#520. Fjärde söndagen i Påsktiden…

”’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.’ Då sade några av lärjungarna till varandra: ’Vad menar han när han säger: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”, och när han säger: ”Jag går till Fadern”?’ De sade: ’Vad menar han med ”en kort tid”? Vi förstår inte vad han säger.’ Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ’Ni undrar varför jag sade: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.’” (Johannes 16:16–22)

Vi förstår inte vad han säger, sade lärjungarna. Vad menade han egentligen? ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Vad i hela friden menade han med det? Alltihop var väldigt konstigt och förvirrande.

Det var kanske inte så konstigt att det Jesus sade var konstigt. Det han talade om var något alldeles nytt, något radikalt annorlunda och något som fram tills dess hade varit något helt och hållet okänt. Det var inte bara det att han talade om något som var nytt, annorlunda och okänt – det var dessutom något som var fullständigt omöjligt. Jesus talade om något som inte ens gick att föreställa sig. Något som trotsade all mänsklig erfarenhet och all tillgänglig föreställningsförmåga. Han talade om något som var så omöjligt att det ännu inte fanns ett språk för det. Med Jesu ord öppnar sig en helt ny och tidigare okänd – och otänkbar – värld. Så, det var inte så konstigt att lärjungarna tyckte att det var konstigt.

Jesus talade om en fullständigt ny verklighet. En verklighet som aldrig hade varit verklig tidigare. En verklighet som ännu inte fanns men som snart skulle bli och förbli. En omöjlighet som skulle visa sig vara en möjlighet. Jesus talade om uppståndelsens verklighet.

Uppståndelsen, befrielsen från dödens intighet, var, är och förblir en helt ny förutsättning för livet. I ljuset av uppståndelsens löfte får det Jesus talar om sitt sammanhang. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Han talade om sin egen död och om sin egen kommande uppståndelse. Det var inte konstigt att lärjungarna tyckte att det var konstigt, för det var konstigt. Det är fortfarande konstigt.

Var och en kan pröva tanken genom att försöka tänka förbi sin egen död. Det är omöjligt nog att föreställa sig sin egen död. Förnuftet och intellektet kan inte föreställa sig sin egen icke-existens. Redan vid föreställningen om dödens intighet är det stopp. Tanken på sin egen död – sin egen icke-existens – är per definition en omöjlig tanke. Det är ännu mer omöjligt att försöka föreställa sig att med en uppståndelse ta sig förbi döden till något annat. Hela idén trotsar förnuftets och intellektets förmåga att forma en begriplig tanke om saken.

Jesus förstod förstås tankens omöjlighet. Han försökte förklara lite mer konkret så att de skulle förstå lite bättre: ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje.” Många av oss vet vad det är att sörja. Den som vet vad sorg är vet också att sorg är något som inte låter sig vändas till att bli glädje. Sorg är i sig själv glädjens frånvaro. Trots vår erfarenhet av att det är sådan sorgen är så ska det bli annorlunda. Det finns ingen glädje i sorg. Men sorg ska bli glädje. Det omöjliga ska bli möjligt. Det finns inget liv i döden. Men döden ska bli liv. 

Det är inget annat och inget mindre än ett absolut och konkret mirakel.

Livets seger över döden ska bli som när livet i sig blir till. Lika omöjligt och plågsamt som när en kvinna föder ett barn. Det är nästan en omöjlig tanke – att en människa blir till i, av och genom en annan människa. Livet blir till av sig själv ur ingenting. Det trotsar förnuftet, men det är så det är och det är så det ska bli. Uppståndelsen ska bli som födelsen till livet. Så omöjligt som det – innan vi fanns till – var att föreställas sig att någon av oss skulle bli till som de vi är genom att födas av våra mödrar, lika omöjligt är det föreställa sig födelsen till uppståndelsens liv. Men det ska bli lika konkret som födelsen till livet som vi lever här och nu. Lika kroppsligt. Lika smärtsamt. Födelsens plåga ska bli det eviga livets stora glädje.

Då ska vi få ses Jesus igen. Alldeles på riktigt. Men inte bara det. Då ska Jesus själv se var och en av oss igen. ”Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” Jesus har med sitt liv, med sin död och med sin uppståndelse skapat något alldeles nytt, något radikalt annorlunda och något som nu är välkänt. Uppståndelsens verklighet och stora glädje är verklig och sann. Döden är inte livets slut. Tro och lita på att det är sant.