#535. Att mörda kristna…

Den kristne missionären John Allen Chau mördades av en ursprungsbefolkning på en ö i Indiska oceanen. Man kan ha olika åsikter om uppgiften han tog på sig, om hur han agerade och om vad som hände. Någon menar att han var en verklig missionär driven av en stark kallelse och av kärlek till Gud och till människorna. Någon annan menar att han var en naiv ung man som tog på sig en alltför stor uppgift som han inte kunde hantera. En tredje menar att han var en idiot som gick iland där han inte hörde hemma och fick skylla sig själv. Oavsett vad man tycker, tänker och tror om det hela så är mordet orättfärdigt.

Någonstans sitter en mamma och en pappa, syskon och vänner, och sörjer en älskad son, bror och kär vän.

Peter Kadhammar skrev om saken i Aftonbladet. Först tänkte jag att det mest var postkolonialt trams. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer framstår hans text som inte bara fasansfull utan också farlig. Vad Peter Kadhammar faktiskt gör är att han legitimerar ett mord på en kristen med en idé om att vi, samtidens kristna, genom vår kristna tro på något sätt är kollektivt skyldiga till femhundra år gamla oförrätter och att det därför finns rationella skäl till att vi som är kristna får mördas. Det är en fasansfull tanke att mord på kristna legitimeras i en av våras största dagstidningar samtidigt som kristna människor runt om i världen förföljs, förtrycks, mördas och utrotas på riktigt. Att mord legitimeras alls…

Låt oss vända perspektiven med en påhittad och fiktiv händelse för att illustrera det fasansfulla. Vi låter Kadhammars ord beskriva det fiktiva som hänt.

En ung muslimsk man drivs av sin övertygelse och av sin kärlek till gud och människorna ut för att missionera. Han är i alla avseenden en vänlig, snäll och ärlig ung man utan baktankar eller dolda avsikter. Han vill verkligen väl med sin mission. Han åker till en mindre stad på den svenska landsbygden. När stadens invånare får klart för sig att en för dem okänd man är på väg samlar de ihop ett uppbåd och möter missionären i utkanten av den lilla staden. Där slår de ihjäl honom med nävar och tillhyggen. Den döda kroppen lämnas i diket. 

Några dagar senare skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet:

Med nävar och tillhyggen dödade stadens invånare den unge missionären vars sista ord tycks ha varit:

– Allahu Akbar!

Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bara att kasta en blick bakåt. Invånarna i den lilla staden gjorde det som invånarna i Norra Afrika, Mellanöstern och stora delar av Asien borde ha gjort så fort muslimerna visade sig och ropade:

– Allahu Akbar!

Visst, många försökte. Men pilbågar, spjut och stenslungor båtade föga mot islamistisk fanatism, lögner, sanslös grymhet, samvetslös hänsynslöshet, mutor, brutna fördrag, fördrivningar och halshuggningar.

Hela norra Afrika och Mellanöstern var kristna områden när muslimerna invaderade deras riken. De kristna fördrevs, kvar blev förtryckta spillror. Aya Sofia i Istanbul var den kristna kyrkans bultande hjärta i tusen år. Den är vacker och pittoresk. Turister begapar skönheten och historien: Den gjordes till moské 1453, här började det. En miljon människor mördades av muslimer i det Armeniska folkmordet i Turkiet under det Osmanska riket. In i våra dagar härjar islamister hänsynslöst med förtryck och förföljelse av kristna. Islamiska staten, Saudiarabien, Iran, Pakistan, Afganistan. Listan är lång och pågående.

Historien vimlar av utrotade kristna, de spökar inte ens. De är borta. Världen är full av folkspillror där de överlevande ättlingarna fortfarande har svårt att finna fotfäste. Norra Afrika, Centralafrika, Mellanöstern och Arabvärlden. Islam bygger på folkmord.

Hur den lilla stadens invånare betraktade den gudfruktige muslimske missionären vet vi inte men de handlade rationellt. Släpp in muslimerna och er värld är snart utplånad. Kristna brukar få leva i fred ända tills muslimerna vill ha deras mark, bostäder och egendomar. Den dagen kommer de inte att kunna försvara sig med nävar och tillhyggen.

Jag hoppas att var och en som läser det här hör och förstår hur vedervärdigt och hemskt det låter. Det låter i det närmaste som något en norsk massmördare skulle ha kunnat skriva innan han gav sig ut på mördarstråk. Det är förstås fullständigt orimligt och förkastligt att legitimera mord på det sättet. Ändå är det så Peter Kadhammar har skrivit i Aftonbladet om det som hände den kristne missionären John Allen Chau. Det verkar vara ok eftersom det bara var en kristen som mördades. I en tid när våra kristna syskon runt om i världen förföljs, förtrycks, mördas och utrotas alldeles på riktigt.

#534. Kön och sex…

Boel Hössjer Sundman har skrivit i Svensk kyrkotidning. Hössjer Sundman var tidigare verksam på kyrkokansliet i Uppsala och var under lång tid delaktig i arbetet med nya kyrkohandboken. Med det arbetet hade Boel inflytande över Svenska kyrkans gudstjänster och med det ett inflytande över kyrkans teologi. SKT-texten belyser vad som var centralt och vägledande för handboksarbetet – kön, sex och ”könsidentitet.”

Hössjer Sundman lägger på sedvanligt sätt skuld och skam på den som inte håller med, som härskarteknikerna brukar låta från kyrkfolket som befinner sig i kyrkokansliets närhet.

Och kompromissen från 2009 ter sig idag allt mer problematisk vad gäller människosynen som finns i bakgrunden, liksom den gudsbild som skymtar fram så fort det borras lite djupare, utifrån den avslöjande frågan om varför somliga präster inte vill viga samkönade par.

Vidare menar Hössjer Sundman att uppfattningar och åsikter om ”könsidentitet” behöver bli och ska vara någon form av överordnad princip som ska avgöra vem som kan anförtros Svenska kyrkans ämbeten.

Jag är övertygad om att Svenska kyrkan kommande år med kraft behöver skaffa sig mer kunskap om könsidentitet och fördjupa om människosyn och gudsbild. Att betona vad det innebär att inte göra skillnad på människor oavsett ålder, kön, hudfärg – eller vilken könsidentitet en person har. Den teologiska reflektionen behöver få konsekvenser för vem som kan bli biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan.

Det är alltså Boel Hössjer Sundmans uppfattningar om andra människors kön och sexliv som ska ligga till grund för den kristna kyrkans ämbeten och dess innehavare. Att för stunden populära åsikter om människors kön och sexliv ska utgöra någon form av konstituerande grund för kyrkans ämbeten är förstås struntprat – dravel om man så vill. Den kyrkliga fixeringen vid kön, sex och ”könsidentitet” handlar inte om kyrkans teologiska reflektion. Åsikter om kön och sex är i sig inte teologisk fördjupning. Teologi handlar om vem Gud är, inte om vem som har sex med vem. Kön och sex är inte kyrkans ärende.

Svenska kyrkan har en grundläggande och teologiskt konstituerad uppgift – vittnesbördet om och förkunnelsen av Evangeliet om Jesus Kristus. Kyrkans ämbeten är knutna till den uppgiften och inte till opinionsbildning i för stunden populära frågor om människors sexliv. Den kristna kyrkan är ingen åsiktsgemenskap vad det gäller kön och sex. Det är helt orimligt att förutsättningarna för att bli anförtrodd kyrkans ämbeten ska knytas till eller göras beroende av uppfattningar eller åsikter om andra människors privat- och sexliv.

Det är inte den kristna kyrkans sak – det är heller inte en prästerlig uppgift – att ha åsikter om andra människors kön och sexliv. Vad kyrkan och präster kan och kanske bör göra är att uppmuntra människor, och om möjligt stödja människor, att leva i bestående, ömsesidiga och kärleksfulla relationer.

Kollegan Erik Dufva hade synpunkter på att jag hade synpunkter.

Erik sätter fingret på två problem som vi har i vår kyrka. Det ena problemet är oförmågan att definiera vad som är och vad som inte är teologi. Det kräver lite möda men det är fullt möjligt att definiera ämnets gränser. Allt är inte teologi och allt är inte den kristna kyrkans angelägenhet. Oförmågan att definiera vad som är teologi leder till oförmågan att formulera teologi. Den oförmågan orsakar att Svenska kyrkan återkommande gör sig själv irrelevant i sina många försök att vara relevant.

Det andra problemet är uppfattningen om att någon tar på sig ”väldigt stor auktoritet” och på något sätt dömer andra bara för att man uttrycker en tydligt formulerad åsikt eller ståndpunkt. Det råder någon form av konsensuskulturens rädsla för avvikande och olika åsikter i vår kyrka. Istället för att bemöda sig med att formulera argument för en annan och alternativ ståndpunkt om någon skriver något som man inte håller med om så ska den som har uttryckt den där åsikten skam- och skuldbeläggas till tystnad. Jag har sett det där i kyrkeriet i tio år och accepterar inte att bli nedtystad på det sättet. Mina åsikter dömer ingen annans åsikter.

För övrigt, köns- och sexfrågorna är mycket enkla. Kön och sex är privatsaker. Den enda som har rätt att ha synpunkter på någon annans sexliv är den partner som vederbörande har sex med (inom ramen för gällande lagstiftning). Ingen annan har någon rätt att ha åsikter om eller synpunkter på den saken.

PS. Sonja, tack för din kommentar. Jag har försökt att svara på din kommentar. Men av någon obegriplig anledning kan jag inte kommentera själv. Så här kommer en tanke som ett svar till dig: Jag menar att människors sexliv är en privatsak som behöver och ska vara fredad. Som alla andra privatsaker väljer var och en själv vem man delar det med och alla andra behöver respektera att man inte oombedd har någon rätt att kliva in och ha några synpunkter. Jag har svårt att se att någon ska få ta sig rätten att kliva in i andra människors privatliv. Privatsaker har andra helt enkelt inte med att göra.

• Kyrkotopp går till attack… Samuel Teglund, Världen Idag (5/12).

#533. Kyrie…

Because we cannot be clever and honest
and are inventors of things more intricate
than the snowflake – Lord have mercy.

Because we are full of pride
in our humility, and because we believe
in our disbelief – Lord have mercy.

Because we will protect ourselves
from ourselves to the point
of destroying ourselves – Lord have mercy.

And because on the slope to perfection,
when we should be half-way up,
we are half-way down – Lord have mercy.

R.S. Thomas

• Thomas, R.S., 2004: Mass for hard times I: Collected later poems 1988-2000. Highgreen: Bloodaxe Books Ltd. S.135. (”Mass for hard times” utg. 1992)

#532. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Lukas 20:37–38)

I allhelgonatid högtidlighåller vi minnet av dem som inte längre finns kvar här hos oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Nu begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden.

Döden skrämmer oss ofta. Av lätt förståeliga och förklarliga skäl. Döden är till synes livets avslut. Det verkar som om livet upphör vid dödens gräns. Vad som finns eller händer därefter är okänt och det finns ingenting som skrämmer oss mer än det okända. Därför kan det bli lite provocerande när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för kroppens död.

I ljuset av människans och mänsklighetens samlade erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är någonting annat än frånvaro av liv. Men ingen människa är glömd av Gud. Inte ens döden kan få någon att bli glömd av Gud. Kroppens död är inte livets slut.

Varje sjöman som har dragits ner i havens djup är räddad, befriad och buren av Guds nåd, kärlek och barmhärtighet. Ingen har gått förlorad. Varje mor, far, syster, bror, älskad vän och livskamrat som genom döden har tagits ifrån oss ska leva någon annanstans på något annat sätt. Gud känner oss alla vid namn och älskar oss alla gränslöst. Vår Herre älskar var och en så till den milda grad att hans och hennes hårstrån är räknade. Ingen är förlorad.

Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar.

Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Det levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. I havens djup. Här och nu. Alltid. Överallt. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.