#489. Skrivpaus...

En kort paus i skrivandet här. Nya inlägg kommer fr.o.m. vecka 26.

#488. Att lära av historien…

"But I have this against you, that you have abandoned the love you had at first. Remember then from what you have fallen; repent, and do the works you did at first. If not, I will come to you and remove your lampstand from its place, unless you repent." (Revelation 2:4–5)

"Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig." (Uppenbarelseboken 2:4–5)

From the long history of Christianity stretched out before us we may perhaps be able to discern particular themes and currents that enable us to make some generalizations about Christian history. Such generalizations may enable us to consider some aspects of the Christian faith itself, and thus take us from history to theology. And the generalizations come most naturally if we carry out the survey within the historical study of religions.

The first generalization is that Christian advance is not progressive, but serial. To compare the history of Christianity with that of Islam is to see two religions which have much in common in their origins, have both spread across most of the world, and both gained the allegiance of very diverse peoples. But there has been a great difference in the extent to which the two faiths have retained the allegiance of the peoples who have embraced them. Here Islam seems to have been notably more successful. It is hard to think of Arabia, for instance, without thinking at once of Islam; yet Yemen was once a Christian kingdom. Jerusalem is the mother church of all Christians; yet the name today does not immediately evoke its Christian connotations; nor do those of Egypt, Syria, Turkey or Tunisia, all once leading centres of the Christian faith. Generally speaking (there are some exceptions), lands that became Muslim have remained Muslim.

The same cannot be said of the lands that became Christian. All the places named were once the very heartlands of Christianity, centres of Christian devotions and Christian scholarship, nurseries of Christian martyrs. Today, Christians in all these places are marginal. Nor is that the end of the story. There was a time when the greater part of the population of what is now Iraq professed the Christian faith; when from thence churches spread across much of Iran, and from thence across Central Asia. There was a time when Britain sent out more missionaries than any other country, and when Europe seemed the core territory of Christianity. Yet British cities are now full of churches that no one wants, except for stores or bars or restaurants, and the European Union can devise a constitution which makes no reference to the Christianity which was once so powerful a constituent of European identity.

It would seem that in this respect Christianity has historically lacked a certain resilience that Islam possesses. The reason for this we must consider later; for the moment we need notice only that in each of the cases noted, the Christian community in what was once a Christian heartland, Christian core territory, faded. As the Book of revelation puts it, the candlestick was taken out of its place. But in none of the cases mentioned did the fading of the Christian heartland community issue in the fading of the Christian faith itself; rather the reverse. When the Jerusalem church, the church of the apostles, was scattered, the mission to the Greek world, begun by a few of its refugee members, spread the faith further and faster then the Jerusalem-based church had ever done. When the churches in Iraq began to decline, those in Iran increased. As the great Christian centres in Egypt and Syria passed under Muslim rule and were eroded, so the barbarians of Northern and Western and Eastern Europe were coming to appropriate the faith. In each case, withering at the centre, the focus of apparent strength, was accompanied or closely followed by blossoming at or beyond the margins.

Christian advance is not a progressive process, a steady line of success. Advance may not produce further advance, but recession. Christians dare never proclaim permanent gains, of the sort that can be spotted on a map and claimed as occupied territory. There is no especially Christian territory in the sense that Muslim claim Arabia, nowhere where the faith belongs by right of ownership. There is no Christian equivalent of Mecca, no cosmic centre of the faith. Christian advance is serial, rooted first in one place and then in another, decaying in one area, appearing new in another.

It would seem that there is a vulnerability at the heart of Christian faith; and indeed the Cross stands a reminder of that vulnerability. There is a fragility of another kind, also; for, as we shall see the effectiveness of Christian faith within a culture depends on translation, and the process of translation may become inhibited or atrophied. In the passage from revelation just alluded to, the Lord says that it is he, not his rivals, who will remove the candlestick of a failing church. There is no permanently Christian country, no single Christian culture, no single form of Christian civilization. Historically, different areas of the world have provided its leadership at different time, and then passed the baton on to others. All expectation must be that this process will continue.

• Walls, Andrew F., 2005: Mission History as the Substructure of Mission Theology. I: Swedish Missiological Themes; Svensk MissionsTidskrift Vol. 93, No.3. Uppsala: Swedish Institute of Mission Research. S 367-369.

#487. Robert Jenson om trefaldigheten…

Asked who God is, Israel’s answer is, ”Whoever rescued us from Egypt.” Asked about her access to this God, Israels’ answer is, ”We are permitted to call on him by name”—just so, the name eventually felt too holy for regular utterance aloud and was replaced by stated euphemisms, in reading Scripture by Adonai, ”the Lord.” […]

To the question ”Who is God?” the New Testament has one new descriptively identifying answer: ”Whoever raised Jesus from the dead.” Identification by the Resurrection neither replaces nor is simply added to identification by the Exodus; the new identifying description verifies its paradigmatic predecessor. For at the outcome of the Old Testament it is seen that Israel’s hope in her God cannot be sustained if it is not verified by victory also over death; this will be a chief matter of the next chapters. Thus ”the one who rescued Israel from Egypt” is confirmed as an identification of God in that it continues ”as he thereupon rescued the Israelite Jesus from the dead.”

A new kind of naming also appears, enabled by the new description. In their missionary situation, the gospel’s messengers must again name the God to whom they introduce their hearers. They do not return to uttering "JHWH." Instead they name the one whom God has raised and identify God by constructions that incorporate this naming. In the New Testament, believers’ miracles, works, and churchly acts are done ”in Jesus’ name.” Their prayers is ”in Jesus’ name,” in consequence of which the name can even be taken as itself the proximate object of faith. Believers are those ”who call on the name of our Lord Jesus Christ” as Israel called on the name of the LORD. Most comprehensively, apostolic witness refers to God as ”the Father of our Lord Jesus the Christ”; this way of identifying God is specifically enabled by Jesus’ adress in prayer and by his permission to share it.

One such construction appears in a special role. In the canonical account of the risen Christ’s appearance to commission the gospel’s mission, he institutes the church’s rite of initiation: this is to be a ritual washing ”in the name ’Father, Son, And Holy Spirit.’”

The earliest liturgical and epistolarly history of the triune name is obscure, but its logic is plain. In it ”Son” is a title for Jesus, who ”made himself the Son of God” simply by addressing God as ”my Father.” Conversely, God is here called ”Father” not generally, but specifically as the Father of this, next to be mentioned, Son; thus ”Father” does not here appear as a predicate of God, whether straightforward or metaphoric, bur as a term of address within a narrative construction that displays a relation internal to the logic of the construction. And the Spirit is the enabling future of the community so established, among themselves and with us. By these inner relations the phrase uniquely identifies the particular God of the gospel, recounting at once the personae and the basic plot of the scriptural story. When the phrase appears as a personal proper name in the mandate of baptism and elsewhere, the use is enabled and prompted by the phrase’s special ability to identify  the one to be named in the fashion of many originally descriptive personal names.

Thus the phrase ”Father, Son, and Holy Spirit” is simultaneously a very compressed telling of the total narrative by which Scripture identifies God and a personal name for the God so specified; in it, name and narrative description not only appear together, as at the beginning of the Ten Commandments, but are identical. By virtue of this logic, the triune phrase offers itself as the unique name for the Christian God, and is then dogmatically mandated for that function by its constitutive place in the rite that establishes Christian identity. The church is the community and a Christian is someone who, when the identity of God is important, names him ”Father, Son, and Holy Spirit.” Those who do not or will not belong to some other community.

• Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume I, The Triune God. New York: Oxford University Press. S 44-46.

#486. Domprosten i Visby…

Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, anmälde mig till domkapitlet. Rimligen för att om möjligt få mig ”avkragad” för att jag skrivit om Visby domkyrkoförsamling och hans agerande i tjänsten som domprost. Han säger till Kyrkans Tidning att han ”tycker att man ska vara glad att det går att anmäla och få saker prövade och få det friat eller fält av kunniga personer. Det är en jätteviktig del av demokratin i kyrkan.” Förutom att prövningen av ämbetsbärares lämplighet inte är en demokratisk fråga utan en tillsynsfråga som ytterst biskopen och domkapitlet i varje stift har ansvar för så är det fint att Mats Hermansson är glad för att han kunde anmäla mig till en sådan prövning.

Det enda egentliga resultatet är att domprostens trovärdighet har urholkats ytterligare. 

Kyrkans Tidning skriver: ”Han sa att jag var en lögnare, men det tycker inte jag att man kan säga. Därför ville jag fråga domkapitlet om det var för mycket. Men det går under hans yttrandefrihet, säger domprosten och tillägger att han är nöjd med friandet.” Oavsett vad Hermansson tycker om saken så har han själv sagt att han har ljugit och har därmed själv erkänt sig vara en lögnare. Att han nu säger att ”det tycker inte jag att man kan säga” om något han själv har sagt och medgivit väcker onekligen en del frågor. Dessutom kan man fråga sig hur han kan vara nöjd med att jag blev friad. Varför anmälde han då över huvud taget?

Mats Hermansson sätter sig på höga hästar när han säger: ”De här som är så oerhört negativa är inte särskilt många. Det är en liten grupp, tycker jag. Det finns en stor positiv samhällskraft som heter Svenska kyrkan, sedan finns det en liten grupp inom kyrkan som är väldigt kritiska och som genom moderna medier blir väldigt högljudda.” Tydligare än så kan nog inte domprosten förminska och nedvärdera alla andras åsikter och ståndpunkter. Mats Hermansson uppfattar sig uppenbarligen företräda någon slags "majoritet" i Svenska kyrkan. Med en arrogant knyck av handleden tar Hermansson sig rätten att avfärda den, dem och alla andra vars åsikter skiljer sig från domprostens som "en liten men högljudd grupp."

Mats Hermansson ger en liten fingervisning om var en sådan ogenerad hybris-uppfattning kan komma från när han säger: ”Under Världens fest intervjuade jag Wanja Lundby Wedin i Västerås domkyrka. Hon berättade att hon var chockad över debattklimatet inom Svenska kyrkan, jämfört med LO. Det var något som överraskade henne.” Hermansson tar fram det tunga artilleriet och skickar en tydlig signal om var hans sociala kapital är förankrat. Wanja Lundby Wedin är Socialdemokraternas ankare i kyrkopolitiken och vice ordförande i kyrkostyrelsen – ett tungt namn fyllt av makt. Mats och Wanja är alltså kompisar. Med det ska alla vi andra förstå att vi inte har något att säga till om och att vi gör bäst i att hålla tyst.

Berättelsen om maktfullkomligheten i Visby fortsätter att skriva sig själv.

• Pontus Håkansson, Bloggande präst frias för Visbykritik, KT 5/6.

#485. Anmälan till domkapitlet…

I april aktualiserades turerna i och omkring Visby domkyrkoförsamling med en artikel av Johannes Nesser i tidningen Journalisten. Han nystade upp trådarna i Sofia Lilly Jönssons Dagen-artikel från april 2015. Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius skrev också om saken i SvD. Jag kommenterade det hela i några inlägg här.

Den 25 april fick jag ett brev från domkapitlet i Stockholms stift där jag bereddes tillfälle att yttra mig om den anmälan till domkapitlet som domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, gjorde den 23 april. Domprosten citerade tre texter som jag skrivit och önskade att Stockholms stifts domkapitel prövade om det är förenligt med prästlöftena att uttrycka sig som jag gjort samt om jag skadat det anseende en präst bör ha.

Jag skrev ett yttrande till domkapitlet daterat den 8 maj i vilket jag menade att jag agerat inom ramen för den yttrandefrihet som tillförsäkras mig genom bestämmelser i svensk grundlag och i Europeiska konventionen från november 1950. Jag vederlade Hermanssons påståenden att det jag skrivit saknade källor och menade att jag vare sig brutit mot mina vigningslöften eller skadat det anseende en präst bör ha med det jag skrivit.

Domkapitlet sammanträdde den 17 maj och fattade beslut i ärendet: ”Domkapitlet gör bedömningen att det Patrik Pettersson yttrat är inom ramen för hans yttrandefrihet och att det inte står i strid med det han avgivit i sina vigningslöften och att det inte heller i avsevärd mån har skadat det anseende an präst bör ha. Domkapitlet beslutar därför att Mats Hermanssons anmälan inte föranleder domkapitlet att vidta ytterligare åtgärder.”

• Aktuella dokument finns tillgängliga på kyrkligdokumentation.nu