"En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ’Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’ Då sade Jesus till honom: ’Simon, jag har något att säga dig.’ — ’Säg det, mästare’, sade han. ’Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’ Simon svarade: ’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’ — ’Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ’Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’ Och han sade till henne: ’Dina synder är förlåtna.’ De andra vid bordet sade då för sig själva: ’Vem är han som till och med förlåter synder?’ Men Jesus sade till kvinnan: ’Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’ Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."(Lukas 7:36–8:3)
Fariseerna var skriftlärda. De kunde mycket och var auktoriteter i religiösa frågor. Jesus hade gjort sig ett namn och det var inte så konstigt om en av de religiösa makthavarna ville få möjlighet att tala med honom, kanske om just religiösa frågor. Jesus hade ju ställt till med en del uppståndelse omkring just de religiösa frågorna. Fariseen Simon bjöd in Jesus, han gick dit och lade sig till bords. In kom den namnlösa kvinnan och ställde till med en scen.
Hon kliver in och ställer sig och gråter. Någonting tyngde hennes hjärta så till den milda grad att hon oinbjuden klev in mitt under en middag och ställde sig och grät. Hennes förtvivlan var så stor. Hon grät och tårarna rann. Hennes tårar droppade ner på Jesus fötter och hon torkade varsamt bort tårarna med sitt eget hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Allt medan tårarna fortsatte att rinna nedför hennes kinder. Vi vet inte varför. Men var och en kan fundera på vilket bottenlöst djup av förtvivlan som skulle krävas för att vi skulle kliva in och ställa oss och gråta hejdlöst under en middag bland människor vi inte känner.
Hennes förtvivlan handlade om henne själv. Hon visste vad hon bar på. Hon kände sin egen synd och skuld. I en annan tid kallades det hon upplevde för syndanöd. Medvetenheten om syndens skuld blev och var ett tillstånd av nöd. Den som befinner sig i nöd behöver hjälp. På något sätt förstod hon att hjälpen fanns hos Jesus. Kanske var det därför hon bröt ihop där och då – därför att det fanns hjälp att få, trots allt. När Simon tar till orda förstår vi vad hon hade haft att leva i. Hans ord var hårda och dömande. ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Med sina ord visar Simon att bara för att man kan saker om religiösa ting så betyder det inte att man har förstått.
Simons dömande förakt hade varit kvinnans verklighet. Men hos Jesus fanns en annan verklighet – den barmhärtiga förlåtelsens möjlighet. Kvinnan vänder sig till Jesus med den bottenlösa förtvivlan som finns i hennes tårar och kastar sig ut över sjuttio tusen famnars djup i hopp om att det trots allt finns en förlåtelse att få.
Jesus ser och förstår förstås vad som händer. Både vad det gäller kvinnan som har satt allt sitt hopp om förlåtelse till honom och vad det gäller den skriftlärde Simons dömande förakt. Jesus vände sig till Simon och sade: ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt” sade Jesus. Dummare än så var inte Simon. Han förstod liknelsens poäng, även om han kanske inte förstod att liknelsens udd var riktad mot honom.
Vad som sedan följde är något som borde eka rakt in i våra liv fortfarande. Jesus sade till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Det där är något som ofta borde leda till rannsakan hos var och en av oss och hos oss alla.
Hur ofta är vi inte som Simon i relation till andra och deras möda? Hur ofta tittar vi inte lite snett på den som har gjort eller gör något mindre genomtänkt? Hur ofta dömer vi inte andra och varandra? Ofta tycker vi att vi kan mycket om ”kristna värderingar”, om moral och om hur andra borde bete sig. Men hur ofta rannsakar vi oss själva? Hur ofta är vi kompromisslöst ärliga och uppriktiga om vår egen brist, om vår egen skuld och om vår egen synd? Hur ofta låter vi oss drabbas av insikten om våra egna tillkortakommanden inför vår Gud så till den milda grad att det bara är bottenlös förtvivlan och tårar som återstår? Hur ofta kastar vi oss på riktigt ut för trons sjuttio tusen famnar djupa stup i hopp om att landa i Guds förlåtelses barmhärtiga famn? Bara du vet vad du bär med dig för erfarenheter. Men det tål att tänkas på och vi borde kanske tala om det oftare.
Kvinnan landade i Guds förlåtelses barmhärtiga famn. Jesus sade till henne: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” Jesus ord skakar om hela tillvaron och hela existensen i sina grundvalar. Förlåtelsen är möjlig och sann. Utan kompromisser. Tron på att Jesus kan och vill förlåta hjälpte kvinnan och hjälper alla som uppriktigt ber om det. Alldeles på riktigt. Det är inte förlåtelse som ett teoretiskt resonemang. Det är en förlåtelse som förändrar verkligheten. Från skuld och förakt till befrielse och frihet. Frälsningen är en konkret och faktisk händelse som manifesteras i förlåtelsen. Därefter kan den förlåtne gå vidare genom livet i frid. Det som är förlåtet är förflutet. Skuldens boja är borttagen. Syndernas förlåtelse befriar den som tror till ett liv i frid och frihet. Alldeles på riktigt.
Den skriftlärde Simon grymtade. ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Visst finns det en liten Simon i oss alla i det avseendet. Visst är det lätt hänt att titta snett på den skyldige som tycker eller tror sig ha blivit förlåten. Det är lätt hänt att bli kvar i det lilla fördömandet av andra och varandra. Vi behöver hjälpas åt för att försöka låta bli med det. Vi behöver hjälpas åt att inse och förstå att vi tillsammans behöver bli och vara lite mer som kvinnan än som Simon. Hon förstod att det fanns något hon behövde få förlåtelse för. Hon litade på att Jesus var den hon kunde be om förlåtelse. Hon förtröstade på att det fanns en verklig och sann förlåtelse att få. Vi behöver uppmuntra varandra att vara lika uppriktiga, ärliga och sanna mot oss själva och mot Jesus som hon var.
Om vi på förmår att vara ärliga, sanna och uppriktiga mot oss själva, andra, varandra och mot Jesus om vår egen synd och skuld och faktiskt tror på förlåtelsens möjlighet, då kan vi kanske fortsätta att vara den kristna kyrkans gemenskap som tillsammans fortsätter att följa Jesus när han vandrar från stad till stad och från by till by och förkunnar budskapet om Guds rike. Här och nu som där och då. Alldeles på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar