#555. Bönsöndagen…

"En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ’Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.’ Då sade han till dem: ’När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.’ Han sade till dem: ’Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ”Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.” Då kanske han där inne säger: ”Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.” Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?’” (Lukas 11:1–13)

Lär oss att be, bad lärjungarna Jesus. Hur ber man? Hur talar man med någon som man förväntar sig vara där utan synas? Hur ber man till Gud, som man förväntar sig vara där men som man inte ser? Lärjungen satte ord på den allmänmänskliga erfarenheten av trons relation till Gud. Hur talar man egentligen med Gud? Den Gud som man inte ser men som tron menar är närvarande, trots allt. Jesus är ganska krass när han svarar på lärjungens fråga. ”När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Alltså, gör och säg så här. Jesus ger lärjungen och oss ett ganska okomplicerat exempel på hur man kan be och vad man kan säga när man ber till Gud Fadern.

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något som man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Jesus är osentimental, krass och rättfram när det gäller bönen till Gud Fadern. Bönens form är ganska tydlig. Vi ska be om att Gud ska låta sitt eget namn bli helgat genom och med det som ska ske. Bönen ska handla om att Guds namn ska bli tydligt i det som sker. Vi ska be om att Guds rike ska bli synligt i det som är och det som som ska bli.

Bönen ska också handla om vad vi själva behöver. Ge oss det bröd vi behöver. Vad det brödet nu kan vara i våra liv. Bönen ska även handla om vår egen skuld och andras skuld i relation till oss själva. Vi ska be om den förlåtelse som vi själva visar andra. Var och en behöver rannsaka sig själv och sitt eget liv om hur det ser ut med den saken. Och vi ska be om att få undkomma prövningar. Det vill säga, vi ska be för den tid som ska komma och be om att vi ska slippa de prövningar som kommer med den tid som ska bli. Var och en som har mer än lite erfarenhet av livet vet att den där sista delen av bönen som Jesus uppmanar till kan vara en källa till besvikelse. Livet har en tendens av att vara fyllt av prövningar.

Jesus gav sedan exempel på hur även den som är småsint hjälper om den hjälpbehövande är envis och påträngande nog. ”Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?” Jesus verkar mena att om även småsinta figurer hjälper den som enträget ber om hjälp då kan vi lita på att Gud, som vill oss alla väl, lyssnar och hjälper när vi ber. ”Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Det verkar så enkelt. Men återigen, den som har ett visst mått av livserfarenhet vet att så enkelt är det sällan.

Många söker genom ett helt liv utan att finna. Många är vi människor som i trångmål och svårigheter har bultat på den där dörren utan att den har öppnats. Bönens liv konfronteras ofta av livets verklighet. Därför blir det ofta ganska kärvt. Jesus ägnar inte så mycket tid åt hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är inte särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar i första hand inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns.” Bönen handlar om att vända sig till någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon hör och vill lyssna, kan och vill hjälpa. Ingen ber om något där ingen finns som lyssnar eller där ingen hjälp finns att få. Att be någon om något är att lita på att någon kan göra något. Det är att lita på att det finns ett löfte om något som någon kan infria. Ett hopp om någons vilja och förmåga att åstadkomma något.

Gud vill åstadkomma något med sitt folk och med oss människor. Bönen är samtalet med den levande Guden som är öppen för förhandling. Vi ber därför att vi kan få, inte för att vi alltid får. Vi ber för att vi kan finna, inte för att vi alltid finner. Vi ber därför att någon kan öppna den där dörren, inte för att den alltid är öppen. Det finns en levande någon där som lyssnar och som vill oss alla väl – Gud Fadern som vill ge Helig Ande åt dem som ber honom. Helig Ande är inget annat och inget mindre än Guds absoluta närvaro.

När vi ber får vi inte alltid vad vi ber om. Vi finner inte alltid det vi söker. Den dörr vi bultar på öppnas inte alltid. När vi ber möts vi ofta av tystnad, en upplevd frånvaro av Guds närvaro. Men det är just tystnadens upplevda frånvaro som är Guds absoluta närvaro. Det är en tankens kullerbytta för oss. För oss är det ofta så att ju mer väsen desto tydligare närvaro. Med Guds Heliga Ande är det tvärtom. Ju djupare tystnad, desto starkare närvaro. Tystnaden är den Heliga Andens livselement. Guds Andes innersta väsen är tystnad. När vi ber och möts av tystnad, då är själva tystnaden Guds Heliga Andes absoluta närvaro.