mödor och konfronterats av problem. De tyckte nog att de kände Jesus ganska väl. Men med allt som ska komma att hända genom Judas förräderi ska Jesus visa sig vara mycket mer än de kunde ana. Den Jesus som lärjungarna lärde känna är en annan.
Därför säger Jesus till dem: ”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.” De kommer att leta efter honom som sådan han var. Som de kände honom. Men sådan ska han inte längre vara och som sådan kommer han inte låta sig finnas. Jesus är på väg mot uppståndelsens liv. Dit kan inte lärjungarna nå. Vi kan inte leta oss fram till Jesus där. Dit når vi inte av egen kraft.
Lärjungarnas frågor är våra frågor. Så vad ska vi göra då? Om du nu ska "förhärligas" efter all tid vi har delat med dig och du visar dig vara någon annan än den vi trodde? Om du nu ska ta vägen någonstans där vi inte kan finna dig? Dit vi inte kan gå? Vad ska vi då göra av alltihop? Vad kan vi göra? Vad behöver vi göra? Vad bör vi göra? Om nu Jesus är Gud och Gud är Jesus och Jesus är någonstans där vi inte kan hitta honom samtidigt som han på något sätt finns kvar här hos oss och med oss? Vad ska vi göra av allt det där? Vad är poängen? Det är inte svårt att bli både provocerad och frustrerad av Jesus. Men Jesus har ett ganska okomplicerat svar till lärjungarna och till oss.
Jesus sade och Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Ett budord, ett påbud, en befallning. Inte en förfrågan. Inte ett förslag. Inte en "tanke.". En befallning. ”Ni skall älska varandra.” Inte ”ni bör.” Inte ”ni borde.” Inte ”ni kanske skulle.” Ni ska älska varandra. Det handlar inte om känslomässig kärlek. Vi måste inte tycka om allt och alla. Det handlar om praktiserad kärlek – att vilja andra människor gott och att agera därefter. Vi ska vilja andra och varandra gott. Inte för vår egen skull. Inte för andras skull. För att det är en Jesu befallning. Det är inte svårare än så. Inte enklare heller.
När vi lyder den befallningen då kommer alla andra att förstå att vi är Jesu lärjungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar