#515. Palmsöndagen…

"Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ’Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.’ De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’ Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:28–40)

Först, det stora sammanhanget.

Gud Fadern skapade allt som är. Som alltings skapare befinner sig Gud Fadern avskild från skapelsen som sådan, utanför skapelsens tid. Men Gud Fadern ville vara och göra sig till ett med sin skapelse. Därför beredde Gud Fadern plats för sig själv i skapelsens tid med och genom att uppenbara sig. Gud Fadern skapade ett utrymme för sin egen närvaro i skapelsens tid genom att uppenbara sig för det judiska folket. Folket svarade med att muta in ett konkret utrymme i världen och i tiden där Gud Fadern fick och tog plats med sin närvaro i folkets närhet. Först i ökenvandringens tabernakel, sedan i templet i Jerusalem.

Med sin uppenbarade närvaro i det judiska folkets mitt skapade Gud Fadern en gemensam tid och historia med människan, med människorna och med mänskligheten. Guds skapelses poäng är inte alltings tillblivelse utan frambringandet av Gud Faderns och människans gemensamma historia i tiden. För att kunna ha och få en gemensam historia behöver man ta plats i varandras liv, i varandras tid. Gud Fadern tar plats i människans, i människornas och i mänsklighetens liv med uppenbarelsen av sin närvaro i det judiska folkets närhet.

I Jesu gestalt tog Gud Fadern konkret plats och form i tiden med början i Marias livmoder. Med Jesu födelse bryter Gud Fadern in i skapelsen med uppenbarelsen av sin närvaro i tiden och ger sig till känna i, med och genom Sonen. Som ett Guds sätt att ovedersägligt sätt säga till människan, människorna och mänskligheten: ”jag delar min livsberättelse i tiden med er – i vår gemensamma historia – så till den milda grad att jag föds som ni och ska dö som ni. Jag är villkorslöst delaktig i era liv, därför är ni delaktiga i mitt livs levande, som inte har något slut.”

Det är det stora sammanhanget som omsluter berättelsen om när Jesus kom till Jerusalem.

”’Varför tar ni åsnan?’ De svarade: ’Herren behöver den.’” Jesus behövde en åsna att rida på. Som varande Gud Fadern kunde han säkert ha ordnat med något annat transportmedel på vägen till händelserna i Jerusalem, som skulle bli uppenbarelsens epicentrum. Men poängen är att Gud Fadern med och i Sonen delar livets villkor med människorna utan kompromisser och utan undantag. Den lilla åsnan bär Gud Fadern i Jesu gestalt i den här verkligheten, i tiden och genom historien. Som åsnor bär andra vanliga människor. Gud Fadern lever med och i Sonen helt och hållet fullständigt tillsammans med människan i tiden på ett sådant sätt att Guds verklighet och historia smälter samman med människans och människornas verklighet och historia. Gud Faderns liv blir och är sammanlänkat med människornas liv.

Där och då missförstod en del Jesus för att vara en världslig härskare bland andra världsliga härskare. Man tog honom för att vara en kung, en någon som gjorde anspråk på makt och inflytande i människornas värld. Där och då förstod en del inte att mannen som kom ridande till Jerusalem på den där lilla åsnan var Gud Fadern själv i Jesu gestalt och att han inte alls hade några anspråk på världslig och politisk makt. Som alltid i människornas historia så blev det bråk om anspråken på den världsliga makt som de trodde fanns hos Jesus. Lärjungar och fariseer, anhängare och motståndare. Men det var ett onödigt bråk. Det handlade aldrig om värdslig makt.

Åsnan trippade på och fortsatte att bära Gud Fadern i Jesu gestalt i tiden och genom den verklighet som är vår. Lärjungarna ropade av glädje.

”’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” De stenar som i den stunden ropade var stenarna under åsnans hovar. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp… Hovarnas klapprande mot stenarna var ljudet som vittnade om att Gud Fadern själv i Jesu gestalt var på väg i tiden, genom tiden och med tiden till de händelser som skulle visa sig vara den mirakulösa uppenbarelsen totala epicentrum. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp… Åsnan bär Jesus på hans väg mot det skeende som ska fullborda sammansmältningen av Guds tid och liv med människans, människornas och mänsklighetens tid och liv. Mot Golgata och till den kommande uppståndelsen från de döda.

Åsnan fortsätter att trippa fram i tiden och genom vår historia. Ljudet av åsnans hovar som klapprar mot stenarna fortsätter att ropa ut sitt vittnesbörd om att Gud Fadern i Sonens gestalt har varit här och att han fortsätter att vara här. Mitt ibland oss, hos oss och med oss. Tapp, tapp, tapp, tapp, tapp, tapp…

Åsnan är kyrkan. Kyrkan är åsnan. Som fortsätter att bära Jesus i tiden, genom historien och mot framtiden. Det är vi som är åsnan. Vi som samlas söndag efter söndag i gemenskap med varandra inför Gud Fadern som genom och med Sonen uppenbarar sig för oss här i gudstjänstens skeende. Vår Herre och Gud är här, buren till oss av stenarnas klapprande rop under åsnans hovar i tiderna som varit före oss.

Gud Fadern möter oss i Jesu gestalt, här i vår lilla kyrka. När vi ber och sjunger. När vi ser och lyssnar. När vi tar emot bröd och vin. Det är samma Jesus här och nu som där och då.

#514. Midfastosöndagen…

”Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid. När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ’Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?’ Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ’Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.’ En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ’Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?’ Jesus sade: ’Låt folket slå sig ner.’ Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner — det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ’Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.’ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit. Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ’Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.’ Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” (Johannes 6:1–15)

Ibland bortförklaras det mirakulösa brödundret vid Tiberiassjön med en idé om att undret egentligen bestod av att alla började dela med sig av vad de hade med sig när de såg att pojken delade med sig. Alltså, att det som hände skulle ha varit förunderligt snarare än ett under. Den idén är ett missförstånd både av berättelsen som sådan och av Jesu gärning. Det som hände där och då, det som Johannes evangelium berättar om, är inget annat och inget mindre än ett mirakulöst under, ett regelrätt mirakel. Låt ingen få dig att tro något annat.

Folket som följde efter Jesus, och det var mycket folk, de följde honom just för att de hade sett och hört berättas om de mirakel han gjorde – de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Han hade botat en ämbetsmans döende son. Han hade botat en man som varit sjuk i trettioåtta år vid Betesda-dammen i Jerusalem. Ryktet gick förstås. Det fanns en man som hette Jesus som både kunde och ville bota den som var sjuk. Det var hoppet om hjälp och läkedom som fick människorna att söka efter och följa efter Jesus. Det var många som samlades runt honom där vid Tiberiassjön.

Många människor behöver mycket mat. Det förstod Jesus förstås och han frågade Filippos om hur de skulle lösa frågan om mat till så många. Filippos tänkte efter och, som de flesta av oss kanske också skulle ha gjort, såg det hela som ett ekonomiskt problem. ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de ska få en bit var.” Den ständiga villfarelsen om att de flesta problem är knutna till pengar och att pengar är lösningen på de flesta problem är inte på något sätt ny. Lärjungen Filippos tänkte att svaret på Jesu fråga handlade om pengar. Han missförstod vad det handlade om. Guds gärningar har inte med pengar att göra.

Det är också, som sagt, ett missförstånd att pojken frivilligt delade med sig av den mat han hade. Ett missförstånd som leder till missförståndet att det som hände var mer förunderligt än ett mirakulöst under. Lärjungen Andreas lyfter fram pojken och hans mat. Det är inte pojken själv som ger sig till känna. Även Andreas tänkte ekonomiskt. Han gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att den ringa tillgången på bröd och fisk inte kommer att kunna möta den stora efterfrågan. Varken Filippos eller Andreas räknade med Jesus.

Miraklet sker ganska stillsamt. De många människorna som ligger, sitter och står runt omkring har inte hört det som har sagts, inte sett det som har gjorts. Vad de ser och hör är att Jesus börjar röra i folkmassan. När han kommer närmare ser de att han delar ut mat till var och en och till alla. När Jesus kommer nära sträcker de ut sina händer och tar emot det han har att ge. Kornbröd och fisk. Näring som botar hunger. De äter den föda de har tagit emot ur Jesu händer. De äter, var och en och tillsammans. Tillsammans med varandra och tillsammans med Jesus. Mänsklig bordsgemenskap och bekräftelse av det eviga förbundet med Gud Fadern, ute i gräset och bland stenarna i närheten av Tiberiassjön.

De samlade ihop det som blev över när alla hade ätit sig mätta. Tolv korgar fyllda med överblivet bröd vittnade om miraklets överflödade generositet. När Jesus bryter och delar med sig av livets bröd finns det ingen gräns för den generösa nådens givmildhet. Var och en ska få det som behövs, det räcker åt alla och blir över.

När de många som var där hade ätit och de märkte vad som hade hänt, att de just varit delaktiga i ännu ett av Jesu mirakulösa tecken, då försökte de med sina ord fånga in Jesus och göra honom till sin. ”Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” Där och då, liksom ofta här och nu, försökte och försöker människor att göra Jesus till kung. Det vill säga, man försöker ofta att göra Jesus till sin egen, till en någon som kan styras och användas för de egna syften som man för stunden vill ha honom till. Men Jesus drar sig ständigt och alltid undan våra försök att göra honom till vår världsliga härskare. Han drar sig undan upp till berget, upp till Guds helighet där varken vi eller någon annan kan nå eller kontrollera honom.