#557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…

Biskop Eva Brunne intervjuades i Människor och tro i P1 den 30/5. En transkribering av den intervjun finns här. Ett av biskop Evas uttalanden väckte viss uppmärksamhet. Jag frågade henne om det hon sagt via Twitter och hon responderade utan att svara på frågan. Det var lite ledsamt när biskop Eva antydde att jag kanske inte hade lyssnat ordentligt utan bara tagit en mening ur sitt sammanhang. Lite nedvärderande sådär. Tråkigt nog är det ganska vanligt att personer som har ledande befattningar i vår kyrka bemöter oss andra – vi som står lägre ner i de kyrkliga hierakierna men som ändå uttrycker åsikter eller ställer frågor – på det sättet. Som om vi inte riktigt förstår eller är lite mindre vetande.

Jag hade lyssnat på intervjun två gånger och börjat transkribera den. Just för att jag tar det våra biskopar säger på allvar och för att jag tog det biskop Eva sade på allvar. Det finns anledning att kommentera fyra ämnen som berördes i intervjun av biskop Eva Brunne i P1 – dopteologi, abortfrågan, politikens höger-vänster och islam.

Dopteologi

De uppfattningar om dopet som biskop Eva uttryckte saknar förankring i den kristna kyrkans grundläggande dopteologiska dogmatik. Det hon uttryckte i relation till dopet var ett politiskt resonemang kopplat till det luddiga begreppet ”människovärde”. Det har lite eller ingenting alls med den kristna kyrkans dopteologi att göra. Biskop Eva sade bland annat:

Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. […] Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna. […] Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. […] Dopet är ju ett tecken för oss människor.

Biskop Eva utgår från sin egen politiska övertygelse sammanfattad i en tanke om jämlikhet tillsammans med idén om "människovärde". Hon pressar sedan in kyrkans dop i sin politiska övertygelse genom att påstå att dopet handlar om just det som är koncentratet av hennes egen politiska övertygelse. Men det kristna dopet handlar inte om ”människovärde” eller om jämlikhet i den politiska betydelse som Brunne vill få det till. Dopet skulle kunna sägas relatera till människans värdighet, men då i relation till förhållandet mellan människan och Gud Fadern. Den värdigheten är någonting helt annat än den politiska jämlikhetens ”människovärde” som biskop Eva talade om. Dopet är ett tecken för oss människor bara i den meningen att det är ett tecken som vittnar om att någonting händer i dopet. Det sker en förändring med och i dopet. Den av synden skadade människan omfamnas i dopet av Guds nåd och barmhärtighet och får värdighet inför Gud och blir värdig att ingå det förbund som Gud Fadern har ingått med sin mänsklighet. Med Martin Luthers och Karl Barths ord:

Vi uppfattar det så enkelt som möjligt: dopets kraft, uppgift, nytta och ändamål är att saliggöra. Vi döper ingen för att han ska bli till exempel en furste, utan – som orden säger – för att han ska räddas. Att bli räddad innebär som vi vet inget annat än att vi befrias från syndens, döden och djävulen och får komma in i Kristi rike och leva med honom för evigt. […] Jag tror att han har fört in sitt ord i dopet och har gett oss den yttre dophandlingen som ett medel att nå den skatt som vi har talat om. […] Det är alltså uppenbart att dopet inte handlar om något som vi människor gör, utan om en skatt som Gud skänker och som vi tar emot genom att tro. (Luther)

Det som inträffar med människan i den delaktighet i Jesu Kristi död och uppståndelse genom den helige Andes verk, som uttryckes i dopet, är ju hennes pånyttfödelse till ett nytt liv i den kommande tidsåldern. Denna pånyttfödelse fullbordas genom människans fullständiga rättfärdiggörelse inför Gud, den fullständiga förlåtelsen av hennes synder och hennes fullständiga helgande till Guds tjänst. […] Dopet är sålunda ett skeende, i vilket människan visserligen icke spelar huvudrollen men tvivelsutan den näst viktigaste. Detta är dopets väsen: att vara denna bild, detta vittnesbörd och detta tecken. (Barth)

Dopet har med andra ord ingenting med något politiskt formulerat ”människovärde” eller med en politisk idé om jämlikhet att göra. Dopet är en händelse och ett skeende som förändrar relationen mellan den enskilda människan och Gud. Att påstå något annat är att förvanska kyrkans dop till oigenkännlighet och att kliva utanför den kristna kyrkans teologiska förståelse av vad dopet är. Biskop Evas resonemang är ett försök att omformulera innehållet i kyrkans dop till politiskt stoff som helt saknar teologisk och kyrklig förankring. Det är väl känt att socialdemokraterna sedan länge arbetar för att tömma Svenska kyrkan på teologiskt innehåll för att istället fylla henne med partipolitiskt tankegods. Biskop Evas resonemang om dopet är ett nästan övertydligt exempel på hur den processen går till i praktiken.

Abortfrågan

Abortfrågan bär med sig många komplexa frågor och väcker ofta mycket känslor. Biskop Eva resonerade om de etiskt och moraliskt komplicerade frågorna som omger frågan och problematiserade delar av det omgivande tankeklustret. Hon sade bland annat:

Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också. […] Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. […] Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas.

Den som har läst psaltarpsalm 139 anar kanske att biskop Eva hade rätt när hon sade att skapelsen börjar innan vecka tolv. Gud Fadern väver samman människan i moderlivet, formar människan i det fördolda och flätar samman människan i jorden djup. När börjar då livet och hur kan vi tänka om och förhålla oss till abort? Här finns många komplexa teologiska, medicinska och etiska frågor med stora nyanser som Svenska kyrkan borde ta på större allvar och bearbeta grundligt i ljuset av många olika aspekter. Hur ska vi förhålla oss till det faktum att de medicinska vetenskaperna går framåt och ger oss fler och större möjligheter att framgångsrikt hantera prematura tillstånd? Hur kan vi i ljuset av kyrkans teologi förstå hur vi på bästa sätt bör agera både för att värna kvinnors rätt till sina egna kroppar och för att värna det ofödda livets helighet? Hur kan kyrkan på bästa sätt vara till stöd och hjälp för den och dem som behöver stöd och hjälp oavsett vilket beslut som har fattats i den enskilda frågan? Hur ser de pastorala och själavårdande frågorna ut i relation till abort och hur hanterar vi dem på bästa sätt?

Biskop Eva tog en liten smitväg förbi alla svåra frågor när hon kokade ner det hela till att vara ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Här behöver Svenska kyrkan göra ett gediget och genomtänkt teologiskt, pastoralt och själavårdande arbete för att rusta oss som står i församlingars tjänst så att vi tillsammans kan vara till stöd och hjälp för kyrkans folk på bästa sätt. Andra uppfattningar om saken än biskop Evas kan man ta del av i Kvartals fredagsintervju med Thomas Idergard. Mer och öppna samtal om saken behövs.

Politikens höger-vänster

När intervjun kom in på politik körde biskop Eva fast i gamla hjulspår. Det blev tydligt att Eva Brunne sitter intellektuellt fast i ett politiskt höger-vänster paradigm som de facto innebär att hon gör våld på sitt eget valspråk och själv faktiskt gör skillnad på människor. Biskop Eva:

Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. […] Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. […] Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. […] Vi har faktiskt samma värde allihop. […] Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna.

Ett sammelsurium av politiska polariseringar. En biskop i den kristna kyrkan behöver inte bemöda sig med att tävla om ”kristna värderingar”, vad det nu är, med ”populister”, vilka de nu är. När någon talar om ”kristna värderingar” handlar det bara om att legitimera politiska uppfattningar med kyrkligt språkbruk, inget annat. Sådant behöver en biskop inte hålla på med. En kyrkans biskop ska – rimligen – med sitt görande och sägande vittna om den kristna kyrkans tro och dess teologiska innehåll, inte hålla på att tjafsa om ”kristna värderingar”.

Biskop Eva sträckte sig ända till Brasilien för att hämta hem ett exempel på en av sexualitet definierad politisk konflikt. Det var kanske att springa över ån efter vatten men det illustrerar sexualitetens avgörande betydelse i Eva Brunnes politiska tänkande. Hon kopplade sedan ihop den sexuellt definierade politiska konflikten med ”människovärde”, demokrati, rättigheter och skyldigheter på ett tämligen oklart sätt. Intressant nog verkar Brunne mena att rättigheter är överordnade skyldigheter i relation till demokratin. Det skulle man kunna diskutera.

Sedan sade biskop Eva det som väckte en viss uppståndelse. Hon menade att hon ibland har mer gemensamt med de muslimer hon träffar än med ”högerkristna”. Vilka de ”högerkristna” är och vad som definierar dem framgår inte. Av resonemanget i övrigt kan man kanske dra slutsatsen att de ”högerkristna” är sådana kristna som har andra åsikter om homosexualitet och abort än vad Eva Brunne själv har. Kanske menas kristna som har andra partipolitiska åsikter än Eva Brunnes, det vill säga kristna som inte är socialdemokrater eller vänsterpartister. Det skulle vara bra om vår biskop gjorde sig besväret och förklarade vilka hon syftade på, varför och vad hon egentligen menade med det där.

Islam
Vilka muslimer syftade biskop Eva på? Shia eller sunni? Wahabister, salafister eller sufister? Iranfinansierade eller Saudifinansierade? Afghanska talibaner eller turkiska nationalister? Nyanserna spelar roll. Vad som kanske spelar ännu större roll är om de muslimer som biskop Eva känner större samhörighet med än med sina kristna syskon delar hennes uppfattningar om abort och homosexualitet. Det var ju frågorna med vilka hon sorterade bort de "högerkristna". Det skulle vara välgörande om de muslimer som biskop Eva talade om gav sig till känna och uttryckte sitt ömsesidiga stöd i relation till de frågor som biskop Eva tog upp, om de nu delar Eva Brunnes syn på homosexualitet och abort. Finns det någon muslimsk ledare som är villig att tillsammans med biskop Eva ta kampen för homosexuellas rättigheter, för aborträtten och för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar?

Intervjun fick en märklig vändning när biskop Eva sade det hon sade och återstoden av intervjun kom mest att handla om islam. Dessvärre grävde vår biskop sig ännu längre ner i polariseringens konfliktgrop när hon skulle förklara vad hon egentligen menade med det hon just hade sagt. Biskop Eva sade:

Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. […] Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.

Biskop Eva ägnade sig mer eller mindre åt renodlad apologetik till förmån för islam och åt att tona ned islamistisk terrorism med hänvisning till att terroristerna är ”en liten liten minoritet” av alla muslimer och med någon form av kålsuparteori – ”varje trossamfund har ju ytterligheter” och en gång i tiden ägnade sig kristna åt häxbränning. I ljuset av de senaste årens framväxt av en kraftfull, militant och våldsam islamism vars terror skördar offer i hela världen – en terrorism som har drabbat världens kristna mycket hårt – är det en fullständigt orimlig och oacceptabel relativisering av ett mycket stort, våldsamt och globalt problem.

Men, biskopens erkännande av att muslimer står bakom mycket av dagens terrorism och uppmaningen att problematisera och prata om det var välgörande. Hittills har de som har försökt att problematisera och prata om terrorismens muslimska rötter blivit brunsmetade och kallade allt från ”islamofober” till rasister, nazister och fascister. Vi kan nu alla vila i att den som vill och försöker att problematisera och prata om islam, muslimer och terrorism har biskop Eva Brunnes uttryckliga stöd och uppmuntran bakom sig.

Därefter sade biskop Eva något som borde väcka många kritiska röster. Hon vill inte bli förknippad med ”högerkristna”, vilka det nu är, på samma sätt som de muslimer som biskop Eva träffar inte vill bli förknippade med muslimska terrorister. Hon likställde med andra ord ”högerkristna” med islamistiska terrorister. De är lika avskyvärda, kan man tänka. Här gör biskop Eva våld på sitt eget valspråk. Hon gör skillnad på människor och kategoriserar kristna syskon på ett sätt som gör det omöjligt för henne att vara deras herde som biskop. I praktiken söndrade hon kyrkan i ett ”vi mot dem” och motarbetade kyrkans enhet i Kristus. Det är faktiskt ganska allvarligt, om man tar biskopens uppgift i en episkopal kyrka på allvar.

• Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 140-142.
• Barth, Karl, 1949: Det Kristna Dopet. Stockholm: Ernst Westerbergs Boktryckeri och Förlags AB. S 9-12.
• Biskop Eva Brunnes citat kommer från transkriberingen av P1-intervjun.

PS. Jag har sökt kontakt med biskop Eva och erbjudit henne möjligheten att publicera en replik här. Edit 13/6: Biskop Eva har meddelat att hon avstår från att replikera.

PPS. Anonyma kommentarer publiceras inte.

#556. Biskop Eva Brunne intervju i P1 30/5…

Biskop Eva Brunne (EB) intervjuad av Antonio de la Cruz (AC) i Människor och Tro i P1 den 30/5 2019 (2:10-16:55). Min transkription. Avsnitt i fetstil kommenteras i #557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…

EB: (2:10) …på väg in i Klara kyrka, Santa Klara kyrka. Och här gör man ju ett fantastiskt arbete bland människor som lever i utsatthet på olika sätt. Både med mat och kläder men också samtal och bön och gudstjänst. Jag har stor respekt och beundran för det arbete  som görs här. Denna katedral, kloss inpå centralstationen i Stockholm och Sergels torg. Den är ju magnifik den här och det här med att komma in i en kyrka med högt i tak blir också en symbolik för mig, att här får allting plats. Och samtidigt är jag själv en av de här en av de där tegeltravarna från sjuttiotalet som byggdes för att staden växte mycket och byggdes med församlingshus intill och så. Jag gillar ju dem. Men det händer nånting med mig när jag kommer in i en kyrka med högt i tak.

AC: Kan det bli lite för mycket av det här sakrala?

EB: Nej, för mycket kan det aldrig bli. Det kan det inte. Och jag vet ju alltså vilken förundran som både jag och många människor känner när man kommer in i sådana här rum. Den är viktig. Det är inte så mycket förundran i en sådan här sjuttiotalskyrka men en funktion som är viktig. Och Gud finns där också. […] Som kristen är det ju så att jag grundar mitt och andras människovärde i att vi alla är skapade av Gud och det är där det börjar. Det handlar också om att andra trosbekännare är skapade av Gud. Sen uttrycker man det på olika sätt. Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. I dopordningen läser vi ofta texten ”här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ett i Kristus Jesus.” Och numera med vår nya kyrkohandbok så, alldeles i början på dopordningen, säger vi också ”Gud gör inte skillnad på människor.” Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna.

AC: Och varför just dopet?

EB: Ja, i vår tradition är det ju bland det första som sker, i alla fall traditionellt. Sen döps människor vid olika åldrar. Och det är viktigt att bland det första som sker med en människa är att säga att ”du har ett alldeles unikt värde.” Jag och många är ju döpt som mycket små barn innan vi har hunnit prestera nått som helst, varken goda gärningar eller mindre goda gärningar. Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. Det är en ganska stor sak för mig. Jag återvänder gärna till mitt dop och firar min dopdag för att ytterligare känna att jo, människovärdet bärs ända från skapelsen men genom dopet.

AC: Hur känner du då när du håller i ett barn, säger vi, och döper det? Tänker du då på det här med människovärdet då?

AB: Jomen, det gör jag för att jag också läser de här texterna som är så viktiga i dopet. Och för att ju vet att detta barn ska växa upp i en värld som inte alldeles självklart håller människovärdet högt. När jag döptes så bad prästen – jag kan det utantill, jag har läst det senare för jag var tre månader när jag döptes, jag hörde ju ingenting då – ”Du ska vandra genom en farlig värld. Gud var med henne genom hela livet.” Och det är ju en oerhörd styrka och det tänker jag också på när jag döper barn, att det här barnet ska vandra genom en farlig värld men Gud kommer att vara med hela vägen. Och dopet är lika för alla. Om en prinsessa döps så är det samma dop som om ett barn i nått fattigt område döps, precis samma dop.

AC: Men, om man inte är döpt då?

EB: Man är ju lika mycket skapad av Gud och lika mycket älskad av Gud. Dopet är ju ett tecken för oss människor. Men ingen är ju mindre skapad av Gud eller mindre älskad av Gud för att det inte har blivit av med dopet. Gud har skapat oss människor till sin avbild och det tror jag och det lever jag och det berättar jag om.

AC: Du pratar om dopet, att man får nån slags människovärdet belyses eller stärks eller bekräftas. Det finns även såna som menar att det här människovärdet kommer ännu tidigare, innan vecka tolv. Hur ställer du dig till det?

EB: Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också.

AC: Kan man då göra abort?

EB: Det kan man. Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. Men jag vet att det i vissa speciella sammanhang är helt nödvändigt. För inte så länge sen, och det var ju min mormors generation så det är inte långt tillbaka, så utsatte kvinnor sig för väldigt farliga ingrepp, ofta utomlands, på grund av att man inte hade rätt till abort. Och det är inte rimligt. Men att med det säga att jag är för abort, när jag menar att ibland är det helt nödvändigt…

AC: Men blir det en konflikt där med människovärdet?

EB: Nej, det blir inte det. Jamen alltså, vilken människa ska vi försvara i det här sammanhanget? Är det den som är född och har börjat leva eller är det den som inte är född och uppenbart inte har börjat leva? Och det finns ju en mängd olika sammanhang och olika orsaker till att kvinnor går igenom en abort. Och det måste vi ta på allvar och ha en väldig respekt för. Jag har mycket svårt att förstå abortmotståndare som jagar kliniker som genomför aborter och så vidare. Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Och finns inte den friheten rent legalt så kommer kvinnor att genomgå aborter under mycket mycket svåra omständigheter och har alltid gjort. Och det vill vi inte ha tillbaka.

AC: Vi lämnar det magnifika Klara kyrka och kommer in på det här med ”kristna värderingar” som flera högerpopulistiska partier i Europa och världen har kidnappat för egen vinnings skull. Ja, det menar biskop Brunne när vi är på väg till hennes arbetsrum bara ett stenkast ifrån Klara kyrka.

EB: Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. Så att jag får uttrycka mig på annat sätt. Det är ungefär som att säga att jag står för en klassisk kristen tro. Och då menar man ju ofta att man är emot en del modernitet. Och jag menar också att jag står för en klassisk kristen tro, men det begreppet har också kidnappats på något sätt. Det gäller ju att hitta nya begrepp då.

AC: Nu har du varit biskop i tio år.

EB: Det blir snart tio år, ja.

AC: Du ska avgå nu.

EB: Jag ska lämna den rollen som biskop i tjänst. Sen är jag alltid biskop. Alltid präst.

AC: Och då tänkte jag, ditt valspråk: ”Gör inte skillnad på människor.” Hur kommer det sig att du valde det valspråket när du…?

EB: Ja, det brukar jag berätta. Det var genom en kollega som innan allting var klart med att jag skulle bli biskop så ringde han och sa ”om du blir biskop ska du titta på det här bibelordet ur Jakobsbrevet.” Sen när jag hade varit igång ett tag och vi använde det på olika sätt, för det är ju ett rätt bra bibelord och begripligt bibelord offentligt, så kände jag att det här kommer vi att slita ut inom loppet av tre år. Att människor blir väldigt trötta på att inte göra skillnad på människor. Men det har ju, tyvärr säger jag ibland, varit nödvändigt och viktigt att använda i nya tider som vi inte såg för tio år sen med en devalvering av människovärde, en åtskillnad av människor och så vidare. Och då ska det här bibelordet fram i alla sammanhang.

AC: Har det blivit så, tycker du?

EB: Ja, det har det. Jag tycker att det hårdnar politiskt på ett sätt som jag inte har sett under min livstid. Visserligen uppvuxen i Skåne där det fanns rätt gott om nazister, och det gör det historiskt sett. Men det var ju inte så offentligt och så okej som jag tycker att det börjar bli nu. Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. Det är ju ett oerhört kraftfullt uttalande. Och det har inte heller hörts, inte nått mina öron så tydligt förut. Så är det och det oroar mig en hel del. Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. Människovärde och demokrati hänger ihop för mig. Och jag tänker att demokrati mår väldigt bra av mångfald. För då måste vi alla fundera på vilka människor är vi och vilka är de vi lever tillsammans med. Vi har faktiskt samma värde allihop. Även om vi inte pratar samma språk eller ber till Gud på samma sätt eller ser likadana ut så har vi samma värde. Och vi ska leva i ett land tillsammans och ha samma rättigheter. Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna. (13:45)

AC: Ojdå!

EB: Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. Jag menar, som kristna får vi ibland stå till svars för korstågen för många hundra år sedan för det var ju ändå den kristna kyrkan. Och vi kan säga att men det är ju ingenting vi står för idag, det var ju ytterligheter då. Eller häxbränningarna. Och jag säger, men det är ju ingenting jag står för eller ens skulle komma på tanken att säga att det är bra. Och det finns bland muslimer, det finns bland andra kristna, det finns, ja bland alla trossamfund. Hela spektrat egentligen. Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med  alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.

AC: Och hur känner du då när folk gör hemska saker i Guds namn? Det förekommer ju.

EB: Ja, och jag blir upprörd naturligtvis och då är det ju ännu viktigare att sluta sig samman med dem som ibland blir utpekade för de här dåden. Det var ju en väldig uppslutning kring, efter attentatet på Drottninggatan för ett par år sedan. Och också…

AC: Det var ju inte långt härifrån. Det är bara några hundratal meter.

EB: Årsdagen efter med representanter för många många trossamfund som sade, säger att det här ber vi för gemensamt och låt inte terrorismen vara det som skrämmer livet ur människor. Inte bara dödar utan skrämmer livet ur människor. Jag tänker att präster ska, både som nya och som de som har varit med ett tag, de ska närma sig bibelberättelserna riktigt rejält och gräva i dem. Och sen ska man göra översättningsarbetet till vår tid och se om, om denna situation hade varit idag, var är det då någonstans och så predika utifrån det. Och det handlar om människovärdet. Det handlar om att vara en kyrka som säger ifrån när människovärdet minskas. Vi har inte varit riktigt vana vid att göra det i vår kyrka, såsom man har varit i kyrkor världen över. Grunden är inte för mig att jag säger ”Jesus” så många gånger om dagen som jag kan. Utan att jag ser var är det människovärdet kränks. Och då spelar det ingen roll om den människan är kristen eller inte. Vi hävdar ju människovärdet för att vi är kristna inte för att den andre är det, utan det är grundläggande alldeles oavsett tro eller inte tro. (16:55)